I full karriär…

… eller nåt. Givetvis kan det gå mycket, mycket fortare, men än så länge är jag fullt nöjd med den här farten…

Jag har alltså galopperat nu. Femte ridlektionen... Det är nog rätt bra tror jag. Det tog många fler gånger innan barnen galopperade första gången och då är de ändå på något sätt mer smidiga och följsammare i kroppen. Fast det är kanske naturligt att de går långsammare fram med dem. Och lite tur för mig att vi lär oss lite fortare, om jag ska ha någon som helst chans att kunna hinna i kapp Richard. Både bildligt och bokstavligt talat…

De tre första gångerna hade jag Miramis, den fjärde gången hade jag Lukas. Den här gången hade vi två hästar allt som allt, den rätt lilla hästen King (Kingston egentligen, men alla kallar honom King), en magnifik fux med lång vacker man och den rätt stora ponnyn Imre, även han en fux. Det är rätt roligt det där att den ena är häst och den andra ponny, fast det skiljer bara drygt fem centimeter i mankhöjd på dem. Jag har bara 'lånebilder' den här bloggen, men i kameran har jag foto på King, jag ska lägga ut det sen så får ni se en fiiiiin häst!

Och det var en himla skillnad att rida dem… Vi longerade den här gången, det vill säga, ridläraren och en av eleverna stod i mitten på varsin av de stora volterna och höll hästarna i långa tömmar och de sprang runt runt som i en cirkus. Det är en rätt nyttig övning har jag förstått att sitta barbacka på en häst med bara en longerjord att hålla sig i. Man kan koncentrera sig på sin sits och sin balans och behöver inte tänka på sadel, stigbyglar och tyglar.

Jag började med King, fick hjälp att häva mig upp, ingen stigbygel att klättra på… Vingel vingel redan att skritta runt och ännu värre när vi började trava. När man inte har några stigbyglar att ta spjärn mot är det ju inte tal om lättridning utan det är nedsutten trav det gäller… hur mycket jag nu satt ner, hopp hopp hopp kändes det mer som…

Det är meningen att man ska hitta en sån balans att man ska kunna både trava och galoppera på det här viset utan att hålla sig i alls, men det kunde inte jag! Jag höll mig i för kung och fosterland och var övertygad om att jag skulle åka av. Det kändes nästan lite otäckt faktiskt. Om inte förr så när vi började galoppera, ett par varv, mer orkade inte mina stackars armar med, jag har nog aldrig hållit så hårt fast i något som det stackars handtaget på longerjorden… Nu börjar det gå över men länge hade jag väldigt ont i de stackars armmusklerna...

Vi byttes om rätt ofta, man red ett par varv i trav, några i galopp och så bytte vi varv för att rida både höger- och vänstergalopp. En häst som går i högervarv (dvs svänger häger i hörnen) ska galoppera i högergalopp, jag är dålig på att se vilket som är vilket, men galoppen ska börja med höger framben (hur man nu vet när det börjar…).

Sen bytte vi häst också och jag red Imre. Vilken skillnad! Något lite mindre som sagt, och mycket mjukare och jämnare att sitta på, King var lite vassare, även om han sägs ska vara rätt skön att rida barbacka på också. Imre var mer som en fåtölj… Det kändes om inte annat i traven och galoppen. När jag satt på King kände jag mig lite som hjälp, vad håller jag på med… När jag red Imre kände jag mig fullständigt trygg. En mycket jämnare mjukare gång. Jag fick öva mig på att fatta galoppen själv, alltså att jag gav Imre rätt hjälper för galoppfattning istället för att den som longerade fick igång honom. Det var kul, för det fungerade. Fast i vänster varv var det hopplöst att få honom att gå i rätt galopp.

Sen fick alla öva på att longera också. Även det väldigt bra att kunna. Man håller longertömmen i ena handen och en lång piska i den andra, hästen, tömmen och piskan ska liksom bilda en lång spetsig triangel med mig i spetsen. Piskan nuddar aldrig hästen, den är inte så lång, men man pekar liksom med den. Jag ska hela tiden vara helt vänd mot hästen och hans ryttare. Det gör att man snurrar runt runt hela tiden och blir efter ett tag väldigt snurrig…

Om man vänder sig lite mer framåt framänden på hästen betyder det att han ska sakta av och tvärtom om man är lite mer vänd åt bakänden ska han öka farten. De här två hästarna brukar de använda just i longeringsövningarna så de är väldigt ingångna på det, även om de brukar tycka det är lite tjatigt efter en timmes lektion.

Vi hade morötter med oss som började bli lite mjuka den här gången. Det uppskattades också av hästarna. Men det gick inte upp mot kvällsransonen med hö som vår ridlärare serverar dem som sista mål. ”Vill häschtarna ha maaaaat” ropade hon från boxen där höbalarna ligger och då började alla hästar i hela stallet frusta så där långt ner i halsen, jag tror det är mitt absoluta favoritljud just nu, det låter så förväntansfullt och glatt, ett rogivande härligt ljud…