Ett halvt år kvar

Ser man på...

Eller ja, det gör ni kanske inte. För det är slöseri med tid att titta in mer än kanske någon gång då och då på en blogg där ingen skriver... Jag får gå en runda och säga te...

jag vet inte hur det kom sig att det blev så här. Eller så var det så att det var alldeles för många saker som samverkade.

1. Tiden, tidpunkten, maj, juni, jag har jobbiga minnen från den tiden på året som är svåra att lägga bakom mig och svåra att minnas, men omöjliga att inte minnas så att säga, det är mer än jobbigt, det är ångest och kval och sorg och vemod, jag har haft några rätt bedrövliga månader så sett.

2. Hälsan, som kanske även hör ihop med ovanstående. Fast kanske inte bara. Jag har inte mått något vidare. Trött och hängig, håglös och deppig. Och jag har varit glömskare än vanligt. Inte så att jag glömt att blogga. Men det blir liksom inte av. Trött har jag varit också som sagt och har jag satt mig vid datorn har jag somnat. Mitt i den hundrade av patienser eller något annat som jag gjort medan jag försökt samla mig till att skriva något.

3. Mycket att göra. Det har varit alldeles för mycket att göra den här våren. Som vanligt kanske. Det är alltid mycket att göra på våren. Bra om man ser på punkt ett, inte så mycket tid och kraft över att tänka och älta gammalt elände. Dumt för punkt två däremot...

Jag tänkte vid något tillfälle i slutet av juni att nu har ju nästan halva året gått. Ett halvt år sedan nyårsafton. Jag tittade inte på mina nyårslöften, jag behövde inte göra det för att veta att jag inte hållt ett enda av dem. Så jag bestämde mig raskt för att börja om nu. På ny kula. Nu när det är ett halvt år kvar av det här året. Och nu när första halvan gick åt skogen så kunde jag kanske ta tag i andra halvan istället.

Så gick det med det... Jag tänkte blogga från den första juli t ex. Inte från den tredje som det blev nu. När det nu blev så hafsigt första halvan av året. Och blogga varje dag. Minst! Dvs, minst ett inlägg om dagen. Kanske sådana där små korta som det förordas om att man ska skriva. Så där som jag inte kan skriva, trots att jag ibland har försökt.

Och gå ner i vikt. Någon baddräkt eller bikini krånglar jag mig väl i och för sig inte i det här året (som om vädret skulle inbjuda till sådana övningar). Inte med mina sextiofyra (vid senaste kollen före de där påsarna godis som vi köpte i stan i går) kilo plufs (inte tunga muskler tyvärr...). Inte äta godis t ex... Föll... inte på mållinjen utan i startfältet... kom nog inte ur målfållan ens.

Det är inte det att jag inte har haft saker att berätta. Det lustiga är att jag går runt och tänker ut saker jag ska skriva, och jag tänker dem som om jag skriver dem, alltså formar mina bloggar i huvudet och de låter väldigt bra där. Det brukar de ju göra. Tills de kommer ner på papperet, eller rättare sagt dataskärmen. Då låter de oftast väldigt fåniga.

Fast som det blivit nu har de ju inte ens lämnat huvudet utan blivit kvar där. Jag tänkte skriva i alla fall. Fånigt eller inte. Så från första juli skulle jag blogga. Rolig och inspirerande, djup och lätt, lustig och klok om vartannat som jag brukar (haha).

Men det kom av sig redan i början. För att skylla från sig så... Första juli trodde jag hela dagen att det var den trettioförsta juni. Förfallet har gått långt som ni ser... Jag har till och med glömt bort småskolekunskaper som antal dagar i månaderna... Andra juli somnade jag på kökssoffan med en bok som biblioteket skulle ha tillbaka dagen efter som huvudkudde. Den jag tänkte läst ut innan jag satte mig vid datorn.

Och när jag nu den tredje juli tänkte att nu sjutton, spottade i nävarna och satte igång datorn två minuter över sju, när jag äntligen fick, eftersom det eländes mobilmastinternetet vi har (akta er för sånt) kostar extra före sju, och det vore ju dumt att ge dem extra för skit som inte fungerar. För det fungerade inte. Det tog två timmmar att ens komma ut på internet. Tur att man är envis i alla fall... Och när jag väl kom dit var det lögn i norden att kunna logga in här. När jag äntligen kom in kunde jag inte på säkert en halvtimme komma åt at kunna skriva nytt inlägg...

Och nu ska jag försöka posta det här så får vi se hur det går... Säkert inte alls med min tur. Och om det är så lyckligt att det går ska jag fira det med att gå och lägga mig, med god bok. Men först ska jag måla, inte ett kryss, utan något finare, i taket. En ängel som i sixtinska kapellet kanske. Det kan jag nästan lova. Dels för att sonens nya fina akvarellfärgpennor ligger lägligt tillhands vid matsalsbordet, och dels för att jag knappast troligt lyckas få i väg det här. Och då kan man ju lova såna saker.

Är det nu så att det går så finns det ju många tak att välja på. Kanske inte nödvändigtvis finrummet. I vårt hus. Det finns ju innertak på utedasset också t ex...