Det är konstigt...

...eller det är som förgjort...

Jag försöker och försöker och försöker, ända sen i tisdags har jag försökt skriva en blogg men det går inte.

Anledning: Jag har börjat sova på nätterna. Och nätterna är min bloggtid. Så när jag i vanliga fall börjar skriva bloggrelaterat somnar jag numera... Sunt och bra och trevligt på alla sätt utan att det blir lite tråkigt i bloggen...

Jag har somnat vid elvatiden ända sedan tisdagskväll eller däromkring och vaknat vid sjutiden på morgonen. Nästan som en riktig människa!

En annan anledning till att det inte har blivit något är att jag har alldeles för mycket att skriva om. Bokrean t ex, ridlektionen nr 2, hemska nya läkaren, snälla Bronett, hemska födelsedagsfesten nr 2 hos svärföräldrarna... Se där några ämnen att välja på... Ska jag hopa alla dem i en blogg lär den bli en kilometer. Lite därför det inte har blivit något heller.

Kanske skulle jag göra som bloggare tydligen ska göra. Skriva oerhört kort (max fem rader) och oerhört ofta, typ var femte minut... Jag läste det i en artikel för några veckor sedan. Om man ville komma någon vart i bloggvärlden skulle man skriva kort, ofta och helst om mode eller något annat hippt som folk ville läsa om. Fy katten vad trist att läsa om mode... Eller vill ni kanske höra vad jag har på mig? Svarta jeans och ljusblå fleecetröja. Jaså ni ville inte höra, synd nu fick ni det ändå. Ett pluspoäng till mig eller två är att jag har matchande ljusblåa sockar.

Innan jag går och lägger mig, för jag är faktiskt sovatrött, bara en sån sak... ska jag anknyta till skitdiktandet som Eric satte igång med...

Tegnér han var en stor poet
men aldrig skrev han när han sket

Jag hittade de raderna när jag letade efter den där skitdikten som Fröding skrivit till Selma Lagerlöf. Se det som ett inlägg i debatten och även ett svar. Jag kom på att jag inte berättat vem som skrev min favvisdikt 'Det Eviga' (som dessutom handlar om mig), det är nämligen Esaias Tegnér, och ingen av de som vågade gissa hade rätt. Var var ni på litterturhistorielektionerna?

Till alla snälla som kommenterat min senast, lite deppiga (eller ja, jättedeppiga) bloggpost. Det är bättre nu. Tack så hemskt mycket för att ni är så snälla och omtänksamma!!!

Det blev bättre på tisdagen, trots att bokrean inte är som den har varit, mina listor var kortare men jag köpte lika mycket ändå, men med mycket mindre vånda och bortvalda titlar...

Ridlektionen gjorde susen. Jag var trött som en gnu innan men efteråt var jag pigg som en mört (för att nu tala djurspråk). Jag var visserligen mör i hela kroppen. De som säger att ridning är en fuskmotion eftersom det är hästen som gör jobbet har aldrig ridit! Jag var varm och svettig trots att det var minusgrader i ridhuset och öm i hela benen. Jag kommer få skitsnygga ben till sommaren. Förhoppningsvis. Men trots det var jag pigg och energisk som aldrig förr. Och blev trött på riktigt och kunde somna vid elva. Det kan ha inverkat att jag gick upp fem på morgonen men jag hade dessutom snuffat en stund på soffan före ridlektionen.

Värdelöst vetande förresten. Jag hade samma häst som förra gången, lilla Miramis. Jag kommer få ha henne de första gångerna så jag kommer in i det. Plus för att hon är en go snäll häst, minus för att sadeln är obekväm och gör att högerbenet vrider sig inåt bakåt för det är något vajsing med stiglädret. Ännu mer värdelöst vetande, vi red över bommar, en förövning till hoppning...

Jag vaknade vid sju på onsdagen. Av mig själv! Och var pigg och glad, jag vet inte när något liknande hände senast. Jag firade det med att diska och tvätta och vara lite allmänt nyttig.

Sen var jag hos ny läkare vid halv två. Min vanliga läkare har en väldigt lång semester på tre fyra månader. Fräckt av henne. Och skicka den här nyutexaminerade häxan på mig. Jag fick dra hela storyn för henne. Igen. Gillar inte sånt. Hon ställde konstiga frågor. När vi var klara, eller rättare sagt när det kändes som vi var klara gick hon till anfall med näbbar och klor. Hon tyckte att min journal gjorde henne mörkrädd. Anledning: Jag går inte på antidepressiva. Det tyckte hon att jag borde göra.

Hon satt på en stol som läkare brukar använda, ser ut som en jättestor cykelsadel på hjul. Medan hon talade sig varm och mer eller mindre upprörd rullade hon närmare och närmare mig för att sluta med att eftertryckligt dunka mig på benen...

Antideppressiva var såååå braaa! Förstod jag inte det? Det finns så många olika sorter och du anar inte så bra de är. Det finns inga biverkningar och alla kan hitta något som passar dem och då blir man braaaa igen (och slipper kosta pengar för samhället sa hon inte men menade väl).

Hon tog till och med fram jättestora tjocka inbundna upplagan av Fass och viftade med den framför ögonen på mig och bläddrade till och med demonstrativt i den för att jag skulle få se hur många tättskrivna sidor den hade. Jag har sett Fass förr lilla vännen. Men jag har den inte hemma som en del (min svärmor som älskar att prata om medicin och sjukdomar) har...

Jag gjorde dundertabben då att torrt konstatera att det finns väl en hel del miljarder bland de där sidorna också... Då tolkade hon det som att jag menade att hon var köpt av läkemedelsbolagen. Vilket i och för sig inte hade varit så konstigt med det talet. Men så menade jag inte.

Jag har varit på en lunch för några veckor sen. Med föreläsningar och grejer. Ja det har jag, men jag åt bara, jag lyssnade inte. (Är det förtroendeingivande från en nybakad läkare?) Och om jag skriver ut något så tar de på apoteket det som är billigast (gör de?) och det är olika från dag till dag, så vilket företag det blir det har jag ingen aaaaning om. Det vet de inte på apoteket heller. (Nej, jag förmodar att de blundar och väljer, kanske jag får något mot liktornar istället).

Hon avslutade sitt brandtal med att väsa att hon knappast kunde tänka sig att sjukskriva mig något mer om jag inte gick med på att testa antideppressiva, trots att jag flera gånger klargjort att jag ryggade bakåt med alla benen vid blotta tanken på alla otäcka kemiska preparat, jag känner mig kanske inte rädd för dem, men definitivit inte bekväm heller.

Men du berättade ju innan, sa hon i triumf, att du tröstäter godis och chips när du är deppad. Ja, och. Ska jag likställa godis och chips med läskiga kemiska saker osm heter triemytelbutananalamat eller något liknande hemskt tillsammans med sjutton såna till. Och jo, när det gäller godis vet jag att man blir tjock och varför. När det gäller antideppressiva har jag hört att det inte alls är ovanligt att folk sväller upp tjugo kilo på en månad, men man vet inte varför. Konstiga läskiga reaktioner i kroppen som man inte kan bli av med även om man slutar med eländet. Och som jag sa, har jag inte varit deppad innan kommer jag definitivt bli det om jag går upp tjugo kilo. Nej, men det är ju inte säkert att du gör det bara för att Agda gör det. Agda?

Inte fick jag med mig något läkarintyg heller. För hon ville fila lite på det i lugn och ro. Sa hon. Jag tror hon är lejd av den nya regeringen. Är man sjukskriven och arbetslös ska man leva i ständig skräck och armod.

Apropå det läste jag på aftonbladet i går (eller om det var i dag) att man får klara sig på ett par tusen mindre i a-kassa om man haft oturen att vara arbetslös lite längre. Som om inte det vore illa nog. Det är lite som att bli straffad för att man blivit straffad. Slå och sparka på den som redan ligger ner så behöver man inte lyfta benen lika högt...

Mitt goda humör och glada sinnesstämning blåste bort i alla fall, som vackert väder när gråa moln kommer och täcker solen. Vädret var också rent för bedrövligt apropå det.

Jag gick hem som i trans. Först visste jag inte om jag skulle skratta (nej knappast) eller gråta (hade inte sjunkit in än) utan konstaterade bara att jag kanske skulle få lära mig att leva på luft. Ja, smalare blir jag ju i alla fall, det är ju klart.

Sen lindade jag in mig i tre filtar för jag frös så jag skakade och så halvsov jag mig igenom hela kvällen (skönt att slippa den) och stensov (som tur var) hela natten.

På torsdagen var jag hos Bronett. Goa lilla söta Bronett. Förlåt att jag någonsin sagt stygga fula saker om dig. Han stod helt på min sida. Han var inte köpt av läkemedelsbolagen! Möjligen ridanläggningen... Han tyckte jag hellre skulle lägga pengarna på en ridlektion till i veckan. (Är antideppresseiva sååå dyra?)

Stygga onsdagsläkaren trodde jag hade brist på serotonin i hjärnan. (jag ansåg i mitt stilla sinne att hon hade vissa grundläggande brister där också, men det sa jag inte). Det ville hon tillföra i kemisk form och vad hade jag att sätta mot då?

Bronett avfärdade det med en mycket trevligare variant. Serotoninhalten ökar av måbrasaker. Som att vakna utvilad och glad en morgon, som jag gjorde i onsdags morse, eller som efter en ridlektion som gått bra. Saker jag gör som går bra helt enkelt. Varför kunde hon inte sagt det. Jag tog för givet att det var något som bara kunde tillföras utifrån och så var det inte det. Hon måste vara köpt...

Mikael sa tröstande att om hon envisas med att inte vilja sjukskriva mig om jag inte går med på att ta antideppressiva så kan jag ju snällt ta emot receptet och sen vika flygplan av det på vägen hem... Sen kom vi på att hon kanske gick till apoteket och kollade om jag verkligen hämtade dem. Då får du väl hämta dem och lägga dem i skåpet hemma då. Men de är säkert jättedyra, ha råd med det! Då föreslog Mikael den ännu lite mer radikala tanken att jag kunde sälja dem... Så kunde jag lägga drug dealer till listan på mitt cv...

Gudars vad det börjar bli varmt... suckade hon och krängde av sig sin ljusblå fleecetröja. Under den hade hon en v-ringad svart topp. Väldigt v-ringad var den för att vara just hon...

Apropå det såg jag bilder på aftonbladet.se från andra chansen på melodifestivalen, vilket jag inte tittade på. Dels är det så inte min musiksmak, dels hade jag aldrig orkat med a) höra samma låtar så många gånger, b) Christian Luuks dåliga skämt, c) alla snabba rörelser och allt flashande hoppsigt ljus hit och dit, jag får ont i huvudet av att se en nyhetsuppläsare röra på sig högst omärkligt... stillbilder ja tack.

Men jag var lite nyfiken på dels vilka som gick vidare och dels hur deras kläder såg ut, för sånt är lite kul. Jag blev väldigt fundersam på en av vinnarna, Sonja någonting. Var hade hon sina bröst? På magen eller? Hade jag haft en sån klänning skulle det inte vara frågan om nip slip utan det hade varit rent oanständigt för allt hade synts, då mina bröst säkert sitter minst tio centimeter högre än hennes, eller hade hon kanske inga alls? Mer värdelöst vetande avdelning mer än ni hade frågat efter att ha fått veta...

Och hon Sanna Nielsen, hon ser hemsk ut på något sätt. Och då menar jag inte som i ful. Snarare som i farlig. Hon är snygg, på sitt sätt. Men hon är liksom för... för stor, för lång, för blond, för strålande, jag vet inte riktigt vad det är, men mötte jag henne en mörk natt skulle jag springa och gömma mig. Känns det som...

Fast jag har inte hört varken den enas eller den andras låtar så jag vet inte om de är bra eller dåliga. Jag har inte hört någon av de andras låtar heller, de som gick vidare direkt, så jag har ingen aning om vad som är bra eller dåligt nästa veckas stora final. Som förr... när det bara var en...

På den tiden jag var sisådär elva tolv och tyckte att melodifestivalen var senvinterns riktigt stora begivenhet. Jag spelade in på kassettbandspelare som jag ställde brevid teven och beordrade alla att vara tysta! På någon bandupptagning hör man i bakgrunden hur jag läxar upp ett mindre syskon som inte följer min uppmaning...

Och vet ni... Jag som bara tänkte skriva fem rader om att det var så svårt att skriva något...