Diagnoskåt?

Sedan jag gick i väggen, eller rättare sagt, fick diagnosen utmattningsdepression, eller vad det nu är de kallar det, det finns visst många namn på det, så har jag träffat fem eller sex olika läkare eller liknande, eller om det till och med är fler.

Det började med en vanlig läkare, vår husläkare, en väldigt trevlig kvinna, fylld av sunt förnuft och medkänsla. Sen fick jag komma till mr Bronett och efter lite inledande strul så har han också visat sig vara en rätt så trevlig bekantskap.

Sen så var det en som skulle ta hand om mina rent kroppsliga problem som ryggont och sånt, och så när jag fick ännu mer ’problem’ i höstas så var det åter en som började kolla över diet och sånt, tog prover och sånt. Sen var det det katastrofala besöket hos den polska (eller vad hon nu var) psykiatrikern som fick mig att flippa ur totalt om ni minns henne…

Sen åkte min husläkare på en långsemester och jag fick den nyutexaminerade skatan till läkare, som så fruktansvärt gärna ville ge mig antidepressiva så hon nästan slog knut på sig själv. Och nu sist fick jag träffa en annan psykiatriker, bättre än den förra men inte helt och hållet på ’min’ sida känns det som…

Och genomgående hela tiden har det gått som en råd tråd av diagnosnoja bland läkarna. Alla utan min husläkare har försökt hitta ytterligare fel på mig. De kan liksom inte nöja sig med att jag är utbränd och lite lätt deprimerad. Det bara måste vara något mer annars känner de sig inte nöjda. Jag vet inte om de inte känner om de har uträttat något om de inte lägger till några rader i journalen, hittar något nytt liksom.

Ibland känns det som om de står lutade över mig och löser korsord. ’Sjuk patient, åtta bokstäver, den tredje är ett a… vad kan det vara?’ Eller något åt det hållet. Och så får någon en ide och blir precis till sig, ja ja ja, jag har det, jag har det…

Det började med att mr Bronett fick för sig att jag hade Aspergers. Det här var första gången i mitt liv jag gått till en läkare utan att ha haft en högst trolig orsak som t ex öroninflammation (det gör hemskt ont i örat), eller urinvägsinfektion (svider när jag kissar) eller vrickad fot (foten gör ont efter en vurpa) saker som inte lämnar mycket övrigt att gissa på varken för mig eller läkaren, enkla saker.

Den här gången var det annorlunda. När jag kom till husläkaren första gången så hade jag väl i och för sig mina aningar. Jag hade ju hört talas om utbrändhet, jag bor ju inte under en gran även om många vill få det till det ibland…

Men så när Bronett sa att jaaa, jag har det, du har säkert Aspergers. Då trodde jag världen rasade. Jag var alltså knäpp, onormal, psykiskt störd, livet var slut… När jag väl tagit reda på vad det var alltså, för först hade jag ingen aning, hade aldrig hört talas om det. Så när jag grinat en vecka tog jag mig till sist i kragen och läste in mig ordentligt på ämnet och fattade att Bronett var ute och seglade. Visst fanns det några av symptomen som stämde in på mig, men det gjorde det å andra sidan på alla andra människor också…

Jag sa det till Bronett och han verkade riktigt besviken… ADHD då sa han bevekande, kan det inte vara det då? Men hallå, Bronett, du pratar med en som gått i skolan i sammanlagt arton år och hela tiden varit lugn och snäll och legat bland de bästa, kan jag verkligen ha ADHD då? Jag tror knappast det va?

Sen var det dietisten som trodde jag hade diabetes eftersom proverna vid ett tillfälle visade för högt sockervärde och något annat vad det var och så skulle de utreda det, sätta mig på diet och göra sockerbelastning eller vad det kallades och så visade det sig att det var bara en stressgrej…

Och sen trodde de att det var en ämnesomsättningsrubbning. Jag läste på om det också och tänk, där stämde allt in, jag blev överlycklig, för det känns på något sätt skönare med en rent kroppslig orsak, psykiska saker är liksom för flummiga för mig för att greppa. Jag är inte någon psykist person direkt, mer fysisk. Tycker jag i alla fall.

Nåväl, det visade sig att det inte var något fel på min ämnesomsättning. Det var ju synd…

Nya lilla läkaren med tablettintresset sa att hon tyckte det lät som om jag hade brist på serotonin i hjärnan. Jag hade aldrig hört talas om serotonin heller, vilket var rätt konstigt insåg jag när jag började läsa om det.

Det var ganska intressant. Sjukvård blev plötsligt något jag kunde förstå när det var nere på molekylnivå… Och jag tyckte det stämde in väldigt bra på mig! Serotonin är en signalsubstans som finns i hjärncellernas kontaktytor mot varandra om jag förstod rätt. De bildas av aminosyran tryptofan och aminosyror får man genom kosten i protein. Så mycket visste jag innan.

Och det de moderna antidepressiva medicinerna, som kallas serotoninhämmare, gör är att de håller kvar serotoninet där i nervcellernas synaps. Det läskiga, som jag ser det, är att inte ens forskare egentligen vet hur det kommer sig att det fungerar. Det fungerar, det förstår jag, men det låter lite hemskt när man inte riktigt vet hur och varför, kanske händer annat som man inte vet om än också?
Och på en del sidor på nätet läste jag intressanta rapporter om att det kan öka halten serotonin om man äter vissa livsmedel med högre halt tryptonfan-aminosyran. Det lät ju klokt och logiskt. Och det låter mycket bättre tycker jag att äta sig till hälsa med mat än med kemiska preparat.

Och så kom jag nu för en och en halv vecka sedan till nya psykiatrikern. Hon var inte lika hemsk som den polska kollegan. Jag hade med mig maken som stöd, inte för att han direkt tillförde något… Jag fick prata själv. Och för en gångs skull hade jag inte tunghäfta utan kunde babbla på rätt så ordentligt.

Jag berättade om mina serotonin (och dopamin) studier och om tanken att äta rätt mat för att få i sig aminosyran tryptofan, men det avfärdade hon med en gång, man kan tydligen inte alls äta sig till en ökad serotoninhalt…

Men är jag dum då eller vad är det jag inte fattar? Om serotonin bildas genom tryptofan och tryptofan finns i proteiner, som man får i sig genom att äta de proteinerna, var kommer det ifrån i så fall annars? Poppar det bara upp i huvudet med jämna mellanrum, som tokiga ideer eller något sånt?

Det fanns tydligen ingen forskning som stödde det, och läkare är så trångsynta så de kan inte ens kika över skranket ibland och tänka tanken att alternativa metoder och tankar kanske kanske kanske har någon liten relevans. Men nej, för vad dumt om det stämde, då skulle både de och deras älskade mediciner bli överflödiga…

Ibland ställer läkare så konstiga frågor också och jag är så himla dum och naiv så jag bara svarar utan att tänka mig för. Många läkare som börjar på psyk- som psykologer och psykiatriker gillar att fråga saker om ens släktingar, det är väl för att kunna hitta intressanta genegiska ärftliga kopplingar antar jag…

Den här läkaren var inget undantag och efter att ha svarat snällt och ordentligt på många frågor som jag tyckte hade inget med det här att göra så sa hon med ett belåtet leende som sa mig att hon hittat rätt ord till korsordet igen… Det låter som bipolär sjukdom typ två!! Hurra du har vunnit högsta vinsten eller vad?

Vad är då det? Det låter ju som tja, säger mig inget… Men det var värre än så. Bipolär sjukdom är samma sak som manodepressivitet, ett nytt namn för att göra det mindre otäckt eller?

Så nu är jag manodepressiv också… Troligen kommer jag mörda någon snart också…

Jag fick rådet att köpa en samling skrifter för 220 kronor och läsa på för att se om det stämde. Jag hittade samma skrifter på nätet att ladda hem i pdf format… Gratis… Men det räckte att läsa den första för att fatta att återigen var de ute och seglade….

Jag är inte manodepressiv! Jag är deprimerad. Ja så långt stämde det. Men manisk? Ha ha. Bara för att jag är ambitiös och har lite sydländskare temperament än vad de är vana vid i tröga Sverige så skulle jag vara manodepressiv. Det fanns typ ett som är den värsta och typ två som är lite mildare och en tredje variant som inte var så farlig alls. Men inte ens den kunde jag tycka passade speciellt bra in på mig.

Varför kan jag inte låta bli att fråga mig, varför måste de hålla på och bolla med mig på det här viset? Räcker det inte med att jag är utbränd, måste jag ha en massa annat också för att de ska vara nöjda? Kan inte folk vara bara utbrända? Är alla utbrända egentligen psykiskt störda underliga personer? Det kan väl ändå inte vara möjligt med tanke på att massor av människor går runt och är utbrända.

Varför just jag då? Har jag gått och blivit vårdcentralens nya laboratoriemarsvin, fritt fram att leka med och testa nya teorier på? Vad blir det härnäst? Har jag alzheimers kanske? För det händer ju att jag glömmer saker. Eller är jag kanske autistisk eller dement, eller så har jag kanske parkinsons eller vad hittar de på härnäst?

Jag ska till labb i morgon och ta nya prover. Jag fick en lapp på posten bara om att infinna mig fastande... Inte ett ord om varför, vad för prover och vad de vill få reda på. Sådant skrämmer mig. Och gör mig lite arg. Har jag inte rätt att få veta vad det är de vill kolla innan jag går med på det?

Och sen fick jag en lapp till med posten, den senaste av alla läkarna, psykatikertanten som trodde jag var manodepressiv skulle ringa mig en viss dag en viss tid. Det sa hon inget om när jag var där sist. Vad är det nu då? Nya påhitt? Hade jag inte redan varit utbränd hade jag blivit det på det här. Det är som någon sagt någon gång. Man måste vara väldigt frisk för att orka med att vara sjuk...