En hälsning från förr

Jag har varit duktig i dag. Fast inte riktigt så duktig som jag tänkte att jag skulle varit. Fast det är jag aldrig för jag är alltid så fruktansvärt orealistisk om vad jag hinner göra på en dag. Vem som helst annars hade nog hunnit med det jag skriver på min lista men jag är så seg och långsam. Eller om det är för att jag är så noga. Fast jag tycker inte jag är så noggrann. Jag vill bara att det ska bli perfekt...

I dag städade jag köket på landet. Det blev jättefint. Det är i och för sig mycket lättare att städa på landet än hemma. Det beror på tre eller fyra (eller fler) orsaker.

1. Det är mindre. Färre rum på gott och ont. Det lär kanske bli svårt att få plats med allt sitt skrot sen när vi flyttar, men den dagen den sorgen.
2. Det är nyrenoverat. Det är alltid lättare att städa sånt som är nymålat och fräscht. Om inte annat blir man inte lika frustrerad som man blir hemma över hur slitet allt är.
3. Det finns inte lika mycket saker här som hemma, sånt som måste plockas undan och rundas när man städar...
4. Sen finns det någon mystisk orsak också som jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men här på landet blir jag mer pysslig och hushållig. Jag diskar t ex alltid så fort vi har ätit och är väldigt noga med att hålla ordning på allt. jag lutar åt att någon gammal husmor från förr spökar i huset och får alla kvinnor som bosätter sig här att bli lika henne, husliga, diskande, bakande, fejande och putsande. Jag väntar mig varje dag att det ska växa ut ett förkläde och en klut på mig...

Jag tänkte förutom köket även städat finrummet (som inte är påbörjat än, mycket beroende på att datorn står här och maken ligger på mattan och läser...) och sovrummet (där vi i alla fall äntligen plockat in alla kläder och grejer vi tog med hemifrån, hela golvet var fullt med kassar och kartonger), stora hallen och toan... Jag har halva dagen i morgon också, får ta det då...

En av orsakerna till att jag inte hann så mycket som jag tänkt mig var att medan jag höll på och putsade fönstren på insidan (utsidan gick inte för där skvalade regnet ner väldigt intensivt) knackade det på dörren.

Jag trodde det var Mikael först, men kunde inte fatta varför han knackade, kanske för att han hade färg på händerna eller något. Det händer att han har det. Men det var inte han. Det var en fullkomligt främmande människa.

Han sa det, att ni undrar nog vem jag är (vid det här laget hade Mikael som höll på i nybygget kommit fram för att hälsa också) och det var sant, det undrade vi ju.

Han berättade då att hans farfar hade bott i vårt hus. Det var han som byggt till det på höjden och bredden så det gick från att vara liten torpstuga till ett halvstort hus. Den här farbrorn hade varit här mycket när han var liten och hjälpt sin farfar köra ved (och fått kanelbulle och pilsner som tack...). Han hade med fotoalbum också med kort på huset, det måste varit precis när tillbyggnaden var klar för det såg väldigt nytt och fräscht ut och i trädgården fanns inte ett enda av alla de fruktträd som står och ser urgamla ut nu...

Det var en pratsam farbror så han blev kvar ett par timmar, stannade på kaffe och pratade på. Fast det är kul att folk kommer och hälsar på lite så där apropå. Speciellt när man som nu får veta lite mer om stället man köpt.

Vi ska åka och hälsa på hemma hos honom om någon vecka, för de bor bara någon mil bort, han och hans familj, för de har något som vi kanske skulle få köpa...

Men mer om det i morgon...