Dra ut trollen i solskenet...

... så spricker dom!

Den nittonde juni skulle jag gå och ta blodprov, jag fick en lapp från vårdcentralen om det. Inte så farligt. Jag visste om att jag skulle göra det, och jag har inte ont av att bli stucken, kan till och med i lugn och ro titta på hur blodet forsar ner i de små rören.

Jag visste vad det handlade om också den här gången. Förra gången jag blev kallad till blodprovstagning visste jag inte varför, min nya psykolog tyckte väl om att göra mig osäker, fast det var väl bra på sitt sätt att hon ville ha en helhetsbild, och bra att de kom på att jag hade ett riktigt lågt b12 värde och det är visst inte bra. Det är inte ovanligt när man är utbränd heller.

Folsyran var inte heller bra så jag har knaprat rejält med både såna och b12 tabletter en månad, och nu skulle det kollas om det hjälpt något.

Bara det att just den nittonde var jag utslagen, huvudvärk och illamående och bad Mikael ringa och säga att jag inte kunde komma vilket han gjorde. Jag bestämde mig för att gå dagen efter istället för det var visst itne så noga vilken dag, bara då någon gång så proverna var tagna i när psykologen ville ha dem sen.

Så jag stoppade lappen med min kallelse i väskan för att ha den med mig dagen därpå och ...

... glömde helt och hållet bort det. Totalt bortsopat ur hjärnan... Jag får väl ursäkta mig med att jag hade mycket annat att tänka på just då. Samtidigt som jag varje dag följde med maken till landet och vrålbyggde för att ta emot våra nya hyresgäster som skulle komma måndagen därpå (men vi hann inte klart så de kunde inte komma förrän på lördagen, mer om det sen) och barnen var på Nyhem (mer om det sen också tror jag) hela dagarna och jag var trött och hade massa som snurrade i huvudet av olika anledningar. Jag glömde faktiskt av pillren också i den vevan...

Jag hade inte någon anledning att titta i väskan sen förrän i tisdags. Vi skulle åka hem från landet på onsdagen för Mikael och jag skulle åka och klippa oss på eftermiddagen, och det var lika bra vi följde med hem redan på morgonen när han åkte till jobbet, så kunde vi passa på att greja lite hemma på förmiddagen. Jag tog fram lite saker på kvällen bland annat min handväska och plockade igenom den för den var full med lite alltmöjligt sen veckan innan. Bland annat det här pappret. Jag fick panik.

Jag vet att det låter rätt så fånigt, orimligt, liksom inga proportioner. Hur farligt var det egentligen att det gått två veckor sen jag egentligen skulle tagit provet. Ring och säg som det är att du glömde sa Mikael och fråga om det är okej att du kommer i morgon. Visst sa jag och när jag skulle ringa fick jag ångest, hjärtklappning och illsvettning och jag kände mig så dum. Det var ju en sån liten fånig sak.

Hela onsdagen försökte jag ringa och det gick inte. Varje gång jag kom i närheten av telefonen slog hela systemet slint för mig. Jag bad Mikael ringa åt mig men han hann inte, ville kanske inte, han måste känna sig rätt fånig som får göra såna saker åt mig, men jag har blivit så telefonnojig sen jag gick i väggen så det är inte klokt.

Det hade passat så bra annars att fixa det på onsdagen så kunde vi ta det när vi ändå var hemma, det tar tio minuter att gå härifrån till vårdcentralen, på landet är det 2,5 mil... Men det var stört omöjligt.

Vi klippte oss och bestämde att jag och Johannes skulle stanna kvar så fick jag gå på torsdagen. Och så skulle Johannes kunna leka med en kompis också, och jag blogga klart och färga håret för det går inte göra på landet, vi har bara världens minitvättställ där än, hur det ska gå när vi flyttar det har jag ingen aning om! Mikael och Richard åkte till landet och på morgonen när Mikael åkte och jobbade släppte han av Richard hos oss. Han kunde ju inte vara själv hela dagen. Han passade också på att leka med en kompis sen så jag hade honom och K hos mig medan Johannes stack till T

Vid halv elva lyckades jag till sist ringa. Och då var det inte så farligt i alla fall. De hade väntat på att jag skulle höra av mig, eftersom Mikael sagt att jag inte mådde bra trodde de väl att det höll i sig. Men trots det så nojade jag ändå för att gå sen. Jag var rädd att det skulle vara kö, ibland är det långa köer till provtagningen, jag vet att pappa fick sitta i två timmar en gång. Och att sitta och vänta i ett väntrum på vårdcentralen kändes just nu som det absolut värsta som jag skulle kunna genomlida, helvetet inräknat...

Men jag kom iväg i alla fall. Det duggregnade. Jag kände mig sur. Axlarna vid öronen och mungiporna i ett varv runt hakan och någon slags defence position. Se inte på mig, tala inte till mig och kom inte innanför min zon. Jag har alltid en noli mi tangere zon runt mig, den växlar storlek med hur jag mår men jag tycker aldrig någonsin om när folk rör vid mig, även om jag mår bra. Spontana kramar och klappar på axeln och sånt är inget jag gillar alls. Tur för mig att jag bor i Sverige. Det är helt okej att gå i sin egen sfär och låtsas att ingen annan finns, det anses inte onornmalt. Hade jag bott i ett medelhavsland eller något sådant hade det säkert varit svårare...

Jag retade mig på allt och alla också. Varför hade de där som bodde utmed den vägen asfalterat sin garageinfart för och varför i fyrtiofem grader, tror de folk har sugproppar under fötterna? Måste alla blonda mammor med barnvagn verkligen blossa cigarett rätt ner på ungstackarn... Och den där tjocka ungen, hur har de lyckats göda henne så fet, att de inte skäms, och varför klä henne i rosa tights och kort topp, har de ingen hjärna och ingen smak kan de ju tänka på ungstackaren. Och den där gubben, kunde han verkligen inte kammat sig och tagit rena kläder på sig innan han gick ut. Och får man verkligen måla gavlarna på huset syrenlila inne i samhället, inom detaljplanerat område? Såna saker, och det var bara några ändå... Negativismen stod som ett moln runt mig, konstigt inte folk flyttade utomlands bara de kände min negativa närvaro...

Sen var det inga problem i kassan, jag fick ta nummerlapp, det nya nu när man bara ska ta prover, och jag hann knappt sätta mig i soffan och greppa en bamsetidning jag inte redan läst så pep det till i nummergrejen och numret efter mitt kom fram, hmm, panik igen?

Jag lyckades se obesvärad ut och gick och sa som det var att jag måste missat mitt nummer och det var helt ok. Hon var solskenet själv den sköterskan och småpratade så trevligt medan hon pumpade ur fem rör med blod ur min stackars vänsterarm. Så pass tinade hon min vrånga dag att jag bara fem minuter senare till och med gått med på att kanske börja lämna blod igen...

Mer såna människor...

propå att lämna blod får jag väl slå ett slag för det här för jag kan nog inte göra det förrän mitt b-vitamin är stabilt. Det är så ont om blod så de får ställa in operationer och på somrarna är det dessutom fler trafikolyckor. Så gör en insats, lämna blod!