Runescape

Jag har två barn, jag tror att jag har sagt det så pass många gånger så de flesta vet om det. Två pojkar, Richard som just fyllt tolv och Johannes som är nio. De är bland annat rätt roade av dataspel, som så många barn nu förtiden.

Richard började redan som väldigt liten knatte med ett spel som hette Minstingen eller något sådant, man skulle bland annat göra såna intressanta saker som att mata en hund som talade med en med fånig röst med ben och andra saker när han bad om det. Sen har det bara gått uppåt… (Sen kan det bara gå uppåt…)

En litet inlägg i dataspelsdebatten här bara… Varför varför varför måste alla i dataspel ha såna hemska röster, såna uppskruvade, tillgjorda, underliga störande irriterande röster. Var får de folk till att göra sånt ifrån? Headhuntar de folk med konstiga röster, har talangjakter efter dem, eller har de ute annonser där de söker efter dem? Fast jag har aldrig sett nån sån annons trots att jag har sökt jobb halva mitt liv… (halva den produktiva delen av mitt liv alltså)

Vi har i alla fall försökt vara lite styrande och se till så att de inte spelar några allt för destruktiva och otäcka spel. Mulle Meck bygger bilar känns helt okej till exempel… Eller Freddy Fisk… Eller Pippi Långstrump… Eller Bokstavsjakten eller Matteraketen…

Vi har köpt och trugat på dem en hel del så kallat pedagogiska spel (fast varit väldigt noga med att inte tala om att det är just det de är…) och de har haft jätteroligt med Rymd-Rolf och Galax-Greta och lärt sig matte utan att de visste att det var det de gjorde, eller massa intressanta saker som historia, geografi och naturkunskap i ett spel som heter Tredje Klass. Jag förmodar att det finns alla klasser men det var bara just det här de hade, och de hade tröttnat på det redan när de gick i första klass…

För det är just det. Så fort de fattat hur det fungerar är det inte roligt längre. Och kraven ökar… Vi tycker att de har många dataspel, men det är inte många som är roliga så länge. När de klarat alla uppdragen, räddat alla robotarna, eller klarat hela banan eller alla nivåer eller vad det nu är man ska göra då är inte det spelet kul längre…

Sen var det Rayman ett tag också, speciellt Johannes var väldigt insnöad på Rayman, en liten gubbe vars kroppsdelar sitter ihop av bara tankekraft. Eller nåt.

De hade en hel massa Disneyspel som jag tyckte verkade riktigt svåra. Jag försökte hoppa mellan takbjälkar som Buzz Lightyear men ramlade alltid i golvet och tänkte att det där klarar de aldrig… Men det gjorde de. Med lätthet dessutom…
Sånt är knäckande för en mamma… Sen att de håller i huvudet mellan så många olika spel att man hoppar med mellanslagstangenten i det spelet, men med Z i det spelet… Jag skulle blanda ihop det fortare än man han säga ’game over’…

Sen finns det ju många spel som man kan spela utan att behöva köpa. Det finns tydligen massor på nätet. Här får man nog vara lite försiktig så inte barnen sitter och hittar något väldigt underligt… En gång för läääänge sen, i början av vår datoriserade tillvaro (vår första dator flyttade till oss 1995, det är rätt otroligt att tänka på det nu att det faktiskt bara är drygt tio år, det känns som man alltid haft dem…) fick Mikael tag i en variant av tetris där det inte var olikfärgade figurer i olika positioner som kom ramlande utan små människor av olika kön och utan kläder…. Ni kan få gissa hur de försvann, jag tror spelet hette Sextris eller något sådant…

Nu är det mest medeltidsinspirerade fantasy-, riddar- den typen av spel som är roligast. De fick Heroes of Might förra sommaren när vi åkte till landet med deras nya dator i bagaget för att de skulle ha något kul regniga dagar. Sen var det ju inte många regniga dagar i somras, men de har tröttnat på den nu, även om de faktiskt plockar fram den ibland. Ett tag var det något som hette Age of empires, och ett tag var det Rising kingdoms.

Det är mycket slå ihjäl monster i de här spelen och jag försöker förklara att bara för att någon ser ut som och beter sig som ett monster behöver man ju inte slå ihjäl vederbörande. Som tur var för vissa som befolkar vår jord…

Men de tittar bara lite överseende på mig då…

Ett tag fanns de roligaste spelen på 123spill (senare 123spela) på nätet, men där fanns förutom en hel del som jag också tyckte var kul en del väldigt underliga spel så man fick ju hålla lite koll på dem… De som jag, och faktiskt de också, tyckte var roligast, låg under avdelningen Hjärngymnastik, t ex Holiday Hexic, ett spel där man vrider på sexkantiga ädelstenar i olika färger så att de paras ihop tre och tre. Jag kunde roa mig själv med det spelet i timmar… och nu var jag tvungen att leta rätt på det bara för att jag kom att tänka på det och spelade det en bra stund… typiskt mig…

Jag skulle sagt att jag är inte jätteintresserad av dataspel, men det är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande. Jag tycker om att lägga patiens eller göra sudoku på nätet, mycket smidigare än att sitta med penna och fylla i siffrorna för jag gör bara fel hela tiden och får sitta och ha fyra eller fem siffror i varje ruta och det är mycket lättare på internet…

Men börjar jag med såna spel som barnen spelar är jag rädd att det kommer fånga mig så jag inte gör något annat och inte kan sluta, en sån där ’känn dig själv’ grej… Sen tycker jag det är lite trist med spel som bara håller på och håller på och håller på, det är bättre med såna som tar en kvart eller en halvtimme och sen är det bra, och nästa gång kan man slå sitt rekord, mer poäng eller kortare tid.

Det var innan helgen det… För då lyckades mina barn fånga mig i en sekunds tristess och övertalade mig att ’göra en gubbe’ i Runescape. Runescape har de hållt på med sen i julas ungefär och inte tröttnat på än…

Jag gjorde en gubbe som är en tjej iofs och heter Rakadero… Det var Richards förslag, för allt jag hittade på var redan upptaget. Det första jag fick göra var att gå någon slags utbildning i spelet på en speciell ö, jag fick fiska, steka (bränna) fisken, leta malm och smida, öva på att slåss och utföra magi etc.

När jag var klar kom jag till Runescapevärlden… Richard hängde över axeln på mig mest hela tiden och förklarade. Det kanske var tur i och för sig för jag hängde inte med så där värst bra… Det var väldigt mycket att hålla reda på, i olika ’fack’ vad man hade i sin väska, vilka uppdrag man kunde välja på, vad man hade för olika scills i olika saker, t ex kunde man ha en nivå på sina fiskekunskaper, en annan nivå i hugga ner träd etc.

Det påminde en del om Heroes of might som jag ju sett dem spela, där är det också massa olika ’mappar’ med olika saker i har jag sett, vapen de har, färdigheter, poäng, pengar etc. men det är mycket sämre grafik. Å andra sidan är det gratis… Man kan tydligen betala fyrtio kronor i månaden och bli medlem och få tillgång till mycket mer, men jag tror personligen att de kommer tröttna innan de utforskat allt man kan få graits i det här spelet…

Men det är roligt med ett spel där man inte bara slåss utan faktiskt kan ägna hela dagar åt att klippa får, spinna garn och sen väva garnet, sy kläder och sälja… En hel del av Johannes klasskamrater håller på med Runescape och de kan byta saker med varandra online, en av dem har t ex specialiserat sig på det där med ull, så Johannes säljer det till honom, rätt kul grej…

Jag gick runt lite och gjorde i princip bara som barnen sa åt mig, men jag hade ju en klart fördel i att kunna betydligt mycket mer engelska än dem. Så plötsligt när jag läste mig till hur jag skulle göra ett quest och gjorde det blev de lite snopna…

En del saker var lite skrattretande… Som när jag stod i en gruva och hackade till mig lite koppar, jag skulle gjuta brons. Då kom det fram en person i spelet till mig och frågade om jag ville köpa smörgås, sånt händer tydligen ibland. Då ska man tydligen högerklicka på personen och välja ’tala med’ men jag klickade bara, varpå jag hackade ner den stackars smörgåsförsäljaren med min hacka…

Jag dödade hönor och försökte steka dem i en ugn, varpå jag brände mer än hälften och fick slänga dem. Barnen sa att det berodde på att mina cooking scills inte var så bra än… Nästan som i verkligheten är det ju…

Jag försökte vara rolig sen i söndags kväll och sa till Johannes att du kan öka på dina cooking scills om du hjälper mig med maten. Jag tyckte jag var väldigt cool men han tittade på mig som om jag var knäpp, det fanns lite i blicken av ’du kommer väl inte vara sån där när jag har kompisar här eller?’