När Lilla Eva skulle sova...

... sjöng hennes mamma för henne. Ibland läste hon sagor också, men Lilla Eva tyckte allra bäst om när hon sjöng. Lilla Evas mamma hade (har) en mycket vacker altröst och tyckte om att sjunga även om hon ofta fick sjunga så mycket på kvällarna att hon blev alldeles hes.

Lilla Eva tyckte om att sjunga tillsammans med sin mamma. Med sin gälla och pipiga lilla röst. Lilla Eva hade (har) tyvärr inte någon sångröst... (Lilla Eva har numera visserligen altröst hon också men kan inte sjunga för det... den kör hon en gång försökte gå med i fick efter många olika finkänsliga sätt att säga det nog och sa som det var, du kan inte sjunga... Men det hör inte hit.)

Lilla Eva och hennes mamma hade en diger repertoar och Lilla Eva ville helst att de skulle sjunga alla sångerna varje kväll. De gjorde de som tur var inte. Som tur var för Lilla Evas mamma. För det var väldigt många...

Sov du lilla videung, än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter. Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står. Sov du lilla vide, än så är det vinter. Lilla Eva minns den än i dag...

Ack i ro, slumra in, i-i bädden så fin. Som blomman på äng, i en gungande säng. Och Guds änglar de små breda vingarna ut, omkring barnet de stå, tills dess natten är slut. Så gick den. Tror hon i alla fall. I alla fall nästan så.

Det är märkligt ändå att de kan sitta kvar så länge. Till och med John Blund. Lilla Eva och hennes mamma hade två sånger om John Blund. Minst. Lille John Blund med sitt paraply, han får den ljusa dagen att fly. Nu ska du sova, sova en stund, viskar så sakta, lille John Blund.

Fast det vill säga, de var inte riktigt så Lilla Eva sjöng. Bara mamma. För Lilla Eva hade fått en del om bakfoten. Hon sjöng: Lille John Blund med sitt plajaply, han får den ljusa dagen nattply... Lilla Eva rörde ihop orden, n-et i dagen häftade samman med att och då blev det natt, kändes logiskt, och ett nattply... Det var helt enkelt ett paraply man fällde upp för att det skulle bli natt...

När du har lagt dig så kan du höra, John Blund som viskar, uti ditt öra. Ett paraply har han i sin hand, det ska dig föra till drömmens land.

Lilla Eva kommer fortfarande ihåg hur hon tänkte sig att drömmens land såg ut. Det gick i rosa och lila... John Blund var ljusgul och självlysande. När han inte förde barnen till drömmens land hängde han i barnkammarens taklampa och spred sitt fosforescerande ljus över rummet.

John Blund dök upp på teve också. Med Lennart Svahns röst var han en liten outhärdlig typ av östtysk import och han delade ibland ut priser. Barn kunde om de hade tur vinna en målarlåda...

Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.

Det dröjer säkert ännu en stund,

innan sömnen kommer med John Blund.

Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan, när sagan tagit slut.

Då lovar vi att sova så sött,

efter dagen är man ganska trött.

Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags, för klockan slagit sju.

Vi träffas säkert åter en dag,

då vi roar oss igen ett slag.

Sov så gott godnatt med er nu.

Den kom lilla Eva faktiskt också ihåg, trots att hon inte alls tyckte om den versionen av John Blund. (Fast hon googlade den för säkerhets skull, Lilla Eva, den stora versionen av henne, tycker att google är ett förträffligt verktyg)

Lilla Eva gick i söndagsskolan på söndagarna. Därifrån, och från mammas rika repertoar och goda minne, kom en hel bunt med sånger som Lilla Eva gärna sjöng med i, om än ofta inte helt rätt...

Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå. Jag vet min gode fader kär, bär omsorg om de små. Det där ordet omsorg fattade inte Lilla Eva. Hennes version löd: Ett litet fattigt barn jag är, jag är så glad ändå, jag vet min gode fader bär om de små bojskoj. Vad det nu var...

Ibland rörde lilla Eva ihop de olika sångerna också. Så var fallet när hon sjöng: Jesu lilla lamm jag är, jag är så glad ändå... Tur att Lilla Eva har utrustats med ett selektivt minne. Hon minns inte längre vad söndagsskolläraren tyckte om den versionen.

Lilla Eva hade en älsklingssång i söndagsskolans sångbok som av någon anledning råkat komma med hem. Den skulle nog egentligen varit kvar i söndagsskolan. Den hette Svarta Sara och handlade om ett fattigt negerbarn, tänk att Lina Sandell fick skriva så... Fast inte nog med det, för när lilla svarta Sara blev sjuk och dog blev hon vit och skär när hon kom till himlen... Så kortsynt kolonialistiskt rasistiskt tänkt. Fast Lilla Eva tänkte så klart inte på det, hon tyckte om sången för att den var sorglig. Hon älskade sorgliga sånger.

Byssan lull, koka kittelen full (med riktigt sorglig röst). Det kommer tre vandringsmän på vägen, den ena han är halt, den andra han är blind, den tredje har så trasiga kläder...

Jag lindar av olvon en midsommarkrans. Det var inte många ord i den som Lilla Eva förstod, men hon tyckte om den mystiskt sorgliga stämningen i den. Hon grät även gärna till En sliten grimma och sjöng utan att fatta mycket i den heller Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, alla gamla sånger dom är vals, stämmer inte alls.

Vem var det som sjöng den? Och finns hela texten någonstans, Lilla Eva hittar den inte men minns en hel del. Gamle Svarten han som gick så pigg och kry på klöveräng, dog av koloxidförgiftning i oktober 75, sköna jungfrun, hon som gick till källan för att hämta vann, hon har öppnat institut och ger massage på nybroplan...

Men visst är det märkligt att man kan komma ihåg sångerna så här långt efter (även om man faktiskt måste sjunga dem samtidigt för att aktivera den minnesmodulen...).

Lilla Eva kommer till och med ihåg älsklingsfilten som hade varit hennes pappas och låg på sängen när de sjöng, den var randig och sicksackmönstrad på svart botten och blev med åren tämligen sliten.

Ibland sjöng Lilla Eva för sin mamma också. Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Om det regnar och är grått det gör det samma, du ska solsken i ditt fönster än du har. Alla blommorna du gärna ville köpa, lilla mamma jag ska måla dem åt dig. jag ska måla hela världen lilla mamma, och allt ska bli så ljust och glatt för dig.

Den var nog inte helt rätt men det var så hon minns den. Nästan rätt. Den var visst längre också, såg hon när hon sin vana trogen googlade, men annars rätt. Tänk att man kan minnas saker så väl som är trettio år gamla och mer men inte kan komma ihåg såna där viktiga saker som att ta sina vitaminer och förnya körkort och ringa telefonsamtal som man skulle ringt för flera veckor sen, hur man räknar ut en tredjegradsekvation och resistensen i en elektrisk krets. Såna saker. Kanske har allt komihåget tagit slut kanske.

Sen kan man fråga sig också varför Lilla Eva, när hon blivit en Stor Eva, inte sjöng för sina små barn, Lille Richard och Lille Johannes. Det kan ju ha varit det där med sångrösten förstås...