Always will be

Jag kom på att jag inte bytt musik på allt för jättelänge. Tråkigt ju, för oss alla som mer än en gång tittar in på bloggen. Även om musiken jag hade, 'The Cross' med Within Temptation är väldigt fin och betyder väldigt mycket för mig.

Trött på den. Här kommer en ny. Jag tycker mycket om den också. 'Always will be', med Hammerfall. Jag dedikerar den till den vän jag saknar mest av alla, som låtsas att jag inte finns. Önskar jag kunde göra detsamma...

En rolig sak förresten, som jag kom på nu när jag satt och sökte efter bilder till det här inlägget. Vi köpte en gång i tiden en bil av basisten i Hammerfall!

Eller rättare sagt, f d, för han hoppade visst av förra året. Och detta var före Hammerfall bildades också. Och bilen har vi inte kvar längre heller...

Men ändå. Är jag nästan lite känd då?

Sune och Seikei, farväl mina tuppisar!

I dag fick jag, vi, barnen och alla de andra tupparna och hönorna, säga hej då till Sune och Seikei, sussextupparna.

Det var med blandade känslor. Vi hade ju bestämt att åtta tuppar ska bort, vi ska bara ha två kvar, Tuppe och Blomma. Fast nu har Tuppe haltat några dagar, hoppas bara det går över...

Sussextupparna, australorparna och plymouth rockarna, även gamle Rocky skulle bort. Vi insåg att det skulle bli svårt att hitta nya hem åt dem och anade att de skulle bli mat. Vår eller andras om inte vi klarade av att äta upp dem. Slakt skulle vi få hjälp med i vilket fall som.

Men jag testade i alla fall att annonsera ut dem. Först i hönsforumet, enda svaret var en som var villig att ta emot dem gratis, för att äta upp dem. Hmpf! Då kan vi ju göra det själva!

Sen annonserade jag i Skaraborgsbygden, en tidning vi prenumererar på, kommer en gång i veckan. Annonsen var inne i torsdags och vi hade inget hört så jag trodde det var kört. Jag vet ju att det är svårt att bli av med sina övertaliga tuppar vid den här tiden på året.

Men, telefonen ringde i dag på eftermiddagen. En familj i Vara som sökt efter sussextuppar länge, varit och tittat på flera som visat sig vara icke renrasiga och andra som visat sig vara dvärgsussex (visste inte ens att det fanns). De blev jätteförtjusta i mina gulltuppar, skam hade väl varit annars!

Så i dag på kvällen åkte de till sitt nya hem, ett gäng med sussexdamer och lohmanntjejer skulle hälsa dem välkomna vid framkomsten, eller rättare sagt i morgon då kanske när de vaknar. Vilken glad överraskning för dem!

Hoppas bara de trivs nu, mina små pycklisar som jag haft sen de fortfarande var lite fuktiga i dunet... Snyft!!!

Och - raskt över till något mycket roligare!!! Så här många olika färger och former får vi på våra ägg nu!!! Det stora bruna till vänster är från en av 'di gamle' lohmannhönorna. Det lilla vita är från en leghornshöna, en eller kanske två har börjat värpa, och det lilla beiga är från en blommehöna!!!! Lilla Viola har värpt så mycket som tre ägg hittills! Ett varannan dag! Duktiga små hönor!

Och så här små och bortkomna ser de små äggen uti en vanlig äggkartong! Om någon undrar över siffrorna som kanske anas på äggen, så är det min egen lilla kodning av dem, som inte har något att göra med stjärnäggs koder som ni ser i locket på den begagnade förpackningen...
Den översta siffran på varje ägg är ordningstalet på äggen, vi har hittills fått elva vita ägg, alltså är de numrerade 1 till 11 och den undre siffran är dagens datum. Många gånger råkade det sammanfalla, så att alltså ägg nr 5 kom den femte september...

Vi har sedan början numrerat de gamla hönornas ägg med dagens datum och kom på i efterhand att det kunde varit kul att numrerat dem och sett hur många det blir på ett år eller så.

Mer om hönorna i morgon kanske. Eller något helt annat!

Allt för en trevlig trädgårdsfest!

Jag städar på mitt skrivbord, spelar Runescape och läser hönsforum och lite annat, allt samtidigt.

Eftersom jag inbillar mig att jag har simultankapacitet, eller åtminstone önskade att jag hade det, tänkte jag skriva en blogg också. En liten får det bli i dag.

Jag hittade en liten lapp bland annat, i drivorna med papper, tidningar, urklipp, pennor, muggar, stenar, skivor och annat. Den var utriven från någon slags reklam, Ica Maxi eller något sådant. För evigheter sen. Typ någon gång i början av sommaren eller så.

Rubriken lyder: Allt för en trevlig trädgårdsfest! och i lite mindre stil strax under: Grillar, solstolar, spadar, spel...

Grillar förstår jag. Vi är ju visserligen inga grillare, tror vi är de enda på jorden som inte fattat tjusningen med att bränna kött över glöd bland mygg och/eller kyla utomhus när man kan stå i lugn och ro i köket och laga maten och slippa allt obehag... Men jag förstår vad grillar har med trädgårdsfester att göra! Man grillar festmaten på den.

Solstolarna också, även om de känns mer... privata. Visst, man kan sitta och sola tillsammans på en trädgårdsfest. Även om det säkert känns mer bekvämt att sitta på vanliga stolar runt ett bord. Speciellt som man ska äta det man förhoppningsvis lyckats grilla.

Spel är jag också med på. Krocket, piltavlor och kubb och sånt kanske t ex, jättetrevligt på en trädgårdsfest.

Men spadar... Kanske är det jag som är dum. Kanske är det för att jag grillar så sällan som jag inte förstår vad man gör med spadarna. Ska man kanske äta med dem? Slå varandra i huvudet med dem för att man blir oense om hur man ska grilla? Eller ska man gräva ner de brända köttbitarna med spadarna?Eller menar de leksaksspadar? Så barnen har något att göra medan de vuxna häckar runt grillen?

Eller ja! Så är det ju! Man ber alla ta med sig varsin spade, och medan man väntar på att köttet ska brännas så gräver man t ex en grund så man kan bygga till huset. (Det var alltså så vi skulle gjort, så slapp vi hyra grävmaskin vilket helgen är vikt för...) Har man inte planerat att bygga till huset kan man ju alltid gräva ett trädgårdsland eller en grop åt andra...

Jag fastnar alltid i sådant där. Funderar, undrar och är så där fruktansvärt onödigt nyfiken...

Zå var det min tur... Z i dag...

(Fotot har inget med dagens text att göra. Det är där bara för att det är lite roligt!)

Zå med Z för i dag var det min tur att rida Zorania Z...

Det låter som om hon är stallets skräck som alla bävar för att rida. Så är det inte. Hon är söt och trevlig, ca 155 cm, en lagom stor häst. Tyvärr har jag inget foto på henne. Men hon är inte lättriden och det brukar vara de duktigaste i gruppen som får ta henne...

Så jag kände det som en ära och lite smånervöst när min ridlärare frågade mig i dag när jag jobbade om jag mådde bra i dag, om jag kände mig pigg. Ja... hurså frågade jag. Jag tänkte på att jag hade ju varit hemma ett par dagar förra veckan, trött som en död och med gräslig huvudvärk, så jag tänkte det var därför hon frågade. Nej, jag behövde någon i din grupp som kunde rida Zorania sa hon då...

Zorania är ett vackert fuxsto av tysk import, alla hästar i hennes 'familj' heter något på Z efter pappan som heter Zandor. Hon har en märkning på ena låret, en sköld med krona och ett Z i. Hon är en väldigt fin häst egentligen och hoppar bra med rätt ryttare.

Nu hoppade vi som tur var inte i dag för med 'fel' ryttare kan hon hoppa lite som hon vill... utan tränade dressyr, vägar, volter, serpentiner, sidvärtsrörelser och sånt.

Richard har ridit henne en hel del, han rider henne bra, alla gör inte det, man måste ha massor av tålamod, konstigt nog har han det med henne, han är inte direkt den tålmodiga typen annars... en trettonåring... När han rider henne ser det så lätt ut...

Fast det gick bra, det gjorde det. Jag satt och tittade på lektionen innan när Richard red Jaspis och hans kompis S red Zorania. Hon gick och viftade med huvudet hela tiden och trilskades när de skulle galoppera. Hjälp, tänkte jag, hon verkar inte ha en av sina bättre dagar...

Sen gick hon faktiskt bättre med mig, det tyckte jag iaf. Inte för att jag ska dra för stora växlar på det, hon var ju uppvärmd och hade gått rätt bra i slutet för S. Vi skippade galoppen eftersom det var första gången jag red henne, hon verkar ha en rätt stötig galopp så jag var lika glad för det.

Nu är det bara Daily Joy kvar av de hästar som är så pass stora att jag kan rida dem, som jag inte har ridit. Det finns en bunt småhästar också, B-ponnyer, som är för små för mig. Ja, och så Trixie också, en D-ponny som kom för ett år sen ungefär men som blev utlånad nästan med en gång eftersom hon var lite för vild för ridskolan. Nu är hon tillbaka sedan några veckor tillbaka och har precis börjat gå lektion. Det ska bli intressant att se när det blir min tur att rida henne...

Hästar och hönor - börjar på H

Det kanske vore något, att varje dag bara skriva om saker som börjar på en viss bokstav? I dag är det bokstaven H. Det låter som något ur Fem myror är fler än fyra elefanter...

Fast det var inte med flit. Jag vet inte om jag kan komma på något mer relevant som börjar på H om jag inte anstränger mig för mycket och det orkar jag inte!

Jag är trött i hela kroppen efter dagens (kvällens) ridlektion. Nya ridläraren. Ponnyn Cosmos. Dressyrträning...

Cosmos. Fotot taget från dressyrtävlingen i Vartofta. Inte nu. Tävlingar är inget för mig...

Jag slet som ett djur och faktiskt, jag börjar inse nya ridlärarens goda sidor, hon lyckades få mig att rida så Cosmos gick i form, inte hela tiden, men bitvis! Och det var inte det lättaste! Driva och stödja med skänklarna, rama in hästen mellan skänklar och händer, få den att höja kroppen, tänka uppåt framåt så hästen arbetar ordentligt med bakbenen under sig istället för att bli lång och seg...

Och tänk det fungerade, men oj vad mina ben kommer göra ont i morgon... Jag inser att jag aldrig riktigt fattat det där med drivning att hela benen ska vara med och driva... både hälar, vader och lår... Kanske kommer det här att innebära att jag kommer få snygga vältrimmade ben? Fast vid närmare eftertanke... nya ridläraren har inga smala ben direkt... snarare tvärtom...

Leghornshöna, kanske är det Johanna, fattar ett mycket dumt beslut. Att hälsa på en grävling är inget för hönor...

Duktiga söta Påven Johanna (ja jag vet, vilket namn på en höna... men det var inte jag som hittade på det, det var Johannes som ville kalla henne Påven, bara. Det tyckte jag lät lite väl... och la till Johanna efter boken som jag inte läst) la sitt tredje söta vita lilla ägg i dag!!!

Söta blommehönan Rosa, tupparnas favorit och en av de tamaste. Fast hon ser inte skillnad på mina fingrar och godsakerna jag ger henne...

Mycket vill ha mer, nu går jag och väntar på de andra två leghornen och på blommehönorna! De ska lägga ljusbeiga ägg har jag för mig att jag har hört. Rätta mig om jag har fel, hönskunniga läsare! Sen har jag sussex och australorp som kanske tar några månader till eller så. Kanske kommer de inte igång förrän till nästa vår? Vad det är för färg på deras ägg är jag osäker på, tror jag har hört att australorp lägger bruna ägg, synd om de blandas ihop med lohmannhönornas. Sussex lägger också beiga ägg tror jag? Fast de är kanske större än blommehönornas?

Blomkruka med blomma i... Hönan Linnea, som förvisso inte växt upp ur krukan men som gillar att sitta där av någon anledning...

Hönorna fick pastasallad i dag, resterna (jag gjorde med flit lunch till bara tre personer på en hel förpackning pasta) av vår lunch. De blev jätteglada, de älskar pasta, det var roligt att se dem springa omkring med varsin skruvmakaron i näbben...

Fina Seikei har världens fluffigaste vita söta tupprumpa! Hans högra slör är lite konstigt. Nu börjar det bli större men i början hade han knappt något på den sidan.

Något mer på H kanske? Höst till exempel? Fast i dag är det rätt varmt, det är nästan mitt i natten nu och jag var ute nyss, jag sitter i kontoret som är ovanpå garaget och får gå in och hämta te och sånt, och jag kände att det var ritkigt ljummet och skönt i luften. Så det känns inte som höst i dag (inatt) men andra dagar gör det det. Tyvärr. Jag avskyr hösten, alla andras favoritmånad. Blä.

Hare. Hagmark. Hamster. Halvstekt. Hemsk. Hedning. Helikopter. Hiss. Hingst. Hotfull. Hosta. Hund. Hus. Huvudlös. Härlig. Håröm. Högerstyrd...

Några ord på H som jag inte har någonting alls att säga om. Någon annan kanske?

Men jag kom att tänka på en rolig sak! Jag gillar att hitta på tre-ords-meningar av bokstäverna på registreringsskyltarna. Vår bankman, som för övrigt bor rätt nära oss, har bokstäverna UHP på sin bil. Jag tänkte UPA (Utan Personligt Ansvar) och fick detta till Utan Huvudet Påskruvat. Det tycker Mikael är väldigt roligt... Undra vad personen i fråga skulle tycka...

Hår... Jag färgade håret i dag. Tack vare att jag satt och petade med fotona i går, jag fick syn på ett som visade mig snett bakifrån. Jag rös! Varför varför varför talar inte folk om för mig när jag ser för jäklig ut! Mitt hår som jag tyckte var ok, det jag såg, var gråtussigt på baksidan! Det var en... fläck, typ mitt bak, så pass långt bak så det inte syntes framifrån, som var GRÅ. Och tussig. Tussigheten kan jag inte göra mycket åt just nu. Mer än balsam och sånt. Men färgade, gjorde jag pronto!

Nu ska jag Hasta. Till Huset. Och Huvudstupa sängläge ska det bli! Hundra timmar ska jag inte sova. Men Huvudvärk hoppas jag att jag slipper i morgon!

En hel månad - var ska jag börja...

Hela augusti hann gå utan att jag skrev en rad. Inte en endaste rad! Vad kan jag säga till mitt försvar?

Usch vad tjock jag ser ut... Det kan bara bli bättre efter en sån knubbsälsbild...

Inte mycket egentligen, för oavsett hur mycket jag har/har haft att göra, så borde jag ju hunnit få någon liten raduschling ur mig...

Fast det har varit mycket, det har det.

Klockan är mycket nu, jag borde vara trött, men är inte det riktigt, inte sovatrött, jag har haft problem med det igen, jag har svårt att somna och ligger vaken tills det börjar ljusna ute. Hopplöst är det... När jag då äntligen lyckas somna är jag nästan beredd att döda den som väcker mig. Trots att man ska göra så, man ska gå upp vanlig tid ändå. Men det gör jag bara inte såna morgnar.

Jo, för att komma tillbaka till vad jag egentligen tänkt att säga, så tänkte jag dra en snabbgenomgång av augusti... Är det sedan något ni vill höra mer om får ni säga till...

Min stora pojk... Richard!

* Vi åkte till Halmstad som planerat, men bara Richard följde med. Johannes stannade hemma av anledning... Dels för att han avskyr att åka bil, dels för att han hade förhinder. Mikael, jag och Richard hade i alla fall en underbar dag. Vi åkte tidigare den här gången, det var nästan tomt på stranden när vi kom och vi trodde att det kanske var för att folk började jobba, men frampå dagen sen kom det fler och fler. Vi solade, badade, plockade snäckor och åt moussaka med tzatziki som var sådär. Jag var knallbrun efter de två soldagarna men nu har det börjat blekna, tyvärr. Mikael och Richard fjällade en del, men det klarade jag mig från. Men det bleks väl bort med tiden antar jag.

* Anledningen till att Johannes blev hemma då... Den, eller rättare sagt hon, heter Sparta. En liten yttepyttesöt, blyertsgrå liten kattfröken som flyttade hem till oss. Det är Johannes egna kattunge, en liten kompensation för allt Richard får i ridningssammanhang. Fast Sparta tycker mycket om matte också, älskar ligga mattes knä... Sparta heter hon efter The Mean Kitty, om ni minns den, för att fräscha upp minnet så hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=Qit3ALTelOo. Vår lilla Sparta är ungefär lika busig och bits och hittar på dumheter, men sötare än man kan stå ut med nästan...

Här ovan är lilla Sparta inte så gammal, det var innan hon kom hem till oss, vi var och tittade.

I början ville Ceasar och Bastian inte alls veta av henne, nu går det bättre. Sparta får sova hos Ceasar (ibland) och leka med Bastian, han blir som en kattunge på nytt.

* Den 11 augusti började jag jobba igen. Eller ja, jobba är en megamastodontöverdrift... Jag började arbetsträna, två timmar om dagen. Wow, liksom... knappt lönt att åka hemifrån kändes det som. Att jag sen blev så dödens trött så jag inte orkade med mer än att just ta mig dit, jobba de två timmarna och sen hem igen var inte direkt vad jag hade väntat mig. Det kändes mer än fånigt...

Första veckan var i och för sig speciell, det var dressyrtävlingar till helgen och massor att göra. Plötsligt blev jag den enda som förstod sig på allt (nästan) som hade att göra med datorn också, då hon som annars har hand om det gick på semester följt av föräldraledighet direkt efter...

Ja, som jag glömde säga, men som ni förstår, så blev det på ridskolan jag hamnade. Jag hade ju funderingar på kyrkan men kyrkoherden var ju på semester och när hon kom tillbaka och jag fick svar lät det mer än ljummet, hon hade skickat ärendet vidare till någon vaktmästare, sen har jag inte hört mer...

Så jag (och några till) hämtar hästar i hagarna varje dag, de som ska gå lektion, portionerar ut havre och sen brukar jag sätta mig vid datorn och försöka göra hemsidan mer begriplig och åtminstone rättstavad... Jag tycker inte om den... Den känns amatörmässig, ful, svårnavigerad och flummig. Men hon som gjort den kommer ju tillbaka och det är inte värt att göra om för mycket... Tyvärr.

När hästarna ätit upp ryktar vi dem, kollar hovarna, visiterar dem, sånt. Akhila, vars ögon inte tålde allt regnande och blåsande får ögondroppar ibland, likaså Lucija som har problem med tårkanalen på ena ögat. Lucija har mugg på bakbenen och får salva, lite sånt pysslar vi med. Sen brukar det vara dags för mig att åka hem. Inget betungade, men jag blir skittrött...

På tisdagarna har jag hand om cafeet, två timmar innan min ridning, men det brukar inte vara någon rusning direkt så jag brukar pyssla med lite allt möljligt.

Andra veckan jag jobbade följde vi med när min ridlärare och en tjej i min tisdagsgrupp tävlade i dressyr i Hjo på lördagen. Det var Daily Joy och King som fick komma ut och se sig om i världen. Daily tog det med ro, och var riktigt duktig. Det gick jättebra för dem. King var skitnervös och för dem gick det väl inte riktigt lika bra, men för att vara första gången var det jättebra. Vi hjälpte till att hålla hästar och heja på.

King till vänster och Daily Joy till höger.

Richard och King

* Vi har en ny ridlärare på mina tisdagslektioner. Hon är säkert jätteduktig. Men jag har väldigt svårt för henne, hon känns så nedlåtande, trycker ner, rättar till så bryskt, får en att känna sig dum och löjlig. Jag blir så nervös av henne så jag glömmer bort vad som är höger och vänster, upp och ner... Sen har hon med sina egna döttrar hela tiden, ibland sitter de på läktaren och skrattar åt oss, ibland är de med och rider och utklassar oss andra, åtminstone mig...

Jag funderar på att skippa ridningen på tisdagarna, hade funderat på att bara rida en dag i veckan ändå eftersom jag har sämre ekonomi nu, men hade helst velat ha kvar tisdagslektionerna eftersom jag gillar den ridgruppen bäst. På onsdagarna har jag kvar min gamla vanliga ridlärare som jag trivs jättebra med. Men gruppen är inte lika bra. Jaja, vi får se hur det går. Vi har betalt för september så jag testar väl månaden ut i alla fall.

* Vi har byggt och snickrat, renoverat och ordnat. Hönshuset har vi byggt till, det är tre gånger så stort nu. Vi (kanske fräckt av mig att använda ordet 'vi' för jag har verkligen inte gjort för mycket, det är mest Mikael och en hel del Richard, som har gjort det mesta) har blåst ut insidan på gamla gäststugan och förrådet och börjat isolera och bygga nya väggar, nya golv etc. Det ska bli bibliotek och ska förhoppningsvis bli färdigt snart.

För samtidigt håller vi på med tillbyggnaden av huset. Med den har vi kommit så långt så att vi har grävt ena grunden (huset ska byggas till åt två håll). Den grävde Mikael och Richard för hand, 110 skottkärror jord och grästorvor... Den andra sidan är för mycket så det ska dit en grävare till helgen, en sån där liten som vi hyr och sköter själva. Vi ska köra undan jorden med traktorn, Mikaels och Richards lilla kelgris...

Det här fotot är nog en och en halv månad sen, pycklisarna är inte så stora än... I förgrunden Rocky och en av de gamla hönorna.

* Och så har vi ju mina pycklisar, sist men inte minst! De har växt och blivit så stora! Och fina! Om inga stora överraskningar bjuds så blev slutliga resultatet nio tuppar och tio hönor av de nitton kycklingar som överlevde. De vita leghornskycklingarna, som det från början inte var meningen att vi skulle ha ens, blev en tupp och tre hönor, Don Corleone (även Tuppe kallad), Påven Johanna, Blanca och Snövit. Blommekycklingarna blev en tupp och fyra hönor (vilken tur va), tuppen Blomma och hönorna Viola, Linnea, Rosa och Klara. Klara trodde vi först var en tupp och tänkte att han skulle heta Carl von Linné, men så var det en höna och först sa vi Carla men vi sa fel jämt så det fick bli Klara... Sen var det lite mindre tur med de andra, australorpen blev två tuppar, två hönor, tupparna Earl Grey (grå) och Chili, hönorna Svarta Sara och Black Molly. Sussexen blev två tuppar, Sune McChicken och Seikei och hönan Susse. Plymouthrockkycklingarna blev tre tuppar... Ville, Taco och Mattias.

Pycklisarna vill så gärna vara med när de gräver, vem vet vad för spännande saker som kan dyka upp... Linslusen Rocky med här också... Detta är bara några dagar sen.

Och den 29 augusti fick vi vårt första efterlängtade, men ändå så oväntat, oj redan, lilla söta, vita lilla ägg!!! En av de vita leghornshönorna (tror det var Påven Johanna, de är så lika nu när allas kammar börjat växa till sig och bli röda) la ett litet ägg! Två dagar efter kom nästa lilla söta ägg. Fortsätter hon med varannan dag så får vi ett litet ägg till i morgon! Sen är det bara att vänta på resten! Leghorn och blomme ska vara tidigast, i den ordningen, de andra kan vi få vänta på, det är senare raser.

De gamla hönorna har varit lite busiga i sommar och gömt ägg lite här och var. Vi hittade under trappan (en slags loftgång utanpå huset) till kontoret och sen under gästrumsgolvet. Säkert har de fler gömställen för det har blivit lite dåligt med ägg i sommar. Sen har Agda ruggat, vi trodde hon var sjuk och tänkte nästan låtit henne sluta sina dagar ett tag. Så började det växa nya fjädrar på henne, ett tag såg hon ut som en igelkott, alla bruna fjädrar var inneslutna i en liten mörkgrå hylsa liksom. Så hon såg ut! Nu börjar hon bli riktigt fin!

Så till avigsidan med hönor och pycklisar... De börjar bli stora nu... Tupparna börjar bli bråkiga, stora gamla tuppen börjar visa intresse för små vita hönorna. Det är dags att sanera... Vi tänkte spara Tuppe och Blomma. Dels för att de är de enda lagom stora, resten är för stora. Dels för att de har visat framfötterna så att säga. De är aktiva, patrullerar, gör hönorna sin kur, Blomma har till och med kurtiserat de gamla damerna! De andra, visserligen senare, tupparna av de större raserna är inte alls lika framåt, de går gärna undan, gömmer sig, håller sig i bakgrunden och det känns inte som något bra tuppbeteende tycker jag.

Fina Blomma!

Han som vi köpte kycklingarna av har lovat att hjälpa till med slakten (usch, fy hemskt ord att använda om mina älsklingar), men han hann inte just nu. Jag vill helst inte vänta mycket längre, vill inte att Rocky ska jaga ikapp de små leghornshönorna och knäcka ryggen på dem. Men tanken på att ta livet av honom som varit en sån toppentupp känns inte roligt. Eller de små...

Vad mer...

Det är den första september i dag, eller var i alla fall när jag började skriva det här... Jag har som vanligt en lång rad föresatser inför den nya månaden. Särskilt som det är en måndag också... Som gjort för nystart...

- Jag har inte orkat tänka på vikten och släppt kontrollen, det har fått till följd, givetvis, att den skenat iväg till katastrofala mått... Nu ska den ner! Basta! Till julafton ska jag gå ner tio kilo. Peppa mig gärna, skäll och hota, locka och muta!

- Jag ska försöka ta tag i verkligheten också, hela augusti har jag liksom levt i någon slags seg deg känns det som. Mycket för att jag inte orkat med annat givetvis, men jag ska anstränga mig och försöka ta tag i saker, diska, städa, stryka, bädda, såna saker. Jag måste ju ta hand om allt, nu när Mikael har fullt upp med bygge och renovering. Inte roligt, men tvunget, jag är ingen tillgång i byggnationerna tyvärr, inte än, möjligen när det kommer till målning.

- Jag ska skriva min bok! Skärpning! Ska Skriva Nu!!!

- Jag ska motionera, cykla promenera, har till och med köpt gåstavar... och i dag rotade jag fram lite träningskläder hos svärmor som har lådor med våra kläder och annat på hela sin andravåning...

- Och jag ska blogga! Många korta fyndiga trevliga bloggar om dagen. Vad vill ni höra om? Min viktminskning och träning? Mina hönor och katter? Tillbygge och renovering? Eller alltihop. Eller något helt annat. Troligen blir det en mix...

Det är säkert mycket mer. Det tar jag i morgon. Då ska jag försöka hinna/orka med att hälsa på hos er också!

Sånt här ska det vara slut på i alla fall!!! Inte något mer sånt!!!

One week later

Jag har suttit vid datorn så gott som varje kväll (inte i går kväll då somnade jag elva, fatta det elva!) men jag har aldrig orkat så långt så det har blivit någon blogg av det.

En orsak är att jag helt enkelt har somnat ifrån bloggandet, en orsak till är att mitt kontor är för olidligt hett. Inte tänkte vi på att det kunde bli stekhett under ett svart plåttak... logiken hade visst tagit semester en stund där... kanhända att jag är tacksam för det i vinter, om nu vintersolen förmår att värma upp på samma sätt?

Ytterligare en orsak är att jag så gärna ville ha foton med i min blogg. Sådana jag tagit själv, men jag orkar inte alla de små steg som får in dem i min dator. Alltså, tömma kameran i Mikaels bärbara dator, flytta över de foton jag vill ha från den till mitt usb-minne och sen från usb-minnet till den här datorn. Jobbigt. Ja, egentligen tar det inte sååå lång tid men jag är lite underligt lat ibland, skjuter lätt upp sådana där lite småjobbiga saker som egentligen är rätt snabbt avklarade. Jag får ta en radda bloggar sen med bara foton i...

För att avsluta orsakslistan så kan en orsak till vara att jag ville vänta på folk så de hann läsa innan jag skrev igen. Dumt tänkt jag vet... When will I learn...

Nåväl. Halmstad åkte vi till förra lördagen. Det var varmt. Det var långt. Eller ja, egentligen är det bara femton mil. Tänkte vi, men det var ju förr det, innan vi flyttade, nu var det närmare arton...

Först ville bilen inte starta, den har inte varit i bruk på bra länge och hade stått och laddat ur batteriet, det är något larm som står och blinkar hela tiden som Mikael trodde hade gjort det, men drar de verkligen så mycket ström de där? Hur gör andra som har larm som blinkar hela tiden, laddar det ur batteriet på allas andras bilar också?

Inte hittade vi startkablarna heller så Mikael fick åka till en granne (och hoppas de var vakna) och låna. Sen kom vi iväg.

Och vi körde fel flera gånger och var inte på stranden förrän klockan var tolv... Vi hade tänkt vara där vid tio. Som alltid obotliga tidsoptimister...

Men det räckte nog för oss ändå. Vi badade och solade, fikade, pratade, låg och läste och hade det trevligt. Jag hade trevligt i alla fall. Johannes blev nog rätt uttråkad efter ett tag, Mikael också, han blev rastlös och gick omkring på stranden. Richard verkade trivas, han ansträngde sig väldigt med att se ut som om han inte tittade på tjejer, men jag tror allt han gjorde det ändå...

Det låter nästan hemskt, men det är första gången mina stackars barn är på västkusten... Inte första gången de badar i havet, though, men vi har bara varit på ostkusten annars, Västervikstrakten. Det är mycket saltare vid Halmstad än vid Västervik. De sa det barnen, alldeles lyriska... 'doppa fingret i vattnet mamma och slicka på det, det smakar salt!'. 'Ja. sa jag, tänk vad många som kissat i vattnet för att få det så salt...'

De plockade snäckor (eller om det kanske kallas musselskal) också, inte så många som Mikael varit rädd för. Jag minns en gång för många år sen när vi åkte till samma strand, det var innan vi hade barn, det var fint hemma när vi åkte, när vi kom fram var det jättemulet. Vi gick på stranden och plockade massvis med snäckor den gången... Kilovis...

Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig med sol på senare år, jag har visserligen aldrig direkt bränt mig men man vet ju aldrig och det var länge sen vi var på en havsstrand... Jag hade med en hel driva solskyddskrämer, upp till solfaktor 20, kanske lite överdrivet...

Mikael lyckades bränna sig ändå, fattar inte hur... Richard smorde in sig på framsidan själv, det var inte ritkigt lyckat, han nådde inte ända upp på axlarna såg vi sen, men då såg man också hur bra solkrämen var... Det såg inte klokt ut. Som något slags fraktalmönster i vitt och rött...

Johannes blev bara brun, han har den sortens hud, lite gyllene från början, jag blev också bara brun, ännu brunare, knallbrun faktiskt. Jag blev riktigt förvånad, det var längesen jag överhuvud taget brydde mig om att sola och har varit blek så länge så det kändes som om jag inte kunde bli brun. Jag är döläcker nu... hoppas det sitter kvar läänge! (eller rättare sagt, hade jag varit smal också hade jag sett riktigt trevlig ut... men jag är allt annat än smal...)

(En liten nyfiken parentes förresten. Jag har inte frekventerat stränder så där särdeles flitigt de senaste åren, inte alls för att vara ärlig, men en sak slog mig nu när jag var på en så pass stor och välbesökt strand, att jag såg inte några som solade topless den här gången. Inte för att jag saknade dem heller men jag lade märke till det. Förr så var det ju nästan tvärtom att de som inte solade topless nästan blev uttittade och pekade finger åt... Är folk prydare nu eller har det visat sig inte vara så nyttigt att sola tuttarna?)

Jag var nog den som badade mest också, Mikael är en riktig badkruka, han doppade sig först när vi skulle hem. Jag tog ett dopp allt som oftast, när jag började känna mig för varm. Eller för uttråkad, för det är verkligen dötrist att sola, speciellt om man ska ligga på rygg, ligger man på mage kan man ju läsa under tiden. Jag förstår inte de som kan hålla på och sola dag ut och dag in, flera veckor som en del gör. Jag är ingen solarmänniska, bara att inse.

Men trots detta ska vi till Halmstad i morgon (fredag) igen! Jag, Mikael och Richard. Johannes vägrar att åka bil så långt igen. Mamma och pappa kommer och sällskapar honom och hjälper honom med djuren.

Så onödigt egentligen, alla dessa mil fram och tillbaka för att bada och sola lite. Men eftersom vi känner att vi inte varken kan eller vill vara hemifrån mer än någon dag så får det bli så. Åka bort och sova borta flera nätter skulle aldrig funka. Jag skulle bli nipprig.

Vi var inte riktigt i Halmstad heller utan i Gullbrandstorp. Mikael var alltid där när han var liten. Missionskyrkan i Jönköping har någon slags ställe där också, där han är konfirmerad. Man kan äta där också, de brukar ha väldigt god dagens, vi tänkte äta där i morgon.

Det var meningen att vi skulle sovit över hos en kompis till mig i närheten av Ullared på vägen hem, förra gången vi var i Halmstad alltså, men vi stannade bara och fikade och pratade lite. Jag ville hem...

Hon hade tir na nog träff passande just då (ni vet den jag brukar vara på på somrarna) så det serverades en väldigt smarrig tårta (med feer på). Det var meningen att vi skulle stannat och ätit också, men det lät som det skulle bli väldigt sent så vi åkte hemåt vid tio. Sent nog tyckte jag...

Jag brände mig på en manet i lördags också. Jag visste inte ens att brännmaneter fanns i Sverige så jag blev helt paff! Mikael sa sen att det visst gjorde det och pappa hade hört att de oftast inte kom förrän i augusti, men om det blåste från rätt (fel) håll så... Jag brände mig väl inte farligt mcyket heller. Jag såg kräket i vattnet och sekunden efter kände jag hur det sved till över vristerna, båda fötterna, som om jag trampat rätt ut i ett nässelsnår. Det satt i hela dagen.

Vi har hunnit med en hel del annat också. Om jag var död som en sill efter Liseberg var det inte riktigt så efter Halmstad, jag var rätt pigg dagen efter. Pappa hade varit och sett till våra djur och sovit över, vi kom ju inte hem förrän strax före ett på natten... Jag kunde ju inte ligga och dröna hela dagen när han var där.

Så jag höll rätt gott tempo hela den dagen. Tvättade allt och hängde ut och fick torrt. Jag städade lite också för på måndagen hade vi lite husvisning. Vi var i Utvängstorps hembygdsgård igen, där vi var häromveckan. De hade veteranbilsutställning också, och lite sånt. Mina föräldrar var där och hade med sig en gammal tant som mamma hyrde in sig hos när hon pluggade i Skåne när hon var ung. De har hållt kontakten ända sen dess. De följde med oss hem sen och tittade.

Och på tisdagen var en arbetskamrat till Mikael hos oss på förmiddagen. Hennes dotter tävlade tillsammans med Richard i ponnydressyrlaget (hon som red Miramis, i Vartofta, om ni scrollar tillbaka). De hade med sig något åt oss som jag ska skriva mer om när jag kan visa foto...

De har haft lite mer kontakt med stallet under sommaren och berättade att nästan alla hästar som var till salu hade blivit sålda. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till stallet... Och det blir rätt snart det... Jag fick ju aldrig tag i någon som kunde bestämma något på kyrkan så vi pratade med ridskoleägaren så jag ska vara där. Igen. Hoppas det fungerar bra den här gången... Eftersom jag kanske inte kommer ha råd att rida två gånger i veckan med min sänkta sjukpenning får det kanske kompensera att vara där och jobba istället...

Och i går (onsdag) var vi i Tidaholm och åt räkor igen. Räkfrossa. Jag tar som vanligt alldeles för lite på tallriken och får gå desto fler gånger (fast det blev bara tre). Det var smockfullt. Och det tog slut på faten och i skålarna rätt fort. Ibland blev det långa köer som stod och väntade på att det skulle fyllas på. Vi anade lite panikstämning i köket, det var inget de sa, men det kändes liksom...

När vi ätit klart skulle vi handla lite på Ica på vägen hem, vi blev nästan omkullsprungna av en tjej med restaurangens logga på ryggen, hon fyllde en hel kundvagn med räkor ur frysdisken, gurka och sallad och sånt och sprang till kassan med det... Tur att Ica låg nära...

Vi var stoppmätta i alla fall. Och nu i kväll åt vi tacos och är stoppmätta igen... Usch... Så varmt som det är så är det ännu jobbigare att vara stoppmätt...

I morgon är det augusti och jag ska skärpa mig. Igen. Men den här gången ska jag verkligen göra det.

Jag ska:

1. Sluta äta godis

2. Gå ner i vikt till det mål jag har satt

3. Skriva min bok

4. Ja... vad var det nu igen... blogga kanske :)

Jag ska spåna vidare på den här listan, men det här känns viktigast just nu...

Jag hade två guinness i skafferiet. Jag tog den första och den var - isch - ljummen... Den andra ställde jag i kylskåpet, dricker den nu, kall och god.

Skål!

De slår hö härute...

Och de gör det NU. Kockan är ett på natten. Varför håller de på med höt mitt i natten för? Vet de något som jag inte vet? Kommer det att ösregna i morgon bara för att vi bestämt oss för att rymma hemifrån för en dag och åka till havet...

Vi tänkte ta chryslern dessutom... (cab och ac). Men alla väderleksprognoser vi sett och hört har sagt att solen ska lysa klart, om inte här så iaf i Halmstad. Och regna skulle det i vilket fall som helst inte göra.

Det får bli hur det blir. Vi åker i alla fall för nu har vi bestämt oss för det. Det blir mycket - och jobbigt - den här veckan. Liseberg i tisdags och nu Halmstad. Jag var rätt död både onsdag och torsdag efter Liseberg. Orkade inte skriva något.

Syltat och saftat igen...

I dag har jag plockat vinbär hela dagen. De var så mogna så de hotade att falla av. Men eftersom vi håller på och tömmer Gamla Blå Frysen för att såsmåningom försöka bli av med den hade vi ingen plats för dem så Mikael ställde sig och kokade saft. Vi köpte en liten kokplatta för ett tag sen så han stod ute, så slapp vi saftkletet inne. Jag vill inte ha saftklet på brädgolv...

Det blev säkert en tio tolv liter vinbär. Mikael passade på att ta lite som var i frysen också. När han ändå höll på. Och barnen tog ner traktorn (med lite hjälp) i hagen och stod på taket och plockade fyra liter körsbär som jag (stackars jag) fick kärna ur och göra sylt av.

Men nu med massa saftflaskor, geleburkar och syltburkar framför mig (ja de står inte här i kontoret, men jag ser dem 'inom' mig) så känner jag mig så RIK. En fånig känsla. Som Mikael sa, är det värt allt detta slit och klet för några flaskor och burkar som vi lika gärna kunde köpt på Ica? Men det är inte samma sak!

Liseberg

Liseberg var som sagt jobbigt. Men det var roligt. Jag har inte varit där på tre år som sagt. Men det kändes 'som igår'... De hade tagit bort en del och lagt dit en del sen sist, men inget jag direkt tänkte på. (Radiobilarna finns kvar, där åker jag alltid, försöker iaf, den blå amazonen som är med på bilden, för jag har en exakt likadan själv, samma färg och allt!)

Vi träffade min syster och hennes två barn där, de hade tagit tåget. Sen gick jag med Richard och kusinerna, vi åkte det mesta. Johannes gick med sin kompis men det visade sig att Johannes inte vågade åka alls så mycket som han tänkt sig, så vi fick ta med kompisen på en del som Johannes inte vågade. Balder t ex, jag älskar den, men står man nere och tittar ser man att det svajar i träkonstruktionen när tåget susar genom den... inte så kul... men man tänker inte på det när man åker.

Mikael gick med min syster, käkade glass och tittade på folk och planteringarna medan jag röjde runt för fullt för att hinna åka så mycket som möjligt på mitt 'åkband' så jag fick valuta för pengarna... (Virvelvinden tre gånger t ex... Jag är fånigt förtjust i denna, skrattar alltid så jag kiknar till folks stora nöje. Mina barn tycker jag är pinsam, mina systrar (de som vågar åka saker) roas lika mycket av mitt skrattande som av själva åkandet)

Jag tror jag fick det... Jag räknade på det en annan gång vad det skulle kostat om man inte haft åkband och åkt lika mycket, minst en tusenlapp hade det blivit. Fast åkbandet kostar mycket, 290 kronor.

Jag åkte cirkusexpressen (den lilla bergbanan) vi börjar alltid med den, men nu är barnen så stora så vi börjar känna oss lite fåniga), den stora bergbanan 3 gånger, slänggungan, jukebox, kanonen (på bild här ovan) 2 gånger, balder 3 gånger, kållerado 3 gånger, virvelvinden 3 gånger, radiobilarna, flumeride (nedan) 2 gånger, tornade och kulingen. Den sistnämnda lurade J upp mig i, jag avskydde den. Jag kan åka det mesta, men saker som går fram och tillbaka i gungformation avskyr jag, magen vänder sig och jag mår skit.

Sen är det så många som röker i köerna också och det mår jag också dåligt av men det finns en 'medicin' som alltid hjälper mot sånt illamående: spunnet socker! Det är suveränt, går över med en gång.

Haveri

Sen skulle jag åkt den s k Höjdskräcken också. Jag älskar den, man hissas upp högt upp i luften i ett torn och skjuts sen neråt, fortare än fritt fall och jag älskar den känslan. Jag åkte den själv för mitt åksällskap kilade på toa just då. Så satt vi där högt uppe i luften, vet inte riktigt hur högt det är, och jag tänkte räkna till tio sekunder för det är ungefär vad det tar innan man åker ner, men just som jag började räkna så började vi långsamt åka neråt. Vadnu tänkte jag, det minns jag inte att man gjorde. Men det fortsatte. Ända ner. Det hade blivit fel på tryckluften. Vi fick gå ur och vänta. De körde en test men det funkade inte så vi fick gå. De skulle ta dit en mekaniker. Senare på kvällen såg jag att den var i gång igen men jag hann inte med den. Tyvärr.

Jag har förstått att väldigt många i min ålder som jag pratar med gillar inte att åka saker på Liseberg som går fort och högt och sånt. Jag vet inte om det är folk som aldrig gillat det? Eller är det något som kommer med åldern? Jag har kanske blivit lite mer höjdrädd med åldern, men tror inte jag har lättare för att må illa. Fast när jag står i köerna och ser mig omkring så är de flesta yngre än mig... Trist.

De äldre verkar gå runt och titta bara och spela på de eländiga chokladhjulen där det är hopplöst att vinna något. Jag såg en som lastat en hel barnvagn full med högvinster, såna där stora chokladkartonger och sånt, hoppas det inte låg något barn underst. De måste antingen ha fifflat, haft osedvanlig tur eller spelat upp flera tusen. Inget jag längtar efter. Jag vill fortsätta åka.

Fotografi

Vi gjorde en annan väldigt rolig sak som jag rekommenderar! Vi fotade oss i gammeldags kläder! Det blev jättefint. De var jätteduktiga som fotograferade oss, det tog inte många minuter men resultatet var mycket bättre än t ex den gången vi passade på att fota familjen lite när jag tog mina examensfoton när jag slutade ingenjörshögskolan för fem år sen. Det kostade dessutom bara en bråkdel av det. Och man fick ram till också. Jag ska ta och försöka fotografera fotot så ni får se hur bra det blev!

Vi har hängt upp fotot i vår halltrappa, där det gör sig jättefint, det finns plats över för fler så det gör vi säkert om. Kan vara kul att ha med bara oss och bara barnen kanske.

Vad mer?

Sen VET jag att det var något mer jag tänkte skrivit om, men just nu är det stopp i hjärnan på mig. JAg minns inte... Jag får ta med mig papper och penna till Halmstad (eller rättare sagt är det inte just i Halmstad vi ska vara utan någonstans utanför minns inte vad det heter, Guldbrand någonting tror jag, Mikael var alltid där när han var liten...) och skriva upp allt jag kommer på som jag ska skriva i bloggen om.

Hoppas ni alla får en solig härlig dag i morgon (strängt taget är det i dag... men ni vet vad jag menar). Jag hoppas jag får en härlig dag. Solbränd har jag redan blivit om ryggen, plockade och rensade bär i bikini, det var kanske inte så smart... Nu ska jag försöka få lite färg i ansiktet också!

(alla foton i bloggen från Liseberg är från deras hemsida)

Sent en kväll när jag borde gått och lagt mig...

... satte jag mig vid datorn istället som så många kvällar tidigare...

Sanningen är den, att jag startar nästan alltid datorn någon gång under dagen, kanske redan på förmiddagen och tänker att jag ska sätta mig och skriva då. För då kanske jag inte somnar ifrån alltihop. Det händer nämligen nio av tio gånger på kvällarna när jag tänker blogga, skriva mail till alla de stackare som väntar på det. Och framför allt skriva på min bok!

Vi är hemma allihopa nu och har fullt upp hela tiden och det blir liksom ingen tid över på dagarna, har jag märkt, att gå och sätta sig vid datorn. Det är liksom fräckt när hela familjen är hemma och vi ska bygga hönshus, bibliotek, baka kakor, ha gäster, måla, snickra, umgås... sånt...

I morgon ska vi upp tiiidigt. Vi ska åka till Liseberg!

Jaha, säger ni då. Men för mig är det Ett Stort Äventyr. För det första för att allt som innefattar att ta sig bortanför grusvägen med gräs i mitten som leder fram till vårt hus är ett äventyr. För det andra för att jag inte har varit på Liseberg sedan 2005. Dagen efter tjejvättern faktiskt. Tänk att jag orkade... Men jag hade fortfarande energi kvar då. Sannignen är väl snarare att jag tog slut på den där.

För de som inte vet är Tjejvättern bara nio mil. Det kändes futtigt. När vi kom i mål och jag inte ens var trött blev jag lite besviken. Så jag övertalade en av mina systrar (vi var fyra systrar som cyklade tillsammans) att vi skulle cykla till campingen där vi övernattade, den låg tre mil därifrån... Det gjorde vi. Och vi kom före de som tog bilen...

Parantes. Liseberg i morgon. Det ska bli kul framför allt. Jag älskar att åka saker som går fort och högt upp och sådär. Bara de inte åker hit och dit, som sådana där gungsaker, alltså åt ena hållet och sen åt andra hållet och så håller det på så. Då vänder det på sig i min mage... Berg- och dalbanor och höghöjds släppa ner eller åka upp (lär mig aldrig namnen på dem) tycker jag om.

Vi ska åka tillsammans med min lillasyster och hennes två barn. Jag vill åka allt. Richard vill åka allt. Tror han. Min systers två barn vill åka allt. D möjligen inte riktigt allt. Johannes vågar inte åka riktigt allt. Men han har med sig en kompis som nog är på samma nivå. Mikael vill inte åka någonting alls. Min syster inte heller. Så vi blir jämna lag så att säga.

Jag hoppas det blir roligt.

Jag har varit duktig i flera dagar nu. Kan vara lite därför jag somnar så fort jag sätter mig framför datorns sövande ljus. Vi har byggt klart hönshuset. Eller rättare sagt tillbyggnaden till hönshuset. Vi hade sisådär sex och en halv kvadratmeter hönshus innan, nu har vi nio och en halv till. Vi lät det vara som två rum, så kan kycklingarna och hönorna fortsätta vara lite åtskilda ett tag.

Vi gjorde det sista inuti i dag, satte upp pinnar och spånade. Ja vi spånade inte på någon ny ide alltså. Vi strödde ut spån, en hel bal gick det åt. Eller vad man kallar det. Säck kanske... Vi har inte byggt några reden till nya rummet än, så vi flyttade de gamla dig så länge. Hönorna får vara i nya rummet i morgon när vi är borta så får kycklingarna vara i gamla hönshuset och i hönsgården. Den har nättak nu också så den känns mer säker. Mamma och pappa kommer på kvällen och nattar pycklisarna och hönisarna...

Jag målade hela insidan i går och i förrgår, tak och väggar, fönsterkarmar och dörrkarmar, det tog många timmar var gång. Jag var dödstrött.

Sen har jag städat och tvättat och kört ved i dag. Känner mig rätt duktig. Och trött. Så nu ska jag sova.

Jag vet, ännu en trååååkig blogg. Men jag vet inte om det gör någon större skillnad. Jag får max en kommentar här och en i 'gamla' bloggen varje gång jag skriver. Vad jag än skriver om. Om jag väntar ett par dagar. Det är annat mot förr. Då fick jag fem, sex, sju om dagen, då jag bloggade varje dag. Nu känns det så trist att blogga varje dag, för då hinner inte varje sak jag skriver få en kommentar var ens.

Och jo, jag vet, det är inte för att få kommentarer man ska skriva. Men det är så tråkigt annars. Det är ju en kommunikationsgrej. Jag kan ju nöja mig med lapparna på nattygsbordet annars.

Nu vet jag ju i och för sig att det finns de som läser, eller i alla fall hamnar på min blogg, för sen någon vecka tillbaka har jag skaffat mig en vad det nu kallas där man ser om man har några besökare, man ser inte vad det är för några, bara vilken stad de kommer från typ.

Många kommer via google, de går kanske med en gång, vem vet, eller så läser de, jag får aldrig veta... Men många kommer direkt till min sida, så de måste ju söka sig dit med flit. Det är faktiskt flera stycken varje dag. Men jag vet inte vilka ni är eller vad ni tycker om det jag skriver. Jag kan inte återgälda besöket heller när jag inte vet vem det är.

För jag är fortfarande lite fånig. Det går inte ur, hur jag än försöker. Jag har mina gamla bloggkompisar, även om listan tunnas ut, det är många som lägger ner, tar bort sin blogg, andra lägger bara av och har inte skrivit något på länge, i många fall inte på över ett år.

Men de som finns kvar försöker jag, varje gång jag 'tar tag i bloggandet' komma ihåg att besöka, läsa - och - kommentera. Jag tycker det hör till. Lite sociala drag har jag kvar i alla fall... Jag skulle känna mig lite ohövlig om jag inte skrev något. Tycker jag. Jag vet inte. Är man fånig då?

Det finns ju de i min blogglista som fortfarande skriver, allt ifrån sällan, via då och då, till varje dag, en del hälsar på mig, återgäldar besöken, skriver lite då och då, och jag blir glad! Sen finns det de som tyvärr aldrig hälsar på, trots mina besök hos dem. Jag kan inte låta bli då att undra, fortfarande lite nojig, varför...

Folk som skriver sådär ofta och får massor av kommentarer. Hur bär de sig åt? De som inte är kändisar då alltså. När jag började blogga lärde jag mig att om man ville ha besökare och få kommentarer (enda sättet att veta om besökarna jue) var det enda att göra samma sak, läsa och kommentera. Det lönade sig. Då. Men nu känns det som att det inte är så längre? Kan folk skriva och skriva och skriva, massor, och få mängder med kommentarer, men aldrig hälsa på tillbaka. Går det i längden? Och är det kul?

Eller. Tanken slog mig givetvis inte nu utan med en gång. Alla de där andra kanske de har en tät kontakt med, men bara inte med mig. Och det kan ju vara av olika orsaker. De kanske tycker att jag är tråkig, inte delande av gemensamma intressen eller nåt. Kanske de inte tycker om mig alls av någon anledning. Men det vet ju inte jag. För ingen har ju sagt något. Alls.

Jag kan ju vara snäll och fortsätta läsa och kommentera ändå! Jag vill vara snäll. Men i längden känns det fel. Tycker jag. Jag kan ägna den tiden åt att göra något annat.

Sova till exempel. God natt.

Önskar jag er, mina läsare, och önskar att ni någon gång kunde skriva något. Skriv: Du skriver skit, gå och städa och måla lite mer istället så vi slipper dig. Eller vad som helst. För vad som helst är bäst. Ingenting är sämst.

Pusselbitar

Livet är som ett pussel...

Medan man fortfarande håller på och lägger pusslet tycker man ofta att det ser väldigt rörigt ut, är det ett pussel på tusen bitar eller mer kan det kännas nog så knepigt att få ihop.

Ibland måste man ta en paus och göra något helt annat, när man kommer tillbaka hittar man ofta den där omöjliga biten eller fattar var en konstig bit egentligen ska sitta.

Det är först sedan när man lagt klart hela pusslet och ställt sig upp och tittar ner på det som man fattar hur det hänger ihop, när man ser helheten.

Ibland är inte pusslen kompletta. Ibland fattas det en bit...

Varje pusselbit har sin egen plats och kan inte ta någon annan förlorad pussselbits plats, hur gärna den än skulle vilja. Särskilt inte om den samtidigt ska fylla sin egen plats i pusslet.

-o-

Ibland vill vi vara allt för någon annan. Eller det omvända - vill att någon ska vara allt för oss. Det kan ingen vara. Det ska ingen vara. Alla de personer som finns runt omkring oss har sin fuktion att fylla för att skapa en helhet för oss. Och för sig själva. Och för många andra.

Om någon av dem försvinner ur våra liv blir inte vårt pussel sådant som vi trodde att det skulle bli, en bit saknas... vår bild av verkligheten blir förändrad. Kanske någongång kommer nya personer in i våra liv och passar nästan in i de hål där 'de försvunna pusselbitarna' skulle suttit.

Om man inte är slarvig och pusselbitar hamnar i dammsugare, hundmagar, barnmunnar, papperskorgar etc, så blir pusslet som inköptes i papplåda en gång färdigt med alla sina bitar på rätt plats.

Men livet är oftast inte så. I slutet när vårt pussel är färdigt liknar det kanske inte 'bilden på locket av asken', inte för den skull sämre, men annorlunda.

Och ibland när jag ska sova kan jag inte. Någon eller några gånger i veckan händer det. Jag somnar inte över huvud taget utan är vaken hela natten. En av säg tjugo sådana där sömnlösa nätter blir jag så där 'full av visdom' och tänker såna här 'kloka' tankar som jag skriver på lappar som sedan gömmer sig i lakanen och kanske hittas när jag någon gång bäddar, vilket inte heller är så där ofta.

Oftast är inte det där jag skrivit ner, och det är inte alltid det syns vad det står, så där klokt och bra som jag tyckte det lät när jag skrev det. Detta la jag främst in nu för jag ville få med bilden...

Smälter man inte?

Var kom alla dagar ifrån

Men. Hallå!

När blev det den artonde juli egentligen!?

Ibland undrar jag om det inte är någon som går och petar in dagar (förflutna sådana) när jag ser åt ett annat håll. Himla fräckt är det!

Nu har jag ju hur mycket som helst att skriva om igen ju. Fast... nu, sent, trött, kommer jag inte på någonting alls... Kanske lika bra det.

För man kan ju undra egentligen, varför jag känner att jag måste skriva allt vad jag har gjort här i bloggen. Som något slags omvänt kontrollbehov... Speciellt som jag kom fram till att det egentligen inte var så intressant....

Det är nog fler som håller med mig, för de kommentarer jag får får jag främst på de lite kortare bloggarna, förmodar att de långa orkar ni kanske inte med. Stämmer det? Om det stämmer kan ni ju skriva det i kommentar till det här inlägget. Det går ju att scrolla dit ner om man inte orkar läsa. Så vet jag till nästa gång. Att jag ska skriva kort-are alltså...

En fördel med att skriva långt och mycket och utförligt om allt (egentlgien bara en försvinnande liten del) jag gör är ju att det blir så mycket lättare när det blir dags att skriva memoarerna...

I dag var vi hos Mikaels lillebror i alla fall, han fyllde fyrtio. Det var bara vi och ett par kompisar till dem med sitt lilla barn. Vi fick tacopaj, det var gott och jag åt som vanligt för mycket... Han önskade sig bara pengar till platteven han ska köpa. Vi gav honom en hundralapp med fin vers i fint kort. Sen svepte vi resten av pengarna runt ägg och gav honom en äggkartong också. Med fin rosett. Han tittade aldrig i den medan vi var kvar, så han tror fortfarande att vi är ena himla snåljåpar som bara gav honom en hundring...

Han ska äntligen flytta ihop med sin fästmö, de har bott på olika orter i de fyra eller fem år de varit ihop, de har barn båda två så det är klokt, tycker jag att inte skynda sig för mycket. Nu håller de på och bygger till så alla får plats i samma hus. De hade tapetserat och målat om i nästan alla rum. Svart och vitt. Nästan bara. Det var snyggt i och för sig. Och svart och vitt ska ju vara modernt. Men det blev lite väl... svart och vitt.

Jag hade målat naglarna! Jag är så stolt över mig själv. Jag har målat naglarna kanske en eller högst två gånger om året de senaste fem åren. Eller om det är tio åren... Jag hinner aldrig med. Man kan ju tycka att jag har all tid i världen... Men konstigt nog har jag mindre tid. Någon tar min tid. Så är det. Det är därför, bland annat, som det är så chockerande att det redan är den artonde juli.

Fransk manikyr. Om någon undrade. Om ni vet vad det är. Det är snyggt och sobert. Och pilligt som katten... Man målar nageltipparna vita först och sen ljusrosa över hela nageln och sen genomskinligt lack överst (ska det egentligen vara men det skippade jag). Jag har alltid tyckt innan att varför sitta och slita så med något som inte syns att man gjort något när man är klar... men det gör det. Det ser så himla mycket fräschare ut. Speciellt som mina naglar sällan ser så fräscha ut efter allt grävande i hönsskiten...

Jag ska ta och skriva en ordentlig hönsblogg också. Endera dagen. Jag tog massa kort på kycklingarna när de var ute och sprang fritt häromdagen. De får göra det en liten stund varje dag, se sig omkring lite, bekanta sig lite med de vuxna hönorna och ha lite kul... I början höll de sig rätt nära hönsgården, nu går de rätt långt. Stackars Tuppe blir riktigt orolig när han försöker hålla reda på dem...

Det är inte bara Don Corleone (Tuppe till vardags) som gal nu förresten. Häromdagen hörde vi ett grövre galande inifrån hönshuset, det var en morgon när vi släppte ut dem, och Tuppe var redan ute. Detta lät mer som Bo-bo-bobo... Jag tror det var Earl Grey. I dag var det Blomma som gal och barnen påstår de har sett Chili gala också... Det blir snart en hel orkester.

Jo, jag tänkte ju skrivit om innehållet i frysboxen och vad jag gjorde av det... Jag gjorde en rejäl röj där och tittade igenom vad som fanns. Tre saker som gick till soporna, eller skulle gjort, de luktade inte illa så jag testade dem på hönorna och det gick ner, var en stor låda pannkakor, en halv kokt lax och en fiskgratäng, makrill tror jag. Fisken fick kycklingarna, de värper ju inga ägg än, äggen kan ta smak av fisken har jag för mig jag har hört.

Det fanns en låda jordgubbar, hade ingen aning om att vi fryst in jordgubbar! Funderar på att göra paj på dem. En bit kassler använde jag iaf till en väldigt god gratäng som vi åt till spagetti. Jag tärnade kasslern och la i en form tillsammans med förvälld broccoli, skivad tomat, kantareller (i ena halvan) och bearnaisesås (i den andra halvan) smulad gorgonzola och grädde. Gott.

Den dagen jag bad om tips till gjorde jag inte älgstek och kantareller Vic... Det var inte någon tillräckligt 'fin' dag... Jag är väldigt rädd om våra älgstekar... Men en annan gång kanske. Jag gjorde en thailändsk rätt på falukorv, strimlad och stekt tillsammans med wokgrönsaker och sötsur sås och lite sånt.

I går gjorde jag den gamla favoriten Texmexfräs, älskar den, äter alltid för mycket av den. I onsdags gjorde jag mammas fisksoppa som är underbar. Det är torsk, fänkål, saffran och räkor och lite annat i den. Den blev nästan lika god som mammas, men bara nästan. Jag åt för mycket då också...

Jag bakade en kväll också. Det var i tisdags. Jag är ju med i kyrkorådet som sagt och lovade i en svag stund att baka bullar till vägkyrkan. De skickade runt en lista på sammanträdet vi hade och alla fyllde i något. Jag ville inte stå där och prata med folk eller så, så jag sa jag kunde baka bullar. Vägkyrkan började i måndags och jag kom på det där med bullarna på tisdagen... Vi var där på onsdagen med dem och de blev jätteglada och inte arga alls. Inte som de sa i alla fall.

Men att jag alltid ska vara så glömsk... Jag bakade frallor och tekakor också när jag ändå höll på, det tog mig sammanlagt sex timmar allt bakande. Jag är inte så snabb och effektiv. Inte var det några mängder heller, åttio bullar, fyrtiåtta frallor och trettiotvå tekakor.

Frysen fylls lika snabbt som jag tömmer den...

Och hönshuset håller vi som jag nämnt tidigare på och bygger till. Eller ja. Jag gör inte så mycket, det är mest Mikael och Richard som gör det. Richard är jätteduktig, och stark, utan honom hade vi inte kommit långt. Det blir dryga tio kvadratmeter till. Vi behåller den gamla ytterväggen som hamnar inuti bygget, som får bli en innervägg så de får en tvårummare, fönstret flyttade vi bara rakt ut till nya österväggen.

Fönsterhålet som blev i väggen får en 'fönsterruta' av nät, så får vi in ljus i det innersta rummet också. Det är bra med två rum om vi måste dela av hönorna vid något tillfälle. Om inte förr så i vår när vi ska ha en ny omgång pycklisar, inte så många som i år bara...

Vi tänkte åka till Liseberg nästa vecka. Få se om vi kommer iväg. Hoppas det inte regnar bara. De senaste veckorna har det kommit en skvätt så gott som varenda dag. Inte så mycket alla gånger. Fast i dag var det rätt bedrövligt på förmiddagen.

Tja, det får väl räcka för den här gången... Skriver mer i morgon. Eller någon gång. Att det ska vara så trögt...

Allting. Och ingenting. Och det som finns där emellan...

Nu känns det som luften gått ur mig igen...

Blogga blir det inte av att jag gör... Skriva på min bok... ska vi inte ens tala om.

Eller så är det kanske just det vi ska göra. Så jag kan erkänna att jag inte skriver ett skit. Trots att jag sa att jag skulle göra det. Trots att jag måste. För det finns ingenting annat jag kan göra. Så ni kan sparka mig i baken, hålla upp blåslampan, tjata, hota skrämma...

Jag tror inte jag har nämnt det i bloggen men jag har haft ett Mycket Skrämmande Möte med den otäcke mannen från försäkringskassan som sänkte min sjukpenning till en mycket minimal summa (vet inte ens varför, orkar inte ta reda på varför heller) och förklarade att de ansåg att jag inte kunde jobba än. I nästa andetag skulle jag ändå arbetsträna. Det är ok. Jag kan gå med på det, bara det inte blir som de andra gångerna. För mycket på en gång. För många timmar, för mycket folk, för mycket tider att passa, för mycket stress. En sak i taget. If you please?

Bara det att jag måste ju fixa den eländes arbetsträningen själv. Jag har ju inget jobb att gå tillbaka till, så jag måste 'söka jobb' att arbetsträna på... hur låter inte det... Hej, får jag jobba hos er, några timmar om dagen, jag duger inte till något och sabbar säkert allt för er. Men snälla...

Jag vet inte om jag sagt att jag är med i kyrkorådet heller. Jo, det är jag. Jag gör inte så mycket nytta. Sitter och är med mest när de bestämmer att parkeringen ska jämnas till eller ljuskronorna ska skickas till renovering eller kollekten ska gå till hit eller dit (inte till mig tyvärr).
Den enda ideen jag hade inför arbetsträningen var att jag kunde fixa något inom kyrkans hank och stör. Jag tänkte att det kanske var en lite snällare miljö. Inga vinstintressen och sådan stress. Kanske kunde jag rensa ogräs på gravar eller något sådant, stillsamt, utan för mycket (levande) folk inblandade...

Så jag började höra mig för, pratade med prästen i vår församling som tyckte jag skulle prata med kyrkoherden. Ok, jag hade samlat tillräcklig styrka nu och mailade henne. Då har hon semester till artonde augusti. Så luften gick ur mig igen...

Mitt andra alternativ som kändes som en sista utväg var ridskolan. Fast nu fick vi veta att hon som äger ridskolan har sålt och/eller tänker sälja så många som TIO av hästarna!!!

Lukas, som Richard tävlade på är såld. Vi visste ju att hon ville att han och hans halvsyster Sweetie som båda är sjutton är skulle få gå i pension. Men att det skulle gå så fort... Det lät som det var först någon gång i höst. Vi hann inte träffa honom... Och han har visst flyttat långt bort.

Men sen var det inte nog med det. Miramis skulle också säljas. Ok, hon är nitton, men ändå. Och Carro... Ok, hon är kanske lite för grov och klumpig för ridskoleverksamhet, men ändå. Russin, ett rätt jobbigt litet russ kan jag också gå med på. Och shettisarna Lill-Lukas och Ligist som var för små för att passa in i verksamheten. Och de tre små danska prickhästarna som inte ens gick att rida...

Men Lucija? Hon tänkte sälja Lucija också! Visst, hon kan ha sina stunder, när hon brunstar då hon är en riktig pain in the ass. Men annars är hon ju en av klipporna. Det blir ju inte mycket kvar att rida på. För det ska visst inte komma några nya istället. Jag kan tänka mig att det är ekonomi inblandat, nya ridhuset kostade säkert multum att bygga och alla tävlingar de haft i vår.

Men... hästarna... jag som inte ens kom riktigt överens med Lukas jämt sörjer honom jättemycket. Richard som red honom massor och tävlade på honom är ledsnare än han visar. De blev såna kompisar det sista när han tränade och tävlade. Det var så roligt att se dem tillsammans. Som när Richard skulle ta honom till hagen, han la grimskaftet runt halsen på honom och Lukas bara följde honom, gick när Richard gick, sprang när han sprang...

Och vad ska han nu tävla på? Han tänkte ju tävlat Lukas i höst igen, och eventuellt Lucija också... Ska det ta stopp med hans tävlingskarriär innan den börjat nästan? Ska vi bli tvungna att köpa egna hästar redan nu för att han ska ha något att rida på?

Hur som, så känns det inte som det är läge att jobba där kanske... Dels blir det ju inte lika mycket att göra längre med tio, elva hästar färre. Dels är de många där redan. Dels känner jag mig lite avogt inställd efter det här... Visst det är hennes hästar, men det känns lite fegt att sälja dem på sommaren, undra vad alla ungarna säger när de kommer tillbaka och deras älsklingshästar bara är borta...

Jag ska träffa den Hemska FörsäkringskasseMannen i början av augusti, det var meningen att jag skulle börja jobba då. För han tog så klart för givet att jag skulle ordna något att göra själv. De begär inte lite av en... Jag hade problem med att söka jobb på den tiden jag var frisk... Det är inte lättare nu när jag inte har någon tro på mig själv kvar...

Usch och åter usch igen.

Annars har det varit rätt så mycket fullt upp... Så jag har inte riktigt hunnit heller. Jag har haft problem med datorn också. Trådlöst internet is the shit! Och då menar jag inte, som de tuffa innemänniskorna skulle menat, att det är jättebra, utan att det är rena skiten... Det gör lite som det vill. Ibland funkar det ibland inte. Och alltid väldigt långsamt.

Hade det inte varit för att vi måste ha trådlöst hade jag aldrig haft det. Men vi har förstajacket inne i huset och datorerna i kontoret ovanpå stallet, det är massor av trädgård mellan där. Jag bara vägrar gräva mer i min trädgård så det får bli så här...

Sen har allt gått i ett sen den där onsdagen när vi var och åt räkor. Jag var med mina systrar och min mamma på bio. Vi såg Prins Caspian (eller vad de nu kallade den) efter C S Lewisboken som jag läst tio gånger men glömt namnet på... Den var bra, riktigt bra tyckte jag, följde boken i det stora hela. Så jag var nöjd.

Sen var det sillfest i bygdegården i vår lilla by här på lördagen efter det. Mikael är med i bygdegårdsföreningens styrelse (de har dragit med oss på allt möjligt här...) så det var fullt upp. Det var en trevlig kväll. Matjessill (som jag egentligen trodde att jag inte åt men det var ritkigt gott) med färsk potatis och gräddfil och sånt. Sen var det ett gäng tjejer som spelade och sjöng Creedence och Johnny Cash och liknande riktigt bra. Det var fullt med folk där, över nittio stycken.

Föreningen hade velat ha dit tidningen och skriva om festen men de meddelade att de hann inte så ordföranden bad mig fota så det gjorde jag, sen kröp det fram att han ville ha mig till att skriva lite också (jag som 'kunde')... så var jag där igen... Tio år efter min sorti är jag tillbaka som skribent för samma blaska... känns knepigt... Och jag skrev uruselt. Tjosanhejsan, klämkäckt och hurtigt. Jag kräktes nästan på mig själv, men orkade inte göra mer av det. Hur mycket man nu kunde gjort... Men de var nöjda, det var huvudsaken.

Richard och Johannes träffade en kille som är lika gammal som Johannes som de pratat med lite innan, och hans lillebror, så de lekte hemma hos oss sen på söndagen. Men mitt i ringde en klasskamrat till Johannes och undrade om han ville följa med på laserdome, han och Richard. Samma kväll... Det ville de så klart...

Jag ställde mig och vrålbakade lite frallor medan de var iväg ifall de ville fika när de lämnade tillbaka våra ungar, sen hann de inte... Fast nybakade frallor är ju nybakade frallor...

Sen har vi byggt och ordnat en del också. Stallet-garaget-kontoret som egentligen är 'färdigt' är ju inte riktigt klart... Allt det där som 'avslutar' taket ska dit också, bräder och grejer på undersidan av det som sticker utanför väggarna, på undersidan alltså. Jag målade allt som skulle upp, vi hyr en skylift sen för att spika upp dem. Hönshuset ska byggas till så mina pycklisar får plats sen. Vi har byggt hela veckan så mycket vi hunnit mellan regnskurarna.

Vi, eller rättare sagt Mikael och kanske allra mest Richard, har börjat på insidan av gästrummet-skräpboden, som är vårt hus nr 2 på tomten. Det ska bli bibliotek hela huset när det blir klart. Ena halvan hade inget golv... det är klart nu.

Vi har varit och handlat grejer till byggena också. Och den 11 juli hade jag och Mikael bröllopsdag. Som vi firade på det eminenta sättet, åka till Jönköping och köpa hyllplan till biblioteket, vi ska göra ett egetbyggt, inbyggda hyllor etc, sådant som vi hade innan, fast det här blir större. Ska bli finare också...

Vi åt lite gott också. Fast ingen fancy, dyr restaurang. Med mina kommande fattigpengar och allt vi måste köpa och min för dagen onda mage och det faktum att vi körde bil och inte kunde dricka vin tyckte jag gjorde att finare ställen gick bort. Vi kände inte för det heller. Så vi åt enkelt. Men gott.

Vi festade till det på kvällen sen när vi kom hem istället. Barnen var hos sin kusin så vi var själva hemma. Vi hade köpt jordgubbar, smälte choklad och doppade dem i och drack champagne till. Ingen riktig alltså, ett mousserande vin som jag tycker är gott. Asti Araldica heter det. Sött. Jag tycker inte om torrt mousserande vin, trots att det tydligen ska vara så... jag tycker det är surt och äckligt...

Vi satt ute i trädgården, det var en fin kväll, bara lite kylig. När vi satt där och hade det riktigt trevligt, hörde vi ett underligt pipande kvittrande ljud närma sig, det var Ceasar som i full fart kom springande och med stolt min la en mus under trädgårdsbordet. Den levde. Jag berömde så klart Ceasar men påpekade att han nog borde döda den lilla stackaren. Men det tyckte han tydligen att vi kunde fixa själva när han nu fångat den åt oss... så han gick. Fin bröllopspresent.

Vi var hos min syster (nr 2) på lördagen och hämtade våra barn och fikade. Sen var min nästyngsta syster hos oss i går (söndag) och tittade på kort. Vi brukar rätt ofta släpa med vår kamera och hade foton på sånt hon missat, hon skulle titta igenom alla, men när hon insåg att det rörde sig om sextusen foton eller så insåg hon det omöjliga. Men vi skickade med backupskivorna. Djärvt kanske... Men vi har alla foton dubbelt på Mikaels dator, min bärbara och en extern hårddisk.

Vi åt en väldans god paj som jag gjorde. Vi har en liten dunge med klarbärsträd. De har inte gett många bär under våra år här, men i år blev det ett par liter, så pass så det räckte till en jättegod paj. Jag kan lägga ut receptet om det önskas. Men inte nu inatt...

I dag var vi ute med hembygdsföreningen... Det låter som om vi var hundra år... men det är ytterligare en av alla föreningar vi gick med i (hembygdsföreningen och bygdegårdsföreningen är två helt olika... men med samma ordförande, 'vår' bonde, han är ordförande i kyrkorådet och vägsamfälligheten också... säkert allt annat också...

Vi var i en hembygdsgård i trakten där de samlat och katalogiserat sextusen föremål som använts i jordbruk med mera sen sextonhundratalet eller så. Det var rätt kul att se, speciellt som vi hängde på ett par som kunde tala om vad de olika sakerna varit till för. Jag hade inte kunnat lista ut det själv.

Sen var det en bunt mer händelser, evenemang och grejer, fast jag har glömt hälften, det var något nästan varje dag i flera veckor. Bland annat var jag på vårdcentralen i Tidaholm, första gången, men det var positivt. De är mycket trevligare där än i Mullsjö. Tur att det är på det hållet ibland också.

Och nu ska vi bygga hönshuset klart för nästa vecka tänkte vi åka till Liseberg. Jag har inte varit där sen 2005, dagen efter att jag cyklade tjejvättern...

Min fina tupp, Don Corleone, som bara är tolv veckor, men tror att han är fullvuxen har varit lite krasslig också, jag var så orolig, i ett par dagar satt han bara helt stilla och blundade. Han åt inte med samma aptit, han gol inte, han jagade inte tjejerna eller talade om hur god maten var som han alltid gjorde annars. Vi märkte andra dagen att han var svullen runt ena ögat. På hönsforumet sa de att det kunde vara coccidios. Jag skulle ge honom a-fil. De fick det allihop. Blev det inte bättre skulle han ha en slags medicin. Men han blev pigg igen. Nu är han som vanligt. Han jagar sina favoritflickor, Rosa och Linnea som inte fattar något när han hoppar på dem...

Och nu borde jag gå och lägga mig, för klockan är mer än jag vågar tala om. Mer än vad det kommer att stå under detta inlägget för det stämmer aldrig. Men jag är inte direkt trött. Jag mår lite konstigt, det kan ha att göra med att det är rätt varmt här uppe, det är svart plåttak och det värmer upp rätt bra... skönt att slippa frysa i och för sig. Men ibland blir det lite väl varmt.

Sen drömde jag så underliga saker i natt, jag vill inte drömma konstigt i natt igen... Det blir alltid så jobbigt att fundera på sen. Jag drömmer aldrig otäckt, men ibland väldigt knepigt...

Skrivit låååångt har jag gjort iaf så det räcker för hela förra veckan. Förlåt... Nu kan ni andas igen...

Och nej. För er som gissade på McDonalds... Vi åt inte vår bröllopsmiddag där...