torsdag 19 juli 2007

Vad är det för fel på mig?

Vad gör jag för fel?

Varför är det ingenting som fungerar? Varför tycker ingen om mig? Varför kommer ingen ihåg mig? Varför struntar folk bara i mig för? Varför duger jag inte till någonting? Varför känns det som om det inte spelar någon roll längre? Någonting. Alltså ingenting...

Halva sommaren (i sommarlov räknat) har gått och eftersom vi inte har gjort någonting alls överhuvudtaget av det vi tänkte att vi skulle göra 'i sommar' (den där luddiga formuleringen som känns som en evighetslång tidsrymd utan slut, som en enda räcka av soliga dagar fulla med glädje, viljekraft och ork) så börjar det kännas lite jobbigt, speciellt som det inte ser ut som om det skulle hända speciellt mycket de närmaste veckorna heller.

Särskilt inte som jag börjar 'jobba' inte nu på måndag men måndagen efter det. Jag har inte en aning om när, hur eller ens var jag ska infinna mig. Ingen har meddelat mig någonting. Försäkringskassan som brukar vara så duktiga på att ösa papper och blanketter över en har inte hörts av, min tilltänkta arbetsgivare har inte hörts av. Ingenting.

Det känns som om de har tänkt sig att det är meningen att jag ska ta tag i allt och bestämma hur och var och varför och när. Ringa och ordna och greja och planera. Jag som inte ens kan bestämma vilka trosor jag ska ha på mig på morgonen. Varför föreslog de inte att jag skulle starta eget när de ändå höll på, det känns ungefär lika omöjligt och oöverstigligt just nu.

Jag får ångest bara av att titta på en telefon. Bara en sån sak...

Karriären åt skogen alltså. En människa som inte ens kan använda en telefon och får ångest av tanken på att jobba två timmar varannan dag i ett stall blir knappast något att se upp till, som chef för något jättestort jätteinnovativt företag eller världsberömd författare, uppfinnare, kulturpersonlighet. Välj själv vilket jag inte kommer att bli...

Och mitt sköna yttre är åt skogen det med. Mitt vackra hår ramlar av i stora otäcka tussar varje dag. Det lilla som sitter kvar på huvudet ser ut som något mellanting mellan såna där lavar som hänger på grenar på riktigt gamla granar och svinto...

Jag har hela halsen och hakan full av underliga finnar. När jag frågade min läkare vad det kunde vara hade hon ingen aning. Min psykolog sa bara svävande att det hade med hormoner och stress att göra. En kompis som också sitter i träsket förklarade det till sist. Det är lymfkörtlarna, som ju sitter under öronen någonstans, som inte klarar av att ta hand om infektionerna i kroppen när kroppen är slutkörd av stress och sånt, så de skickar ut skiten genom huden istället, det är alltså därför det sätter sig under öronen och upp mot hakan.

Skit samma i och för sig, men det är ju alltid 'trevligt' att veta vad som händer med en och varför. Jag ser för bedrövlig ut i alla fall.

Tjock är jag också. Jag har gått upp och ner och upp och ner flera gånger sen jag gick i väggen. Jag har bara två lägen verkar det som, tre kanske. Jag mår relativt bra och då funkar det, då kan jag äta nyttigt och lagom mycket. Men så fort jag mår sämre händer en av två saker, antingen kan jag inte äta alls, ingen aptit eller så är magen i uppror, eller också, som nu, så har jag ångest i magen, en olycklig otäck känsla som sätter sig i magen och känns som hunger så jag går och proppar i mig allt jag kan hitta för att döva den där hungern men det går aldrig. En värre variant av att tröstäta. Sen blir jag så fet så jag kommer inte i mina kläder och det dämpar ju inte direkt de negativa känslorna...

Håglös, trött, orkeslös, oföretagsam. Jag ser tillbaka på förra sommaren då jag målade en bunt med dörrar, skrapade och målade ett innertak, målade panel och tapetserade, gjorde massa såna där saker, gick flera promenader och plockade en himla massa svamp. I år är det mest ansträngande jag gör att diska, känns det som. Jag orkar ingenting, gör ingenting.

Och så river jag upp gammalt elände. Inte med flit, men jag drömde en dröm häromnatten som fick mig att minnas hur ledsen jag blev förra sommaren av ett svek som jag inte ens förstod då hur illa det var. Det har tagit mig ett år att inse att en människa som jag dumt nog litade på och anförtrodde för mycket lurades och ljög för mig hela tiden. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt, men det gör jag visst aldrig. Vissa saker kommer man tydligen aldrig över.

Jag har blivit utkastad från Tir också, en av de få roliga saker jag hade kvar att ägna mig åt, jag har försökt flera gånger i dag att logga in, men det gick inte. Tydligen hade jag väl inte betalt min medlemsavgift då. Jag skrev och frågade för ett tag sen och de skulle kolla. Trevligt sätt att meddelade det, att bara stänga av mig...

Eller så vill de inte ha mig där. Heller. Det är ingen som vill ha mig någonstans. Vänner tycker att mig kan man överge utan ett ord som förklaring, släktingar hör aldrig av sig, min blogg är det ingen som läser eller i varje fall ingen som skriver i. Jag har till och med sett att på de här knappt två månaderna jag var borta så hann folk plocka bort mig i sina listor med trevliga bloggar. Ibland är man snabb. Jag är väl för tråkig trist och kass helt enkelt. Värdelös.

Och vädret gör en inte gladare. Bara regn, grått och kallt, och skiner solen för en gångs skull någon dag kan man ge sig på att man måste sitta i bilen på väg fram och tillbaka till någon byggmarknad eller något då. Eller plocka vinbär, fast det var ju bra att det var uppehåll då.

Nej, i dag har inte varit någon bra dag. Jag satt framför brasan som jag tände för att jag frös så, men jag insåg sen efter ett tag att det nog inte hjälpte med en brasa för kylan kom liksom inifrån. Jag försökte komma på något att glädjas över, något i mitt liv som var positivt. Om det fanns något jag dög till.

Det enda jag kom på var att om inte jag fanns så fick väl inte hönorna någon havregrynsgröt, deras älsklingsmat, till frukost. Hönorna tycker om mig i alla fall. Intalar jag mig. De skrockar så sött och kommer springande när de ser mig. Men det är väl maten de tycker om, inte mig. Och när tuppen väl kommer så bryr de sig väl inte om mig längre.

Det brukar vara så, de som finns (eller fanns) i mitt liv finns där bara för att de vill ha saker av mig. Antingen finns de kvar så länge de får det de vill ha eller så försvinner de utan ett ord så fort de fått det de ville ha. Det finns ingen som tycker om mig för den jag är.

Och efter ett tag trillar poletten ner och man börjar hålla med. Sex miljarder människor eller så kan ju inte gärna ha fel. Jag är ingenting att ha.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, såna svackor kan man ju lätt hamna i. Fast just nu är det väl lite sommartorka vad gäller vänner på bloggen och i verkligheten, fast det inte märks i naturen.
Du ska se att alla kommer tillbaka till hösten. Förstår också att det känns tufft att börja jobba efter all tid som gått även fast det är få timmar. Svårt att "handlägga" sig själv. Men att vara i stallet blir nog bra i alla fall. Bra att vara med djur ! Och den lilla söta katten nedan, liknar vår lilla skadade, fast idag har hon fått gå ut och utan tratt för första gången och vips var hon försvunnen.På katters vis. Hoppas hon inte går och blir biten i andra benet nu.
Ha det bra nu !

Anonym sa...

Vi här tycker om dig. Ju. Och jag skulle tro att din familj är rätt glad att du finns...

Men det är ju (som redan sagts) lite dött på bloggen sommartid. Jag tyckte det var rätt trist förra sommaren, sen insåg jag att det nog tyvärr är så det är på somrarna...

Jag vet precis hur det är sådana där dagar. Man tycker inte att något är meningsfullt eller att man själv duger till något. Egentligen, en vanlig dag, brukar det väl inte riktigt kännas så illa... Har varit lite deppig själv och tyckt att vänskapsrelationerna varit lite si och så ett tag (finns undantag, tack och lov), det är rätt dött på bloggen, det mesta jag planerat att göra med någon annan har blivit inställt för att de backat ur i sista sekunden, och så fick jag veta att min (hittills) stora kärlek (som jag i och för sig inte träffat på bra länge nu, men inte verkar kunna komma över helt) har gått och gift sig... kändes jobbigare än jag väntat, mycket pga gammalt i vår historia antar jag. Har väl inte mycket att klaga på egentligen (är ju frisk och allt det där) men deppig kan man få vara ändå... dagar när det känns som att allt bara blir fel...

Jag hoppas det löser sig med jobbet. Kan tänka mig att det känns jobbigt nu, och inte helt trevligt av dem att vänta sig att du ska orka fixa allt, men hoppas det blir bra när det väl börjat. Själv tycker jag faktiskt att det är en hjälp att ha ett jobb att gå till, jämfört med då jag pluggade och var ensam hemma en hel del. På jobbet kan man inte fundera lika mycket kring saker, man får annat att tänka på och förhoppningsvis några trevliga arbetskamrater - och förhoppningsvis blir själva jobbet trevligt också.

Äh, vet inte om detta blev så uppmuntrande då, men hoppas det känns bättre snart i alla fall!

(Och jag vet inte om jag tackat för grattishälsningen i bloggen, men jag tror inte det, så jag gör det nu istället. Tack! Var många som missade min 30-årsdag också...)

Rolf sa...

Jag är ju också en av alla dom som uppskattar din existens.

Åsa Häll sa...

Men gumman, jag har inte varit inne och läst på några dagar men jag hoppas verkligen att du vid det här laget tagit dig upp ur "hålet" som jag brukar kalla det (jo, jag är också på besök där då och då, har varit utbränd och vet precis hur du känner dig men det blir bättre!). Kramar!

Anonym sa...

JAAAAAAAAAAAAAG vill ju ha dig som min bloggisvän!!!! (bara varit tyst o bortrest..) DIN MAN vill definitivt ha dig!!!!!!!!! DINA BARN ännu mera!!!! och sen kan du fortsätta räkna.......det finns flera som vill ha dig!!!!!
"Så det så"...=))