Ute och cyklar

Det känns lite som om allt har rasat nu.

Vi var på utvecklingssamtal för Johannes i tisdags och för Richard i fredags. Båda två är egentligen duktiga och någorlunda ordentliga men på de senaste åren har det bara gått nerför. De slarvar, glömmer, gör inte sina läxor, koncentrerar sig inte. Det var inte mycket positivt på de där samtalen.

Jag kände mig rätt knäckt. Speciellt som Richards lärare spände ögonen i oss och sa att det hänger på föräldrarna också, ni får hjälpa honom med läxorna. Som om jag inte gör det. Jag frågar och frågar, vad har ni för läxor. Och de ser ut som urblåsta ägg och säger att näää vi har inga läxor och så visar det sig sen att de missar massor av läxor och prov even...

Vad gör man, ska jag ständigt misstro dem? De gör det ju inte med flit heller. Så det hjälper ju inte att skälla på dem tills de 'erkänner', för de tror ju faktiskt att de inte har några läxor. De glömmer, lyssnar inte när de får läxan, eller nåt. Alzheimer junior?

Och de gånger de har läxorna med sig hem glömmer de ta med dem tillbaka...

Jag tror det där fungerade någorlunda innan jag gick i väggen. Jag kom t ex ihåg att kolla deras väskor, vaska fram alla lappar och titta i loggboken och sånt, men jag är ju hundra gånger glömskare än vad de är så jag kommer aldrig ihåg att göra det nu. Johannes utvecklingssamtal t ex gick vi på den tredje tiden vi fick, de andra två kom aldrig längre än till bänken båda gångerna... Där gör ju lapparna nytta.

Jag kan inte annat än bli rätt så förbannad på min äkta hälft, han borde ha tagit mer ansvar när han märkte att jag inte orkade. Men det gör han inte. Fast han säger att han gör det. En del kanske, men uppenbarligen inte allt.

Och mitt i allt ihop så tror folk att jag mår bättre? Hur kan de få för sig det? För att jag låter som att jag gör det och ler och smilar och gaskar upp mig bland folk? Jag är sådan. Men det har jag å andra sidan varit hela tiden. Det bär mig väldigt mycket emot att gå runt ute bland folk och se lika bedrövlig ut som jag känner mig.

Bronett sa det i tisdags igen, att du är ju inte deprimerad i alla fall. Jaha ja, men då slipper jag kanske pratet om antidepressiva då kanske? Hur ska de ha det? Och bara för att inte jag gråter och bölar och har mig jämt kan jag väl vara trasig på insidan ändå. Jag håller stenhårt på det där med att inte tappa ansiktet.

Jag fick ett sms också från ligaledaren i Svikaretabellen. Ja jag vet det var jättestyggt sagt, när jag nu fick ett sms och allt. Wow. Det var i och för sig ett svar på ett som jag skickat, fast det är kors i taket ändå i och för sig, för de sjuhundranittioåtta som kom före det fick inga svar. Och då fick jag höra igen att det lät som jag mådde bättre. För att jag inte skriver snyft i bloggen då kanske...? Men jag har tröttnat på det, trodde inte vederbörande läste den ändå. Och i längden blir det så trist att skriva 'som om' någon som borde få höra ett och annat kanske läser.

Min vana trogen, för att jag är så jävla väluppfostrad (så att jag egenligen aldrig svär), svarade jag på sms-et men fick givetvis inget svar. Hallå, idiot-Eva vad väntar du dig?

Det var en parantes i och för sig, att barnen inte hänger med i skolan känns värre. Kanske får Richard och jag sitta och plugga engelska hela sommaren igen, precis som förra. Och tyska. Och svenska. Kanske.

Sen började jag jämföra tidsspann lite... Jag gick i väggen för ett och ett halvt år sen. Barnen har strulat i skolan lite längre faktiskt och mycket annat har liksom inte fungerat. Det var bra, bättre i alla fall tills vi köpte huset på landet.

Jag älskar vårt hus på landet, det är inte det, men när jag tänker på det nu så blev det nog för mycket för oss. Vi klarade inte av att ha sommarstuga som vanligt folk, med b standard och åka dit fyra veckor på sommaren, någon helg då och då och titta till det lite på vintern. Nej, full standard, vara där mer än hemma etc...

Tur att vi ska flytta dit, och bara ha ett hus att hålla på med, jag hoppas det blir bättre då...

Samtidigt vet man vad man har, men aldrig vad man får. Jag håller på och oroar sönder mig inuti över hur det ska bli och om vi gör rätt. Tänk om man ångrar sig om några år, då är det ju för sent.

Jag tänkte skriva en låååång blogg som ingen orkar läsa, som egentligen nog är en slags uppgörelse med mig själv, en för och emot lista här och där. Vad är bra med att bo i 'stan', vad är bra med att bo på landet, hur kan man ändra på minusen till plus?

Ni kan ju få hjälpa till i och för sig om ni orkar läsa. Jag skriver den nästa vecka. Och jo jag vet, lite mer än nio av tio gånger blir inte de där sakerna gjorda som jag säger att jag ska göra, speciellt inte det jag säger att jag ska skriva. Men jag ska göra det. Måste göra det.

Men först ska jag cykla. I morgon cyklar jag fem och en halv mil på nya cykelen. Hoppas den är snäll mot mig. Jag, Mikael och Richard cyklar långa rundan, Johannes cyklar korta med min syster och kusinen V.

Vi ska fira Johannes som fyller tio år samma dag också. Jag har gjort frukter av sockermassa och marsipan som jag ska dekorera den med. Jag har tänkt mig att resultatet ska bli något i den här stilen.

Fel väg...

Jag är riktigt 'duktig' nu... Det här är dels det andra inlägget jag skriver samma dag... (jag menar det kan ju gå veckor mellan annars). Dels har jag inte varit och hälsat på en endaste en av er i dag - än.

Jag har som sagt haft fullt upp i dag ändå. Nu sitter jag och slappar efter väl förrättat värv eller något. Sen jag skrev förra bloggen har jag ridit, duschat, slängt alla ridkläderna mm i tvätten och smakat på de vidunderligt goda frallorna (fem stycken räknas väl bara till smaka väl? Obs, de var väldigt små).

Vi red bommar i dag. Det var sista gången före bomprovet som vi har om tre veckor... Gaahh... Jag är inte redo för något som helst prov i ridning än, och speciellt inte bommar, vilket jag tycker är svårt.

Vi travar över bommarna (utom C som fick galoppera över dem i dag, så härligt det såg ut) och ska helst stå i lättsits över bommarna, och när jag gör det tappar jag alltid drivningen så hästen stannar ofta av och lufsar över bommarn och passar på att sparka rejält på dem också...

Inte nog med det. I dag red jag dessutom fel väg. Vi skulle rida en bana över bommarna. Allt vi gör är ju egentligen en förövning för hoppning, framridningen mot bommarna, trepunktsitsen och banridningen, dvs att man rider bommarna i rätt ordning etc. Det har ni säkert sett på hästhoppning på teve, att de alltid hoppar hindrena i samma ordning. Tur att jag inte var med i teve...

Det räknar säkert till en av kardinalsynderna inom ridning att rida fel väg, det gjorde jag... Vi skulle börja i vänster varv, över de grönvita bommarna, sen fortsätta till halva långsidans längd och vända rätt upp över den svarta bommen med de rosa prickarna (låter inte som något reglementsmässigt målat hinder...) sen byta varv och rida höger varv och vända snett igenom över de rosabeiga bommarna och sen fortsätta i vänster varv över de rödvita polkagrisbommarna. Jag glömde byta till höger varv efter den svarta bommen...

Jag lär aldrig klara det provet...

Men sen galopperade jag, så det tog liksom ut mina tidigare fel. Carro, samma häst som förra gången är inte jättelättgalopperad, inte i vänster varv i alla fall, där blev det bara en antydan till galopp men i höger varv gick det åtminstone en halv långsida, för att vara jag är jag rätt nöjd med det faktiskt!

Jag kom upp på hästen utan hjälp också. Jag trodde aldrig jag skulle lära mig det, att jag är för tung i rumpan, för osmidig eller något, men jag svingade mig upp alldeles själv, hade inte ens någon som höll i henne åt mig. Och jag kände på något sätt hur balansen sitter där mycket bättre nu, även när det gick riktigt fort i traven kände jag att jag satt säkert. Eller om det var för att det var just Carro, det kan det ju ha varit...

Carro är en tinker fick jag veta i dag, en irländsk ras. Vi har två tinkerhästar i stallet, Carro och Star. De har lång lockig man och svans, rejäla hovskägg och skägg under hakan men är i övrigt väldigt fina och släthåriga, Carros hårrem är som mörkbrunt siden. Star är skäck och har underbar vit man och svans.

Vi var bara tre den här gången, vi är sju i gruppen egentligen, men två hade ringt och sagt att de inte kunde, de andra kom bara inte. Men det var ju desto bättre för oss andra för hon kunde drilla oss mer intensivt... Jag och H som är riktiga nybörjare fick öva på att rida lätt rätt. Hur var det nu... När hästens yttre ben, det som är mot ridhusväggen (alltså höger ben i vänster varv och vänster ben i höger varv) går bakåt ska jag sitta ner och när det går framåt ska jag stå upp. Det var inte så lätt att se i vänster varv för hon har lång man och den hänger på högersidan. Jag gjorde faktiskt rätt många gånger utan att 'veta om det'. Jag tror att man kanske gör det instinktivt, känner när det är rätt.

Nästa gång är det dressyr igen. Jag hoppas nästan jag får ha Carro igen, vi ska säkert öva nedsutten trav igen och på henne fungerade det utmärkt, alla hästar är ju inte lika bekväma att sitta ner på i traven har jag förstått.

Richard red två lektioner före mig i dag. Han hade Lucija, det är första gången han rider en så pass stor häst, hon är strax över 160 och det är inte jättestort det heller egentligen. Men det hade tydligen gått jättebra. Både Richard och ridläraren var väldigt nöjda.

Lucija kommer från Lettland, de köpte in henne förra våren och hon hade inte gått många lektioner förrän de började misstänka att något inte stämde med henne. Ridläraren sa att det ser ut som hon är dräktig, men det sa stallägaren att det ska hon inte vara. Men sen tog de dit veterinären som sa att jo, här kommer det bli föl om fem sex veckor, men det tog inte mer än någon vecka så stod lille Zator där en morgon. Han är ett år nu och den sötaste lenaste lilla häst man kan tänka sig.

Det blev bara hästprat i den här bloggen... Men det får det väl bli lite då och då framigenom! Det är lustigt ändå, det här med ridningen. Nästan alla gånger känner jag att neeej, orkar inte, vill inte, känns jättemotigt, och så kommer jag dit och rider och även om det inte alltid går jättebra så åker jag alltid därifrån med hela kroppen liksom fylld av energi och glad och tillfreds. Jag kan ju bara hoppas att den eventuella arbetsträningen där skulle kunna ha samma inverkan, för blir det ju rena medicinen för mig!

Åtta månader

I dag är det åtta månader kvar till jul, det har med andra ord också gått fyra månader sedan det var jul. Jag vet inte riktigt vilket som känns 'värst'...

Jag kanske borde börja planera julen nu så det inte blir så stressigt då... men kan jag det? Jag vet ju inte var jag bor, vad jag gör, vem jag är knappt... Om det blir flytt i höst så är det ju knappt någon ide att börja planera julen före flytten.

Och de är ju på mig om arbetsträning igen. Bronett tycker jag verkar så pigg och glad och icke-deprimerad, konstigt att jag känner mig så under isen allt som oftast då... Det är väl det att jag alltid putsar fasaden så när jag ska dit, det är märkligt, men jag kan inte låta bli att göra det. Jag kan inte gå runt och se så kass ut som jag mår.

Min ridlärare föreslog för ett par veckor sen att jag kanske kunde arbetsträna i stallet. Jag tyckte det lät som en toppenide. Vi har inte pratat med ägaren än, men jag får väl ta och göra det snart... Vi gick inte närmare in på vad jag skulle göra, men det skulle vara på förmiddagarna i så fall, antar att det är lite utfodring, mockning, släppa ut hästarna och sånt.
Det skulle nog kunna fungera tror jag, om de inte är för hårda med tider och sånt, för det som stressar mig mest, vad det än gäller är tider. Oavsett vad det gäller, läkarbesök, ridning, fika med syster, kvartsamtal, you name it. Även om jag bara ska iväg någon timme på eftermiddagen så förstör det liksom hela dagen för mig, det blir ingenting gjort, jag vimsar bara omkring och kan inte företa mig något, även om det är 'små' grejer...

Så i dag när jag har varit hos Bronett klockan ett och ska iväg till ridningen åtta och däremellan hunnit med utvecklingssamtal med Johannes kvart över tre har det inte blivit för mycket gjort...
Jag har hängt upp en tvätt och lagt en till i maskin och glömt av den. En av de mer dumma nackdelarna med att ha tillgång till egen tvättmaskin, till skillnad mot de som bor i lägenhet och måste boka tid, är att jag kan glömma en tvätt i maskin så länge att den börjar mögla...

Jag började vattna blommorna men det blev bara nysådden som fick sig en skvätt. Det är de som är känsligast för torka så det var i och för sig rätt ordning, men de andra skulle nog också behöva lite vatten.

Sen fick jag ett sånt där dumhetsryck och fick för mig att jag skulle baka. Mitt i alltihop glömde jag att det var tisdag och att jag skulle rida och allt, och bad Mikael köpa jäst och mjöl så jag kunde baka frallor.

Inget kan ju vara enklare egentligen, det tar varken mycket tid eller kraft, men jag ser brödbakning som världens projekt... Och samtidigt det finns de jag känner som bakar bröd flera gånger i veckan nästan som i förbifarten, ungefär lika självklart som att jag kollar mailen flera gånger i veckan. Fast egentligen är det trettionio gånger om dagen...

Jag skulle skriva om viktiga saker nu egentligen, som flytt med tillhörande ångest, uppbrottskänslor, mäkarbesök och sånt men jag har inte riktigt ork till det. Kanske i morgon.

Fast jag har mycket annat att göra då också...

- Jag ska göra frukter och bär av sockermassa, kanske jag köper lite marsipan och choklad också att blanda med så det inte blir så ettersött. Johannes har beställt en tårta till sin födelsedagsfest nr 1 som vi har på söndag och det ska vara en frukttårta, jag tänker mig vit sockermassa och massor av frukt på den. Det blir banan och hallon inuti som vanligt.

- Jag ska rensa skogsclematisen från död ved, det började jag med härom veckan, men sen blev det kallt och jag blev trött och det kom annat emellan.

- Jag ska rensa rabatterna, jag har börjat med det också en gång när jag var ute och skulle hänga tvätt...

- Jag ska träningscykla i alla fall två vändor, helst onsdag och torsdag så jag kan vila fredag och lördag sen. Jag måste ta ut min nya fina röda cykel och se om det känns bra, annars får jag ta min gamla, jag vill inte cykla fem och en halv mil på en cykel som 'ger skavsår'...

- Det gamla vanliga... strykhögen som växer som en bakterieodling...

- Skriva bloggar, läsa bloggar och sånt.

- Skriva på min bok borde jag göra... Jag får ta itu med det nästa vecka tror jag.

Det är första maj nästa vecka. Jag kanske skulle kika lite försiktigt på mina nyårslöften och se om jag har brutit precis alla eller om det kanske finns något litet jag har hållt... Och göra en nystart...

Och det vart kväll och det vart morgon igen...

Jag hade 3G med mig i går kväll. hela 3,6 Mbit, men jag var för trött... Och i dag har jag bara 53,6 kbit men det får väl gå ändå.

Jag sov som en gris hela natten, trots att jag inte gjorde mycket nytta i går, Richard och jag cyklade bara en och en halv mil, det räckte till faktiskt, sammanlagt blev det knappt tre mil i går, hur jag ska kunna cykla fem och en halv mil eller vad det nu är nästa helg är mer än jag förstår...

Eller hur jag ska orka med något annat heller för den delen. Jag känner mig så trött så det finns inte ord för det. Jag får ta det med Bronett på tisdag.

Jag måste vila mig (mentalt iaf) så jag orkar med ridningen på tisdagen också. Jag hade Carro förra veckan, en väldigt speciell häst med jättehovskägg och skägg under hakan, jättelång vågig man men i övrigt slät och fin som siden, mörkbrun och väldigt kraftfull på något sätt. Jag är inte hundra på vad det kan vara för ras. Men lite lat är hon trots den utstrålningen, så man får jobba hårt. Vi övade bland annat nersutten trav utan stigbyglar och det gick faktiskt jättebra, så jag har nog övat upp någon slags balans någonstans i alla fall...

I dag tar vi det lite lugnare allihop, kanske ska vi åka och titta på en spegeldörr. Vi satte ju in en köpesannons på blocket och har fått några svar men de förra var för dyra och för långt bort, man åker inte till Bromma och köper en gammal dörr för tvåtusen... men den här lät bra.

Det är mulet och kallt. Usch. Jag hoppas det blir bättre väder nästa helg. Det är klart att det går att cykla i regn och motvind, jag har gjort det förr, men det är inte roligt alls. Och i år känner jag mig tröttare än jag har gjort någon gång förut.

Om någon eventuellt varit nyfiken på om jag fått något gjort av allt det jag skulle göra men aldrig hann så har jag betat av några av sakerna på listan faktiskt.

Jag har inte strykt klart... Förra helgen var det bara två gardiner kvar, nu är den högen förstärkt med en hel del kläder...

Jag har inte skrivit de bloggar jag sa att jag skulle skriva än... om mäklaren och om påsken, nu är det ju mer än två veckor sen, men jag ska försöka ta det i veckan. Mäklaren i alla fall, påsken börjar kännas mindre intressant, den var ju bara...

Jag är ikapp med era bloggar, eller ja, jag var det häromdagen i alla fall.

Jag har faktiskt broderat mina fina torgvantar, det var tur jag hade dem här i går när vi cyklade, för det fanns bara ett par vantar i hela huset och vi var ju två som skulle cykla, men ihh vad jag frös om fingertopparna. Men de blev fina och jag blev nöjd med dem.

Vi har haft familjeråd, förra helgen, och ska ha fler för det kändes att det faktiskt behövdes diskutera igenom saker, inte för att vi kom fram till några direkta beslut eller ens någon slags konsensus, men vi pratade i alla fall och det kändes viktigt.

Jag har klippt håret, det stod inte med på min lista, jag gjorde det i måndags och det blev så bra! Hon tog en hel del för det var tunt och slitet och tyngde liksom håret, trots sin tunnhet, så nu när håret är kortare ser det mycket mer ut på något sätt, och lockigare och friskare, jag ser nästan bra ut...

Men GAAAAHHH jag har alldeles glömt beställa på Panduro och Johannes som fyller om en vecka, shit shit shit, han får väl få grejerna i efterskott då, måste göra i morgon, remind me!!!

Jag sorterade min väska på kvällen efter förra bloggen jätteordentligt och fick lite struktur på sakerna, men nu är det katten dags att ta itu med den IGEN, jag fattar inte hur jag bär mig åt, jag kör ner allt jag inte vet vad jag ska göra av där, istället för att det ska ligga på köksbordet som det gjorde förr. Så det krävs täta rensningar, jag får ta och sätta mig med den sen IGEN.

Ni är så snälla och säger åt mig att jag inte behöver slita så och göra så mycket och vara så duktig, men i själva verket är det så att jag är så lat, jag bara säger att jag ska göra en massa saker...

Så är det. Nu ska jag laga till en brunch, vi var inte hungriga när vi gick upp för några timmar sen. Nu är vi det. Det blir äggröra, korv, bacon, te, rostat bröd och juice, säkert inte nyttigt men jättegott!

Bloggångest...

... eller något sådant.

Fast det stämmer kanske inte helt och hållet, för det har ju inte med bloggandet direkt att göra.

Det har varit en bunt med veckor nu när det liksom har hänt för mycket. Det har varit mäklare och påsk och födelsedag och gjutning av grunden på nybygget, massa planeringar och tankar och funderingar och mycket har känts väldigt jobbigt.

Jag har suttit vid datorn varje dag av och till som vanligt, men det har av någon anledning tagit emot väldigt att blogga. Jag är ju så pretentiös jämt så jag kan ju inte bara sätta mig vid datorn så här som jag gör nu och skriva rätt upp och ner direkt i bloggen.

Jag brukar skriva i word och klippa och klistra, mycket av den enkla och kloka anledningen att det ibland hänger sig och försvinner det man skriver. Men det blir på något sätt så mycket jobbigare då. Och så får jag för mig att jag måste ha massa bilder jämt också och det tar också tid. Och ja... jag vet inte vad det är som tar tid egentligen, men det stannar liksom upp mig.

Jo, jag vet en sak som låser. Jag har fått för mig att jag inte kan skriva ett blogginlägg om jag inte först har gått min runda och hälsat på hos alla andra... Och eftersom jag har så många bloggare på min lista nu och flera av er skriver så mycket... så blir det aldrig någon tid över till min egen blogg... Jag kanske borde göra en omprioritering, men det känns på något sätt oartigt att inte läsa och skriva hos er andra innan jag skriver hos mig själv.

Det låter lite bekant på något sätt... Har jag lyckats överföra en gammal kvinnofälla på mitt bloggande, så surt... Att alltid tänka på alla andra innan jag tänker på mig själv... Fast lite ego tänker jag också, lite som att jag måste ju upprätthålla kontakterna så ni inte glömmer bort mig... För det är tråkigt med de bloggar man besöker och skriver kommentarer i som aldrig återgäldar det. Jag har faktiskt gjort en lite röjning där och bara behållt de som hälsar på tillbaka. Det kanske låter själviskt men någonstans måste man ju dra någon slags gräns.

Eller nåt...

Jag har inte mått jättebra de senaste veckorna i alla fall. Det är som om något otäckt svart moln hängt över mig och förmörkat min tillvaro, trots solsken och vår och en hel del glädjeämnen som ändå finns runt omkring mig, jag har liksom inte kunnat ta till mig dem. Det är synd.

Jag har känt mig deppig, tröstätit för mycket, glömt att väga mig, eller förträngt kallas det kanske, jag känner mig otäckt tjock så jag vågar knappt väga mig nu... Och sommaren är snart här...

Jag tror i och för sig att jag vet varför. Det här med flytten som kommer lite för fort för mig, alla tankar runt det. Jag har samlat material i huvudet för en blogg om det i positivt - negativt tankar som jag har tänkt skriva i flera månader. Det lustiga är att i går kom Johannes hem från skolan och berättade att han och kuratorn hade gjort just en sån lista, det positiva med att bo i samhället resp på landet och kommit fram till åtta plus för samhället mot sjutton för landet...

Johannes går hos kuratorn ibland, jag vet inte om jag har berättat det. Han hade lite problem med att koncentrera sig och det visade sig att det var för att han oroade sig för mig, de började i höstas, i början på hösten då när jag mådde så väldigt dåligt. Så han gick till kuratorn på eget initiativ, hon hade varit där och presenterat sig, och pratade med henne, de har fått en jättebra relation så han går dit ibland när han har något problem, som flytten nu, han är väl den som tycker det här känns jobbigast.

Men jag tar det i en egen blogg som sagt. Det blir en lång blogg...

Nu ska jag och Johannes cykla in till vår 'stad'. Det är en väldigt liten stad som ligger åtta kilometer från vårt hus på landet, det är närmsta stället där vi har någon affär också. Det är nog en positiv sak, man sticker inte till affären och köper godis i onödan och om man gör det så gör man nog åt det, för jag får cykla i så fall...

Sen i eftermiddag ska jag och Richard cykla en ordentlig sväng på tre mil eller så. Nästa helg är det Hunnebergsrundan i Trollhättan. Jag, Richard och Mikael cyklar långa rundan på 5, vad det nu var för nånting mil och Johannes cyklar med min syster och kusinen den lilla rundan på 1,2 mil. Så det vill till att börja träna nu...

Jag återkommer i kväll tänkte jag och skriver mer. Om 3G internetet, Gud och jag vill...

Rapport från Mitt rike...

Mitt rike alltså, inte Mittens rike. Jag är inte i Kina. Tyvärr, för det hade varit intressant. Men jag har det rätt bra här också, under min korkek... Jag har en ek faktiskt i ett skuggigt hörn av trädgården, det är en liten krake, antingen är den inte så gammal eller så växer den dåligt, men den är söt min lilla ek. Jag är inte så pigg på att sitta under den bara, det brukar vara maurer där (dvs myror, kanske bäst att tillägga, för sist jag skrev om maurerna var det ingen som fattade vad jag menade...)

Vad hann jag då med av allt det som jag skrivit upp på min rätt så orealistiska lista i går kväll...

Innan jag gick och la mig (och det var rätt sent...) hann jag faktiskt med att:

- blogga hos alla utan hos Annica, för där strulade hennes space med mig. Jag gottgjorde det idag på förmiddagen och noterade att hon faktiskt funderar på att flytta hon med, så blir vi grannar!

- färga håret, det gjorde jag också, nu är det mörkbrunt och fint, HELA håret igen, inga ljusa fula strån som tittar fram, och jag var väldigt o-kladdig den här gången, inga handdukar, kläder, väggar, golv och tak fick några fläckar som de inte skulle ha.

- föreslå familjeråd, men mer blev det inte än så, jag får gå vidare och planera in tid och säga åt folk att förbereda frågor de vill ta upp. Det känns viktigt att ha med hela familjen i allt som händer nu med bygge och försäljning och flytt och sånt. Och så går de och funderar själva , barnen, på sånt som aldrig kommer fram riktigt, Liseberg t ex, blir det något i år, sånt måste vi diskutera.

- få iväg köpesannonsen om spegeldörren fast det var fusk för det var Mikael som gjorde det, fast det var det iofs meningen hela tiden att han skulle göra, det är liksom hans avdelning det där med annonser.

Jag hann inte igår men i dag:

- fotade jag lite i trädgården. Nu känns det nästan mest viktigt att göra det för min egen del... först var det ju meningen att vi skulle göra det för att visa köpare vid annan årstid hur fint det är på våren... mer än om det sen när jag berättar om mäklaren...

- bäddade jag sängen, i går när jag skulle gjort det hade Mikael hunnit gå och lägga sig. Jag kunde inte riktigt med att köra upp honom och säga att hörru du du, nu står här på min lista att jag ska bädda så upp med dig nu... men som sagt i dag innan vi åkte gjorde jag det, det ser så trist ut när vi kommer hem igen annars.

- städade jag lite också, en del som disk och lite annat gjorde Mikael när han såg vilken tid det tog för mig och började bli orolig att vi inte skulle komma iväg alls...

- vattnade jag blommorna också, det var sista sekunden. Jag sådde en massa frön också, vansklig när vi ska vara borta hela helgen, men Mikael jobbar i morgon så han tittar till sådden innan han åker hit, och på lördag kommer pappa och på söndagkväll är vi hemma igen. Jag är sent ute som vanligt men förhoppningsvis blir det lite tagetes och malvor och selleri åt mig... Däremot är det tveksamt om det inte var för sent att så palettbladen nu, vi får se...

- tvättade klart och hängde upp tvätten, det fanns lite kvar men inte så det fyllde en hel maskin så det får vänta till söndag kväll, förmodar att vi har med en hög från landet då, varför blir det alltid så mycket tvätt? Lortar vi verkligen ner oss så dant?

Jag hann inte riktigt:

- stryka klart, jag hade en del kvar när jag gick och la mig, jag strök en del i dag på förmiddagen och jag har ändå två gardiner kvar nu, jättestora köksgardinen och de evighetslånga jätteskrynkliga teverumslängderna, kanske skulle gå in för det där med panellängder ändå som alla andra, bara det att jag tycker det är så fult... men att stryka alla dessa jättesjok med bomullsgardiner tar kål på mig...

Jag hann inte alls med att:

- skriva blogg om påsken och mäklaren och det. Det blev bara den här listan. Men det kommer... Är bara 3G internet snällt mot mig och låter mig få mer än 53,6 kb i hastighet kan jag nog blogga här, just nu har jag faktiskt svindlande 3,6 mbit, jag håller mig i så fort går det...

- brodera och fotografera torgvantarna... Jag har inte börjat än, men jag var tvungen att ha dem på mig nyss, jag frös så om händerna när jag satte mig vid datorn, och trots att det inte är några fingertoppar på dem så blir jag väldigt klumpig... brasan knastrar och gör sitt bästa men det är fortfarande lite kyligt här, vi kom vid halv sju i dag.

- beställa på Panduro... tyvärr, för här med seeega internet är det inte lätt... men jag vill göra det så fort som möjligt så att Johannes presenter hinner fram, men jag vill dessutom kolla om det är något mer jag vill ha, faaaarligt, jag har redan aaalllldeles för mycket pysselgrejer...

- sortera min alltmöjligtväska, jag har inte tittat i den ens, mer än nu när jag fiskade upp torgvantarna ur den. Jag ska ta itu med den nu, sätta mig framför brasan med den och mysa.

En kopp te och det sista påskgodiset, på måndag tar jag nya tag igen och oj vilka tag jag ska ta, jag ska vara smal till första juni om jag så ska knäcka mig!!! Jag har med cykeln hit och ska både ta en promenad och en cykeltur varje dag med början i morgon, förhör er gärna om hur det gick!

Att göra i dag…

Jag brukar göra en att-göra-lista och pricka av den, men det går lite si och så med den. Jag kom på när jag var på Muumins sida att jag kanske skulle lägga ut den på bloggen så kunde ni piska mig om jag inte gör det jag ska göra.

Fast det kan ju gå lika illa som med nyårslöftena, jag kikade lite med skräckblandad förfäran i går och insåg att jag brutit så gott som allihop…

Innan den här dagen är slut ska jag alltså…

- stryka klart, jag har hållt på hela dagen känns det som men har mycket kvar än
- skriva blogg om påsk etc, ligger äckligt långt efter
- läsa och kommentera alla andras bloggar
- fota trädgården (nog för sent nu, får göra i morgon, att ha till försäljningen sen)
- brodera och fotografera vantarna, mina torgvantar för kalla datorkvällar
- bädda sängen och snabbstäda
- vattna blommorna
- föreslå familjen ett familjeråd… kom på att det kunde vara en bra ide…
- tvätta klart och hänga upp tvätten
- färga håret, skulle gjorts för en månad sen eller så
- få iväg köpesannons om dörr till garderoben vi ska bygga i sovrumsväggen, det finns snedutrymme under taket till ingen nytta innanför väggen, det ska bli garderob och ha en gammal men liten spegeldörr, och få tag i en sån…
- beställa födelsedagspresent till Johannes på Panduro
- sortera min alltmöjligtväska, min trogna följeslagare på mina resor, förra året var det en ’glassväska, färgerna gick i GBs färger, i år är det en brun juteväska med paljetter, full med böcker, papper, pennor, reklam, handarbeten, bokklubbstidningar, kataloger, allt möjligt som sagt… måste röja i den…

Det var nog allt… Bäst att sätta igång….

Påsk på landet

Nu far vi till landet och firar påsk. Maken har gprs-internet och bärbar dator, jag får se om det går att blogga från den (det gick inte förra helgen) om inte hörs vi som bäst måndag kväll eller tisdag, sen har vi ju påsklov så vi blir kanske på landet lite mer än vi brukar hela veckan.

Ha det så jättebra och ät massor av ägg (och inte riktigt lika mycket godis)

Tillfälligt avbrott

Suck...

Det kommer bli tillfälligt avbrott här tills åtminstone onsdag kväll...

Först och främst för att en mäklare (hjälp) kommer för att värdera vårt hus på onsdag klockan fyra och vi måste röja lite först så det går att se insidan... typ. Det måste ju se vetigt ut iaf så hon får en positiv bild av det hela...

Det är massor att städa på och röja undan, det kommer ta hela måndag, tisdag och onsdag fram till fyra. Vi måste plocka ur garaget och redskapsskjul och sånt också så man kan se dem. Jag har aldrig varit med om något sådant här innan, så jag vet inte riktigt hur det går till.

Vi fick på posten en lapp från fastighetsbyrån, minns inte vilken av dem det var, och de lät vettiga och erbjöd kostnadsfri värdering inför eventuell kommande försäljning så vi fyllde i och skickade in lappen.

När hon ringde så sa vi som det var, att det är inte fråga om försäljning nu, utan som tidigast om drygt ett år, kanske två. Men hon ville gärna komma ändå. På sitt sätt är det nog väldigt bra att vara ute i god tid tror jag. Sen är de nog på hugget, allt som allt fanns det häromdagen när vi kollade, bara två hus inne i samhället till salu, det är inte mycket om man jämför.

Så jag måste städa som sagt... Har ni tips på vad en mäklare tittar på och vad de skulle kunna tänkas bli impade av så säg gärna till... Det är ju inte som inför en visning, då måste man ju lägga manken till ännu mer.

Vi tänkte passa på och fråga såna saker, vilka renoveringar som betalar sig, ger pengarna åter och lite till alltså. Vi tänkte t ex måla fönstren för det är de i behov av, men övrigt, slösar vi bara tid och pengar om vi t ex tapetserar om, bygger klart det extra rummet etc. Sånt kan ju vara bra att veta och då är det ju också bra att vi är ute i god tid.

Som om det inte vore nog med detta så började min dator dumma sig i går. Vi kom hem från landet vid åttatiden, jag slog igång datorn och började kolla av om 'något' hänt...

Det gick bra ett tag, helt plötsligt 'hängde det sig', muspilen stod still och man kunde inte göra någonting, bilden var liksom frusen. Efter att ha testat control+alt+delete några gånger gav jag upp och gjorde vaktmästaravstängning.

När jag slog igång datorn igen var den helt svart. Det hördes att den jobbade, men den var svart. Jag stängde av och på en gång till, samma sak.

Jag fick panik och ringde Mikael som hade åkt och jobbat några timmar på söndagskvällen. Jag måste alltid ha hans stöd när sånt händer...

Medan vi satt i telefon testade jag igen och nu gick datorn igång, men efter en liten stund slocknade skärmen bara så där pang bom, inget annat. Mer än att jag kände att det luktade bränt...

Jag stängde av och väntade en stund, satte på igen och nu fungerade den utmärkt, jag fortsatte greja en stund, och mitt i fick jag natta barnen för klockan hade hunnit bli en bit över nio utan att jag hade märkt det. När jag kom tillbaka till datorn igen hade pilen 'fastnat' igen... Dessutom luktade det ännu mera bränt och det lät dessutom underligt från datorn, ett taktfast dunkande, som hjärtslag nästan...

Nu blev jag orolig på allvar...

Nu borde jag ju kunna tagit hand om det här själv eftersom jag faktiskt egentligen titulerar mig dataingenjör, men om någon någonsin inte lärt sig någonting, dvs praktiska saker, för jag har huvudet fullt med teori, så är det jag. Jag kan ABSOLUT ingenting om datorer och står som handfallen inför minsta lilla skitproblem...

Så jag ringde I, som just skulle gå och lägga sig, stackaren... Han kom ilande och satte igång datorn och samma sak hände efter en stund. Det luktade bränt. Han öppnade lådan och pillade lite här och var och konstaterade att det luktade bränt om nätdelen.

Skönt tänkte jag, det är bara att byta ut den då, så är allt okej igen, nätdelen kan gå sönder, så mycket visste jag ju, utan att det behövde betyda att resten av datorn var kass.

Men I kan ju inte ge sig så lätt, han var tvungen att ge sig in i biosen (avskyr sånt) och titta om han kunde hitta någon information om spänning och temperatur på moderkortet. Det fanns ingen.

I öppnade datorn igen och tittade runt lite och luktade lite här och var och hoppla, grafikkortet var visst glödhett... Hmm...

Så det var kanske inte nätdelen då ändå, fläkten där drar ju med sig lukten från de andra delarna som eventuellt kan tänkas 'brinna'...

I pillade bort grafikkortet och konstaterade att fläkten kärvade. Så det var därför. Så fort grafikkortet blev för varmt så la det av. Bilden frös eller försvann. Så var det med det.

Bara att köpa ett nytt. Vad kostar sånt då? Kollade komplett.se (från Johannes dator), vi handlade där för bara några dagar sedan, ny dator till Johannes, synd att inte detta kunde hänt lite tidigare...

Höll på att svimma när jag såg att ett grafikkort kostade 3199 kronor... Men det var visst bara ett i högen. Ett för knappt fyrahundra såg ut att duga, fläktlöst var det också. Det ska visst vara bra. Men vi tittade på fler sidor och konstaterade att Clas Ohlson hade liknande för bara lite mer, skulle bli dyrare från komplett med porto, så I erbjöd sig att kila dit på sin lunchrast i morgon (som i dag då) och köpa ett och komma hit med på kvällen.

Så kanske har jag fungerande dator i kväll redan. Annars har jag fått lov att låna Johannes dator. När han inte använder den... Men eftersom jag måste städa och ordna, så lär det inte bli så mycket tid över. Varken till egna bloggar eller till besök hos andra. Och på torsdag åker vi till landet igen.

Jag försökte blogga från makens dator och gprs-internet. Men det är segt segt och gick inte alls. Sen blev det ingen tid över heller. Det kommer säkert bli så i påsk också. Suck.

Så... tills efter påsk då, om inget oförutsett inträffar...

What you did’nt know about me…

... and neither did I (in some cases).

Jag har inte skrivit på ett par dagar – igen. Och hinner inte skriva heller för nu är det verkligen fullt upp… Ska åka och handla om några minuter...

Jag satt i natt (när jag egentligen borde sovit och om jag inte kunde sova strukit, bloggat eller skrivit på boken) och gjorde en massa olika test som Ulrika tipsade om, jätteroligt, och väldigt… informativt… De är på engelska och jag orkar inte översätta dem. Vill ni göra dem hittar ni dem på:

http://www.blogthings.com/

Jag gjorde ett axplock av dem, det är hundratals, jag gjorde de jag tyckte lät roligast…

För att börja med något som ligger nära just vad jag håller på med nu… nämligen bloggande så…

I am a Pundit Blogger!
"Your blog is smart, insightful, and always a quality read. Truly appreciated by many, surpassed by only a few"

Vad det nu är… pundit… Tja, stämmer det eller? Just denna quizen finns här:
http://www.blogthings.com/whatkindofbloggerareyouquiz/outcome.php

Mitt keltiska stjärntecken (eller hur det nu var, har glömt kopiera just vad det var...) är en ceder….

”You are elegant yet unpretentious, modest yet vivacious. Attractive and friendly, you are full of imagination but might lack passion. You abhor vulgar people, and you don't like anything in excess. You have little more ambition than to live a calm life and enjoy nature. You create a content, peaceful atmosphere for others.”

Tja stämmer det? Vet inte om jag håller med direkt…

Min aura är violett, det låter väl rätt fint? Synd att jag inte ser den… Fast det kanske är tur, den kanske skär sig mot det jag har på mig?

” Idealistic and thoughtful, you have the mind and ideas to change the world.And you have the charisma of a great leader, even if you don't always use it!The purpose of your life: saying truths that other people dare not sayFamous purples include: Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Jr., Susan B. Anthony.
Careers for you to try: Political Activist, Inventor, Life Coach”

Hmm... uppfinnare möjligen... Vet inte om jag tyckte det här stämde så bra heller…

Däremot nästa, och visst håller ni med mig nu?

I quizen vilken del av dygnet är du, är jag midnatt!

”You are more than a little eccentric, and you're apt to keep very unusual habits. Whether you're a nightowl, living in a commune, or taking a vow of silence - you like to experiment with your lifestyle. Expressing your individuality is important to you, and you often lie awake in bed thinking about the world and your place in it. You enjoy staying home, but that doesn't mean you're a hermit. You also appreciate quality time with family and close friends.”

Eller?

Min monsterprofil då...

· Blood Thirsty Ogre
· You Feast On: Pie
· You Lurk Around In: Olive Gardens
· You Especially Like to Torment: Republicans

Tja... blodtörstig... vet inte. Men paj och oliver är gott och republicans… vad blir det, borgerliga, om man jämför eller, kan nog tänka mig att tortera några där om de hittar på mer dumheter…

Sen är jag 50% irish… Så lustigt… antingen mamma eller pappa då? Varför har de inte sagt något?

Och det här var roligt! Mitt skandinaviska namn är Karina Ursa… Jag som trodde att mitt namn faktiskt var skandinaviskt…

Vad visar mina drömmar då?

· Your dreams seem to show that you're a bit disturbed... but nothing serious.
· You may have a problem you're trying to work out in your sleep.
· Overall, you are very content in your life.
· Your dreams tend to reflect your insecurities.
· Your dreams indicate that you have very conflicted feelings.
· You have a very vivid imagination and a rich creative mind.
· You secretly want to hide your dreams from your waking mind.

Det stämde rätt bra faktiskt... Lite störd men inte så det stör… Problem stämmer säkert, rätt nöjd jo, osäkerhet, säkert, konflikter bland känslorna stämmer säkert också, och visst stämmer det med fantasin och kreativiteten. Däremot vet jag inte om jag känner något behov av att gömma mina drömmar…

Mitt Star Wars horoskop

“You can be cruel and torment people who disagree with you.Deep down, there is a peace-loving, friendly side to you.You have a knack for inflicting pain on people and use your intellect during battle.
Star wars character you are most like: Darth Vader”

Kul... eller kanske minde kul... Darth Wader.... hur ska jag tolka det...

Min depressionsnivå är 88%… Mycket mindre kul men det visste jag ju…

Jag borde köra en ferrari… Det har jag nog alltid anat innerst inne…

Jag är 38% feminin, 62% maskulin…

”You are in touch with your masculine side. You are not overly sensitive and not easily moved. Occasionally, though, something will get through and touch your heart!”

Borde jag inte vara en man då? Det är ju det jag alltid har sagt…

Och om vi går tillbaka i min blogg till den nionde mars, där jag önskade att jag bodde på Pluto… Se här:

Jag är från Pluto!

”You are a dark, mysterious soul, full of magic and the secrets of the universe. You can get the scoop on anything, but you keep your own secrets locked in your heart. You love change and you use it to your advantage, whether by choice or chance. You don't like to compromise, to the point of being self-destructive with your stubborness. Live life with love, and your deep powers will open the world to you.”

Om jag var född år 2893...

Skulle jag heta Cho Galt… och vara en prästinna…

Cho är okej… som Harry Potters förra flamma Cho Chang… Men Galt… och prästinna…

Återigen en självklarhet…

Your Kissing Technique Is: Perfect

Your kissing technique is amazing - and you know it. You have the confidence to make the first move. And you always seem to know what kissing style is going to work best. Sometimes you're passionate, sometimes you're a tease. And you're always amazing!

Jag är 30% Left Brained, 70% Right Brained

The left side of your brain controls verbal ability, attention to detail, and reasoning. Left brained people are good at communication and persuading others. If you're left brained, you are likely good at math and logic. Your left brain prefers dogs, reading, and quiet.

The right side of your brain is all about creativity and flexibility. Daring and intuitive, right brained people see the world in their unique way. If you're right brained, you likely have a talent for creative writing and art. Your right brain prefers day dreaming, philosophy, and sports.

Jag har alltid trott annars att jag var mer left brained...

Och… Jag är en drake!

“You are very charismatic and incredibly popular.People are drawn to your energy, but you are a very difficult person to get to know. You are very active - you are usually hard at work or play. You enjoy drama, and you enjoy anything unusual or eccentric.”

Och det här ska jag visa psykiatrikertanten...

Jag är 32% bipolar…

"Overall, you're a pretty stable person. You may be a bit moody, but nothing out of what's normal. As long as your emotions aren't severe, you're totally in control!”

BARA 32%

Jag är dessutom 10% hund, 90% katt...

“You are are almost exactly like a cat. You're intelligent, independent, and set on getting your way. And there's no way you're going to fetch a paper for anyone!”

Jag är mest förvånad över de där 10% hund...

Det här ska jag däremot inte visa psykiatrikertanten...

Jag är nämligen bara 45% normal…

“While some of your behavior is quite normal... Other things you do are downright strange. You've got a little of your freak going on. But you mostly keep your weirdness to yourself”

Om jag vore europe (vilket jag ju är, men de här quizen är väldigt amerikanska…) så hade jag varit… italienare…

Mindre roligt…

Jag kommer att dö i en ålder av 73 år…

You're pretty average when it comes to how you live... And how you'll die as well.

Jag ville nog inte veta det där egentligen…

Det här visste jag redan!

Jag är inte någon kock!

You know cooking isn't for you, and you wouldn't even consider trying to make a homecooked meal. And this is a very good thing. You've saved all your friends and family from unintentional food poisoning!

Folk avundas min påhittighet (om det nu är vad ingenuity betyder…)

You're a person with unique ideas, big plans, and a zany outlook on life. Many people look to you for inspiration.People envy your creativity and "who cares?" attitude. They feel very ordinary next to you - and they usually are!

Jag borde skriva komedier!

”You're totally hilarious, and you can find the humor in any situation. Whether you're spouting off zingers, comebacks, or jokes about life... You usually can keep a crowd laughing, and you have plenty of material. ou have the makings of a great comedian - or comedic writer.”

Det är ju det jag alltid vetat! Jag ska skriva roligt! Okej. Jag ska bara skriva en köplista först…

Mina ögon borde vara bruna…

Your eyes reflect: Depth and wisdom
What's hidden behind your eyes: A tender heart

Gärna för mig...

Man kunde göra olika tester också, om man klarade 8th grade olika ämnen (vet inte riktigt vad det motsvarar…) Jag testade science (naturkunskap?) och fick åtta av åtta rätt… Är jag bra eller är jag bra! Matte fick jag åtta av tio, tycker jag är bra med tanke på att jag är så dålig på engelska…

Min superhjälteprofil…

Your Superhero Name is The Super Dog
Your Superpower is Technology
Your Weakness is Toilet Paper
Your Weapon is Your Star Boomerang
Your Mode of Transportation is Bike

Superhunden.... Nej vet du vad… Annars kan jag stå ut med att ta mig fram meddelst cykel och ha teknologi som superkraft! Frågan är bara vad det kan få för följder att jag inte tål toapapper…

Och min verkliga ålder är tjugo år! Visste väl det!

Nycklarna till mitt hjärta… (om någon är intresserad)

You are attracted to those who are unbridled, untrammeled, and free.
In love, you feel the most alive when things are straight-forward, and you're told that you're loved.
You'd like to your lover to think you are stylish and alluring.
You would be forced to break up with someone who was emotional, moody, and difficult to please.
Your ideal relationship is open. Both of you can talk about everything... no secrets.
Your risk of cheating is zero. You care about society and morality. You would never break a commitment.
You think of marriage as something precious. You'll treasure marriage and treat it as sacred.
In this moment, you think of love as something you can get or discard anytime. You're feeling self centered.

Och i ett tidigare liv var jag en modig krigare som bodde i Iran och dog av dysenteri…

För att sluta där jag började så är min bloggartyp eftertänksam och hänsynsfull…

”You're a well liked, though underrated, blogger. You have a heart of gold, and are likely to blog for a cause. You're a peaceful blogger - no drama for you! A good listener and friend, you tend to leave thoughtful comments for others.”

Testa gärna själva som sagt, om ni har lite tid över... Det är rätt kul på sitt sätt…

Och så kan ni ju kanske bättre än jag avgöra om de ovan nämnda teserna stämmer in på mig, speciellt den första och den sista…

Runescape

Jag har två barn, jag tror att jag har sagt det så pass många gånger så de flesta vet om det. Två pojkar, Richard som just fyllt tolv och Johannes som är nio. De är bland annat rätt roade av dataspel, som så många barn nu förtiden.

Richard började redan som väldigt liten knatte med ett spel som hette Minstingen eller något sådant, man skulle bland annat göra såna intressanta saker som att mata en hund som talade med en med fånig röst med ben och andra saker när han bad om det. Sen har det bara gått uppåt… (Sen kan det bara gå uppåt…)

En litet inlägg i dataspelsdebatten här bara… Varför varför varför måste alla i dataspel ha såna hemska röster, såna uppskruvade, tillgjorda, underliga störande irriterande röster. Var får de folk till att göra sånt ifrån? Headhuntar de folk med konstiga röster, har talangjakter efter dem, eller har de ute annonser där de söker efter dem? Fast jag har aldrig sett nån sån annons trots att jag har sökt jobb halva mitt liv… (halva den produktiva delen av mitt liv alltså)

Vi har i alla fall försökt vara lite styrande och se till så att de inte spelar några allt för destruktiva och otäcka spel. Mulle Meck bygger bilar känns helt okej till exempel… Eller Freddy Fisk… Eller Pippi Långstrump… Eller Bokstavsjakten eller Matteraketen…

Vi har köpt och trugat på dem en hel del så kallat pedagogiska spel (fast varit väldigt noga med att inte tala om att det är just det de är…) och de har haft jätteroligt med Rymd-Rolf och Galax-Greta och lärt sig matte utan att de visste att det var det de gjorde, eller massa intressanta saker som historia, geografi och naturkunskap i ett spel som heter Tredje Klass. Jag förmodar att det finns alla klasser men det var bara just det här de hade, och de hade tröttnat på det redan när de gick i första klass…

För det är just det. Så fort de fattat hur det fungerar är det inte roligt längre. Och kraven ökar… Vi tycker att de har många dataspel, men det är inte många som är roliga så länge. När de klarat alla uppdragen, räddat alla robotarna, eller klarat hela banan eller alla nivåer eller vad det nu är man ska göra då är inte det spelet kul längre…

Sen var det Rayman ett tag också, speciellt Johannes var väldigt insnöad på Rayman, en liten gubbe vars kroppsdelar sitter ihop av bara tankekraft. Eller nåt.

De hade en hel massa Disneyspel som jag tyckte verkade riktigt svåra. Jag försökte hoppa mellan takbjälkar som Buzz Lightyear men ramlade alltid i golvet och tänkte att det där klarar de aldrig… Men det gjorde de. Med lätthet dessutom…
Sånt är knäckande för en mamma… Sen att de håller i huvudet mellan så många olika spel att man hoppar med mellanslagstangenten i det spelet, men med Z i det spelet… Jag skulle blanda ihop det fortare än man han säga ’game over’…

Sen finns det ju många spel som man kan spela utan att behöva köpa. Det finns tydligen massor på nätet. Här får man nog vara lite försiktig så inte barnen sitter och hittar något väldigt underligt… En gång för läääänge sen, i början av vår datoriserade tillvaro (vår första dator flyttade till oss 1995, det är rätt otroligt att tänka på det nu att det faktiskt bara är drygt tio år, det känns som man alltid haft dem…) fick Mikael tag i en variant av tetris där det inte var olikfärgade figurer i olika positioner som kom ramlande utan små människor av olika kön och utan kläder…. Ni kan få gissa hur de försvann, jag tror spelet hette Sextris eller något sådant…

Nu är det mest medeltidsinspirerade fantasy-, riddar- den typen av spel som är roligast. De fick Heroes of Might förra sommaren när vi åkte till landet med deras nya dator i bagaget för att de skulle ha något kul regniga dagar. Sen var det ju inte många regniga dagar i somras, men de har tröttnat på den nu, även om de faktiskt plockar fram den ibland. Ett tag var det något som hette Age of empires, och ett tag var det Rising kingdoms.

Det är mycket slå ihjäl monster i de här spelen och jag försöker förklara att bara för att någon ser ut som och beter sig som ett monster behöver man ju inte slå ihjäl vederbörande. Som tur var för vissa som befolkar vår jord…

Men de tittar bara lite överseende på mig då…

Ett tag fanns de roligaste spelen på 123spill (senare 123spela) på nätet, men där fanns förutom en hel del som jag också tyckte var kul en del väldigt underliga spel så man fick ju hålla lite koll på dem… De som jag, och faktiskt de också, tyckte var roligast, låg under avdelningen Hjärngymnastik, t ex Holiday Hexic, ett spel där man vrider på sexkantiga ädelstenar i olika färger så att de paras ihop tre och tre. Jag kunde roa mig själv med det spelet i timmar… och nu var jag tvungen att leta rätt på det bara för att jag kom att tänka på det och spelade det en bra stund… typiskt mig…

Jag skulle sagt att jag är inte jätteintresserad av dataspel, men det är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande. Jag tycker om att lägga patiens eller göra sudoku på nätet, mycket smidigare än att sitta med penna och fylla i siffrorna för jag gör bara fel hela tiden och får sitta och ha fyra eller fem siffror i varje ruta och det är mycket lättare på internet…

Men börjar jag med såna spel som barnen spelar är jag rädd att det kommer fånga mig så jag inte gör något annat och inte kan sluta, en sån där ’känn dig själv’ grej… Sen tycker jag det är lite trist med spel som bara håller på och håller på och håller på, det är bättre med såna som tar en kvart eller en halvtimme och sen är det bra, och nästa gång kan man slå sitt rekord, mer poäng eller kortare tid.

Det var innan helgen det… För då lyckades mina barn fånga mig i en sekunds tristess och övertalade mig att ’göra en gubbe’ i Runescape. Runescape har de hållt på med sen i julas ungefär och inte tröttnat på än…

Jag gjorde en gubbe som är en tjej iofs och heter Rakadero… Det var Richards förslag, för allt jag hittade på var redan upptaget. Det första jag fick göra var att gå någon slags utbildning i spelet på en speciell ö, jag fick fiska, steka (bränna) fisken, leta malm och smida, öva på att slåss och utföra magi etc.

När jag var klar kom jag till Runescapevärlden… Richard hängde över axeln på mig mest hela tiden och förklarade. Det kanske var tur i och för sig för jag hängde inte med så där värst bra… Det var väldigt mycket att hålla reda på, i olika ’fack’ vad man hade i sin väska, vilka uppdrag man kunde välja på, vad man hade för olika scills i olika saker, t ex kunde man ha en nivå på sina fiskekunskaper, en annan nivå i hugga ner träd etc.

Det påminde en del om Heroes of might som jag ju sett dem spela, där är det också massa olika ’mappar’ med olika saker i har jag sett, vapen de har, färdigheter, poäng, pengar etc. men det är mycket sämre grafik. Å andra sidan är det gratis… Man kan tydligen betala fyrtio kronor i månaden och bli medlem och få tillgång till mycket mer, men jag tror personligen att de kommer tröttna innan de utforskat allt man kan få graits i det här spelet…

Men det är roligt med ett spel där man inte bara slåss utan faktiskt kan ägna hela dagar åt att klippa får, spinna garn och sen väva garnet, sy kläder och sälja… En hel del av Johannes klasskamrater håller på med Runescape och de kan byta saker med varandra online, en av dem har t ex specialiserat sig på det där med ull, så Johannes säljer det till honom, rätt kul grej…

Jag gick runt lite och gjorde i princip bara som barnen sa åt mig, men jag hade ju en klart fördel i att kunna betydligt mycket mer engelska än dem. Så plötsligt när jag läste mig till hur jag skulle göra ett quest och gjorde det blev de lite snopna…

En del saker var lite skrattretande… Som när jag stod i en gruva och hackade till mig lite koppar, jag skulle gjuta brons. Då kom det fram en person i spelet till mig och frågade om jag ville köpa smörgås, sånt händer tydligen ibland. Då ska man tydligen högerklicka på personen och välja ’tala med’ men jag klickade bara, varpå jag hackade ner den stackars smörgåsförsäljaren med min hacka…

Jag dödade hönor och försökte steka dem i en ugn, varpå jag brände mer än hälften och fick slänga dem. Barnen sa att det berodde på att mina cooking scills inte var så bra än… Nästan som i verkligheten är det ju…

Jag försökte vara rolig sen i söndags kväll och sa till Johannes att du kan öka på dina cooking scills om du hjälper mig med maten. Jag tyckte jag var väldigt cool men han tittade på mig som om jag var knäpp, det fanns lite i blicken av ’du kommer väl inte vara sån där när jag har kompisar här eller?’

I full karriär…

… eller nåt. Givetvis kan det gå mycket, mycket fortare, men än så länge är jag fullt nöjd med den här farten…

Jag har alltså galopperat nu. Femte ridlektionen... Det är nog rätt bra tror jag. Det tog många fler gånger innan barnen galopperade första gången och då är de ändå på något sätt mer smidiga och följsammare i kroppen. Fast det är kanske naturligt att de går långsammare fram med dem. Och lite tur för mig att vi lär oss lite fortare, om jag ska ha någon som helst chans att kunna hinna i kapp Richard. Både bildligt och bokstavligt talat…

De tre första gångerna hade jag Miramis, den fjärde gången hade jag Lukas. Den här gången hade vi två hästar allt som allt, den rätt lilla hästen King (Kingston egentligen, men alla kallar honom King), en magnifik fux med lång vacker man och den rätt stora ponnyn Imre, även han en fux. Det är rätt roligt det där att den ena är häst och den andra ponny, fast det skiljer bara drygt fem centimeter i mankhöjd på dem. Jag har bara 'lånebilder' den här bloggen, men i kameran har jag foto på King, jag ska lägga ut det sen så får ni se en fiiiiin häst!

Och det var en himla skillnad att rida dem… Vi longerade den här gången, det vill säga, ridläraren och en av eleverna stod i mitten på varsin av de stora volterna och höll hästarna i långa tömmar och de sprang runt runt som i en cirkus. Det är en rätt nyttig övning har jag förstått att sitta barbacka på en häst med bara en longerjord att hålla sig i. Man kan koncentrera sig på sin sits och sin balans och behöver inte tänka på sadel, stigbyglar och tyglar.

Jag började med King, fick hjälp att häva mig upp, ingen stigbygel att klättra på… Vingel vingel redan att skritta runt och ännu värre när vi började trava. När man inte har några stigbyglar att ta spjärn mot är det ju inte tal om lättridning utan det är nedsutten trav det gäller… hur mycket jag nu satt ner, hopp hopp hopp kändes det mer som…

Det är meningen att man ska hitta en sån balans att man ska kunna både trava och galoppera på det här viset utan att hålla sig i alls, men det kunde inte jag! Jag höll mig i för kung och fosterland och var övertygad om att jag skulle åka av. Det kändes nästan lite otäckt faktiskt. Om inte förr så när vi började galoppera, ett par varv, mer orkade inte mina stackars armar med, jag har nog aldrig hållit så hårt fast i något som det stackars handtaget på longerjorden… Nu börjar det gå över men länge hade jag väldigt ont i de stackars armmusklerna...

Vi byttes om rätt ofta, man red ett par varv i trav, några i galopp och så bytte vi varv för att rida både höger- och vänstergalopp. En häst som går i högervarv (dvs svänger häger i hörnen) ska galoppera i högergalopp, jag är dålig på att se vilket som är vilket, men galoppen ska börja med höger framben (hur man nu vet när det börjar…).

Sen bytte vi häst också och jag red Imre. Vilken skillnad! Något lite mindre som sagt, och mycket mjukare och jämnare att sitta på, King var lite vassare, även om han sägs ska vara rätt skön att rida barbacka på också. Imre var mer som en fåtölj… Det kändes om inte annat i traven och galoppen. När jag satt på King kände jag mig lite som hjälp, vad håller jag på med… När jag red Imre kände jag mig fullständigt trygg. En mycket jämnare mjukare gång. Jag fick öva mig på att fatta galoppen själv, alltså att jag gav Imre rätt hjälper för galoppfattning istället för att den som longerade fick igång honom. Det var kul, för det fungerade. Fast i vänster varv var det hopplöst att få honom att gå i rätt galopp.

Sen fick alla öva på att longera också. Även det väldigt bra att kunna. Man håller longertömmen i ena handen och en lång piska i den andra, hästen, tömmen och piskan ska liksom bilda en lång spetsig triangel med mig i spetsen. Piskan nuddar aldrig hästen, den är inte så lång, men man pekar liksom med den. Jag ska hela tiden vara helt vänd mot hästen och hans ryttare. Det gör att man snurrar runt runt hela tiden och blir efter ett tag väldigt snurrig…

Om man vänder sig lite mer framåt framänden på hästen betyder det att han ska sakta av och tvärtom om man är lite mer vänd åt bakänden ska han öka farten. De här två hästarna brukar de använda just i longeringsövningarna så de är väldigt ingångna på det, även om de brukar tycka det är lite tjatigt efter en timmes lektion.

Vi hade morötter med oss som började bli lite mjuka den här gången. Det uppskattades också av hästarna. Men det gick inte upp mot kvällsransonen med hö som vår ridlärare serverar dem som sista mål. ”Vill häschtarna ha maaaaat” ropade hon från boxen där höbalarna ligger och då började alla hästar i hela stallet frusta så där långt ner i halsen, jag tror det är mitt absoluta favoritljud just nu, det låter så förväntansfullt och glatt, ett rogivande härligt ljud…

Utmaningen

Eftersom jag blivit utmanad av hela tre personer (eller om det till och med var fyra…), Annica, Sara, AnnaLena (och kanske Muumin, minns inte riktigt) och det har hunnit gå ett bra tag sedan dess är det kanske bäst att jag tar mig i kragen och skriver den där listan… Allra helst som det snart inte finns några kvar att utmana…

Men… sex egendomliga saker med mig själv… Hur ska det gå till? Jag är ju inte det minsta egendomlig. Jag är väldigt normal, vanlig och tja, man skulle till och med kunna kalla mig mall för mänskligheten och så är det alla andra som är konstiga. Eller?

Regler:

Bloggare som blir "utmanade" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.

Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.

Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Mina underligheter då:

1. Jag drömmer väldigt konstiga saker. Jag har i och för sig alltid trott att alla gör det… Kanske är det så fast de inte kommer ihåg det, ofta glömmer jag ju mina drömmar också, men ibland sitter de där lika hårt som om det varit något jag upplevt på riktigt, och det är kanske egendomligt…

2. Jag samlar på reklampennor. Jag tror inte det heller är speciellt ovanligt, men jag kanske har drivit det längre än de flesta. Jag åker t ex ibland till mässor med den enda anledningen att samla pennor och lyckas sen tigga av varenda företag som är där en penna, ibland till och med även de som inte delar ut några… Jag kan komma hem med femtio pennor…

Jag kan fråga försäljare i affärer om jag kan få, eller få köpa deras penna om jag ser en ovanligt snygg kulspetspenna sticka upp ur deras bröstficka (och en gång köpte jag en slips åt min pappa av en Clas Ohlson försäljare…)

Det har även hänt att jag råkat få med mig pennor av misstag när jag t ex skrivit på en postanvisning på Ica, så jag har rätt många pennor som det står Ica Supermarket på, men det är oftast inte med flit…

3. Jag läser all reklam som dimper ner i vår postlåda. Det har jag ju nämnt innan och det kan jag faktiskt också tycka är lite konstigt. För det är ju inte mycket av reklamen som egentligen är intressant eller speciellt relevant för mig att läsa. Ändå gör jag det och kan inte låta bli att göra det.

4. När jag äter grönsaksblandningen ärter, majs och paprika har jag väldigt svårt att låta bli att äta upp ärtorna och paprikan först och spara majsen till sist, bara för att den är godast… Jag gör det givetvis inte bland folk. Jag slickar inte tallriken efter en riktigt god efterrätt annat än hemma heller, men där händer det faktiskt…

5. Min absoluta favoritartist är Mike Oldfield. Det tycker inte jag är konstigt alls för jag älskar hans musik. Men jag har förstått att det är många som tycker att hans musik är lite underlig.

Jag tycker bäst om de skivor som alla andra tycker är allra konstigast, jag tror min favoritskiva är Amarok, eller spåret Altered state på Tubular bells II, den jag tycker minst om är Moonligth shadow vilket brukar vara den enda folk känner till… Den är för vanlig.

6. Jag avskyr shopping och då tänker jag främst på kläder, jag får nästan svårt att andas om jag måste gå in i en klädaffär, med skor är det ännu värre (fast skon på bilden och en vänsterdito köpte jag häromveckan faktiskt och kände mig riktigt nöjd...), och vad det gäller handväskor så… det ska vi inte ens tala om. Där känner jag mig verkligen bara som ett frågetecken.

För det första… Handväskor köper man inte, man får dem på köpet antingen man vill eller inte när man går med i vissa bokklubbar.

För det andra... så använder man dem bara i yttersta nödfall… Det händer ibland att jag stuvar ner mina förnödenheter, såna viktiga saker som nåt att skriva på och med, böcker, handkräm, telefon och nycklar i en handväska.

Nuförtiden kan det vara så. Men så länge jag pluggade och jobbade använde jag mycket hellre portföljen. Vart jag än skulle. Den var bekvämare att bära och rymde mycket mer och det låg inte huller om buller. Sen hade jag en tanke i bakhuvudet också att om jag blir utsatt för rån- eller våldtäktsförsök någon sen kväll på väg till och från tåg, skola, jobb, kompisar, hem, etc, då är en sådan portfölj ett rätt effektivt vapen… svinga och slå…

Jag har gjort av med rätt många portföljer genom åren (fast inte genom att slå ner folk med dem, det har hittills inte inträffat). Fyra eller kanske fem stycken. Fyrkantiga svarta hårda modellen. De har fått slita hårt, fullpackade med böcker, pärmar, block, papper, pennor, matlådor, vattenflaskor och mycket mycket annat… Efter ett tag har de gett upp det, gångjärn och handtag och sånt har till sist slutat fungera.

En gång gick en portfölj i trasor lagom till jul och jag önskade mig smart nog en ny i julklapp och fick en av mina svärföräldrar… En väldigt konstig portfölj i vinrött skinn… den var mjuk och såg ut som en ofantligt jättestor tanthandväska fast med ett litet portföljhandtag. Hemsk… Min svärmor, som annars inte hör till de direkt uppmärksamma förstod att något inte stämde.

- Du ville ju ha en portfölj.
- Ja, jo, men…
- Och jag sa i affären att det var till en kvinna.
Dumt gjort... tänkte jag...
- Du vet ju att jag alltid har haft fyrkantiga svarta sa jag.
- Jo, men jag tyckte den här var mer elegant.
Det vet jag inte om jag kunde hålla med om, jag tyckte den såg tantig ut… Vilket jag inte sa men det syntes kanske på mig...
- Den kanske går att byta, föreslog hon då.

Jag höll tacksamt med och hoppades innerligt att så var fallet. Och det gick. Jag fick då veta att väskskrället kostade en bra bit över tusen kronor. Och för samma summa fanns en underbar, svart, fyrkantig portfölj av äkta skinn med snygga sömmar, den var elegant.

Den var till och med för elegant, så på väg hem åkte jag in på Biltema och köpte en i fuskskinn för under tvåhundra… Den dyra står fortfarande i en hylla och väntar på rätt tillfälle… När jag får rätt jobb och skaffar armanidräkten att matcha den med…
Just ja, konstigare än så här är jag inte. Jag tycker allt är fullkomligt normalt och okomplicerat. Men det finns andra som är av annan åsikt… Jag frågade min make för att få lite tips. Jag berättade att jag skulle hitta sex egendomliga saker med mig själv, men att det av förklarliga skäl var väldigt svårt. Jag är ju inte det minsta underlig.

Medan jag pratade såg jag hur ett allt bredare leende spred sig över hans ansikte (och han kan le riktigt brett), och det nästan rann tårar ur ögonen på honom. När jag var klar började han skratta högt och länge och som om inte det var nog, slå ena handen i bordet upprepade gånger samtidigt som han fortsatte skratta…

Hallå Mikael. Sååå roligt var det väl ändå inte! Och han kunde inte hitta på en enda sak som var underligt med mig när jag frågade honom. Däremot skulle det vara hur lätt som helst att hitta på egendomligheter med honom!!! Hans traktor t ex. Eller hans förkärlek för blocket (vilken i söndags i och för sig förde ett otroligt jättestort gammalt ekklädskåp hem till oss för den facila summan av trehundra kronor...)

Nu har ju de flesta redan blivit tagna… Men jag gör ett försök ändå med sådana som jag tror inte blivit tagna… Eric, Lena, Millroll, Monica, Ulrika och S@n, varsågoda!

Mikael Tornving och jag

Jag skulle egentligen ha skrivit om den där utmaningen nu, men jag har fortfarande inte kommit på sex egendomliga saker med mig själv. Det är inte så lätt när man är så ovanligt vanlig och normal som jag är.

Faktiskt så berättade jag för Bronett igår om den här utmaningen och att jag skulle hitta på sex underliga saker med mig själv. Jag pratar alldeles för mycket goja med honom inser jag. Han tittade på mig som om han tänkte att hela jag var konstig och att det snarare borde vara svårt att välja ut sex av de sakerna…

Ibland vet man ju inte hur man ska bete sig hos läkare och psykologer. Jag får alltid för mig att de sitter och bedömer och lägger ihop allt man gör och säger, ’jaha, hon svarade såååå på den frågan, jaja, då är det på det viset då, lite grann som såna där poänggrejer i veckotidningar, får man flest svar a) är man av den typen men om man mest svarade c) är man sån, etc… Jag har till och med frågat Bronett om det inte är så att han väger in varje ord och varje liten rörelse jag gör i sin bedömning och han har sagt att det inte alls är så, men det är klart han inte berättar yrkeshemligheter…

Men det här skulle ju handla om Mikael Tornving hade jag tänkt.

För er som inte vet vem det är så har han varit med en del i Parlamentet och i den nya teveserien Playa del Sol, som jag BARA ser av just den anledningen att han är med.

Vi har nämligen ett slags förflutet kan man säga… Det är inte så många jag har berättat det för men faktum är att jag för några år sen, minns inte riktigt hur länge sen det var nu faktiskt, tre fyra år sen kanske, hittade honom i min säng…

Jag kommer inte ihåg nu hur det gick till faktiskt. Jag måste ha varit väldigt full eller något sådant. Väldigt trött kanske. Eller väldigt förvirrad… Fast han är ju söt att se på så det kanske var det… Fast jag är ju gift. Jag var gift då också, och sa det till honom, att tyvärr så kan det väl inte bli mer än så här för jag är ju faktiskt gift. Ja det hann inte bli mer än ingenting heller i och för sig. Men ändå.

Han blev väldigt besviken och ledsen, det minns jag, och jag fick hans telefonnummer. Ifall jag skulle ångra mig. Det tyckte jag var trevligt. Fast jag borde ju undrat varför han hade en lapp med sitt telefonnummer med sig i sängen…

Jag var lite smickrad över att jag hade fått hans nummer i alla fall. Fast när jag vaknade morgonen därpå hittade jag inte lappen med telefonnumret…

Inte så konstigt i och för sig eftersom alltihop bara var en dröm…

Ja, vad trodde ni…

Fast sedan dess känns det faktiskt lite speciellt att se honom på teve… För det var en väldigt verklig dröm…

Jag försökte analysera fram någon slags anledning till att jag drömde en sån konstig dröm, för ja, den var konstig även med mina mått mätt… Och det enda jag kunde komma på är att han är lite lik en kille jag var förtjust i för många år sen, lite lik och så var han också norrlänning. Eller är, menar jag, för han lever väl fortfarande vad jag vet. Fast honom hade jag ju inte träffat på väldigt många år så det lät också rätt långsökt.

Fast jag hade sett Parlamentet, det kanske var därför. Och då ska jag kanske vara väldigt glad över att det inte var t ex Helge Skoog jag drömde om…

Apropå Helge Skoog, tittade jag faktiskt på den nya teveunderhållningen Tack gode gud i kväll. Jag tittar inte mycket på teve, dels är det inte så mycket som intresserar mig, dels har mitt huvud ofta rätt svårt för det, speciellt om det är för mycket ljus och ljud och snabba rörelser, då får jag huvudvärk.

Men när jag står och håller på med tvätten, viker och sorterar och stryker och sådär, då är det kul att slötitta på något. Det var lite kul faktiskt. För er som itne såg det så är det fyra kändisar som i tur och ordning får gå in genom varsin dörr rätt in i en varsin färdig scen med andra skådespelare som har manus och de säger ’Tack gode gud att du är här’ och så får de där fyra kändisarna improvisera och den som är bäst vinner.

Den här första gången var tjejen i Hey Baberiba med, nånting Meltzer, hon var bra. Helge Skoog var mindre bra, Martin Timell var strålande jättebra och Gustav nånting var inte jättebra heller. Men Helge vann och inte Martin, det tyckte jag var orättvist. För Martin var bäst!

Det ska bli kul att se hur det går framöver i alla fall. Och vilka som kommer vara med. Mikael Tornving kanske rentav...

Och jag hoppas att inte någon som känner Mikael Tornving läser den här bloggen. Eller han själv för den delen. Eller ännu värre… hans fru… Men, jag gillar ju att leva farligt så…

Diagnoskåt?

Sedan jag gick i väggen, eller rättare sagt, fick diagnosen utmattningsdepression, eller vad det nu är de kallar det, det finns visst många namn på det, så har jag träffat fem eller sex olika läkare eller liknande, eller om det till och med är fler.

Det började med en vanlig läkare, vår husläkare, en väldigt trevlig kvinna, fylld av sunt förnuft och medkänsla. Sen fick jag komma till mr Bronett och efter lite inledande strul så har han också visat sig vara en rätt så trevlig bekantskap.

Sen så var det en som skulle ta hand om mina rent kroppsliga problem som ryggont och sånt, och så när jag fick ännu mer ’problem’ i höstas så var det åter en som började kolla över diet och sånt, tog prover och sånt. Sen var det det katastrofala besöket hos den polska (eller vad hon nu var) psykiatrikern som fick mig att flippa ur totalt om ni minns henne…

Sen åkte min husläkare på en långsemester och jag fick den nyutexaminerade skatan till läkare, som så fruktansvärt gärna ville ge mig antidepressiva så hon nästan slog knut på sig själv. Och nu sist fick jag träffa en annan psykiatriker, bättre än den förra men inte helt och hållet på ’min’ sida känns det som…

Och genomgående hela tiden har det gått som en råd tråd av diagnosnoja bland läkarna. Alla utan min husläkare har försökt hitta ytterligare fel på mig. De kan liksom inte nöja sig med att jag är utbränd och lite lätt deprimerad. Det bara måste vara något mer annars känner de sig inte nöjda. Jag vet inte om de inte känner om de har uträttat något om de inte lägger till några rader i journalen, hittar något nytt liksom.

Ibland känns det som om de står lutade över mig och löser korsord. ’Sjuk patient, åtta bokstäver, den tredje är ett a… vad kan det vara?’ Eller något åt det hållet. Och så får någon en ide och blir precis till sig, ja ja ja, jag har det, jag har det…

Det började med att mr Bronett fick för sig att jag hade Aspergers. Det här var första gången i mitt liv jag gått till en läkare utan att ha haft en högst trolig orsak som t ex öroninflammation (det gör hemskt ont i örat), eller urinvägsinfektion (svider när jag kissar) eller vrickad fot (foten gör ont efter en vurpa) saker som inte lämnar mycket övrigt att gissa på varken för mig eller läkaren, enkla saker.

Den här gången var det annorlunda. När jag kom till husläkaren första gången så hade jag väl i och för sig mina aningar. Jag hade ju hört talas om utbrändhet, jag bor ju inte under en gran även om många vill få det till det ibland…

Men så när Bronett sa att jaaa, jag har det, du har säkert Aspergers. Då trodde jag världen rasade. Jag var alltså knäpp, onormal, psykiskt störd, livet var slut… När jag väl tagit reda på vad det var alltså, för först hade jag ingen aning, hade aldrig hört talas om det. Så när jag grinat en vecka tog jag mig till sist i kragen och läste in mig ordentligt på ämnet och fattade att Bronett var ute och seglade. Visst fanns det några av symptomen som stämde in på mig, men det gjorde det å andra sidan på alla andra människor också…

Jag sa det till Bronett och han verkade riktigt besviken… ADHD då sa han bevekande, kan det inte vara det då? Men hallå, Bronett, du pratar med en som gått i skolan i sammanlagt arton år och hela tiden varit lugn och snäll och legat bland de bästa, kan jag verkligen ha ADHD då? Jag tror knappast det va?

Sen var det dietisten som trodde jag hade diabetes eftersom proverna vid ett tillfälle visade för högt sockervärde och något annat vad det var och så skulle de utreda det, sätta mig på diet och göra sockerbelastning eller vad det kallades och så visade det sig att det var bara en stressgrej…

Och sen trodde de att det var en ämnesomsättningsrubbning. Jag läste på om det också och tänk, där stämde allt in, jag blev överlycklig, för det känns på något sätt skönare med en rent kroppslig orsak, psykiska saker är liksom för flummiga för mig för att greppa. Jag är inte någon psykist person direkt, mer fysisk. Tycker jag i alla fall.

Nåväl, det visade sig att det inte var något fel på min ämnesomsättning. Det var ju synd…

Nya lilla läkaren med tablettintresset sa att hon tyckte det lät som om jag hade brist på serotonin i hjärnan. Jag hade aldrig hört talas om serotonin heller, vilket var rätt konstigt insåg jag när jag började läsa om det.

Det var ganska intressant. Sjukvård blev plötsligt något jag kunde förstå när det var nere på molekylnivå… Och jag tyckte det stämde in väldigt bra på mig! Serotonin är en signalsubstans som finns i hjärncellernas kontaktytor mot varandra om jag förstod rätt. De bildas av aminosyran tryptofan och aminosyror får man genom kosten i protein. Så mycket visste jag innan.

Och det de moderna antidepressiva medicinerna, som kallas serotoninhämmare, gör är att de håller kvar serotoninet där i nervcellernas synaps. Det läskiga, som jag ser det, är att inte ens forskare egentligen vet hur det kommer sig att det fungerar. Det fungerar, det förstår jag, men det låter lite hemskt när man inte riktigt vet hur och varför, kanske händer annat som man inte vet om än också?
Och på en del sidor på nätet läste jag intressanta rapporter om att det kan öka halten serotonin om man äter vissa livsmedel med högre halt tryptonfan-aminosyran. Det lät ju klokt och logiskt. Och det låter mycket bättre tycker jag att äta sig till hälsa med mat än med kemiska preparat.

Och så kom jag nu för en och en halv vecka sedan till nya psykiatrikern. Hon var inte lika hemsk som den polska kollegan. Jag hade med mig maken som stöd, inte för att han direkt tillförde något… Jag fick prata själv. Och för en gångs skull hade jag inte tunghäfta utan kunde babbla på rätt så ordentligt.

Jag berättade om mina serotonin (och dopamin) studier och om tanken att äta rätt mat för att få i sig aminosyran tryptofan, men det avfärdade hon med en gång, man kan tydligen inte alls äta sig till en ökad serotoninhalt…

Men är jag dum då eller vad är det jag inte fattar? Om serotonin bildas genom tryptofan och tryptofan finns i proteiner, som man får i sig genom att äta de proteinerna, var kommer det ifrån i så fall annars? Poppar det bara upp i huvudet med jämna mellanrum, som tokiga ideer eller något sånt?

Det fanns tydligen ingen forskning som stödde det, och läkare är så trångsynta så de kan inte ens kika över skranket ibland och tänka tanken att alternativa metoder och tankar kanske kanske kanske har någon liten relevans. Men nej, för vad dumt om det stämde, då skulle både de och deras älskade mediciner bli överflödiga…

Ibland ställer läkare så konstiga frågor också och jag är så himla dum och naiv så jag bara svarar utan att tänka mig för. Många läkare som börjar på psyk- som psykologer och psykiatriker gillar att fråga saker om ens släktingar, det är väl för att kunna hitta intressanta genegiska ärftliga kopplingar antar jag…

Den här läkaren var inget undantag och efter att ha svarat snällt och ordentligt på många frågor som jag tyckte hade inget med det här att göra så sa hon med ett belåtet leende som sa mig att hon hittat rätt ord till korsordet igen… Det låter som bipolär sjukdom typ två!! Hurra du har vunnit högsta vinsten eller vad?

Vad är då det? Det låter ju som tja, säger mig inget… Men det var värre än så. Bipolär sjukdom är samma sak som manodepressivitet, ett nytt namn för att göra det mindre otäckt eller?

Så nu är jag manodepressiv också… Troligen kommer jag mörda någon snart också…

Jag fick rådet att köpa en samling skrifter för 220 kronor och läsa på för att se om det stämde. Jag hittade samma skrifter på nätet att ladda hem i pdf format… Gratis… Men det räckte att läsa den första för att fatta att återigen var de ute och seglade….

Jag är inte manodepressiv! Jag är deprimerad. Ja så långt stämde det. Men manisk? Ha ha. Bara för att jag är ambitiös och har lite sydländskare temperament än vad de är vana vid i tröga Sverige så skulle jag vara manodepressiv. Det fanns typ ett som är den värsta och typ två som är lite mildare och en tredje variant som inte var så farlig alls. Men inte ens den kunde jag tycka passade speciellt bra in på mig.

Varför kan jag inte låta bli att fråga mig, varför måste de hålla på och bolla med mig på det här viset? Räcker det inte med att jag är utbränd, måste jag ha en massa annat också för att de ska vara nöjda? Kan inte folk vara bara utbrända? Är alla utbrända egentligen psykiskt störda underliga personer? Det kan väl ändå inte vara möjligt med tanke på att massor av människor går runt och är utbrända.

Varför just jag då? Har jag gått och blivit vårdcentralens nya laboratoriemarsvin, fritt fram att leka med och testa nya teorier på? Vad blir det härnäst? Har jag alzheimers kanske? För det händer ju att jag glömmer saker. Eller är jag kanske autistisk eller dement, eller så har jag kanske parkinsons eller vad hittar de på härnäst?

Jag ska till labb i morgon och ta nya prover. Jag fick en lapp på posten bara om att infinna mig fastande... Inte ett ord om varför, vad för prover och vad de vill få reda på. Sådant skrämmer mig. Och gör mig lite arg. Har jag inte rätt att få veta vad det är de vill kolla innan jag går med på det?

Och sen fick jag en lapp till med posten, den senaste av alla läkarna, psykatikertanten som trodde jag var manodepressiv skulle ringa mig en viss dag en viss tid. Det sa hon inget om när jag var där sist. Vad är det nu då? Nya påhitt? Hade jag inte redan varit utbränd hade jag blivit det på det här. Det är som någon sagt någon gång. Man måste vara väldigt frisk för att orka med att vara sjuk...