Igen och igen…

Jag nämnde i förra bloggen att jag är en drömmare. Det är jag.

På gott och ont. Ibland kan drömmarna vara som i förra bloggen, spännande, intressanta eller bara väldigt förbryllande. Ibland är de som den jag hade i natt. Eller rättare sagt de, för det var en hel hög med röriga drömmar…

Jag sov väldigt dåligt i natt när jag väl somnade. Gårdagen, den nionde mars var en av ’de där dagarna’ en sådan där som man passerar varje år, vilket man visserligen gör med alla andra dagar i almanackan också, men en del dagar har av olika anledning fått viss ’vikt’ av att det är just det datumet. Fast kanske är inte alla lika fåniga som jag…

Dagar som t ex ens födelsedag och bröllopsdagar och sådant brukar man ju fira när det datumet korsar ens levnad år efter år. Andra dagar vill man helst bara glömma och det kan ju ha olika orsaker. Det kan ha hänt något hemskt då. Länge tyckte jag att den dag då min lillasyster blev påkörd var en sådan där då man liksom återupplevde alltihop varje år. Trots att hon klarade sig undan med bara hjärnskakning och en himla massa blåmärken, men skräcken satt kvar i flera år.

Den har förbleknat nu och kanske gör alla de där dagarna det så småningom. Fast det känns på något sätt ändå värre när man mår kass av dagar vars minne borde varit trevligt, men som gjorts otrevligt av händelser som kom efter så att säga. Den nionde mars var en sådan dag.

Sådana här dagar önskar jag att jag bodde på Pluto, om det nu hade gått att göra det, för där är väl så kallt så det nästan är nere på absoluta nollpunkten? Men ett plutoår är 248 år… då hade man sluppit det där årliga korsandet av de jobbiga dagarna…

Jag hade ställt in mig på en rätt hopplös dag fylld av minnen och sorg. Jag skulle vara ensam hemma större delen av dagen eftersom barnen var i skolan, Mikael jobbade och efteråt skulle Mikael och Richard till landet och Johannes till en kompis. Hade det inte varit för att det var den nionde mars hade jag nog sett fram emot en dag för mig själv i lugn och ro, för det här har varit en jobbig vecka. Det har varit ’något’ varje dag, och jag orkar inte riktigt med sådana veckor. Även om ’något’ bara är ett läkarbesök eller en ridlektion…

Jag tänkte skrivit om allt det där allt eftersom men det har varit så där svårt att skriva igen. Både blogg och annat. Jag har inte skrivit som jag tänkte jag skulle ha gjort, som Bronett gav mig i läxa att göra. Jag ska sätta igång med det på måndag…

Jag har inte fått iväg några mail heller. Så jag ber alla som väntar, bland annat Eric och Lena, om ursäkt, det är säkert någon mer. Jag har inte glömt, jag har bara inte lyckats. Jag sätter mig och försöker men blir bara sittande. Hemskt jobbigt.

Men det blir många patienser och sudokun lagda däremot… Dåligt utnyttjad tid kan tyckas men när jag känner mig riktigt misslyckad kan det höja mig någon tiondels grad om jag lyckas få ut en svår patiens… Då känns det som om jag i alla fall klarar av något… Visst är jag patetisk…

Jag tänkte ta mig i kragen och skriva ikapp mig lite. Under dagen. Fast jag ska försöka dela upp det så det inte blir så där fasligt långa bloggposter. Man ska ju skriva kort och ofta för att slå… Jag får försöka lära mig det. Så får ni tänka er att det är skrivet under veckan… Om ni nu orkar läsa det. Och så kan ni ju skriva era kommentarer under de bloggar som intresserar er mest. Eller om det inte blir någon alls. Jag försöker öva mig på det där att glatt fortsätta skriva även om ingen kommenterar, vilket i och för sig inte har varit något problem på det sistone, för ni har varit väldigt flitiga med att skriva, och det uppskattar jag väldigt!

Men i alla fall. Jag överlevde min dag, för min yngsta syster kom förbi som en räddande ängel. Ibland undrar jag om inte hon har någon slags extraknäck som skyddsängel för det är inte första gången… Det var som om hon visste att jag hade en jobbig dag och behövde lite distraction, fastän hon inte visste…

Vi ägnade i alla fall en trevlig dag åt att måla keramik, hon målade en tupp och jag målade tre små änglar. Jag ska lägga in bild på dem här i kväll. Jag tänkte gjort det nu men insåg att kameran visst är med maken på landet…

Men hon åkte ju hem sen på kvällen. Och maken och barnen som kommit hem gick och lade sig och då slog ångesten sina klor i mig och tog med mig på en eländestripp genom alla mina minnen, mer detaljerat än jag någonsin bett om.

Och när jag äntligen lyckades somna, vid tvåtiden eller så kom allt tillbaka i drömmarna. Gång efter gång, dröm efter dröm. Varför? Jag har sluppit det så länge nu. Jo, givetvis för att jag haft det i tankarna hela kvällen, men ändå…
Jag vill inte!!! Jag vill slippa pinas av gamla minnen! Jag vill bli fri! Fri!