I natt jag drömde…

Jag är en drömmare… Jag drömmer väldigt mycket, ofta är det konstiga drömmar också. Det är inte alltid jag kommer ihåg några detaljer. Ofta är det så konstigt också så det går inte ens att beskriva det i ord. Lite som att leva i någon slags surrealistisk målning av Dalí…

Men någon gång då och då, det händer kanske tio gånger på ett år, så drömmer jag väldigt detaljerade annorlunda drömmar. Då är inte alltid jag ’med’ i drömmen heller, jag har alltså ingen roll i den, utan snarare känns det som om jag sitter och tittar på en film eller läser en bok och ’ser’ bilderna i huvudet, så där som man gör.

I nattens dröm förflyttades jag till England, jag tror det var England i alla fall, det kändes så. Det var sommar, solen sken, det var lummigt och grönt, en flod, parkliknande miljö. En lite sövande rofylld stämning. Det var en kvinna, blond och väldigt olik mig på alla sätt, både i utseende och sätt att vara, så det kan inte ha varit jag, hon var gift men det kändes inte som om det var speciellt lyckligt. Mannen var i vilket fall som helst inte med i drömmen. Hon var på ett sådant där gammalt universitet, det kan ha varit Oxford och deltog i en sommarkurs, jag tror den handlade om litteratur eller något sådant.

Hon blev väldigt god vän med läraren i kursen. Han hade halvlångt blont hår och såg lite ’sliten’ ut. Jag tyckte jag kände igen honom i någon skådespelare men kan inte komma ihåg vem.

De satt ofta under träden i parken och pratade eller tog med sig picknick och satt vid floden. Drömmen tog liksom små hopp här, som en film också kan göra, det var bara några minuter i varje scen och det skulle framgå att tiden gick framåt. Det verkade som om de bara var vänner men fram mot slutet kändes det lite vemodigt och jag tror att de hade blivit kära i varandra men hon var ju gift.

Sen tog kursen slut och hon åkte hem, och så stod det i filmrutan ’några år senare’ eller något i den stilen. Då jobbade den här läraren av någon anledning på ett tåg, som konduktör av något slag, han gick runt och småpratade med tågresenärerna och stod och tog adjö av dem när de klev av tåget, nästan som det kan vara på flygplan ibland när man kliver av, att flygvärdinnorna står där och säger hejdå…

Han träffade henne på tåget en dag i alla fall. Han stod vid dörren när hon klev på och han blev jätteglad och hälsade glatt och försökte krama henne. Men hon blev arg och puttade undan honom och gick bara, in i någon vagn och försvann. Han stod kvar och blev som bedövad och kunde inte fortsätta jobba just där och då.

Det lustiga är att där kom jag in… för jag fick ta över efter honom. Jag ställde mig vid utgången och sa hej då till folk som klev av och småpratade med dem. Allra sist kom en kvinna med mörkt kort hår fram till mig. Hon hade en stor paket inslagna blommor i famnen, det var en blombukett eller något sådant alltså, men man såg inte vad det var för det var papper och grejer runt, ett stort paket.

”Ge den här till honom sa hon. Han har gått genom mycket och sett mer än någon människa borde behöva se. Han kan behöva dem.” Och så dumpade hon blommorna i famnen på mig och gick ut.

Jag klev också av tåget, jag tror det var tågets ändstation. Och lustigt nog så var det den där universitetsstaden, Oxford eller något i den stilen. Jag sprang efter den här mannen i alla fall, men hann inte ikapp honom. Han gick in på universitetet i alla fall, i lärarnas avdelning så han jobbade tydligen där också.

Jag var rätt långt efter så när jag kom in hade jag ingen aning om vart han hade tagit vägen. Ett par gamla lärare satt vid ett bord i lädersoffor, det såg sådär typiskt engelsk klubb ut. De pekade och viskade lite sådär konspiratoriskt åt mig att han gick och duschade och så pekade de på en dörr.

Jag måste varit rätt långt efter ändå, eller så duschade han rekordsnabbt, för just då kom han ut därifrån, i bara boxerkallingar, fast lustigt nog såg han mycket yngre ut nu än nyss och mycket snyggare. Jag blev väldigt generad av att se honom i bara kallingarna och han såg rätt generad ut också och ingen sa något.

Just då kom min katt, Ceasar springande rätt genom lärarrummet, ut genom en dörr och uppför en trappa. ”Jag måste ha tag på min katt” sa jag då, och liksom låtsades att det var därför jag var där. Blommorna som var min egentliga anledning hade visst råkat bli bortklippta ur filmen…
Scenen stod stilla så där som den kan göra i en film och sen började alla röra sig samtidigt. Vi sprang efter katten både han och jag uppför en spiraltrappa.

Där börjar drömmen bli ännu konstigare… För där satt jag tillsammans med en annan lärare, en mörk korthårig kille, rätt snygg han också. Och då var allt det här som hade hänt något som jag höll på att skriva och han var min lärare i om det var en bok jag skrev eller ett filmmanus, det kändes mest som ett filmmanus just då.

Och just där ’jag’ kom in i rummet höll han på att förklara hur man skapade stämning genom att frysa scenen så där och bara låta något, i det här fallet, katten, röra sig. Väldigt konstigt blev det…

Ännu konstigare sen eftersom jag nog höll på att vakna där någonstans och han gned in mina ben med stearin och jag undrade om det verkligen var så bra, men stearinet smälte och blev väldigt mjukt, inte flytande som hudlotion men väldigt mjukt och skönt…

Tja, där vaknade jag… jag antar att drömmen har någon underlig betydelse. Jag har väldigt svårt att komma på någon nu…

Mer än att det kanske är meningen att jag ska ägna mig mer åt mitt skrivande.

Något Bronett också tyckte. När jag var där i dag. Han gratulerade mig till att jag kunde sova på nätterna, normal tid. Det är så underligt för mig att jag gör det så jag har inte riktigt fattat det än. Jag har ju haft sömnstrul i långt mer än ett år nu. En hel vecka nu har jag somnat FÖRE tolv på kvällarna/nätterna och vaknat vid sju, åttatiden på morgonen. Nästan som en normal människa…

Jag känner mig piggare, gladare, mindre irriterad och liksom mer ’vaken’ än tidigare då jag kunde vara vaken mellan säg tio på förmiddagen och tre på natten, men liksom borta till tio procent eller mer…

Nackdelen, för det finns ju tyvärr en sådan också, är att mitt skrivande blir lidande. Jag satt ju oftast förr på nätterna och skrev, bloggade, mailade, skrev på min bok och sådant.

Så nu har jag fått i ’uppgift’ att simulera arbete, för att öva på att koncentrera mig, och ägna förmiddagarna åt att skriva nu. Det är mitt jobb, och det är det jag ska göra, så får jag diska och tvätta och stryka och städa på kvällarna som alla andra som jobbar… på riktigt…

Hoppas min man har förståelse för det bara…