Vad är det för fel på mig?

Vad gör jag för fel?

Varför är det ingenting som fungerar? Varför tycker ingen om mig? Varför kommer ingen ihåg mig? Varför struntar folk bara i mig för? Varför duger jag inte till någonting? Varför känns det som om det inte spelar någon roll längre? Någonting. Alltså ingenting...

Halva sommaren (i sommarlov räknat) har gått och eftersom vi inte har gjort någonting alls överhuvudtaget av det vi tänkte att vi skulle göra 'i sommar' (den där luddiga formuleringen som känns som en evighetslång tidsrymd utan slut, som en enda räcka av soliga dagar fulla med glädje, viljekraft och ork) så börjar det kännas lite jobbigt, speciellt som det inte ser ut som om det skulle hända speciellt mycket de närmaste veckorna heller.

Särskilt inte som jag börjar 'jobba' inte nu på måndag men måndagen efter det. Jag har inte en aning om när, hur eller ens var jag ska infinna mig. Ingen har meddelat mig någonting. Försäkringskassan som brukar vara så duktiga på att ösa papper och blanketter över en har inte hörts av, min tilltänkta arbetsgivare har inte hörts av. Ingenting.

Det känns som om de har tänkt sig att det är meningen att jag ska ta tag i allt och bestämma hur och var och varför och när. Ringa och ordna och greja och planera. Jag som inte ens kan bestämma vilka trosor jag ska ha på mig på morgonen. Varför föreslog de inte att jag skulle starta eget när de ändå höll på, det känns ungefär lika omöjligt och oöverstigligt just nu.

Jag får ångest bara av att titta på en telefon. Bara en sån sak...

Karriären åt skogen alltså. En människa som inte ens kan använda en telefon och får ångest av tanken på att jobba två timmar varannan dag i ett stall blir knappast något att se upp till, som chef för något jättestort jätteinnovativt företag eller världsberömd författare, uppfinnare, kulturpersonlighet. Välj själv vilket jag inte kommer att bli...

Och mitt sköna yttre är åt skogen det med. Mitt vackra hår ramlar av i stora otäcka tussar varje dag. Det lilla som sitter kvar på huvudet ser ut som något mellanting mellan såna där lavar som hänger på grenar på riktigt gamla granar och svinto...

Jag har hela halsen och hakan full av underliga finnar. När jag frågade min läkare vad det kunde vara hade hon ingen aning. Min psykolog sa bara svävande att det hade med hormoner och stress att göra. En kompis som också sitter i träsket förklarade det till sist. Det är lymfkörtlarna, som ju sitter under öronen någonstans, som inte klarar av att ta hand om infektionerna i kroppen när kroppen är slutkörd av stress och sånt, så de skickar ut skiten genom huden istället, det är alltså därför det sätter sig under öronen och upp mot hakan.

Skit samma i och för sig, men det är ju alltid 'trevligt' att veta vad som händer med en och varför. Jag ser för bedrövlig ut i alla fall.

Tjock är jag också. Jag har gått upp och ner och upp och ner flera gånger sen jag gick i väggen. Jag har bara två lägen verkar det som, tre kanske. Jag mår relativt bra och då funkar det, då kan jag äta nyttigt och lagom mycket. Men så fort jag mår sämre händer en av två saker, antingen kan jag inte äta alls, ingen aptit eller så är magen i uppror, eller också, som nu, så har jag ångest i magen, en olycklig otäck känsla som sätter sig i magen och känns som hunger så jag går och proppar i mig allt jag kan hitta för att döva den där hungern men det går aldrig. En värre variant av att tröstäta. Sen blir jag så fet så jag kommer inte i mina kläder och det dämpar ju inte direkt de negativa känslorna...

Håglös, trött, orkeslös, oföretagsam. Jag ser tillbaka på förra sommaren då jag målade en bunt med dörrar, skrapade och målade ett innertak, målade panel och tapetserade, gjorde massa såna där saker, gick flera promenader och plockade en himla massa svamp. I år är det mest ansträngande jag gör att diska, känns det som. Jag orkar ingenting, gör ingenting.

Och så river jag upp gammalt elände. Inte med flit, men jag drömde en dröm häromnatten som fick mig att minnas hur ledsen jag blev förra sommaren av ett svek som jag inte ens förstod då hur illa det var. Det har tagit mig ett år att inse att en människa som jag dumt nog litade på och anförtrodde för mycket lurades och ljög för mig hela tiden. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt, men det gör jag visst aldrig. Vissa saker kommer man tydligen aldrig över.

Jag har blivit utkastad från Tir också, en av de få roliga saker jag hade kvar att ägna mig åt, jag har försökt flera gånger i dag att logga in, men det gick inte. Tydligen hade jag väl inte betalt min medlemsavgift då. Jag skrev och frågade för ett tag sen och de skulle kolla. Trevligt sätt att meddelade det, att bara stänga av mig...

Eller så vill de inte ha mig där. Heller. Det är ingen som vill ha mig någonstans. Vänner tycker att mig kan man överge utan ett ord som förklaring, släktingar hör aldrig av sig, min blogg är det ingen som läser eller i varje fall ingen som skriver i. Jag har till och med sett att på de här knappt två månaderna jag var borta så hann folk plocka bort mig i sina listor med trevliga bloggar. Ibland är man snabb. Jag är väl för tråkig trist och kass helt enkelt. Värdelös.

Och vädret gör en inte gladare. Bara regn, grått och kallt, och skiner solen för en gångs skull någon dag kan man ge sig på att man måste sitta i bilen på väg fram och tillbaka till någon byggmarknad eller något då. Eller plocka vinbär, fast det var ju bra att det var uppehåll då.

Nej, i dag har inte varit någon bra dag. Jag satt framför brasan som jag tände för att jag frös så, men jag insåg sen efter ett tag att det nog inte hjälpte med en brasa för kylan kom liksom inifrån. Jag försökte komma på något att glädjas över, något i mitt liv som var positivt. Om det fanns något jag dög till.

Det enda jag kom på var att om inte jag fanns så fick väl inte hönorna någon havregrynsgröt, deras älsklingsmat, till frukost. Hönorna tycker om mig i alla fall. Intalar jag mig. De skrockar så sött och kommer springande när de ser mig. Men det är väl maten de tycker om, inte mig. Och när tuppen väl kommer så bryr de sig väl inte om mig längre.

Det brukar vara så, de som finns (eller fanns) i mitt liv finns där bara för att de vill ha saker av mig. Antingen finns de kvar så länge de får det de vill ha eller så försvinner de utan ett ord så fort de fått det de ville ha. Det finns ingen som tycker om mig för den jag är.

Och efter ett tag trillar poletten ner och man börjar hålla med. Sex miljarder människor eller så kan ju inte gärna ha fel. Jag är ingenting att ha.