Agda

Äntligen!!!

I dag fick vi riktigt bredband till landet. Eller ja, riktigt och riktigt. Adsl givetvis, men minst lika snabbt som hemma 'i stan' där vi också bara har adsl. (Det är ju egentligen bara ett litet samhälle fast jag kallar det för 'stan'.)

Nu kan jag äntligen surfa när jag vill och inte bara efter sju på kvällarna som innan och jag slipper sitta med en omgång Spindelharpan att ägna mig åt medan jag väntar på att varje sida ska ladda. Vilket de inte alltid gör. När det går för sakta säger de det. Det gick inte att ladda sidan under en rimlig tid. Eller något sådant.

Allt har varit orimligt med det himla skit mobilinternetet. Det dumma var att vi tecknade det på ett år och har väl inte en chans att få tillbaka pengarna trots att vi inte har kunnat använda det alls. Betala räkningarna t ex vilket min man tänkte sig var ju bara att glömma, vi fick ta med dem hem och göra det.

Och jag kan skriva en blogg och kolla de andras sidor utan att det tar fyra timmar!

Hurra!!!

Det ligger en död man i en myrstack i skogen!

Det medelålders paret som var ute en dag i början av september och plockade svamp hade oturen att hitta ett lik istället. Inte vad de hade väntat sig. Det var en fin dag. Solsken, blå himmel, fågelkvitter. Inte alls som en sådan dag när man hittar lik (de dagarna är i regel mulna och ackompanjerade av otäck musik, i alla fall på teve).

Fortare än man hann säga blandsvamp hade de sprungit tillbaka till bilen och låst in sig. Trots att alla vet att en död människa sällan gör något ont (mer än att möjligen sprida smitta) är de flesta väldigt rädda för dem. Åtminstone när de inte ligger snällt och stilla i en sjukhussäng med händerna knäppta över bröstet.

Efter ytterligare en liten tidsrymd (när de hade hittat sina röster igen) ringde de polisen. Polis kom, med flera bilar och en skåpbil, massa utrustning och avspärrningstejp. De forslade snabbt undan kroppen (för så kallas det ju i mordsammanhang) till sjukhuset, inte för att det hade hjälpt honom, till och med ett otränat öga kunde se att han redan var död, och säkert hade varit det länge (sådana saker som att halva ansiktet liksom var upplöst...)

Obduktionen, eller rättare sagt, den första hafsiga versionen av den väldigt nonchalante manliga läkaren var snart över och det konstaterades att kroppen, vilket tillhört en man, dött av myrsyreförgiftning vilket orsakats av miljoner myrbett. En fasansfull död. Fallet var löst, det var inte mord utan bara en väldigt olycklig olyckshändelse.

Den nonchalante och väldigt otrevlige obducenten hade en assistent som han allltid hunsade med. Hon var vacker och intelligent och hade kämpat sig upp från slummen, studerat mot alla odds och blivit läkare.

Hon tyckte det var något som inte stämde med kroppen och gick tillbaka och studerade vidare. Hon fann att han hade underliga märken runt handleder och vrister och spår av något klistrigt på hakan. Vid närmare studier framkommer det att mannen varit bunden och försedd med munkavle strax före dödsögonblicket och att detta avlägsnats efter hans död, vilket tydde på att det var mord istället. Och inte någon olycka alls.

Men varför? Och vem? Och hur?

Ja...

Frågan jag ställer mig, efter att ha fantiserat ihop denna fasansfulla (och rätt intressanta) historia för mig själv medan jag plockade blåbär på lördagsförmiddagen, är om man verkligen kan dö av myrbett, även om de är tillräckligt många. Eller om man ska ändra det till myggbett eller ännu hellre getingstick, för det vet jag att jag har hört att man kan dö av. I alla fall om man är överkänslig. Det kan man kanske vara mot myror också? Eller så kan det framkomma att han dessutom fått myrsyra injicerat, det kan absolut inte vara nyttigt. I alla fall inte om det är en hel liter....

En annan fråga jag ställer mig är: Skulle jag kunna duga till deckarförfattare? Skulle jag orka med att plantera ut ledtrådar och underfundiga samband och sen knyta ihop allt i sista änden? Troligen skulle jag inte orka knyta ihop allt även om jag kom så långt. Och så får man ju inte göra. Och jag skulle troligen inte orka med en huvudrollsinnehavare som både är överjordiskt vacker, klok och rättvis. För det är de ju alltid.

Tja. De två och en halv timmar jag ägnade åt att plocka blåbär blev väldigt mycket intressantare i alla fall. Även om jag hajade till vid varje (och de var många) myrstack jag såg....

Vad är det för fel på mig?

Vad gör jag för fel?

Varför är det ingenting som fungerar? Varför tycker ingen om mig? Varför kommer ingen ihåg mig? Varför struntar folk bara i mig för? Varför duger jag inte till någonting? Varför känns det som om det inte spelar någon roll längre? Någonting. Alltså ingenting...

Halva sommaren (i sommarlov räknat) har gått och eftersom vi inte har gjort någonting alls överhuvudtaget av det vi tänkte att vi skulle göra 'i sommar' (den där luddiga formuleringen som känns som en evighetslång tidsrymd utan slut, som en enda räcka av soliga dagar fulla med glädje, viljekraft och ork) så börjar det kännas lite jobbigt, speciellt som det inte ser ut som om det skulle hända speciellt mycket de närmaste veckorna heller.

Särskilt inte som jag börjar 'jobba' inte nu på måndag men måndagen efter det. Jag har inte en aning om när, hur eller ens var jag ska infinna mig. Ingen har meddelat mig någonting. Försäkringskassan som brukar vara så duktiga på att ösa papper och blanketter över en har inte hörts av, min tilltänkta arbetsgivare har inte hörts av. Ingenting.

Det känns som om de har tänkt sig att det är meningen att jag ska ta tag i allt och bestämma hur och var och varför och när. Ringa och ordna och greja och planera. Jag som inte ens kan bestämma vilka trosor jag ska ha på mig på morgonen. Varför föreslog de inte att jag skulle starta eget när de ändå höll på, det känns ungefär lika omöjligt och oöverstigligt just nu.

Jag får ångest bara av att titta på en telefon. Bara en sån sak...

Karriären åt skogen alltså. En människa som inte ens kan använda en telefon och får ångest av tanken på att jobba två timmar varannan dag i ett stall blir knappast något att se upp till, som chef för något jättestort jätteinnovativt företag eller världsberömd författare, uppfinnare, kulturpersonlighet. Välj själv vilket jag inte kommer att bli...

Och mitt sköna yttre är åt skogen det med. Mitt vackra hår ramlar av i stora otäcka tussar varje dag. Det lilla som sitter kvar på huvudet ser ut som något mellanting mellan såna där lavar som hänger på grenar på riktigt gamla granar och svinto...

Jag har hela halsen och hakan full av underliga finnar. När jag frågade min läkare vad det kunde vara hade hon ingen aning. Min psykolog sa bara svävande att det hade med hormoner och stress att göra. En kompis som också sitter i träsket förklarade det till sist. Det är lymfkörtlarna, som ju sitter under öronen någonstans, som inte klarar av att ta hand om infektionerna i kroppen när kroppen är slutkörd av stress och sånt, så de skickar ut skiten genom huden istället, det är alltså därför det sätter sig under öronen och upp mot hakan.

Skit samma i och för sig, men det är ju alltid 'trevligt' att veta vad som händer med en och varför. Jag ser för bedrövlig ut i alla fall.

Tjock är jag också. Jag har gått upp och ner och upp och ner flera gånger sen jag gick i väggen. Jag har bara två lägen verkar det som, tre kanske. Jag mår relativt bra och då funkar det, då kan jag äta nyttigt och lagom mycket. Men så fort jag mår sämre händer en av två saker, antingen kan jag inte äta alls, ingen aptit eller så är magen i uppror, eller också, som nu, så har jag ångest i magen, en olycklig otäck känsla som sätter sig i magen och känns som hunger så jag går och proppar i mig allt jag kan hitta för att döva den där hungern men det går aldrig. En värre variant av att tröstäta. Sen blir jag så fet så jag kommer inte i mina kläder och det dämpar ju inte direkt de negativa känslorna...

Håglös, trött, orkeslös, oföretagsam. Jag ser tillbaka på förra sommaren då jag målade en bunt med dörrar, skrapade och målade ett innertak, målade panel och tapetserade, gjorde massa såna där saker, gick flera promenader och plockade en himla massa svamp. I år är det mest ansträngande jag gör att diska, känns det som. Jag orkar ingenting, gör ingenting.

Och så river jag upp gammalt elände. Inte med flit, men jag drömde en dröm häromnatten som fick mig att minnas hur ledsen jag blev förra sommaren av ett svek som jag inte ens förstod då hur illa det var. Det har tagit mig ett år att inse att en människa som jag dumt nog litade på och anförtrodde för mycket lurades och ljög för mig hela tiden. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt, men det gör jag visst aldrig. Vissa saker kommer man tydligen aldrig över.

Jag har blivit utkastad från Tir också, en av de få roliga saker jag hade kvar att ägna mig åt, jag har försökt flera gånger i dag att logga in, men det gick inte. Tydligen hade jag väl inte betalt min medlemsavgift då. Jag skrev och frågade för ett tag sen och de skulle kolla. Trevligt sätt att meddelade det, att bara stänga av mig...

Eller så vill de inte ha mig där. Heller. Det är ingen som vill ha mig någonstans. Vänner tycker att mig kan man överge utan ett ord som förklaring, släktingar hör aldrig av sig, min blogg är det ingen som läser eller i varje fall ingen som skriver i. Jag har till och med sett att på de här knappt två månaderna jag var borta så hann folk plocka bort mig i sina listor med trevliga bloggar. Ibland är man snabb. Jag är väl för tråkig trist och kass helt enkelt. Värdelös.

Och vädret gör en inte gladare. Bara regn, grått och kallt, och skiner solen för en gångs skull någon dag kan man ge sig på att man måste sitta i bilen på väg fram och tillbaka till någon byggmarknad eller något då. Eller plocka vinbär, fast det var ju bra att det var uppehåll då.

Nej, i dag har inte varit någon bra dag. Jag satt framför brasan som jag tände för att jag frös så, men jag insåg sen efter ett tag att det nog inte hjälpte med en brasa för kylan kom liksom inifrån. Jag försökte komma på något att glädjas över, något i mitt liv som var positivt. Om det fanns något jag dög till.

Det enda jag kom på var att om inte jag fanns så fick väl inte hönorna någon havregrynsgröt, deras älsklingsmat, till frukost. Hönorna tycker om mig i alla fall. Intalar jag mig. De skrockar så sött och kommer springande när de ser mig. Men det är väl maten de tycker om, inte mig. Och när tuppen väl kommer så bryr de sig väl inte om mig längre.

Det brukar vara så, de som finns (eller fanns) i mitt liv finns där bara för att de vill ha saker av mig. Antingen finns de kvar så länge de får det de vill ha eller så försvinner de utan ett ord så fort de fått det de ville ha. Det finns ingen som tycker om mig för den jag är.

Och efter ett tag trillar poletten ner och man börjar hålla med. Sex miljarder människor eller så kan ju inte gärna ha fel. Jag är ingenting att ha.

När Lilla Eva skulle sova...

... sjöng hennes mamma för henne. Ibland läste hon sagor också, men Lilla Eva tyckte allra bäst om när hon sjöng. Lilla Evas mamma hade (har) en mycket vacker altröst och tyckte om att sjunga även om hon ofta fick sjunga så mycket på kvällarna att hon blev alldeles hes.

Lilla Eva tyckte om att sjunga tillsammans med sin mamma. Med sin gälla och pipiga lilla röst. Lilla Eva hade (har) tyvärr inte någon sångröst... (Lilla Eva har numera visserligen altröst hon också men kan inte sjunga för det... den kör hon en gång försökte gå med i fick efter många olika finkänsliga sätt att säga det nog och sa som det var, du kan inte sjunga... Men det hör inte hit.)

Lilla Eva och hennes mamma hade en diger repertoar och Lilla Eva ville helst att de skulle sjunga alla sångerna varje kväll. De gjorde de som tur var inte. Som tur var för Lilla Evas mamma. För det var väldigt många...

Sov du lilla videung, än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter. Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står. Sov du lilla vide, än så är det vinter. Lilla Eva minns den än i dag...

Ack i ro, slumra in, i-i bädden så fin. Som blomman på äng, i en gungande säng. Och Guds änglar de små breda vingarna ut, omkring barnet de stå, tills dess natten är slut. Så gick den. Tror hon i alla fall. I alla fall nästan så.

Det är märkligt ändå att de kan sitta kvar så länge. Till och med John Blund. Lilla Eva och hennes mamma hade två sånger om John Blund. Minst. Lille John Blund med sitt paraply, han får den ljusa dagen att fly. Nu ska du sova, sova en stund, viskar så sakta, lille John Blund.

Fast det vill säga, de var inte riktigt så Lilla Eva sjöng. Bara mamma. För Lilla Eva hade fått en del om bakfoten. Hon sjöng: Lille John Blund med sitt plajaply, han får den ljusa dagen nattply... Lilla Eva rörde ihop orden, n-et i dagen häftade samman med att och då blev det natt, kändes logiskt, och ett nattply... Det var helt enkelt ett paraply man fällde upp för att det skulle bli natt...

När du har lagt dig så kan du höra, John Blund som viskar, uti ditt öra. Ett paraply har han i sin hand, det ska dig föra till drömmens land.

Lilla Eva kommer fortfarande ihåg hur hon tänkte sig att drömmens land såg ut. Det gick i rosa och lila... John Blund var ljusgul och självlysande. När han inte förde barnen till drömmens land hängde han i barnkammarens taklampa och spred sitt fosforescerande ljus över rummet.

John Blund dök upp på teve också. Med Lennart Svahns röst var han en liten outhärdlig typ av östtysk import och han delade ibland ut priser. Barn kunde om de hade tur vinna en målarlåda...

Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.

Det dröjer säkert ännu en stund,

innan sömnen kommer med John Blund.

Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan, när sagan tagit slut.

Då lovar vi att sova så sött,

efter dagen är man ganska trött.

Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags, för klockan slagit sju.

Vi träffas säkert åter en dag,

då vi roar oss igen ett slag.

Sov så gott godnatt med er nu.

Den kom lilla Eva faktiskt också ihåg, trots att hon inte alls tyckte om den versionen av John Blund. (Fast hon googlade den för säkerhets skull, Lilla Eva, den stora versionen av henne, tycker att google är ett förträffligt verktyg)

Lilla Eva gick i söndagsskolan på söndagarna. Därifrån, och från mammas rika repertoar och goda minne, kom en hel bunt med sånger som Lilla Eva gärna sjöng med i, om än ofta inte helt rätt...

Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå. Jag vet min gode fader kär, bär omsorg om de små. Det där ordet omsorg fattade inte Lilla Eva. Hennes version löd: Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå, jag vet min gode fader bär om de små bojskoj. Vad det nu var...

Ibland rörde lilla Eva ihop de olika sångerna också. Så var fallet när hon sjöng: Jesu lilla lamm jag är, jag är så glad ändå... Tur att Lilla Eva har utrustats med ett selektivt minne. Hon minns inte längre vad söndagsskolläraren tyckte om den versionen.

Lilla Eva hade en älsklingssång i söndagsskolans sångbok som av någon anledning råkat komma med hem. Den skulle nog egentligen varit kvar i söndagsskolan. Den hette Svarta Sara och handlade om ett fattigt negerbarn, tänk att Lina Sandell fick skriva så... Fast inte nog med det, för när lilla svarta Sara blev sjuk och dog blev hon vit och skär när hon kom till himlen... Så kortsynt kolonialistiskt rasistiskt tänkt. Fast Lilla Eva tänkte så klart inte på det, hon tyckte om sången för att den var sorglig. Hon älskade sorgliga sånger.

Byssan lull, koka kittelen full (med riktigt sorglig röst). Det kommer tre vandringsmän på vägen, den ena han är halt, den andra han är blind, den tredje har så trasiga kläder...

Jag lindar av olvon en midsommarkrans. Det var inte många ord i den som Lilla Eva förstod, men hon tyckte om den mystiskt sorgliga stämningen i den. Hon grät även gärna till En sliten grimma och sjöng utan att fatta mycket i den heller Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, alla gamla sånger dom är vals, stämmer inte alls.

Vem var det som sjöng den? Och finns hela texten någonstans, Lilla Eva hittar den inte men minns en hel del. Gamle Svarten han som gick så pigg och kry på klöveräng, dog av koloxidförgiftning i oktober 75, sköna jungfrun, hon som gick till källan för att hämta vann, hon har öppnat institut och ger massage på nybroplan...

Men visst är det märkligt att man kan komma ihåg sångerna så här långt efter (även om man faktiskt måste sjunga dem samtidigt för att aktivera den minnesmodulen...).

Lilla Eva kommer till och med ihåg älsklingsfilten som hade varit hennes pappas och låg på sängen när de sjöng, den var randig och sicksackmönstrad på svart botten och blev med åren tämligen sliten.

Ibland sjöng Lilla Eva för sin mamma också. Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Om det regnar och är grått det gör det samma, du ska solsken i ditt fönster än du har. Alla blommorna du gärna ville köpa, lilla mamma jag ska måla dem åt dig. jag ska måla hela världen lilla mamma, och allt ska bli så ljust och glatt för dig.

Den var nog inte helt rätt men det var så hon minns den. Nästan rätt. Den var visst längre också, såg hon när hon sin vana trogen googlade, men annars rätt. Tänk att man kan minnas saker så väl som är trettio år gamla och mer men inte kan komma ihåg såna där viktiga saker som att ta sina vitaminer och förnya körkort och ringa telefonsamtal som man skulle ringt för flera veckor sen, hur man räknar ut en tredjegradsekvation och resistensen i en elektrisk krets. Såna saker. Kanske har allt komihåget tagit slut kanske.

Sen kan man fråga sig också varför Lilla Eva, när hon blivit en Stor Eva, inte sjöng för sina små barn, Lille Richard och Lille Johannes. Det kan ju ha varit det där med sångrösten förstås...

Skördeglädje?

Gårdagen (måndagen) bjöd för första gången på länge på solsken. Vädergubbarna sade dock pessimistiskt att det skulle inte bli mer än så. Bäst att passa på. Sola och njuta? Nej, jobba häcken av sig. Vi har en hel skock med vinbärsbuskar som dignar av bär och jag är sådan funtad att jag inte kan låta bär förfaras. Jag har något slags inre driv att bärga skörden, något arv från alla bönder i min släkt kanske. Jag har alltid varit sådan.

Först plockade jag alla bär på rödavinbärsbusken på landet. Nej fel. Jag plockade bara kanske en tredjedel. För när jag började märkte jag att det bara var de som var mest exponerade för sol som faktiskt var mogna, jag som trodde att de höll på att ramla av. Det blev lite drygt sex liter i alla fall, bara det lilla...

Sen åkte vi 'hem'. Maken åkte till stan för att titta på en bil, någon slags fyrtioårskris anar jag för det är en totalt onödigt cabriolet han går och suktar efter...

Jag plockade vinbär. Det skiljer tydligen lite på här och där, för 'i stan' var de röda vinbären så mogna så de börjat ramla av. Det blev bara två och en halv liter på hela busken...

Sen har vi två rejäla buskar med svarta vinbär som mognar sent, troligen för att de är alldeles för täta, vi har sagt varje år att vi måste gallra i dem men det blir aldrig av. Vi har dessutom fyra mindre buskar som ger fruktansvärt mycket bär, eller rättare sagt, tre av dem, en har dött, den har alltid varit lite klen, nu hade den kastat in handduken för gott. När jag gick in vid halvtiotiden på kvällen hade jag säkerligen tolv tretton liter från de små buskarna.

Effektiv som jag är tänkte jag göra saft samtidigt som jag plockade, men det gick ju inte för eländet måste ju passas hela tiden för att inte koka över. Jag kom på mitt i att jag ska ju ha en saftmaja någonstans, den kunde jag ju använda, men var var den... Ingen aning, det får bli nästa gång, jag köpte den på en loppis för en tia häromåret, de ska visst vara rätt dyra annars.

Vi fick nämligen inte plats i frysen med mer bär, så jag satte igång med en gång med att göra saft (en blandvariant) på de röda vi plockat på landet och svarta vi tog upp ur frysen från förra, eller eventuellt förrförra året...

Givetvis hade jag receptet vi brukade använda på landet. Allt jag behöver är alltid där jag inte är... Jag hade mamma till hjälp ur sin kokbok men det var nog inte samma recept, det blev inte alls lika mycket flaskor som det brukar vara, jag tror inte bären var torrare i år än de brukar, det kan de inte ha varit...

Jaja, saft blev det i alla fall, men bara fjorton och en halv flaska (75 cl) av arton liter bär och det tycker jag inte var någon vidare utdelning. Kanske är den drygare så man inte behöver spä med lika mycket vatten sen?

Eller om det var så att jag sölat för mycket för köket såg ut som om jag dödat någon där. Det är väl i och för sig bara med lite fantasi och på långt håll som vinbärssaft ser ut som blod, det är fel nyans, men kladdigt var det, och det var överallt... Inte hade jag märkt när jag höll på, att det skvätte så dant.

Så jag fick hålla på halva natten med att sanera. Med kallvatten, för i och med att vi inte varit hemma på länge hade vi ingen ved hemma och kunde inte elda och fick inget varmvatten. Burr.

Sen var jag dubbeleffektiv och tvättade och hängde upp tvätten i solen hela dagen. Vi har inte fått igång tvättmaskinen på landet än. Det torkade bra och jag satte till och med igång och strök lite i sena natten innan datorn lockade för mycket. Man får ju passa på och utnyttja riktiga bredbandet när man är hemma.

Det var meningen först att alla skulle åkt hem på kvällen men jag blev ju långtifrån klar så jag fick bli kvar här själv när de andra åkte tillbaka. Nu ska jag snart bli hämtad, ska bara diska (värma vatten på spisen) och stryka lite till.

Mamma ringde och sa att de varnade för riktigt rejält med åska, så det är väl bäst att avsluta och dra ur alla kontakter. När de till och med varnar måste det ju vara allvarligt, det gör de ju inte annars. Eller? Jag lyssnar ju aldrig på radio.

Mamma hade varit ute och plockat blåbär berättade hon. Det finns så fruktansvärt gott om blåbär i år. Och då ville jag givetvis ut och plocka blåbär också, det riktigt hugger i mig av begär ut efter bär. Vad vi ska ha dem till är en annan femma... Ingen av oss gillar blåbärssylt. Jag har recept på jättegod rårörd blåbärssaft men maken blir så trög i magen av den så 'sån ska vi inte ha...' grr. Ibland dikterar han lite väl mycket av vår tillvaro... Ett par år försökte jag göra blåbärsvin men lyckades aldrig. Men jag kan inte låta bli att plocka ändå...

Och så har vi ju kantarellerna... Jag plockade ett par liter i söndags, underbara... Lite lite anar man den där känslan guldletarna måste fått när de hittade guld...

Tur att jag inte är bonde på riktigt, med riktig skörd att få ångest över...

Borta bra men hemma bäst...

Efter en regnig hemresa är jag i tryggt förvar i hemmets lugna vrå igen. Det är skönt. Hur roligt man än har det med goda vänner, nya och gamla, är det alltid skönt att komma hem igen.

Jag hade ju saknat mina hönor också. Och katterna. Och Richard. Och Mikael. När jag sa det till honom sa han att det var väl just den ordningen också...

Vi har haft kul på vår träff. Det var inte något lajv som jag såg att någon trodde men vi har pratat om att vi ska försöka anordna något sådant någon gång. Vår värdinna ska iväg på sitt första lajv nästa vecka. Hon ska ta med sina två barn och lajva 'kvinna med barn'... Jag som trodde att man skulle få en roll att spela inte det man egentligen är... Fast jag tror det är alvkvinna hon ska vara. Det låter kul, men jag känner att jag orkar bara inte med mer just nu.

Vår träff kallas av tradition för pysselträff. Vi började för fyra år sen med sömnad och smyckepyssel, sen läggs det till allt eftersom. Vi har lärt oss att göra tårtor med sockermassa som i USA och vi har lärt oss måla på keramik. I år fick vi lära oss frivoliteter. Jag hann sitta med en liten stund och lärde mig lite grunder, men gjorde rätt mycket fel och var nog lite för klumpig och otålig, det är lite för pilligt för mig.

Men Johannes var riktigt duktig, jag trodde inte han skulle klara det alls och tänkte sagt att nej, det är nog ingen ide det är för svårt. Men han klarade det galant! Hon som visade honom blev så impad så han fick en sk frivolitetsskyttel av henne så han kunde fortsätta hemma. Tänka sig... Andra gåvan på ett par dagar... Han har flyt.

Det har varit roligt som sagt var, men lite gnissligt blir det ju alltid när man är så pass många. Vår stackars värdinna (M) t ex snodde runt som en liten bäver, hämtade saker folk behövde, fixade mat, diskade, tog hand om sina barn och sin hund och sitt hem. Det är meningen att alla ska hjälpas åt men det är svårt, det vet jag som själv haft en träff, att delegera, och alla hjälper tyvärr inte till i samma utsträckning, det är lite synd. Och mitt i allt hjälpte hon (och nästan alla andra också) en av deltagarna (V) med kläderna som hennes barn skulle ha som brudnäbb på ett bröllop nästa helg.

Jag säger inget om det egentligen. Jag hjälper mer än gärna mina vänner när de behöver hjälp, med sådant som jag behärskar, som i det här fallet när jag hjälpte till att ändra en kostym som var för stor och virka en nyckelpiga (och så skulle jag gjort ljuslyktor också men hann inte), men det är lite synd när det blir som nu på en träff där det var meningen att man skulle umgås, pyssla och lära sig lite nya tekniker och sånt. Alla tillsammans, inte bara de som tillfälligtvis var lediga från de uppgifter de inte kunde tacka nej till. Hade man suttit hemma i sin ensamhet hade det varit en helt annan sak.

Vi fick fler och fler uppgifter av henne (som jag i och för sig kunde sagt nej till, men kan jag sånt...) och det kändes lite trist att jag inte hann göra något till mig själv. Och då hade jag ändå lite tid över för mig själv så jag hann måla en ängel i keramik precis innan jag skulle åka.

Vi hade fullt upp i alla fall och som vanligt hann vi inte med ens en bråkdel av allt vi hade tänkt göra. Jag hade med symaskin och tyg, mer keramik att måla, pärlor och smyckegrejer och garn att virka av, men jag använde knappt något.

Vi köpte tyg första dagen, jag köpte massor, för mycket som vanligt... Bland annat ska vi klä om två fåtöljer hemma och köpte ett underbart vinrött bladmönstrat (dyrt) tyg till dem. Till barnens kontorsstolar (en sits och en rygg bara) hittade jag ett underbart (ännu dyrare) fuskskinn i grönt och så köpte jag tyg till riddarkostymer barnen vill jag ska sy åt dem... Undra just när de växer ur sånt, att klä ut sig och sånt. Jag tyckte jag köpte så billigt tyg till det men det rände iväg... Och så köpte jag tyg till en påsgrejamoj... Jag ska sy den nästa vecka och förklara då.

Vi såg film på kvällen, Hogfather, efter Terry Pratchetts bok, och den var så lik boken, tyckte jag, och så bra, Death var inte som jag tänkt mig honom, men bra. Det var en lång film tyvärr och jag var trött och nickade till i slutet. Den filmen måste jag skaffa mig.

Vi firade en av träffdeltagarna (S) som passade på att fylla år just på träffen. Vi gav henne frukost på sängen, hon fick ligga kvar i ett par timmar längre än hon tänkt. Vi hade fyllt en liten söt trälåda med lite garner, virknålar, virkbeskrivningar, tårtgrejer och annat pyssel åt henne. Jag ska minsann se till att fylla år på en träff någon gång jag med...

På kvällen spelade vi Munchkin, det var sååå roligt. Ett kortspel som var helt obeskrivligt... måste upplevas. Men så mycket kan jag berätta att om man är dvärg (vilket jag var) får man ha sex... och att hon som vann gjorde det tack vare att hon fick flatlöss och lyckades besegra dem...

(fast nej, det var inte ett sånt spel, det var sex kort jag fick ha mot de andras fem och man kunde slåss mot allt möjligt, bland annat wannabe vampires, galna lusthus, tvillingskelett och advokater...)

Man kunde också tvinga sina medspelare att byta ras (dvärg, alv, etc) eller yrke eller kön... Man kunde drabbas av förbannelser, jag gick t ex runt med en kyckling på huvudet större delen av kvällen och en annan av spelarna hade ett kort som gjorde att hon kunde tvinga någon annan att hjälpa henne slåss mot monstren och hon tog alltid mig och vi förlorade alltid...

Vi åkte hem i dag som sagt. Mikael och Richard kom och hämtade oss efter att de tittat på en bil (som inget var att ha) i närheten. Vi grillade kött och åt massor innan vi styrde kosan hemåt i ösregn och åska. Jag hade ont i huvudet hela dagen och det har inte gått över än så jag ska gå och lägga mig nu... Jag tittar in och hälsar på hos er i morgon . God natt.

Tir na nOg träff

Så bra gick det med mitt skrivande varje dag, minst...

Men när man åker hemifrån och bara eventuellt kan sätta sig vid en lånedator blir det som det blir. Till på lördag kväll är jag hemifrån, den enda 'semester'tripp jag får den här sommaren, den årliga fantasy- och pysselträffen hos en av medlemmarna i Tir na nOg.

Jag har Johannes med mig. Vi har köpt tyg. I en affär visade tjejen som stod i kassan hur man tovade med ull, inte den gamla vanliga varianten med såpa och vatten utan torrt med en nål och skumgummi. Johannes blev väldigt förtjust i det vilket hon tyckte var kul så när vi gick fick han ull och sån nål och grejer så han kunde tova. Han blev alldeles eld och lågor!

Jag har inte kommit mig för att göra något än riktigt. Vi kom hit i går kväll och i dag har vi som sagt handlat tyg, och sånt. Vi ska se Hogfather nu, det ska bli sååå kul! I morgon ska vi hinna med hur mycket som helst, måla keramik, göra frivoliteter, sy och pyssla, fira ett födelsedagsbarn, äta tårta och festa.

Dags för film... filmtajm heter det kanske...

Hyresgäster

Vi bestämde oss för någon gång i våras att vi skulle ta emot några hyresgäster i sommar. Inte för att det direkt skulle vara lönsamt, men vi tyckte att det kanske skulle vara lite roligt. Speciellt Johannes var det som tyckte det kunde vara kul.

Så vi gjorde i ordning en liten bostad åt våra tänkta gäster och målade och fejade och ordnade. Det tog en himla massa mer tid än vi hade trott att det skulle göra och vi var väldigt osäkra på vilken standard de skulle tänkas vilja ha, så vi tog nog i lite för mycket. Inser jag så här efteråt.

Vi hade i och för sig mycket av byggmaterialet, och bygget av vårt stora hus, som jag inte berättat så mycket om kanske, det stod still just nu i väntan på takläggning.

Vi bygger alltså en rätt stor byggnad. Den ska rymma två bilar, en traktor och i andra delen ska det bli plats till två hästar är det tänkt, och på övervåningen ska jag ha kontor, barnen ska också få ha sina datorer där, och så ska vi ha plats för förråd och över stallet ska det bli höskulle. Ett stort bygge som sagt, som på sitt sätt går jättefort framåt men ändå står still och är segt som snor ibland.

Speciellt just nu när taket ska läggas. Min svåger var med och la ena halvan sen skadade han sig i axeln i midsomras. Han cyklade (utan vidare spekulationer över varför han som aldrig annars cyklar cyklade) och han cyklade omkull (som sagt, inga spekulationer...). Den andre svågern som var med som hantlangare spelade fotboll och bröt foten... Sport är dumt. Jag vidhåller!

För att gå tillbaka till våra sommargäster då. De skulle kommit måndagen vecka 26, precis efter midsommar men vi var inte klara så de fick vackert vänta till på lördagen, sista juni, innan de kunde flytta in. Men det gick ingen nöd på dem, de bodde hos min syster så länge och spanade in en tjusig karl som även bodde där. Fem små vimsiga tanter är det, det glömde jag kanske säga. Nadja, Agda, Saga, Vera och Ewelina (Ewe). Eller ja, tanter var väl styggt sagt, så gamla är de inte.

De har bott hos oss i lite drygt en vecka nu och de verkar trivas bra. Men de vore väl skam annars, nybyggt och fint och helpension som de har, de behöver inte ens städa efter sig. De betalar hyran en gång om dagen, vi sa att det inte behövdes varje dag, men de envisas. De vill väl göra rätt för sig. Dessutom låter det som om de blir kvar här för gott...

Men jag undrar om de inte saknar den stilige mannen de träffade hos min syster så vi ska ta och köpa en karl till dem, vi fick tips om en som var till salu av han som var här i går, han vars farfar bott här.

För alla som inte ännu gissat så är det hönor vi hyser... Fem rödbruna söta hönor. Och de värper duktigt, ett ägg om dagen per höna, vilket snabbt räknat blir 35 ägg i veckan... Och vi tycker nästan det känns hemskt att äta upp de små söta äggen. Men det är nog bäst att vi gör det snart. Vi har hela kylskåpet fullt...

Nu har jag äntligen tömt kameran också så jag kan visa hur de ser ut (det är därför jag dröjt med att berätta, för jag ville visa bilderna samtidigt).

Jag testar hönsluckan...

Här jagar Richard hönor hos min syster (det är hennes irländske importmake som syns i bild).

Och här har vi stoppat dem i en hönslåda, en transportbur för hönor. Barnen tyckte inte de skulle behöva vara själva så de skippade fikat... tänka sig...

Hönorna kommer till sitt nya hem!

Redan första dagen kunde Johannes krama en av hönorna (jag tror det är Ewe), de satt inne i hönsgården hela dagen och pratade med dem...

Och här är i alla fall fyra av hönorna i bild samtidigt, en bedrift...

De är väldigt lekfulla och nyfikna av sig. Om vi gör något i närheten går de alltid intill stängslet och kikar. När de varit här ett tag till ska de få gå löst på gården på dagarna är det tänkt. Det blir säkert livat... När Mikael satte nät i taket i hönsgården för att skydda dem mot rovfåglar roade de sig med att springa genom rullarna med nät som låg i hönsgården medan vi satte upp taket...

Här leker de med ett par kvistar med goda (troligen) löv som jag slängde in till dem.

Det första ägget... johannes ser förvånad ut... men nog visste han väl att hönor lägger ägg. Eller?

Så här ser tuppen ut som vi ska få köpa, det är inte just den, vi har inte varit där än, ska dit nästa vecka, den här bilden googlade jag fram. Men något liknande. Och i höst när vi flyttar hit ska vi köpa fem hönor till, då ska vi försöka få tag på några andra sorter. Det finns flera här i trakten som håller på med hönor som har många olika spännande raser.

När vi bestämde oss för att skaffa höns visste vi inte mycket alls. Min vana trogen lånade jag alla böcker om höns som biblioteket hade. Nu vet jag mer. Våra höns var redan beställda via min syster då. Annars hade jag nog redan från början satsat på lite mer variation. Men vi tycker jättemycket om våra bruna hönor. Även om jag har svårt att se vilken som är vilken. Barnen kan det.

Frågan är vad min kompis Saga säger när hon hälsar på... Barnens motivation när de namngav hönan Saga var nämligen att det var hon som hade störst ända...

En hälsning från förr

Jag har varit duktig i dag. Fast inte riktigt så duktig som jag tänkte att jag skulle varit. Fast det är jag aldrig för jag är alltid så fruktansvärt orealistisk om vad jag hinner göra på en dag. Vem som helst annars hade nog hunnit med det jag skriver på min lista men jag är så seg och långsam. Eller om det är för att jag är så noga. Fast jag tycker inte jag är så noggrann. Jag vill bara att det ska bli perfekt...

I dag städade jag köket på landet. Det blev jättefint. Det är i och för sig mycket lättare att städa på landet än hemma. Det beror på tre eller fyra (eller fler) orsaker.

1. Det är mindre. Färre rum på gott och ont. Det lär kanske bli svårt att få plats med allt sitt skrot sen när vi flyttar, men den dagen den sorgen.
2. Det är nyrenoverat. Det är alltid lättare att städa sånt som är nymålat och fräscht. Om inte annat blir man inte lika frustrerad som man blir hemma över hur slitet allt är.
3. Det finns inte lika mycket saker här som hemma, sånt som måste plockas undan och rundas när man städar...
4. Sen finns det någon mystisk orsak också som jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men här på landet blir jag mer pysslig och hushållig. Jag diskar t ex alltid så fort vi har ätit och är väldigt noga med att hålla ordning på allt. jag lutar åt att någon gammal husmor från förr spökar i huset och får alla kvinnor som bosätter sig här att bli lika henne, husliga, diskande, bakande, fejande och putsande. Jag väntar mig varje dag att det ska växa ut ett förkläde och en klut på mig...

Jag tänkte förutom köket även städat finrummet (som inte är påbörjat än, mycket beroende på att datorn står här och maken ligger på mattan och läser...) och sovrummet (där vi i alla fall äntligen plockat in alla kläder och grejer vi tog med hemifrån, hela golvet var fullt med kassar och kartonger), stora hallen och toan... Jag har halva dagen i morgon också, får ta det då...

En av orsakerna till att jag inte hann så mycket som jag tänkt mig var att medan jag höll på och putsade fönstren på insidan (utsidan gick inte för där skvalade regnet ner väldigt intensivt) knackade det på dörren.

Jag trodde det var Mikael först, men kunde inte fatta varför han knackade, kanske för att han hade färg på händerna eller något. Det händer att han har det. Men det var inte han. Det var en fullkomligt främmande människa.

Han sa det, att ni undrar nog vem jag är (vid det här laget hade Mikael som höll på i nybygget kommit fram för att hälsa också) och det var sant, det undrade vi ju.

Han berättade då att hans farfar hade bott i vårt hus. Det var han som byggt till det på höjden och bredden så det gick från att vara liten torpstuga till ett halvstort hus. Den här farbrorn hade varit här mycket när han var liten och hjälpt sin farfar köra ved (och fått kanelbulle och pilsner som tack...). Han hade med fotoalbum också med kort på huset, det måste varit precis när tillbyggnaden var klar för det såg väldigt nytt och fräscht ut och i trädgården fanns inte ett enda av alla de fruktträd som står och ser urgamla ut nu...

Det var en pratsam farbror så han blev kvar ett par timmar, stannade på kaffe och pratade på. Fast det är kul att folk kommer och hälsar på lite så där apropå. Speciellt när man som nu får veta lite mer om stället man köpt.

Vi ska åka och hälsa på hemma hos honom om någon vecka, för de bor bara någon mil bort, han och hans familj, för de har något som vi kanske skulle få köpa...

Men mer om det i morgon...

Tre timmar...

... av mitt liv, bortkastade till ingen nytta, sittandes och svärande över den här sk-en som inte fungerar. Varför varför varför vill den inte publicera det jag skriver??? Trots att det står att det är publicerats så syns det ju inte! Vad gör jag för fel??? Har jag nått någon magisk övre gräns för hur mycket man får skriva? (femtio inlägg.... är det så farligt mycket...)

Jag ger upp... går och lägger mig och kan INTE sova. Tack blogger eller vad det nu är du heter

Jag blir galen!!!!

Tralalala

Liemannen skördar offer...

Jag tänkte vara duktig. Saker och ting går alltid åt skogen när jag försöker vara duktig. Jag har till exempel städat sönder och diskat sönder en hel del saker.

Den här gången tänkte jag slå gräs. I ett hörn av trädgården där vi inte går så mycket längre (framför dasset som gått från att ha varit ett Mycket Nödvändigt Hus till att vara upplag för diverse burkar och säckar...) hade gräset växt så långt, och det var sånt där hårt segt gräs, att det inte skulle gå att klippa med gräsklipparen rakt av så jag tänkte slå det med lien.

Jag vill passa på att inflika att jag är bra på att slå med lie. Riktigt bra till och med. Det är en av de få saker som jag är riktigt bra på. Men jag är bäst med pappas gamla lie, den jag lärde mig på. Den jag slår med nu hängde i uthuset på landet när vi flyttade hit och pappa har slipat den åt mig. Den är inte lika dan. Vi kan skylla på det i alla fall...

Min pappa är inte mycket för att slänga lovord och beröm omkring sig. Snabbt tänkt kan jag bara komma på två gånger jag sett, och hört, pappa vara riktigt stolt över mig och det var när jag fick stipendium när jag slutade ingenjörshögskolan och när jag lärde mig slå med lie...

Det är mycket därför jag tycker om att slå med lie.

Fast jag har inte lärt mig att slipa eller bryna den än. Jag har gått så långt som att jag har köpt en s k vispesticka, men jag har inte försökt mig på att använda den, jag är rädd att lien bara blir slöare. De riktigt avancerade använder visst en pinne av sjödränkt ek att bryna lien med men så avancerad är jag inte.

Barnen slutade skolan den femtonde juni. Johannes slutade trean och Richard slutade sexan. Nästa läsår börjar de i nya klassformationer båda två, för skolan har rört ihop alla elever i en stor bunke, stoppat dit eleverna från en närliggande ort för att de lägger ner skolan där, och så gör de nya klasser sen...

Men den dagen den sorgen. Skolavslutningsdagen var solig och trevlig. Inga sura miner. Först var vi hos Richard som hade avslutning i kyrkan (den som syns i bilden, samma som vi gifte oss i för tjugo år sen om fyra dagar) och sen var vi hos Johannes i missionskyrkan. Sen åkte vi till stan. Och stan det är Jönköping, i alla fall än så länge.

Vi firade med att ta med barnen på Pallas Athena, en grekisk restaurang som har en väldigt trevlig lunchbuffe (fast väldigt underliga efterrätter) och en väldigt flott inredning.

Vi handlade en massa också. Vi köpte bland annat en ny cykel till Johannes. Han var överlycklig.
Hans nya fina cykel stod häromdagen lutad mot bodväggen. Intill bodväggen växte högt gräs. Lien har längre blad än man kan tro...

När jag hörde hur det väste tänkte jag först att det kom en orm i gräset. Sen såg jag cykeln. Sen såg jag hur långt liebladet faktiskt var...

Han hann i alla fall cykla några gånger på den.

Hur länge kan man sova egentligen?

Det är en rätt intressant fråga egentligen. Om man inte har något man måste göra, måste gå upp till på morgonen, och tycker att man gjort sig förtjänt av en rejäl sovmorgon (och då menar jag en morgon som kanske tar slut framåt eftermiddagen eller så). Hur länge skulle man då kunna ligga kvar i sängen innan piggheten (och inte trängande blåsa) tvingar upp en ur sängen?

Jag sov elva timmar i natt. När jag äntligen gick upp var jag fortfarande väldigt trött. Hur länge ska jag sova för att vakna pigg? Eller är det som min man sa när jag berättade det för honom, att jag sover för länge? Att jag skulle varit pigg om jag gått upp i normal tid (som normalt folk)...

Jag har pratat med Bronett om det där vid några tillfällen. Att jag aldrig är pigg och utsövd när jag vaknar (blir väckt) och måste gå upp. Han tror inte att jag sover kvalitetssömn. Och det kan nog stämma, och då spelar det väl inte så stor roll hur länge man sover, om man aldrig kommer ner i den där nyttiga djupsömnen, den då man verkligen återhämtar krafter, då cellförnyelse görs och allt det där.

Det var ytterligare en otrevlig tanke... Mina celler har alltså inte haft en chans att förnyas på evigheter... inte konstigt att jag känner mig sliten...

Men vad gör man åt sånt? Sömnskola? Jag fick en broschyr en gång som jag givetvis har slarvat bort, jag hittade den inte ens när jag städade förra veckan (en rejäl nu-åker-vi-till-landet-och-kommer-inte-tillbaka-förrän-i-augusti städning). Jag måste ätit upp den i sömnen någon gång för jag hade för mig att jag la den inom räckhåll...

Sömnpiller? Fast jag gillar dem inte, jag blir så konstig och seg och trög hela dagen och det vill jag inte. Det är ju piggare jag vill bli, inte segare, det är jag ju redan så det räcker, tack så mycket.

Det ska nog finnas någon slags sömnterapi har jag för mig att jag har hört, typ hypnotisering eller kognitiv beteende terapi baserad på sömnproblem. Det stora problemet där är väl att sånt inte erbjuds på en vårdcentral eller ens ett sjukhus nära mig...

Fast jag sover bättre på landet. Och det trots att sängen knäcker ryggen på mig. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Så det kanske ger sig av sig självt i sommar och med tiden.

Jag drömmer så konstigt också när jag sover så där lätt, det blir ju som en hel natt fylld av drömsömn. Inte konstigt att jag är trött när jag vaknar. Jag drömde dels att jag hittade ett nytt rum på vinden (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Det är en vanlig typ av dröm för alla har jag hört, fast jag drömmer den oftare än andra tror jag.

Jag har hört många berätta att de rum de hittar är stökiga och dammiga och det låter väl mest realistiskt. Mina rum är alltid välstädade och fina, ofta skiner solen in genom ett välputsat fönster (så det kan inte gärna vara ett rum i MITT hus) med vit skir gardin och det ligger rena trasmattor på golvet... Det betyder säkert något det med. Annars är ju förklaringen till att hitta nya rum (och speciellt om man hittar dem på vinden) att man har talanger och förmågor man inte kommit underfund om än. Det är en trevlig tanke, undra vad det är jag kan men inte vet om... Väva trasmattor? Putsa fönster?

Den här natten var det ett lekrum jag hittade. Barnen hade lekt i det när de var små sen hade vi tydligen glömt bort det. Jag var rädd när jag öppnade dörren att det skulle vara väldigt stökigt men det var det inte. Det var fint, det låg bara några leksaker på den färgglada obligatoriska trasmattan... Småbarnsleksaker var det.

Jag har mina aningar om varför jag drömde just så. Jag storstädade förra veckan. Inte så stort som jag velat men stort nog. Jag plockade genom i alla fall hälften av alla garderober och skåp och försökte plocka ur kläder jag aldrig använder och skicka till myrorna och sånt. Det blev som vanligt bara en yttepyttepåse. Jag får ta tag i det där på allvar när vi flyttar sen.

Barnens rum gick vi igenom rejält i alla fall och de var stökiga, speciellt Johannes rum. Där hittade vi och plockade undan en hel del leksaker som han inte leker med längre och la massa gamla teckningar fint i pappkartonger och det var mycket nostalgi och jag grät inombords över hur fort mina barn blir stora och hur nyss det var de var små och satt mitt på mattan med små stadiga ben åt vart håll och byggde med klossar...

Det var nog därför mitt drömrum var just så. Där bodde mina små barn... Eller nåt. Kanske betyder det något helt annat. Kanske är det jag som går i barndom och börjar bli senil. Vem vet...

Jag drömde även om en snygg blond tjej som var actionhjältinna, under cover och dolde sitt skarpa intellekt och styrka bakom en rätt fjollig rosa fasad, det var en rätt rolig dröm. Jag var inte hon och inte heller hennes syster som en fotograf som letade efter den här actionhjältinnan trodde att det var. Jag var inte fotografen heller, jag bara tittade på, som en film. De råkade röja sina identiteter i slutet när syrran föll i havet och den rosa actionhjältinnan räddade henne mot alla odds. Men jag vet inte riktigt hur det slutade. Det var spännande och rätt kul i alla fall. Oftast är mina drömmar så. Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar.

Nu har jag i alla fall vaknat till så pass så jag fungerar igen. Bara min vänstra tumme har fortfarande inte vaknat, jag vet inte varför den är extra trött. Vänstertummen använder man väl knappast mer än någon annan kroppsdel så den behöver extra sömn? Jag kan ju ha råkat ligga på den i natt, men den måste väl vakna någon gång? När foten somnar om man råkar sitta på den (jag sitter ofta på mina fötter, mycket för att jag ofta fryser om dem) så vaknar den ju rätt fort igen. Men tummen har nu, tre timmar efter att jag gått upp fortfarande inte vaknat och det tycker jag är konstigt.

Dra ut trollen i solskenet...

... så spricker dom!

Den nittonde juni skulle jag gå och ta blodprov, jag fick en lapp från vårdcentralen om det. Inte så farligt. Jag visste om att jag skulle göra det, och jag har inte ont av att bli stucken, kan till och med i lugn och ro titta på hur blodet forsar ner i de små rören.

Jag visste vad det handlade om också den här gången. Förra gången jag blev kallad till blodprovstagning visste jag inte varför, min nya psykolog tyckte väl om att göra mig osäker, fast det var väl bra på sitt sätt att hon ville ha en helhetsbild, och bra att de kom på att jag hade ett riktigt lågt b12 värde och det är visst inte bra. Det är inte ovanligt när man är utbränd heller.

Folsyran var inte heller bra så jag har knaprat rejält med både såna och b12 tabletter en månad, och nu skulle det kollas om det hjälpt något.

Bara det att just den nittonde var jag utslagen, huvudvärk och illamående och bad Mikael ringa och säga att jag inte kunde komma vilket han gjorde. Jag bestämde mig för att gå dagen efter istället för det var visst itne så noga vilken dag, bara då någon gång så proverna var tagna i när psykologen ville ha dem sen.

Så jag stoppade lappen med min kallelse i väskan för att ha den med mig dagen därpå och ...

... glömde helt och hållet bort det. Totalt bortsopat ur hjärnan... Jag får väl ursäkta mig med att jag hade mycket annat att tänka på just då. Samtidigt som jag varje dag följde med maken till landet och vrålbyggde för att ta emot våra nya hyresgäster som skulle komma måndagen därpå (men vi hann inte klart så de kunde inte komma förrän på lördagen, mer om det sen) och barnen var på Nyhem (mer om det sen också tror jag) hela dagarna och jag var trött och hade massa som snurrade i huvudet av olika anledningar. Jag glömde faktiskt av pillren också i den vevan...

Jag hade inte någon anledning att titta i väskan sen förrän i tisdags. Vi skulle åka hem från landet på onsdagen för Mikael och jag skulle åka och klippa oss på eftermiddagen, och det var lika bra vi följde med hem redan på morgonen när han åkte till jobbet, så kunde vi passa på att greja lite hemma på förmiddagen. Jag tog fram lite saker på kvällen bland annat min handväska och plockade igenom den för den var full med lite alltmöjligt sen veckan innan. Bland annat det här pappret. Jag fick panik.

Jag vet att det låter rätt så fånigt, orimligt, liksom inga proportioner. Hur farligt var det egentligen att det gått två veckor sen jag egentligen skulle tagit provet. Ring och säg som det är att du glömde sa Mikael och fråga om det är okej att du kommer i morgon. Visst sa jag och när jag skulle ringa fick jag ångest, hjärtklappning och illsvettning och jag kände mig så dum. Det var ju en sån liten fånig sak.

Hela onsdagen försökte jag ringa och det gick inte. Varje gång jag kom i närheten av telefonen slog hela systemet slint för mig. Jag bad Mikael ringa åt mig men han hann inte, ville kanske inte, han måste känna sig rätt fånig som får göra såna saker åt mig, men jag har blivit så telefonnojig sen jag gick i väggen så det är inte klokt.

Det hade passat så bra annars att fixa det på onsdagen så kunde vi ta det när vi ändå var hemma, det tar tio minuter att gå härifrån till vårdcentralen, på landet är det 2,5 mil... Men det var stört omöjligt.

Vi klippte oss och bestämde att jag och Johannes skulle stanna kvar så fick jag gå på torsdagen. Och så skulle Johannes kunna leka med en kompis också, och jag blogga klart och färga håret för det går inte göra på landet, vi har bara världens minitvättställ där än, hur det ska gå när vi flyttar det har jag ingen aning om! Mikael och Richard åkte till landet och på morgonen när Mikael åkte och jobbade släppte han av Richard hos oss. Han kunde ju inte vara själv hela dagen. Han passade också på att leka med en kompis sen så jag hade honom och K hos mig medan Johannes stack till T

Vid halv elva lyckades jag till sist ringa. Och då var det inte så farligt i alla fall. De hade väntat på att jag skulle höra av mig, eftersom Mikael sagt att jag inte mådde bra trodde de väl att det höll i sig. Men trots det så nojade jag ändå för att gå sen. Jag var rädd att det skulle vara kö, ibland är det långa köer till provtagningen, jag vet att pappa fick sitta i två timmar en gång. Och att sitta och vänta i ett väntrum på vårdcentralen kändes just nu som det absolut värsta som jag skulle kunna genomlida, helvetet inräknat...

Men jag kom iväg i alla fall. Det duggregnade. Jag kände mig sur. Axlarna vid öronen och mungiporna i ett varv runt hakan och någon slags defence position. Se inte på mig, tala inte till mig och kom inte innanför min zon. Jag har alltid en noli mi tangere zon runt mig, den växlar storlek med hur jag mår men jag tycker aldrig någonsin om när folk rör vid mig, även om jag mår bra. Spontana kramar och klappar på axeln och sånt är inget jag gillar alls. Tur för mig att jag bor i Sverige. Det är helt okej att gå i sin egen sfär och låtsas att ingen annan finns, det anses inte onornmalt. Hade jag bott i ett medelhavsland eller något sådant hade det säkert varit svårare...

Jag retade mig på allt och alla också. Varför hade de där som bodde utmed den vägen asfalterat sin garageinfart för och varför i fyrtiofem grader, tror de folk har sugproppar under fötterna? Måste alla blonda mammor med barnvagn verkligen blossa cigarett rätt ner på ungstackarn... Och den där tjocka ungen, hur har de lyckats göda henne så fet, att de inte skäms, och varför klä henne i rosa tights och kort topp, har de ingen hjärna och ingen smak kan de ju tänka på ungstackaren. Och den där gubben, kunde han verkligen inte kammat sig och tagit rena kläder på sig innan han gick ut. Och får man verkligen måla gavlarna på huset syrenlila inne i samhället, inom detaljplanerat område? Såna saker, och det var bara några ändå... Negativismen stod som ett moln runt mig, konstigt inte folk flyttade utomlands bara de kände min negativa närvaro...

Sen var det inga problem i kassan, jag fick ta nummerlapp, det nya nu när man bara ska ta prover, och jag hann knappt sätta mig i soffan och greppa en bamsetidning jag inte redan läst så pep det till i nummergrejen och numret efter mitt kom fram, hmm, panik igen?

Jag lyckades se obesvärad ut och gick och sa som det var att jag måste missat mitt nummer och det var helt ok. Hon var solskenet själv den sköterskan och småpratade så trevligt medan hon pumpade ur fem rör med blod ur min stackars vänsterarm. Så pass tinade hon min vrånga dag att jag bara fem minuter senare till och med gått med på att kanske börja lämna blod igen...

Mer såna människor...

propå att lämna blod får jag väl slå ett slag för det här för jag kan nog inte göra det förrän mitt b-vitamin är stabilt. Det är så ont om blod så de får ställa in operationer och på somrarna är det dessutom fler trafikolyckor. Så gör en insats, lämna blod!

Ett halvt år kvar

Ser man på...

Eller ja, det gör ni kanske inte. För det är slöseri med tid att titta in mer än kanske någon gång då och då på en blogg där ingen skriver... Jag får gå en runda och säga te...

jag vet inte hur det kom sig att det blev så här. Eller så var det så att det var alldeles för många saker som samverkade.

1. Tiden, tidpunkten, maj, juni, jag har jobbiga minnen från den tiden på året som är svåra att lägga bakom mig och svåra att minnas, men omöjliga att inte minnas så att säga, det är mer än jobbigt, det är ångest och kval och sorg och vemod, jag har haft några rätt bedrövliga månader så sett.

2. Hälsan, som kanske även hör ihop med ovanstående. Fast kanske inte bara. Jag har inte mått något vidare. Trött och hängig, håglös och deppig. Och jag har varit glömskare än vanligt. Inte så att jag glömt att blogga. Men det blir liksom inte av. Trött har jag varit också som sagt och har jag satt mig vid datorn har jag somnat. Mitt i den hundrade av patienser eller något annat som jag gjort medan jag försökt samla mig till att skriva något.

3. Mycket att göra. Det har varit alldeles för mycket att göra den här våren. Som vanligt kanske. Det är alltid mycket att göra på våren. Bra om man ser på punkt ett, inte så mycket tid och kraft över att tänka och älta gammalt elände. Dumt för punkt två däremot...

Jag tänkte vid något tillfälle i slutet av juni att nu har ju nästan halva året gått. Ett halvt år sedan nyårsafton. Jag tittade inte på mina nyårslöften, jag behövde inte göra det för att veta att jag inte hållt ett enda av dem. Så jag bestämde mig raskt för att börja om nu. På ny kula. Nu när det är ett halvt år kvar av det här året. Och nu när första halvan gick åt skogen så kunde jag kanske ta tag i andra halvan istället.

Så gick det med det... Jag tänkte blogga från den första juli t ex. Inte från den tredje som det blev nu. När det nu blev så hafsigt första halvan av året. Och blogga varje dag. Minst! Dvs, minst ett inlägg om dagen. Kanske sådana där små korta som det förordas om att man ska skriva. Så där som jag inte kan skriva, trots att jag ibland har försökt.

Och gå ner i vikt. Någon baddräkt eller bikini krånglar jag mig väl i och för sig inte i det här året (som om vädret skulle inbjuda till sådana övningar). Inte med mina sextiofyra (vid senaste kollen före de där påsarna godis som vi köpte i stan i går) kilo plufs (inte tunga muskler tyvärr...). Inte äta godis t ex... Föll... inte på mållinjen utan i startfältet... kom nog inte ur målfållan ens.

Det är inte det att jag inte har haft saker att berätta. Det lustiga är att jag går runt och tänker ut saker jag ska skriva, och jag tänker dem som om jag skriver dem, alltså formar mina bloggar i huvudet och de låter väldigt bra där. Det brukar de ju göra. Tills de kommer ner på papperet, eller rättare sagt dataskärmen. Då låter de oftast väldigt fåniga.

Fast som det blivit nu har de ju inte ens lämnat huvudet utan blivit kvar där. Jag tänkte skriva i alla fall. Fånigt eller inte. Så från första juli skulle jag blogga. Rolig och inspirerande, djup och lätt, lustig och klok om vartannat som jag brukar (haha).

Men det kom av sig redan i början. För att skylla från sig så... Första juli trodde jag hela dagen att det var den trettioförsta juni. Förfallet har gått långt som ni ser... Jag har till och med glömt bort småskolekunskaper som antal dagar i månaderna... Andra juli somnade jag på kökssoffan med en bok som biblioteket skulle ha tillbaka dagen efter som huvudkudde. Den jag tänkte läst ut innan jag satte mig vid datorn.

Och när jag nu den tredje juli tänkte att nu sjutton, spottade i nävarna och satte igång datorn två minuter över sju, när jag äntligen fick, eftersom det eländes mobilmastinternetet vi har (akta er för sånt) kostar extra före sju, och det vore ju dumt att ge dem extra för skit som inte fungerar. För det fungerade inte. Det tog två timmmar att ens komma ut på internet. Tur att man är envis i alla fall... Och när jag väl kom dit var det lögn i norden att kunna logga in här. När jag äntligen kom in kunde jag inte på säkert en halvtimme komma åt at kunna skriva nytt inlägg...

Och nu ska jag försöka posta det här så får vi se hur det går... Säkert inte alls med min tur. Och om det är så lyckligt att det går ska jag fira det med att gå och lägga mig, med god bok. Men först ska jag måla, inte ett kryss, utan något finare, i taket. En ängel som i sixtinska kapellet kanske. Det kan jag nästan lova. Dels för att sonens nya fina akvarellfärgpennor ligger lägligt tillhands vid matsalsbordet, och dels för att jag knappast troligt lyckas få i väg det här. Och då kan man ju lova såna saker.

Är det nu så att det går så finns det ju många tak att välja på. Kanske inte nödvändigtvis finrummet. I vårt hus. Det finns ju innertak på utedasset också t ex...