Häst-blogg

Visst använder man prefixet 'häst' ibland för att förstärka? Eller är det något jag har fått för mig bara? En hästkur t ex, är inte det någon sån där dundersoppa man kokar ihop för att bli frisk från det ena eller andra?

Det får vara hur det vill med det i alla fall. Det här är en hästblogg, med det menar jag att den handlar om hästar - och att den är låååång...

Mycket i våra liv har kommit att handla om hästar den här våren, först var det ju den där ponnyn som Richard fick som sköthäst, vilket innebar att han skulle ta hand om den på helgerna, mocka, rykta, rida etc. Sen började Richards ridlärare prata om tävlingar som de fick anmäla sitt intresse till om de ville. Och det ville Richard, dressyr, inte hopp, det är eller har i alla fall inte varit riktigt hans grej. Eftersom första tävlingen är på söndag så har det varit rätt intensivt nu ett tag, med extraträningar och sånt. Och så var det tävlingarna som vår klubb anordnade där vi har hjälpt till som funktionärer. Sen var Richards födelsedagspresent till Mikael en ridlektion...

Utöver det så har det varit de vanliga ridlektionerna tisdagar och onsdagar för både Richard och mig så nog har det blivit väldigt mycket tid i stallet på sistone... Vissa veckor har det nästan inte gått en dag som vi inte varit där. En bra övning för framtiden kanske... den dag vi har egna hästar.

-o-

För att ta en bit i taget så börjar vi med Lukas. Det var i januari som vi fick honom som sköthäst och var jätteglada, köpte ryktborstar, grimma och grejer. Sen var verkligheten inte lika rolig sen. Han var totalt hopplös att hämta i hagen. Ibland gick han utan vidare med på att man gick fram och tog på honom grimma och grimskaft, sen slet han sig precis när man kom fram till grinden, en gång i vintras höll Mikael honom när han gjorde så och han gjorde allt för att hålla kvar hästkräket, med den följden att han till sist halkade i leran som var vid ingången till hagen och rullade ett par varv i geggan... med sin fina skinnjacka... Det tog mig en halv dag att göra rent den. Men det gick som tur var.

Ibland gick det inte komma i närheten av honom alls. Men ibland fick vi med oss honom. Tog man två grimskaft och gick en på var sida gick det bättre, eller om någon annan hämtade en annan häst samtidigt.

När man väl fått med honom ut ur hagen var det ingen fara, då var han snälla gamla Lukas igen, toppen att sköta och rida. Men efter flera helger då vi skjutsat Richard till stallet och han försökt få tag i honom i timmar utan att lyckas började till och med han tröttna.

Jag hade riktig ångest för det där. En av anledningarna till att just vi fick ta hand om just Lukas var ju för att vi kanske skulle ta hand om honom när han går i pension nu snart, han är nitton år. Och jag bävade för att tala om för ridskoleägaren att vi inte ville ta hand om honom längre. Jag är lite harig ibland... Jag tyckte det var jättejättejobbigt och såg liksom ingen utväg...

Men som det gör ibland så löste det sig utan vidare sen. V, en tjej i min tisdagsridgrupp hade Ra som sköthäst, stallets absolut största häst, en bit över en och sjuttio. Han var aldrig med på lektionerna i vanliga fall, jag vet inte om det fanns någon anledning till det, att han inte passade som lektionshäst eller vad det var, hon skötte och red honom i alla fall, trots att hon är jätteliten, kortare än jag, så hon såg verkligen ut som en ärta på honom, fast hon är duktig att rida, men de passade väl inte riktigt ihop kan man säga...

Ridskoleägaren hade länge försökt sälja Ra, en väldigt fin häst, men med ett stort fel, han vägrade åka hästtransport... Men så blev han såld i alla fall, och V stod utan sköthäst, på impuls föreslog jag att hon tog över Lukas, trodde inte hon skulle gå med på det, det var ju ett kliv neråt på nästan en halvmeter i höjd om inte annat...

Men hon testade och de kom riktigt bra överens, så hon tog över honom och det problemet var ur världen. Puh...

Fast Richard blev ju utan sköthäst... Visserligen har vi inte tid att köra honom till stallet varje lördag och varje söndag så på sitt sätt var det lite bra, men så frågade K, en annan tjej i min tisdagsgrupp som sköter King om han ville ta hand om honom någon dag då och då, för hon och hennes sambo håller på och renoverar hus, de också, och hinner inte till stallet alla dagar. Så det har han gjort och det har fungerat jättebra. King har ju lite vettigare storlek också, Lukas är c-ponny, ca 137 cm, King är en liten stor häst, 155 cm ungefär. Precis lagom till Richard.

Nu har han möjlighet, om han vill, att överta Zorania som sköthäst, hennes skötare tröttnade helt plötsligt på att rida, så underligt, från att ha varit jätteintresserad så slutade hon bara, både ridlektionerna och sköthästen. Zorania är ingen jättelätt häst att rida. De senaste veckorna har Richard fått rida henne flera gånger, jag vet inte om ridläraren hoppas på att han vill ta över henne. Sen tyckte hon att de passade väldigt bra ihop också, att han red henne bra, hon är troligen en 'pojkhäst' som hon sa, alltså att hon ska ha en manlig ryttare. Det märks rätt tydligt på flera hästar, att de föredrar det ena eller det andra, som Imre, som avskyr killar...

-o-

Sen var det det där med tävlingarna. De satte upp lappar i cafeterian där man fick skriva upp sig, och alla ridskoleelever som kommit tillräckligt långt fick frågan om de var intresserade, massa papper och information.

Richard skrev upp sig på dressyren med en gång. Det är Ponnyallsvenskan division III och det innebar tre deltävlingar, i Vartofta, hos oss och i Falköping.

Så jag började jaga kläder, även på den låga nivån så är det väldigt viktigt med kläderna, vita eller ljusbeige byxor, ridkavaj, vit polo eller vit skjorta med vit slips (eller sk plastrong), stövlar eller svarta chaps utan fransar och hjälm så klart.

Men då ångrade Richard sig och ville inte tävla längre. Ok tänkte jag, vill han inte så vill han inte, det 'går fler tåg' han är ju bara tretton än, han kan tävla ponny tills han blir arton och han kan redan tävla stor häst om han vill så han har ju tid kvar.

Fast han glömde säga det till ridläraren så nu när det började närma sig tävlingsdatum samlade hon de som hade anmält intresse och det var Richard och en tjej i hans onsdagsgrupp som anmält sig först, länge såg det inte ut att bli fler, och laget var tvunget att vara minst tre. Men sen droppade de in i en faslig fart och blev hela nio stycken. Max för laget är fyra med två reserver.

Då skulle han tävla i alla fall... min veliga pojk... Så jag började finkamma blocket.se efter tävlingskläder, tänkte jag kunde komma billigt undan... Ridbyxor hittade vi rätt billiga i Jönköping, han provade även en kavaj som var jättesnygg, men dyr... Sen hittade jag samma kavaj till salu på blocket i Göteborg. Jättebra! Bara det att den såldes samma dag som jag mailade mitt intresse... En annan i mer närbelägna Tidaholm tyckte både Richard och jag var för tjejig. Sen var den ju mörkblå också och han hade fastnat för mörkgrå som den han provade. Han är lite klädsnobb ibland min son...

Sen fick man ju ha chaps, men Richard hade fått för sig att han skulle ha s k stövelskaft, som i utformningen ser ut som chaps, men som är som skaften på ett par ridstövlar, fast med dragkedja då. De kostade sexhundra där vi kollade...

Det var då vi fick tipset om Gekås i Ullared... Det var hemskt, men de hade väldigt billiga ridkläder och hästgrejer (vilket det inte blev att vi tittade så mycket på - den här gången) så där fick vi tag i en kavaj för halva priset mot den vi tittat på innan, stövelskaft för 199 och en vit skjorta, bara 69 kronor... Nu låter det här som jag gör reklam för stället... fast jag har ju samtidigt varnat för att åka dit så det kanske neutraliserar...

Richards ridlärare anordnade extra träning inför dressyrtävlingarna med de som anmält intresse, fredagar och söndagar, helt utan kostnad, hon ställde upp gratis och ridskoleägaren lät dem träna på hästarna utan att ta betalt, undra hur många ridskolor som gjort så? Visserligen gör vi ju reklam för ridskolan när vi är ute och tävlar men ändå...

Richard ska rida Lukas, han är lite lat, han är ju som sagt nitton år, men annars väldigt samarbetsvillig, gör inga dumheter. Programmet de ska rida på första deltävlingen som är redan nu på söndag ( i morgon alltså för er som eventuellt orkar läsa det här) är Lätt C:1 och det är inga problem med Lukas. Det som Richard haft svårast för är väl att göra volterna rätt, rätt storlek och helrunda, det där är svårare än det låter... mina volter blir mer en liten fnurra, dvs jag kommer ut på fyrkantsspåret långt neranför där jag vek av, vilket är helt fel...

I morgon (lördag) ska vi till stallet igen för en sista genomgång, vad man ska packa med sig, vi ska schamponera hästarna, fläta manen (jag har testat, det såg ut som jag vet inte vad...) och göra klart, avresan går tidigt för första tävlingen börjar redan nio. Richard har visserligen startnr 16 (eller 21 hur man nu ser det, för det ligger fem efteranmälda före, de som anmäler sig 'för sent' hamnar främst i listan, det anses tydligen mindre bra att tävla först).

Har ni tid över kan nu ju kika in på Vartofta rid och körsällskaps hemsida http://www.svenskidrott.se/organisation.asp?OrgElementId=40582 och titta under tävlingar, preliminära startlistor, där ser ni min son som startnr 16... jag nästan spricker av stolthet... Enda killen på hela tävlingen är han också, det är närmare femtio startande...

Det är två tävlingar under dagen, båda är Lätt C:1, den ena är lagtävlingen, den andra individuell, så han rider två gånger under dagen. Sen har de lagt till två klasser till bara för att alla anmälda ska få tävla, det tycker jag är bra. Men det kommer bli en lång dag...

Mikael har lånat och ska köra ridlärarens hästtransport, vilka hästar vi ska ha i den vet jag inte än, det bestämmer vi i morgon, eventuellt åker inte alla samtidigt, eftersom en del startare senare i klassen måste de ju inte vara där nio, inte vi heller strängt taget, vi får väl se när vi åker, det bestämmer vi också i morgon... Tror morgondagen blir en intensiv dag...

Nog om tävlingen... Jag kommer plåga er med en jättelång blogg om den sen, med massor av foton så klart! Håll gärna tummarna för Richard och Lukas, inte för att jag tror att de har några direkta chanser att bli placerade, det är ju hans första tävling, men ändå!

-o-

Vår ridklubb måste anordna ett visst antal tävlingar på ett år själva, för att få vara med och tävla på andra ställen, något som tills nu varit svårt eftersom ridhuset var för litet. Nu blev det nya stora fina ridhuset klart i våras så nu har det börjat anordnas tävlingar här också. Då behövs massor av funktionärer, så klubben anordnade en kurs för alla som ville vara med och tog dit en tjej som i vanliga fall jobbar med de stora tävlingarna, typ Gothenburg horse show... Hon var jätteduktig och vi lärde oss massor även om det kändes lite som att skjuta mygg med luftvärnskanon... Jag menar... vår lilla klubb, vi anordnar ju bara lokala och regionala tävlingar...

Richard och jag var med på kursen och första tävlingen, en dressyrtävling för stora hästar var jag i sekretariatet. Richard sprang med protokollen, han hade en riktigt bra uppgift, han fick stå på pass bakom domaren och domarsekreteraren och vänta tills de skrivit klart protokollet för varje ryttare sen sprang han med det till sekretariatet, där vi räknade ut resultatet och hängde upp utanför, varje ryttare med häst hade vi skrivit upp på en träpinne med krokar och öglor så man kunde flytta om i listan allt eftersom det kom in nya resultat så det alltid var aktuellt, där flockades ryttarna sen för att se hur det hade gått.

Det var en rätt intensiv dag och jag var som död i tre dagar efteråt... Jag är inte fullt återställd än om jag nu hade inbillat mig det... ska jag börja jobba nu får det bli ett jobb där de kan nöja sig med att jag jobbar var tredje dag eller så...

Sen var det hopptävling för ponny två veckor senare, Gotacupen, då hade jag precis skadat tummen och var inte med, men Richard var där, han tog hand om ridshopen den dagen, de har en liten affär med hästgrejer och ridkläder och sånt ovanpå cafeterian, den är aldrig öppen när jag är där... men på tävlingsdagar är den öppen och det tog han hand om.

Nästa tävling inföll samma dag som Mikaels 45-årsfest så då kunde jag heller inte vara med, men Richard gick inte hålla därifrån... Det var dressyr för stor häst den här gången också och Richard sprang med protokoll den gången också. Det måste vara den absolut bästa funktionärssysslan om man är intresserad av dressyr, han får se alla ekipage, se hur domaren jobbar och höra hur de resonerar om de olika ekipagen. Jag tror det var lite för att han varit med under de här tävlingarna som han tyckte att det inte kändes så farligt att vara med och tävla själv sen, det avdramatiseras ju lite när man sett det från insidan så att säga.

Nästa tävling klubben anordnar är andra deltävlingen i dressyrallsvenskan för ponny den 25 maj, där Richard troligen är med igen. Eftersom de var nio ryttare som ville vara med och tävla, men bara sex kunde åka varje gång kunde inte alla tävla alla gånger, men när vi har tävlingen på hemmaplan tänkte vår ridlärare anmäla allihop. Sen får vi se hur det blir med den sista, den som går i Falköping. Alla ryttarna verkar inte ha samma intresse heller och det samt hur det går på träningen avgör ju vem som får åka.

Frågan är hur jag ska göra den 25 i alla fall, jag borde vara med och hjälpa till eftersom jag har hoppat två tävlingar nu, men samtidigt är jag ju 'ponnymamma' (en sån där jobbig förälder som haussar upp sina ungar på tävlingar och kanske anses väldigt jobbig...) den dagen så det blir kanske svårt...

Det är roligt att vara med och vara funktionär i alla fall och känna sig lite delaktig och se organisationen från insidan, det är nog nyttigt när man är ute och tävlar på andra ställen sen, man får kanske en större förståelse för strul om inte annat... Och så fick jag ha en jättesnygg keps den dagen...

-o-

Nästa punkt... Mikael fyllde 45 år i år, det låter jättemycket men jag tycker inte han ser så gammal ut, det skulle vara de dagar han struntar i att raka sig och jobbar för hårt möjligen... För rätt länge sen fick Richard den briljanta ideen att ge honom en ridlektion i födelsedagspresent.

Mikael är med när vi rider rätt ofta, innan jag började kunna köra bil igen (vilket jag gör nu igen, utan problem, ett stort steg bakåt för utbrändheten) var han med alla gånger. Han gillar att hålla på med hästarna, men ville absolut inte rida själv när vi föreslog det. Men nu var han tvungen.

Han fick jättefint kort på morgonen när vi grattade honom, med bilder på hästarna i stallet som Richard och jag gjort (och som min pappa fick skriva ut eftersom jag givetvis inte har någon fungerande skrivare...) där det stod att han skulle rida, samma kväll (i min onsdagsgrupp).

Sen gick han och gruvade sig för det hela dagen... sa han i alla fall. Han fick rida Lucija, hon är snäll och hittar inte på några dumheter, lite lat bara... och hon märkte rätt snart att här sitter en som inget kan... så hon lunkade på lite som hon ville. Det var meningen att de skulle hålla sig en bit innanför fyrkantsspåret när vi andra travade och galopperade och sånt men han hade problem med att få henne dit... och trava gjorde han bara en halv långsida trots att ridläraren sprang bredvid hela tiden... Jag hoppas han fick en annan respekt för mig efter det i alla fall, som kommit rätt så långt på det här dryga året som jag ridit. Jag har ju både galopperat och hoppat med Lucija.

Träningsvärk fick han i alla fall, som en liten bonuspresent, precis som det ska vara!

-o-

Sist i denna långa blogg kommer min egen ridning då. I årsskiftet började vi rida onsdagar också, innan var det bara tisdagar. Fast Richard rider i gruppen före mig, de har kommit betydligt längre än jag, i alla fall hans onsdagsgrupp, de är riktigt duktiga. Det är rätt smidigt, han rider halv sju, jag halv åtta, trots att det är fyra olika lektioner så behöver man bara åka dit två kvällar, bra att det gick att ordna så. Medan jag väntar på att min lektion ska börja brukar jag titta på hans, alltid lär man sig något, sen måste jag ju göra iordning den häst jag ska ha också, om den inte går lektionen före. När Richard väntar på mig sen brukar han läsa tidningar i cafeterian, på onsdagarna har han två tjejer ur sin ridgrupp att fördriva tiden med... den enas mamma rider i min grupp, de brukar ha väldigt roligt, knappt man får med honom hem sen...

Det går lite upp och lite ner med min ridning tycker jag, ett tag tyckte jag inte att jag lärde mig någonting, galopp kändes jättehemskt så det blev aldrig många steg, etc. Sen 'lossnade' det och fungerade mycket bättre, jag fick bättre balans, galoppen kändes inte otäck längre, möjligen på någon häst, det skiljer sig ju väldigt från häst till häst hur de galopperar. Carro t ex, som jag skulle testa att rida med sporrar häromveckan, hon slog bakut varenda gång vi skulle galoppera...

Hoppning har aldrig varit min starka sida, inte för att jag är direkt feg eller något, men jag har lite svårt med lätt sits, har för svaga ben. Sen har jag ramlat av på hopplektioner några gånger, är man inte så duktig tappar man lätt balansen när hästen landar efter ett hopp, en gång när jag hade Lucija gjorde jag det, kom helt fel i sadeln och i panik tog jag tag i sargen runt manegen, en dum blind tanke, det är en fast punkt i tillvaron och jag håller på att ramla av... Givetvis ramlade jag då... för Lucija som jag hade den gången fortsatte ju framåt...

Fast jag slog mig inte, det gjorde jag ju däremot den gången jag åkte av Akhila. Hon har ovanan att kasta sig åt höger och springa förbi hindret när hon tröttnar och ryttaren driver för dåligt, vilket jag tyvärr oftast gör...

Men det har jag ju redan berättat, hur jag knäckte tummen och fick ont i ryggen. Tummen är inte bra än, ryggen gick över rätt fort, men tummen är lite svullen hela tiden, den kommer nog se ut så, den gör ont om jag anstränger den och jag har svårt att bära saker där tummen är mothållande och ja, faktiskt använder man tummen mycket mer än man tror och mycket av det är svårt numera.

Den läkaren jag träffade på Ryhov när jag röntgade och såg att tummen inte var bruten sa ju att han skulle skicka mig till sjukgymnast hemma på vårdcentralen så jag fick träna upp tummen så den inte blev stel, men jag har inte hört något. Jag ska till min läkare om min ämnesomsättning om några veckor, tänkte ta upp tummen då också.

Nu när det har blivit lite ljusare på kvällarna har vi börjat rida ut också, ett tag kunde bara Richards grupp rida ut, sen blev det för mörkt när det var vår tur. Men nu har vi hunnit vara ute tre gånger, första gången hade jag Imre, det gick jättebra, det var onsdagsgruppen, flera där hade inte varit med ute innan, vi tog det lugnt, skritt och trav bara.

Andra gången hade jag också Imre och tänkte att det är lugnt... vi red den s k klätterrundan, en bit av rutten går brant uppför en backe, en stig som slingrar sig hit och dit bland stenar och rötter och det hänger ner grangrenar som man får akta sig för. Den stigen galopperade vi uppför... jag låg sist och Imre ville inte alls vara sist... jag har aldrig galopperat så fort, det var både lite otäckt och rätt spännande...

Tredje gången, nu i onsdags, hade jag King. Han har fått en ful ovana de senaste månaderna att han helt plötsligt bara sänker huvudet i galoppen så ryttaren dras ner, man slår sig aldrig direkt eftersom man rullar utmed sidan på honom liksom, men det är inte roligt, jag har varit med om det en gång, en tjej i Richards onsdagsgrupp drog han av fyra gånger samma lektion, hon var så arg så hon grät. Men sen skärpte han sig... Richard har han aldrig försökt dra av så där, trots att han ridit honom så ofta, jag vet inte vad det beror på.

Men ute var det inga problem, vi red klätterrundan den gången också, men utan galopp, det kändes mindre läskigt, men paradoxalt nog så saknade jag det lite...

Annars är jag ingen skogsmulle tror jag, många som rider tycker att det är roligast att rida runt i skogen bara, men jag vill gärna jobba lite mer aktivt, lära mig mer, rida dressyr och sånt. Men som omväxling är det kul.

Och nu är klockan jättemycket (natt) och jag börjar äntligen känna att jag kanske skulle kunna sova, jag har såna nätter av och till, passar ju bra att blogga då...

Jag har säkert glömt massa hästprat som jag tänkt tagit med, men det här är nog långt så det räcker ändå... Men jag återkommer!

Nära döden - and beyond...

Usch, jag hinner ju aldrig med det här... När jag äntligen tycker att jag kan sätta mig ner i lugn och ro och skriva så låser det sig antingen, eller så blir jag för trött och somnar. Eller så börjar datorn flåsa efter luft (eller vad det nu är) och måste stängas av och vila. Startar jag den med en gång går det bara några minuter innan det är likadant igen. Men nu är snart kontoret färdigt, lite målning och tapetsering bara, sen kan vi flytta in och då ska jag sätta igång min nya dator!

Men ändå, så fort jag sätter mig för att skriva somnar jag antingen eller så är allt annat så fruktansvärt mycket mer intressant...

Jag vill minnas att det var likadant när jag pluggade, jag satte mig vid datorn för att skriva en rapport, en artikelgranskning eller när jag skrev mina uppsatser. Och gjorde något heeeelt annat...

Jag hade olika perioder av olika förströelser... Jag la patienser som harpan eller spindelharpan eller det där minspelet röj... Eller andra småspel som jag hittade på internet. Ett tag läste jag en massa fanfiction på sugarquill.net, fortsättningar eller alternativa handlingar på Harry Potterböckerna.

Mina senaste tidsfördriv framför datorn har varit hönsforumet, där jag i och för sig lär mig en hel del också, men det är lätt att bli sittande och läsa långa 'trådar' om ämnen som egentligen inte är något relevanta för mig, jag bara läser dem ändå... Och så var det ju pusslen i Facebook, PuzzleBee, där gick många många timmar bort... Ett tag spelade jag Runescape, jag gjorde ju det för ett år sen rätt flitigt, jag fortsatte nu i våras där jag slutade förra sommaren och tränade upp min 'gubbe' till level 66 och hade riktigt roligt... Sen började jag titta på Sailor Moon avsnitt som folk lagt upp på Youtube...

Inte bara för att 'slippa' blogga, men av någon anledning blir det att jag skjuter upp det, utan att egentligen riktigt veta varför...

Jag tänkte, när jag satte mig här nu ikväll, skrivit om min s k 'nära döden upplevelse', men nu nära två veckor efter känns det inte så farligt längre - men då gjorde det det! Det kändes inte bara som en nära döden upplevelse utan som en 'döden har redan inträffat och jag inser att jag hamnat på 'fel' ställe-upplevelse'.

Nu skrattar ni säkert åt mig, men jag tycker att shopping är någonting fruktansvärt otäckt (om jag inte kan sitta vid datorn och göra det) och stormarknader är ONDA.

Ondast av dem alla är Gekås i Ullared... Dit åkte vi förrförra lördagen...

Jag har varit där en enda gång innan i mitt liv, det är tjugo år sen eller något däråt, en traumatisk resa tillsammans med min mamma, min blivande svärmor och en av mina småsystrar. Vi väntade en och en halv timme på att ens få komma in i affären, där fick vi slåss med en tantarmé för att få en kundvagn... sen hittade jag ingenting jag tyckte om och panikköpte till sist ett par jeans som jag hatade, ett par trosor som jag inte tålde (fick eksem av materialet) och ett par örhängen som jag aldrig använde för de var bara föööör fula...

Den här gången var det Richards 'fel' att vi åkte dit. Han ska tävla dressyr på söndag, vi jagade kläder åt honom i alla ridsportaffärer i Jönköping och på blocket utan framgång. Eller rättare sagt, det fanns i Jönköping men det var så dyrt... det fanns på blocket, men den ena såldes just som jag ringde och sa att vi ville ha den, en såg för 'tjejig' ut enligt Richard, etc. Vår ridlärare berättade då hur billigt hon hade handlat ridkläder och hästgrejer i Ullared och efter en rätt snabb överläggning bestämde vi oss för att åka dit.

Hade vi bara stannat på hästsportavdelningen hade det väl varit frid och fröjd... Den var överskådlig, även om den var lika stor som Ica hemma... Jag är van vid hästaffärer (eller avdelningar) som inte är större än pressbyrån ungefär...

Det fanns massor att välja på och Richard visade framtänderna i shoppandet och hade snart både kavaj, två par ridbyxor, handskar, ett par stövelskaft (en underlig skapelse... ben av läder som man knäpper över ridkängan så det ser ut som stövlar...) och en massa andra saker i vagnen.

Han behövde en vit polotröja eller skjorta också men det fanns inte där så vi började leta efter avdelningen för barnkläder. Den var två mil längre bort, vi hade ingen karta men i en övergiven kundvagn stack det upp en karta (man kunde få såna vid ingången, vi hade missat det) och med den som hjälp (vi tog den alltså inte, vi bara tittade) tog vi ut kursen tvärs genom avdelningarna (delstaterna) husgeråd och leksaker...

På väg dit passerade vi ett av de där matställena de har mitt i affären, där hade folk ställt ifrån sig sina kundvagnar utanför, de stod i tredubbla rader! Hur de gjorde som hade parkerat sina vagnar längst in vågar jag inte ens spekulera i...

Vi hittade ingen polotröja som tanken egentligen var men en väldigt fin vit skjorta till Richard. Billig! Gekås har sina plus, eller rättare sagt, en klar fördel och det är priserna som bara är hälften av priset i andra affärer.

Men... och här kommer vi till mitt stora nederlag... Vägg i vägg (fast det fanns inga väggar, avdelningarna bara lömskt övergick i varandra) med barnavdelningen låg damkläder... Den var stor som Småland ungefär... Jag fick det dumma infallet att när jag ändå är här kan jag ju köpa något till mig med, jag behöver verkligen lite kläder...

Mikael och Richard sa att de väntade där de stod (det var en bokstavskkombination på en skylt som jag glömde bort med en gång, det var G någonting eller F någonting...

Sen kastade jag mig ut i det hemska havet och jag säger det att ingenting kunde vara hemskare... Det var fullt med kvinnor i alla former och färger, åldrar och så där, de hade kundvagnar fulla med kläder allihop och de fyllde dem från hängarna på var sida om gångarna lika effektivt som om de jobbat på en vingård med att skörda vin...

Jag tittade i panik efter ett par jeans och en långärmad tröja, det fanns säkert sjuhundratusen olika sorts jeans, men jag lyckades inte få syn på något som jag tyckte såg bra ut. Det fanns två 'diken' det ena var tantigt, det andra tonårsfjolligt... däremellan fanns ingenting...

Till sist hade jag lyckats rycka åt mig två par jeans framför ögonen på någon slags tant i min storlek (fast jag är ingen tant så klart) och två tröjor och började leta efter Mikael och Richard.

Det var då, om inte förr, jag insåg hur stort det egentligen var och jag hade nog ändå bara fiskat lite i utkanten av damavdelningen, och hur glömsk jag var för jag mindes inte var jag ställt ifrån mig resten av familjen. Jag letade och letade och försökte vänja mig vid tanken på att vara ensamstående och få tillbringa nätterna på parkbänkar i Ullared... Eller snarare mellan klädtravarna inne på Gekås för jag skulle aldrig hitta ut igen...

Jag måste gått i cirklar för jag såg samma eländes flickt-shirtar med glitteradidastryck säkert hundra gånger men aldrig min familj. Jag kände mig nästan som kanin i det där Nalle Puh kapitlet där de ska skutta av Tiger, en åh-vad-jag-är-glad-att-se-dig-kanin när jag äntligen fick syn på dem.

Jag försökte inte ens komma i närheten av provrummen som jag inte vet var de var utan tog med kläderna till ridsportavdelningen som var lite lugnare och provade dem i provrummet där... Det stod visserligen en skylt utanpå att det var BARA för ridkläder, det hade tydligen inte åtlytts, provrummet var fullhängt med alla möjliga andra sorters kläder. Men bara för att inte det skulle se allt för illa ut tog jag med mig ett par ridbyxor in, vrålsnygga med den där burberryrutan smått smått och helskodda i svart mocka.

Ridbyxorna satt perfekt, jeansen var bara lite trånga men jag håller ju på att gå ner i vikt (4,4 hittills!!!) så de skulle nog duga, tröjorna provade jag inte. Jag hoppas bara jag inte kommer börja hata dem, som jag gjorde med mina inköp för tjugo år sen... efter den pärsen...

Ridbyxorna tänkte jag just hänga tillbaka med en liten suck när Mikael sa att jag skulle lägga dem i vagnen i stället och se det som en morsdagspresent. De var dyra... trots att det var Gekås...

Vi gick ner en våning sen också och köpte lite verktyg, skivor i födelsedagspresent till Johannes och lite annat. På väg till kassan sen (en av över sextio stycken!) slängde vi mer eller mindre i panik ner lite allt möjligt för att det inte skulle se för tomt ut i vagnen... billiga paraplyer, skoldagböcker, fågelfrön, jordnötter, bullformar... såna saker...

Sen var vi ute igen. Jag kysste inte marken, det hade varit för otäckt, det var asfalt täckt med otäcka saker som fimpar, tuggummin och kladdiga fläckar av obestämd härkomst. Men lättad kände jag mig... Onekligen...

Men så här nästan två veckor efter tänker jag, att så farligt var det väl ändå inte... Jag fick med mig ett par ljusblå jeans för 129, ett par för bara 29 (jag har inte hittat felet som väl måste finnas än), en svart och mörkgrårandig tröja för 99 och en polotröja mörkgrå med några ränder i tja, minns inte nu, orkar inte titta, vinrött kanske, för 39... Rätt okej priser.

Just därför kunde jag kanske kunna tänka mig att åka dit igen. Nu när jag vet vad jag ger mig in på...

Det bästa först...

Hmm... Jag som skulle skriva så mycket... inte förrän nu fick jag lite tid över... Nästan alla de där sakerna jag räknade upp, som jag skulle skriva om (och alla som jag glömde, det var lika många...) tar en sån himla massa tid från mig.

Egentligen har jag inte tid nu heller... Det var meningen att jag skulle stryka, men kvällen ramlade i väg och blev natt och inget blev struket i dag heller... nu ligger jag efter igen...

Så jag tänkte börja beta av min lilla lista av saker jag ville berätta om. Jag börjar med det som ligger mig allra närmast hjärtat just nu (och som gör det alldeles mjukt och varmt...) nämligen mina tjugoen små bebisar!!!

Mina små pycklingar! De sötaste tänkbara! Jag är nog den hönsigaste av hönsmammor, det är bara fjädrarna som fattas tror jag... Och mina kycklingar kommer nog bli bland de bortskämdaste av dem alla...

Från början var det meningen att jag skulle köpt mig en äggkläckningsmaskin och kläckt, dels ägg från våra egna hönor (så de fick egna barn, som mina barn uttryckte det) och dels köpt befruktade ägg från såna som hade de raser jag ville ha. Men sen blev det så mycket annat, tiden gick och jag kände att jag hann nog inte med det. Inte i år. Någon gång vill jag gärna testa att kläcka egna kycklingar. Men jag får väl ta en sak i taget.

I år blev det så att vi köpte kycklingar istället. Vi hade sån tur att det fanns en i närheten som hade äggkläckningsmaskin och en hel massa olika raser. Vi fick köpa dagsgamla kycklingar av honom så vi får följa dem från allra första början!

Vi beställde fem blommekycklingar, fem austraorps och fem plymouth rock och åkte för att hämta dem förra lördagen (den 19 april). Vi fick samsas med en annan familj som också ville ha blommekycklingar, så vi fick köpa tre var, han hade bara sex stycken. Sen blev det fyra australorps, två som såg ut att bli gråblå, två som såg ut att bli svarta och sen hade det inte blivit några plymouth rock alls i den kläckningen.

Vi blev övertalade att köpa två sussex och fyra vit leghorn kycklingar istället. De är också fina. Jag ska lägga in bilder på de vuxna hönsraserna (framgooglade) som vi nu har kycklingar till. Det är lite kul på sitt sätt att ha vit leghorn för de är inte vanliga alls längre. Förr var de bland de vanligaste hönsraserna, de vita hönor de har i hönserier nu är inte vit leghorn vilket många tror utan vit lohmann, en värphybrid.

Vi hade bara fyra, fem kilometer hem och stoppade kycklingarna i en papplåda med en handduk och hörde nervöst hur de pep hela vägen hem. Tur vi hade så nära, en gång hade han sålt kycklingar till några från Skåne berättade han, hur de lyckades få hem dem förstår jag inte. Man kan ju inte ha en värmelampa i bilen?

I gästrummet hade vi gjort i ordning ett hörn åt vågra små. En s k halvpall med kragar, bara en i början och så en nätram över den så de inte kommer ut eller katterna råkar komma in och få syn på dem (de får inte vara i gästrummet alls nu).

Vi hade köpt kycklingstartfoder, en hel stor säck och serverade det i ett blomkrukefat med en upp och nedvänd blomkruka i så det blev som en ränna runt för dem att äta i. Likadant med vattnet så de inte kunde komma i vattnet och bli blöta eller drunkna.

Kokt ägg är bra mat för små kycklingar i början. Så jag kokade och mosade ägg åt dem. De tyckte också det var väldigt bra mat... Kycklingstarten däremot förstod de inte alls att den skulle gå att äta...

Sen har menyn utökats efterhand, efter lite letande i hönsforumet och lite tips testade jag filmjölk, det ska vara bra för magen, blandat med havregryn, men det trampade de till en seg smet som de inte fick i sig... Det gick bättre att blanda filen i ägget.

Sen blev rivna morötter en hit, vilket förvånade mig eftersom mina hönor avskyr morötter i alla former, både kokta, råka, skivade, rivna. Undulatfröblandning gick också bra. Jag har läst att kycklingar pickar efter runda blanka saker, en sån där reflex som ska få dem att få i sig små frön och kryp. De hackar tyvärr gärna efter varandras små ögon också...

Fiskbullar gick också ner, första gången älskade de det, sen var det inte lika roligt längre. Leverpastej däremot går alltid hem... Broccoli och gröna bönor har jag testat också, det går också ner, fast sist...

Risken är nog stor att jag skämmer bort dem alldeles förskräckligt... Men jag var så rädd att de inte skulle få i sig tillräckligt med mat. Nu har de lärt sig äta kycklingmaten som tur var och när de väl lärt sig så tog de för sig, jag måste fylla på där hela tiden.

Det är som att ha en liten bebis på riktigt nästan... De ska ha mat med jämna mellanrum, i början lät jag det inte gå mer än tre fyra timmar mellan måltiderna, nu går det fem sex timmar i och med att de äter av kycklingstarten också. Vattnet byter jag nog tre gånger om dagen så de har fräscht och så måste de ju tittas till... Och hela kylskåpet är fullt med små pytsar med mosade saker, som när våra bebisar skulle börja med smakportioner...

Jag är rädd att de inte ska dricka heller, att de inte förstår sig på vattnet. Jag har läst att man ska picka med fingret i vattnet så kommer de och pickar de med, men det har jag inte fått att fungera. Kycklingarna verkade lära sig ändå som tur var. De dricker så sött...

Första veckan hade vi sand som underlag, jag hade läst i min hönsbibel, boken Höns, att sand var det bästa, men jag tyckte det kom så mycket i maten och vattnet så när jag städade bytte jag till kutterspån, men jag vet inte om det var bättre, det hade sina nackdelar det med. Det kommer också i maten och i vattnet och kycklingarna försöker äta det ibland, det kanske inte är bra...

Men de har roligare när de sprätter i det än i sanden. Vi lämnade sand i ett hörn så de kan sandbada, men nu är allt blandat...

Jag är så nervös hela tiden att något ska hända de små. Jag vaknar mitt i nätterna och måste gå ut och titta till dem (gästrummet är ju i en sidobyggnad, det är det som ska bli mitt bibliotek sen) och jag drömmer att de springer bort eller att jag glömmer att mata dem... De är så små och så ömtåliga, och så mycket kan gå fel...

Allt var inte bara frid och fröjd tyvärr... I måndags hittade jag en blommekyckling död på förmiddagen, den bara låg på sidan och var död. De andra brydde sig inte alls, de trodde väl att den sov. Det gick så fort, jag tittade till dem, alla såg pigga ut, och gick och krattade, när jag kom tillbaka ett par timmar senare låg den död. Den såg lite konstig ut på magen tyckte jag när jag tittade som hastigast på den.

Johannes spelade på en konsert som musikskolan anordnade, första gången för honom, den kvällen så vi väntade tills efteråt med att berätta för honom för att inte förstöra för honom. Inom parentes sagt var han jätteduktig! Och när vi berättade blev han jätteledsen...

Natten till tisdagen dog en till, en grå australorp, den hade något hängande under magen, jag hade sett det och trott att det fastnat lite bajs i dunet på honom, men nu såg jag att det var lite blodigt. Det måste väl ha varit något slags bråck förmodar jag. Hemskt var det i alla fall.

När en kyckling ligger i ägget livnär de sig ju på gulan, det är det den är till för egentligen, och när de kläcks drar de liksom in resten av den i mage och lever på den de första dygnen. Kanske blev det något fel där?

De elva som var kvar fick leva i alla fall, och de mådde bra, åt mer och mer, drack vatten, sprang omkring i sin lilla bur, pep och kvittrade och vinkade med sina små vingar som för var dag mer och mer liknade riktiga vingar, de får sina fjädrar allra först på vingarna. Det finns de som säger att spetsiga längre vingar blir hönor, trubbiga korta vingar blir tuppar (jag hade nog gissat tvärtom om jag inte vetat), enligt det blir nog alla våra vit leghorn hönor... eller så är den rasen sån. Jag vågar inte chansa utan kallar alla för 'han', jag vill ju inte ha massa tuppar som måste ätas upp, utan hönor...

Så i dag fick vi åka och hämta fler. Man kan ha enveckaskycklingar tillsammans med nykläckta utan problem hade vi fått veta, så vi bestämde redan första gången att vi skulle komma tillbaka och ville ha två blommekycklingar till och så de där plymouthrockkycklingarna då.

Det blev fem plymouth rock den här gången. De var så små, mycket mindre än de tre blommekycklingar vi köpte och den enda australorpen, en svart, som fanns. Plymouth rock ska vara könsvisande, har jag läst, tupparna har en vit fläck i nacken som kycklingar, det har inte hönorna, de är helsvarta annars, sen blir de tvärrandiga när de blir större. Enligt det har vi nog bara fått tuppar är jag rädd... En av dem är rätt ljus och har en stor oregelbunden fläck, en har en rund vit prick, en bara några dun och allt däremellan så det är jättesvårt...

Sen fick vi en liten sussexkyckling till (den enda som fått ett riktigt namn än så länge, Johannes kallar honom Susse... Tio blev det allt som allt. Så nu har jag tjugoen... Och jag fick nästan en chock när jag släppte ihop dem, de som är en vecka gammal var ju nästan dubbelt så stora, de små var bara som sådana där bomullstussar i olika färger man kan köpa, bara lite lite större...

Medan jag skrev det här var jag tvungen att springa ut två gånger och kolla till pycklingarna, en gång med mat, ägg, potatis, broccoli och morötter. Men pycklingarn var lite för tötta och ville nana...

Jag med, god natt... Ovan har jag lagt bilder på de vuxna hönorna eller tupparna av mina raser, här och var i texten, roligare än en klump i slutet...

Några snabba tankar bara...

Det är inte klokt, det har gått nio dagar sen jag skrev sist, så nog skäms jag alltid...

Är det bara millroll som inte hör musiken eller är det fler? Jag ska i och för sig byta snart, men det vore ju kul om ni hade hört den först.

Det har varit lite för mycket att göra och ordna med och fundera på de senaste dagarna. Tid och ork och sånt där har inte funnits i tillräckliga mängder för att räcka till bloggande också.

Sen kom jag ju på, när jag väl hade börjat blogga igen, hur det kom sig att det blev så segt innan, det kom sig ju av att jag envist gick och väntade in några kommentarer innan jag kunde skriva mer. Jag tror de flesta bara läser det senaste som är skrivet när de kikar in på en blogg och då, om jag skriver för ofta, så blir ju mycket av det jag skrivit oläst. Hemska tanke! Visst skriver jag mycket för egen del också, men som den författarwannabee jag är vill jag ju framför allt bli läst...

Men men, jag har mycket att skriva om nu, en nära döden upplevelse, små söta underverk, en himla massa häst, både mina egna upplevelser och sonen som snart ska ut på sin första tävling, en massa trädgårdsprat kanske, hus och renoveringsprat, maken som blev dålig, fina vädret kanske...

Mycket som jag vill skriva om och mycket tid har det tagit och tar från mig det där också. Men jag ska försöka sätta mig ner och beta av den där listan de närmaste dagarna. Det lär bli mer än en blogg om dagen, så snälla bläddra neråt och läs allihop... Ni behöver inte skriva något om ni inte vill, men läs...

Så jag vet att jag finns. För att travestera den där filosofen (var det Descartes?) som sa 'Jag tänker, alltså är jag'. Jag ändrar den till: 'Jag är sedd (min blogg är läst), alltså finns jag'.

Jag skäms...

... jag skulle ju bytt musik för läääänge sen!

Ni har fått stå ut med Hevia i långeliga tider nu! Han är i och för sig bra men det kan kanske bli tjatigt i längden...

Jag tänkte ju jag skulle bytt musik mycket oftare än så!

Den jag hade före den jag har nu var "Si Quieres Que to Cortexe" med Hevia. Den är bra, jag har två skivor med Hevia och det är så gott som bara bra låtar på båda två.

Den jag har nu, om det fungerar, är också bra. Den heter "Fight" med Natalia Barbu, den var med i förra årets melodifestival, hon tävlade för Moldavien. Melodifestivalsmusik är egentligen inte min sorts musik alls, men den här tyckte jag om. Mycket för fiolen i början och för att den uttrycker någon slags ilska. Jag kan sjunga den när jag är arg... Om jag nu hade kunnat sjunga vill säga...

Kanske det går NU DÅ!

(uppdaterat på kvällen med foto på en av mina sprätthönor som hittades i en annan dator...)

Jag har fortfarande inte fått tummen ur, eller vad det nu är som fattas, och bytt dator. Min gamla dator har, som jag nog nämnt, någon slags underlig astma, då och då får den för sig att... låta... ungefär som andnöd av något slag. Jag vet inte vad det är men den har hållt på så i flera månader nu, den började strax innan vi flyttade så det måste ju vara snart ett halvår. Eftersom jag inte vet varför den låter så och vad som händer om jag låter den fortsätta låta stänger jag av den.

I dag har jag fått stänga av den tre gånger. Jag har knappt hunnit börja skriva på min jämrans blogg så börjar den flåsa efter luft (eller vad det nu är den gör). Brevid skrivbordet står den nya fint förpackad i sin kartong och undrar väl om den ska stå där tills den blir omodern. Det är den väl snart, det är ju mer än en månad sedan vi köpte den.

Jag har haft verkligen fullt upp de här dagarna. Vi hade födelsedagsfest för Mikael. Jag hade tänkt att jag skulle lagt ut ett foto på den... hmm... underbara tårtan jag knåpade ihop. Men jag har inte fått den tummen ur heller, så jag har inte plockat över de fotona i min dator än. Det blir alltid så; jag tänker skriva om något som hänt och vill gärna illustrera det med några foton och de ligger antingen kvar i kameran och om de skulle vara nedladdade så är det till den bärbara och då måste jag hålla på och grisa med usb-minnen och ordna. Orka. För att vara lite modern så där...

Men jag ska, för jag har faktiskt lite kuliga bilder att visa upp nu! Inte minst måste jag ju illustrera min utlovade kilometerhästblogg med massor av hästbilder!

Istället för att blogga har jag varit duktig. I lördags hade vi ju fest som sagt, fullt upp hela dagen. Men duktig var jag! I söndags var jag inte fullt så i farten men inte så seg som jag trodde jag skulle vara. Vi var på ridskolan på eftermiddagen för de hade information inför dressyrtävlingarna.

Men i går! Oj, vad jag fick mycket gjort då! Med mina mått mätt alltså! Jag diskade, och det var en rejält stor disk, för vi hade inte diskat sen i lördags. Sen krattade jag en bit av trädgården, fick ont i både tummen och ryggen och hann, och orkade, ändå stryka all tvätten som hängt ute och torkat i det härliga solskenet sen på kvällen. Och inte nog med det. Jag bakade frallor innan jag gick och la mig! Stackars Richard fick maginfluensa under dagen och vi hade inget hemma han kunde äta, inget vitt bröd iaf, övriga saker är jag osäker på. Så jag bakade vitt bröd!

Han är bättre i dag, men får stanna hemma från ridningen, han har ju knappt ätit något på två dygn nu. Men jag ska åka snart. Kanske dags att öva lite. Antingen ska vi öva inför ryttarmärket, det tror jag att jag kan, men det kan också bli inför kadriljen och den kan jag inte...

Jag krattade lite i dag också, men inte så stor bit. Det kändes i armarna att jag krattade igår. Jag märkte inget innan, men när jag satte igång gjorde det riktigt ont. Det kommer att ta mig två veckor minst att kratta hela trädgården med den här takten...

Jag hade hönorna runt mig av och till. Jag tänkte först att de skulle kanske tycka om att gå och picka där jag krattat, för kanske hoppar det fram något gott. Att kratta är ju rätt likt det där krafsandet de håller på med hela tiden. Krafs, krafs, back och så ner med huvudet och picka bland det som eventuellt dykt upp. Men det var de inte så intresserade av, de ville hellre riva isär högarna som jag krattat ihop. Riktiga sprätthöns!

Eva är ett randigt djur...

... ränderna går aldrig ur.

Och tro nu inte att det är så att det var så länge sedan jag duschade så jag kan räkna smutsränderna... Däremot skulle det kunna vara de mystiska rivsåren som randar min kropp, men det var inte dem jag tänkte på den här gången.

Vad jag syftar på är min totala inkompetens gällande mitt bloggande. Jag har haft lite mycket att göra några dagar nu eftersom maken fyller jämt, halvjämt iaf (fyllde i onsdags, festen blir på lördag) och äldste sonen ska ge sig ut och tävla dressyr. Och en massa annat. Så jag hann inte blogga... Tyckte jag...

Trots att jag bestämde mig för, nu när jag startade om igen, att jag de dagar jag inte hann skriva någon ordentlig blogg, skulle jag skriva en liten kortis, några rader, något lite lustigt, en bild med en text eller någon liten tanke bara.

Nej, så gör inte Eva, nej inte... Nej, Eva tänker, åh vad jobbigt det blir, jag hinner inte, jag orkar inte, eftersom blogg i Evas huvud betyder två timmar av idogt skrivande och letande bilder och hela promenaden runt bland de andra bloggarna.

Så vad gör dumma jag istället då? Nej, istället för att skriva den jobbiga bloggen på fem rader så varför inte lägga åtta pussel istället... På den tiden hade jag nästan hunnit med om inte en kilometer hästprat (som kommer komma) så i alla fall en halvlång blogg om något annat av allt det som ligger och trängs på hjärtat.

Varför säger man så förresten? Att man har något på hjärtat? Borde det inte vara i? Sitter det på utsidan då? Ramlar det inte bort då? Är det inte viktigt nog att ligga i hjärtat? Och om man ska se riktigt krasst på det så är hjärtat en muskel som pumpar blod och inte alls någon plats för tankar och känslor. De sitter i huvudet. Tror jag i alla fall. Fast en del tankar och planer, och för den delen känslor jag har och har haft, har nog ramlat ner till fötterna. Känns det som.

Pussel ja... Är det någon mer än jag som ramlat i pusselgropen. Jo, jag vet ju att Millroll och Aniara pusslat flitigt på Facebookspusslet PuzzleBee. Jag var riktigt fast i det ett tag. Jag kunde inte börja dagen utan att lägga dagens pussel, eller de pusselutmaningar som nämnda vänner skickade till mig. Och ett tiotal andra pussel ur arkivet... Det blev inte bättre för att man blev rankad efter hur flitig man var (flitig som ett bi). När jag tittade sist var jag ett Capital B-bee. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Men det är nog bra!

Jag minns för hundra år sedan, när jag fortfarande jobbade på tidningen och hade en Macintosh. I den fanns bland annat ett pussel, ett enda motiv, en världskarta, jag brukade börja dagen med en kopp kaffe eller nåt liknande och la det pusslet. Sen kunde jag möta dagen...

Tillbaka till nutid så petade sen bloggvännen Lena in en pussellänk i sin blogg, där har jag fastnat och pusslat några dagar nu. Det är snäppet roligare än patiens faktiskt, att pussla via datorn. Akta er för att pussla, det säger jag bara. Om ni vill få något gjort vill säga. Vill ni däremot fördriva tiden och använda hjärnan utan att direkt slita ut den, så pussla gärna!

Till stan - och tillbaka igen...

Det är rätt konstigt egentligen. Men när jag åker till stan så gör jag så stor affär av det (går och handlar i så stora affärer...), det är lite som en expedition till nordpolen, en världsomsegling under havet, en tripp uppför Mount Everest, typ så.

Andra de åker till stan och köper en bit ost eller en t-shirt, lite i förbifarten så där. Jag måste skriva listor, planera, hinna med minst tjugo affärer - som helst ska ligga liksom intill varandra, alltså så man åker i rätt ordning och inte hit och dit i hela stan som en rikoschett, sen blir det oftast så i alla fall...

Oftast är vi borta så länge och kommer hem så sent så vi måste äta i stan också, då ska det planeras in också...

En viktig parameter i det hela är ju att vi har fem mil till stan, Jönköping i det här fallet. Vi hade planer på att försöka göra Skövde till 'vår' stad, den ligger lite närmre, någon mil, inte så mycket närmre som vi trodde att det kanske blev. Men vi har inte lärt oss att hitta där än, och det känns inte 'hemma'... I den mån att man kan känna sig hemma i en stad, man hittar i alla fall...

Den här gången var det viktigaste uppdraget att köpa födelsedagspresenter åt Mikael som fyller rätt så jämt på onsdag.

Det blev en väldigt hektiskt dag. Först var vi i kyrkan där barnen sovit över natt tillsammans med de andra söndagsskolebarnen. De brukar göra det några gånger varje år, leker och pysslar och har sedan hand om mötet dagen efter. Den här gången var det upplagt som någon slags underhållningsprogram på teve med lekar och intervjuer. Richard var programledare i min systers kavaj... så söt...

Sen åkte vi till stan. Vi var kanske inte i tjugo men säkert på tio olika ställen och köpte rostskyddsfärg till takstegen, märlor till kycklingburen, födelsedagspresenter till Mikael, mat, mer mat, dynor till trädgårdsmöblerna, varningstriangel, glödlampor, batterier, myrmedel, remmar till Richards sporrar och som sagt, födelsedagspresenter till Mikael, kanske inte ska nämna här, än, vad, och så köpte vi givetvis en massa mer.

Och så åt vi... Givetvis kunde jag inte vara duktig och ta en sallad, utan tog dum som jag var en kebabtallrik... Jag skyller på att de gör dem så goda där, ett av, mig veterligen, endast två ställen i stan som kan göra riktig kebab, inte sån där försvenskad äcklig. Och jag som redan var på väg upp igen... i morse vägde jag 0,4 kg mer än jag gjorde i går. Och så går jag och äter kebabtallrik... jag kunde ju tagit kebabsallad istället! Om jag nu var tvungen att gloffa i mig...

Så när vi var på väg hem bad jag Mikael att släppa av mig en bra bit innan vi kom hem så jag fick gå en bit. Det blev nio kilometer och jag vad dödstrött när jag kom hem. Jag tänkte ju inte på att jag sprungit i affärer hela dagen.

Så nu är jag trött. Dödstrött. God natt! I morgon ska jag skriva en kilometersblogg med bara hästprat!

Foccacia

Jag bläddrade igenom reklam i dag (igen) och i Ica Maxi var det en bild på bröd som hette foccacia. Det har jag aldrig ätit. Jag bor ju på landet där de fortfarande tycker att pizza och tacos är rätt så exotiskt... Jag hade i alla fall aldrig hört talas om det. Men jag bor inte under en gran, jag bor brevid...

Det såg himla gott ut i alla fall. Eftersom jag är inne på femte dagen av försöka-hålla-igen-och-bli-smal så såg det ännu godare ut än det kanske hade gjort annars... (jag har lyckats gå ner 1,6 kg på de dagarna faktiskt, men men, jag vet att det går fort i början och segar sen, det har redan börjat sega...)

Jag blev sugen på att baka lite sådana i alla fall så jag satt och googlade lite på recept nu. Tänkte jag skulle överraska familjen med sånt någon gång i veckan. Måndag kväll kanske (för det är väl enda kvällen i veckan jag har tid över).

Fast är det någon som har bakat det någon gång och har ett recept som funkar jättebra får ni gärna skicka över det!

Och om era katter etc fångar och äter fjärilar (eller söta fåglar, det går däremot bra med otäcka fåglar, som björktrastar, går även bra med möss och sånt) är det inte ni som drabbas men katten får fästingar, löss, mask i magen, kardborrar och kåda i pälsen, otäcka mardrömmar, läskiga bitar i kattmaten etc.

Jag tror det var en nässelfjäril du såg Lena, alternativt en pärlemorfjäril men de är nog inte lika vanliga.

Och har ni sett? Jag har skrivit en blogg som inte var en kilometer!

Fjärilar och grodor

Jag som skulle blogga varje dag, gärna flera gånger om dagen också som så många duktiga andra. Korta inlägg skulle jag slänga in. Då och då. Varför trodde jag att det skulle gå då?

Jag hade anledningar den andra april, jag var hos mamma och pappa hela dagen, lagade mat åt dem eftersom mamma var på begravning och vad det gäller matlagning... ja pappa kan laga mat, men jag tror inte han gör det ändå... Maten jag gjorde var rätt god, kanske lägger in receptet senare. Eller ja recept och recept, jag hittade på allteftersom så några exakta mått finns inte...

Sen var jag iväg och red på kvällen! Det gick hyfsat bra den här gången också och jag hade ännu mindre ont i ryggen/baken än tisdagen. Så det går ju åt rätt håll. Jag som trodde jag skulle få så ont så jag inte kunde rida på onsdagen....

---

Gaaaah... Nu satt jag helt plötsligt och skrev en himla massa om hästar och ridning igen... Jag som tänkte att jag INTE skulle göra det den här gången. Jag klippte sonika ut det och gör en blogg för sig om det sen.

Jag stensomnade när jag kom hem på onsdagen i alla fall. Fick inte på datorn innan jag slocknade ens. På torsdagen tänkte jag bloggat, jag satt en hel del vid datorn, trots fint väder ute. Jag var inne på andras sidor och kikade och skrev men fick inget till på min sida. Vad dum jag var, jag kunde ju skrivit något kort, slängt in en bild, vad som helst. Men det är tydligen skitsvårt...

Jag noterade med glädje att ni inte glömt/gett upp om mig i alla fall. Som några noterade så dubbelbloggar jag, fick för mig det, så jag skriver samma saker i gamla spacebloggen. Fast detta är liksom den riktiga bloggen, det andra är bara en utpost. Fast ni får så klart läsa var ni vill och tycker det funkar bäst. Men detta är i alla fall den blogg som kommer överleva om jag tröttnar på att dubbelblogga. Få se om det funkar bara. Anledningen till att jag bytte var ju att folk inte kunde komma in på spacebloggen.

Grattis till examen Eric! Vad kul! Hur firade du det?

Jag funderade på det där du skrev, vad som hade hänt om jag pussat grodan och samtidigt fått syn på en gul fjäril samtidigt som den svarta fjärilen aldrig lämnade grannens tomt.

Så här tror jag att det hade blivit:

Förutsatt att jag nu hade kunnat förmå mig till att lyfta upp en så pass stor groda... Om jag hade lyckats fånga den vill säga... Jag har aldrig tagit i en sån stor groda någon gång, bara såna där små, max 5 cm grodor som får plats i mitten av handen. Den här var så... stooor! Så mycket mer hopp och skutt och kall och slemmig...

Jag inser att det där lät så fjompigt girlish så det är inte klokt, men de blir liksom otäckare när de blir större... Säg att den varit stor som en St Bernhardshund, det hade varit riktigt läskigt! Jag är ingen hundmänniska men har inget problem med att klappa en snäll St Bernhardhund, förutsatt att han inte dreglar på mig. Men om jag träffat på en groda som varit så stor hade jag låst in mig i huset. Och ringt tidningen...

Om vi ponerar att jag hade lyft upp den, hade jag då kunnat förmå mig att pussa den... Bläääh liksom... Det måste varit en riktigt modig (eller korkad) prinsessa som gjorde det i den ursprungliga sagan. Tänk tanken... Fast nu är det ju på låtsas, så vi säger att jag pussade den. Och då kan det ju hända att det var en förtrollad prins. För på låtsas kan ju allt hända. Fast egentligen, så många prinsar finns ju inte så man kan slösa dem på att bli grodor... I Sverige finns mig veterligen bara en och han är väl fortfarande mänsklig? Det kanske var en politiker som häxan blivit sur på och förvandlat... Och då hade det kanske varit lika bra om han förblivit en groda. Eller en cykelreparatör som lagat hennes cykel lite klantigt, eller en dum lärare från när hon gick i högstadiet...

Fast har jag tur så är det en riktig snygging. Och eftersom jag så att säga räddat honom måste jag ju ta hand om honom. Frågan är vad Mikael sagt om jag kommit hem med min 'prins' och frågat om det var ok om han bodde hos oss... Kanske jag inte skulle fråga utan gömma honom någonstans... Så busigt av mig... Bara det att vi knappt får plats själva, så var gömmer man en fullvuxen grodprins? Under sängen har jag fullt med lådor och kassar, alla skåp är fullproppade och jag tror inte han trivs i en papplåda i garaget...

Sen kan det ju vara en grodprinsessa också. Om jag har otur... Det syns ju inte mig veterligen på grodor vilket kön det är. Eller jo, det gör det säkert för de insatta. Jag är inte insatt. En groda är en groda. Punkt slut. Jag vet att det finns olika sorter. Den här var grön, med dragning åt brun. En groda. Tjejgrodor och killgrodor ser jag absolut inte skillnad på.

I så fall kanske Mikael ställer sig något mer positiv till att hon stannar hos oss. Frågan är om det är bra...

Och så var det ju det här med fjärilen också. Jag tror att om jag sett en gul fjäril samtidigt som jag pussade grodan hade det förmodligen betytt att vi fått en riktigt fin sommar. Det hade grannen tyvärr också, eftersom det hade varit meteorologiskt omöjligt att ge honom dåligt väder. Trots den svarta fjärilen.

Däremot hade han drabbats av sju olyckor. Hans bil gick inte igenom besiktningen, hans fru lämnade honom och rymde med en skogsarbetare, hans rosor fick löss, han fick in myror i skafferiet, han fick kronisk ränneskita, hans jakthundar tappade lusten att jaga rådjur och intresserade sig mer för daggmask och han fick betala hela kommunens samlade restskatter.

För en svart fjäril stannar ju inte på någons tomt med flit. Troligen fångade han den och satte den i en liten liten bur, eller så kom den i vägen när han övade på dart, eller så matade han hunden på den, eller råkade trampa på den. Dumt gjort vilket som.

Vad lär vi oss av detta? Vad är sensmoralen i historien? Jo, man ska vara snäll mot fjärilar! Det kan förstöra en hel sommar om man inte är det!

På't igen!

Precis så!

Int ska man ge upp, int! Som kanske en norrlänning skulle ha sagt. Eller... nej... det där blev fel väl? För visst ger norrlänningar upp. Jo, det gör de.

Men inte jag. Visst har jag gjort ett jätteuppehåll i mitt bloggande, och varit lat och slö så det inte varit klokt. Men jag kan komma igen, jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Och den här gången SKA jag vara uthållig. Nu när jag gjort min blogg lite mer vårlik och allt... Jag ska angrippa bloggandet på ett lite mindre pretantiöst sätt tror jag. Tänka mindre, planera mindre, skriva mer och strunta i att leta efter passande bilder hela tiden.

Det är ju orden som räknas. För mig i alla fall. Ord är viktiga. Ord som skrivs, ord som sägs. Ord som inte skrivs har inte en chans. Ord som inte sägs, tja ibland är det bra, ibland bara sorgligt...

Jag har bitit tjuren i hornen också och ska ta nya tag i min bok också. Den jag skriver själv alltså. Inte någon jag läser. Eller jo, förresten, jag ska försöka ta tag i mitt läsande också. Och det gjorde jag i går kväll! Jag hade skickat efter en bok från barnbokklubben som Johannes är med i (eller rättare sagt som jag är med i åt honom), Mardrömsakademin hette den, jag började läsa lite i början när jag packat upp den ur paketet för att se hurdan den var. Några timmar senare hade jag läst ut hela boken! Den var på nästan trehundra sidor (barnbokssidor visserligen, lite större text, men inga bilder) så jag var stolt över mig själv. Småtrevlig var den också även om det gick att dra paralleller av motorvägs storlek till Harry Potter, men jag gillar de böckerna so what. Inte kom den upp till de nivåerna iofs, men det ska visst komma fler och den första Harry Potter boken var också lite tam vill jag minnas. Om man jämför.

Jag sa "skam den som ger sig" till min onda tumme och min ömmande rygg också och åkte till stallet och tränade dressyr idag också! Det gick bra. Som tur var. Jag var lite nervös. Jag var lite rädd att jag skulle gå och bli rädd, det var mycket därför jag bet ihop om smärtan och 'glömde' att ortopeden sa till mig att vänta en månad...

Jag förstår att detta tarvar en liten förklaring. Den kommer här. I korthet...

För två veckor sedan fick jag för mig att jag skulle rida igen de två lektionerna jag missade när jag var 'sjuk som en man' genom att rida två lektioner i rad, två timmar efter varandra alltså. Tanken var säkert bra. Richard har gjort det några gånger och tycker inte att man blir dubbelt så trött, snarare att man är uppvärmd och fit for fight andra timmen.

Men det var han det... Jag red Lucija första lektionen (i Richards ridgrupp), vi tränade hoppning och det gick bra. Lucija är Lucija, jag har ridit henne en hel del, hon är lite lat, men ärlig, dummar sig aldrig och älskar hoppning. Hon är precis lagom stor också, jag tror att hon är någonstans mellan en och sextio och en och sextiofem.

Andra lektionen skulle jag ha Akhila, hon är större än Lucija, kanske inte så mycket högre, men... större, inte riktigt en och sjuttio men tre mil lång från nos till svansspets, och lite... jobbig. Hon gillar visserligen också att hoppa men behöver mer driv, en ryttare som verkligen SKA över hindren. Det gick halvbra och lite heldåligt, hon smet brevid hindren och sånt. Men jag lyckades tvinga henne över. Tills precis i slutet då vi skulle hoppa en trekombination, alltså tre hinder så tätt så hästen bara hinner landa innan det är dags att hoppa nästa, låga var de, inte alls höga för vi har inte övat trekombinationer innan.

Jag var lite nervös för jag tyckte det kändes lite otäckt. Jag började bli rejält trött också. Men det var bara att ge sig på det. I full fart så hon inte hade en chans att konstra tänkte jag... Men precis innan första hindret kastade sig hästkräket åt höger (alltid åt höger) och den här gången var jag inte alls med på det utan tappade stigbygeln på vänstersidan och flög av åt högersidan...

Jag minns inte hur jag landade men Mikael som stod och såg på sa att jag landade på höger höft. Ont i baken och ryggen gjorde det i alla fall, det tog en stund för mig att komma upp från marken och jag fick ta hjälp av både ridläraren och Mikael för att komma upp på hästen igen, för upp skulle jag ju även om jag inte tänkte hoppa mer. No way!

Jag fixade hästen och hjälpte till med kvällsfodret som vanligt och inte förrän i bilen på vägen hem kände jag att det gjorde visst ont i tummen med, men ryggen var absolut värst. Jag kom knappt ur bilen efter de två milen hem. Och hur jag kom ner i sängen minns jag knappt...

Dagen efter gjorde det vrålont i ryggen fortfarande men dessutom också vrålont i tummen. Jag var hos mamma och pappa för jag skulle till Bronett vid ett. Tummen passade på att börja svullna rejält och bli både blå och rödaktig dessutom. (men varför dröjde den så med det kan jag undra?)

När jag varit hos Bronett knackade jag på hos distriktssköterskan och bad henne titta på den. Den kan vara bruten sa hon, bäst att låta en läkare titta, och så fick jag vänta lite till. Läkaren tittade och sa att det är inte omöjligt att den är bruten, du måste röntga den. Och det var jag tvungen att åka till Jönköping för att göra.

Så det gjorde vi. En trist och jobbig dag full av 'sitta och vänta' och till sist för att göra den här historien som blev jättelång, lite kortare, så fick jag av en ortopedläkare veta att tummen inte var bruten men att det var en rejäl muskelbristning och ett ledband som fått sig en rejäl smäll. Han trodde att det var tygeln som ryckt tag i tummen för jag borde inte skadat den så bara av att ramla på den. Den var inte bruten i alla fall och den behövde inte opereras så jag hade tur. Men jag skulle inte rida igen på en månad tyckte han. Och han skulle skicka mig vidare till sjukgymnast för att träna upp muskeln i tummen allteftersom den läkte för att den inte skulle bli stel.

Ett litet träningsprogram för herr Tumme alltså. Fast jag har inte sett röken av någon sjukgymnast så det glömdes väl bort. Jag vickar på den bäst jag kan och det går bra ibland ibland inte. Den blir bättre för var dag i alla fall. Svullnaden är nästan borta, det blåa likaså. Jag lyckas inte böja den lika mycket som den andra och den håller inte till att 'hålla mot med' om man tänker sig att man håller t ex en tung tallrik med ena handen, då håller ju tummen emot på översidan, den klarar den inte, den bara viker sig.

Ryggen var det aldrig samma fara med, det var tydligen 'bara' en muskelsträckning. Den blev snabbt bättre och bättre, och gick från att göra svinont i hela ryggen till att bara göra ont på högersidan till att göra ont i bara baken... Då försvinner den helt sen kanske, om den inte ska ner i fötterna så klart...

Och detta skulle föreställa den korta versionen... Ha! Jag må vara kort, ha kort minne, kort stubin och så vidare, men fatta mig kort det kan jag inte...

Jag skulle ha skrivit en kort blogg tänkte jag, men så blev inte, kanske lyckas jag bättre i morgon?

Jag var ute och gick en sväng i dag också, jag ska ju förutom alla de andra 'rycka tag i och dra upp mig' grejerna, se till att gå ner lite grann av alla de där eländes kilona som kom och hoppade på mig när sköldkörteln började bråka. Åtminstone tio kilo och helst femton ska jag gå ner... I alla fall tio tänkte jag försöka gå ner till skolan slutar ungefär. Jag tänkte försöka motionera så mycket som möjligt för att uppnå det. Långa promenader och en massa cykling. Och ridning.

Det var en fin promenad i alla fall. Vädret var underbart, verkligen riktigt vårväder, sådan underbar blå himmel och strålande sol. Jag såg massor av citronfjärilar. De var för snabba för att fotografera tyvärr. Ett par jag mötte på cykel sa att om den första fjärilen man ser är en gul fjäril blir det en fin sommar, en svart ska man helst inte se. (Fast vad händer om jag ser en gul fjäril och grannen en svart? Får jag bra väder och han skitväder då?)

Jag såg en jättestor groda också, som satt och solade sig eller vad den nu pysslade med, den fick brått att hoppa ner i bäcken och 'försvinna' när jag kom så jag hann inte fota den heller. Inte hann jag fota den stora korpen som satt på en sån där hög stubbe som de lämnar på hyggena. Han satt där så snällt ända tills jag fick upp kameran och tänkte fota, då flög han. Jag var så nära så jag hörde hur det svischade när han flög, de är riktigt rejält stora när man kommer så nära. Jag har bara sett, och hört, dem på håll innan, det har funnits ett (eller om det är fler) korppar här hela tiden.

Tussilagona höll sig stilla i alla fall. Och den bruna lurviga larven vad det nu var för något. Kanske att jag gör ett ryck med mina fotografier och lägger i foto på den någon dag.

Nu ska jag sova...

Sjuk som en man...

Usch, jag tror aldrig jag har varit så sjuk!

Och jag är inte riktigt bra än. Jag har hostat och haft feber sen i måndags, jag har inte ens orkat läsa, då är det illa... I dag har jag kunnat halvsitta i sängen och läsa Hälge... en klar förbättring...

Jag trodde faktiskt på fullt allvar att jag skulle dö. Inte som när jag hade panikångest och var övertygad om att jag skulle dö för att jag inbillade mig att jag inte fick någon luft eller att hjärtat stannat, utan på riktigt. Jag fick t ex för mig att det inte alls var bra att ha så mycket feber så länge. Det är det inte väl? Och jag vet inte hur mycket heller. Det var inget jag direkt tänkte på, att kolla, när jag inte ens visste vad jag hette eller vad upp och ner var...

En del är så väldigt noga med exakta grader på feber. Min fd svägerska kollade till och med sin bebis temp varje morgon även när han såg jättefrisk ut. Har jag kollat mina barns temp fem gånger var i deras liv är det nog inte mer...

Usch och fy i alla fall för att vara så sjuk. Det vill jag aldrig mer bli! Jag har hostat sönder varenda muskel i hela kroppen och hur det känns i halsen ska jag inte gå in på för då tappar ni bara aptiten...

I dag återvände jag lite grann till livet iaf. Och då kom maken hem med tio röda rosor och sa att det var alla hjärtans dag! Datum hade jag ingen koll på. Och jag hade givetvis inget åt honom. Vad dumt det känns... Fast jag kunde inte gärna göra något åt det...

Och inget födelsedagsfirande blev det här. Jag var borta hela dagen. Vi hade stalljour från åtta på morgonen, färdiga vid tio ungefär, men då hade maken bjudit hem oss till mina föräldrar så vi var där hela dagen och hade trevligt, sen tillbaka till stallet vid tre, red en stund, jag lånade Carro, den stabila tinkern, och sen tog vi in och matade hästarna och åkte hem. Och då började jag må kass...

Jag fick i alla fall en underbar födelsedagspresent av min snälla make! En ny dator som vi ska åka och hämta så fort jag är frisk. Den här 'snarkar' ju av och till, det är något som låter i den. Det börjar som 'snark' sen går det fortare och fortare, det låter som något som snurrar i den. Något som snurrar ansträngt liksom. Den ska bytas ut nu.

Jag som tänkte börjat blogga lite mer regelbundet nu.... Se så det gick med det. Åt skogen det också...

När blir A-linjen omodern?

När kan jag börja handla kläder igen?

Förr fick man gå till Myrorna om man var på jakt efter underliga kläder att klä ut sig i. Eller 'sticka ut' i, som en del tycker om att göra. Nu får man väl gå dit för att hitta normala kläder...

Jag fick en liten katalog med 'vårens mode' på posten häromdagen som jag bläddrade igenom. Jag har en djupt rotad motvilja mot att handla kläder. På riktigt alltså. Ta sig till stan, gå runt i affärer, prova, köpa, ångra sig, aldrig använda... Så jag handlar på postorder istället, ca tre fjärdedelar skickar jag tillbaka med en gång. Det fungerar bra att göra när man handlar på postorder. Hade jag handlat samma tröja i en affär i stan och ångrat mig lika mycket hade jag säkert aldrig lämnat tillbaka den, för då måste jag a) ta mig till stan igen och b) möta sura kassörskans sura motfråga, vad är det för fel på den då...

Men i vår lär jag bli utan nya kläder inser jag. Jag ville inte se gravid ut ens när jag var det (möjligen första gången) och jag vill absolut inte göra det nu!

Vem kom på A-linjen? Man måste ju vara extremt undernärt jättemager för att kunna ha något sådant. Och inte ens då är det speciellt snyggt. Shit, om jag vore så smal skulle jag se till att det syntes!

Sen, när man som jag är utrustad med större behag än vad jag tycker är nödvändigt blir ju den skärningen av kläder ännu mer hopplös. Antingen finns modellen med rynk över bysten vilket gör att den ser ännu mer ofantlig ut, annars tar man den modellen med avskärning precis under bysten vilket ger ett ynkligt litet utrymme att stoppa in behagen på över den där avskärningen.

Det är lika dumt som vadderade behåar. Det finns knappt något annat att välja på. Varför envisas klädtillverkare med att bortse från att det finns de som inte vill att det ska se ännu mera ut? Tror de att allas önskedröm är att se ut som Dolly Parton?

De få tillfällen man hittar en vetig behå är de a) fula och tantiga b) fruktansvärt dyra c) vill man ha matchande trosor är de i en otäck tantmodell som går upp till hakan. Klädfabrikanternas regel är: har man stora bröst är man tjock! Punkt slut. Trots att pinupporna i alla tider har stora bröst och i övrigt en nästan obefintlig kropp. Jag skulle vilja veta var de köpte sina behåar!

Inte för att jag direkt saknar kläder att ta på mig, men ibland vill man ju ha något nytt. Jag har massor av kläder, alldeles för många. Jag har svårt att slänga... En del kläder jag har är sen innan jag gifte mig och det är tjugo år sen...

Det låter ju trevligt på sitt sätt, att jag fortfarande kan ha kläder jag hade för tjugo år sen... Men det är en sanning med modifikation det. Jag har kläder jag kan ha. Jag har kläder jag önskar att jag kunde ha. Jag har kläder som jag egentligen borde inse att jag aldrig mer kommer kunna ha...

Jo, byxor har jag brist på. Som tur var är det inte a-linje på dem. Däremot är det ofta låg linje... dvs låg midja och med min för tillfället rådande kroppshydda väller det liksom över massa otrevlig kropp över den där låga midjan så det blir till att slita på de fem byxor jag fortfarande kommer i. Tre par av dem är ridbyxor...

Sen har mina kläder en olycklig tendens att få fläckar som inte går att tvätta bort. Te misstänker jag... Eller så ser de bara allmänt dassiga ut... Då tänker jag, som är en praktisk människa att de där kläderna är bra att ha när jag klipper gräset/målar/städar hos hönsen... Jag har kläder så jag skulle kunna göra de där sysslorna varje dag ett helt år och inte ha samma kläder mer än möjligen två gånger...

Om jag hade en två-årig dotter skulle jag möjligen kunna sätta på henne den här och kalla den kappa. Men jag skulle aldrig aldrig aldrig ta på mig något sådant själv...

Jag kom på nu att jag frångick något jag lovade häromdagen angående min blogg... nämligen att jag inte skrev om mode... Fast i det här fallet var det ju tvärtom. Anti-mode?

En barndomsdröm går i uppfyllelse...

När jag var liten åkte vi ibland och handlade i Jönköping. Det hände inte så ofta. Inte om man jämför med nu, var och varannan vecka...

Det fanns två stora varuhus där på den tiden. Hmm... På den tiden... det låter som om jag är åttio eller något sådant. Det kanske fanns fler, det är inte omöjligt, men vi brukade åka till dessa. Det ena var Tempo och det andra Domus.

Jag tyckte bäst om Domus. Detta var innan jag visste att det var storasyster till Konsum, och Konsum var äckligt. I alla fall i Mullsjö. Konsum var en av tre mataffärer. De andra var Ljungqvists och Lindströms. Ica-butiker båda två och trevliga. På Konsum luktade det kiss och där jobbade en tant som såg ut som ett troll. Jag misstänkte dessutom att det var hon som spred lukten...

Tillbaka till Jönköping (ca tre mil), Domus hade bästa bokavdelningen. Jag kunde den utantill, för när jag var liten var böcker min allra största last. Alla pengar jag fick gick till böcker. Mitt andra stora intresse var hästar. En intelligent gissning är då att de flesta böcker jag köpte var hästböcker. Rätt gissat.

Jag har fem yngre systrar och när jag var liten var min mamma, som det så fint heter, hemmafru. Det gick ihop sig men sådan lyx som ridlektioner åt lilla mig var inte att tänka på. Och absolut ingen egen häst, vilket var min allra högsta dröm...

Det fanns två våningar, eller om det var tre kanske, minns inte riktigt. På andra (eller om det var tredje) våningen fanns en rätt så välsorterad ridsportavdelning. När jag hade tröttnat på böckerna (och mina föräldrar handlade tråkiga saker som kläder eller köksgrejer och sånt) gick jag dit.

Jag brukade ofta släpa med min två år yngre syster som jag envisades att med att applicera mina intressen så hårt på så jag inbillade mig att vi tyckte likadant om allt, vilket säkert inte ens var i närheten av sanningen...

Där bland ryktborstar och ridstövlar pratade jag mig varm om hur mycket bättre säkerhetsstigbyglarna var (tänk att de ser fortfarande likadana ut...) och vad det var för skillnad på det och det bettet etc. Kom det någon i närheten pratade jag extra högt och försökte låta som jag hade egen häst och skulle handla saker till den... Det hände till och med att jag plockade ihop en samling borstar, hovkrats och grejer och låtsades att jag skulle köpa dem...

Fast sen fick jag ju alltid lägga tillbaka dem. Visst, jag hade ju kunnat göra som en av mina kompisar som hela sin barndom längtade ihjäl sig efter en hund, men vars föräldrar led av onormal städmani (vi var till och med tvungna att städa hennes rum medan vi fortfarande höll på och lekte...). Hon köpte koppel och halsband och grejer och hade hängande i sitt rum så hon kunde låtsas ännu mer att hon hade en egen hund...

Förra veckan (jag skriver ju inte på långa vägar så ofta som jag tänker mig att jag ska göra det vad det nu beror på) så fick jag äntligen gå till kassan med en hel korg full med en hel uppsättning olika borstar, hovkrats, grimma, grimskaft etc. och kände mig alldeles salig. Även om det inte var jag som valt ut det själv den här gången utan min son...

Och nej, vi har inte köpt någon häst än. Men vi har en sköthäst, ponnyn Lukas, och konceptet är sådant att man ska ha egna borstar och grimma till sin sköthäst. Det hade vi inget alls emot. (Fast den fina vinröda grimman vi köpte är borta... Tydligen har han skrapat av sig den i hagen...) Tanken är ju att vi ska få köpa honom när han går i pension, vilket han väl skulle kunna göra när som helst. De går bara och väntar på att vårt stall ska bli färdigt. Tyvärr får de väl vänta lite till. Vi är ju inte klara med vårt eget boende än.

Just nu håller 'vi' på med kontoret. Eller datarummet som de envisas med att kalla det. Men det ska bli mitt kontor där jag ska författa mina odödliga romaner. Då kan man ju inte gärna kalla det för datarummet...

Det där med vi är ju en sanning med modifikation också, för det är mest Mikael som håller på med det just nu. Men min tid kommer väl den också, det ska ju målas och tapetseras inom en inte allt för snar framtid.

Sen ska gästrummet och snickarboden (lilla huset) blåsas ur och bli bibliotek, ett jätteprojekt... Sen ska huset byggas till på både längden och tvären, köket ska bli större, ett badrum, ett pannrum, åt ena hållet. Åt andra hållet ska finrummet på nervåningen och sovrummet på övervåningen bli tre meter längre. Jag ska äntligen få den rymd jag saknar så...

Sen... ska vi göra färdigt stallet... Man får hoppas att Lukas fortfarande lever då, han är redan sjutton år...

Och på den sjätte dagen...

... fick hon äntligen tummen ur och skrev i sin blogg igen, trots att hon sa att hon skulle skriva varje dag...

Och inte blir det mer än så här heller eftersom jag ligger i startgroparna och ska åka nu. Hem till mamma och pappa för att våldgästa igen... Ingen Bronett i dag, men till stan ska vi... Ingen hönsmat den här gången, men väl en himla massa hästgrejer... Grimma, grimskaft, ryktborstar och grejer...

Så kan ni få suga på varför tills i kväll. Fast nej, vi har inte köpt någon häst än, vi har ju inget stall än!

Jag återkommer ikväll och då får jag inte sitta så länge som jag gjorde i går kväll, tills det slutligen blir för sent och jag blir för seeeg för att få i hop något!

En rolig historia får ni så länge:

En matematiker, en revisor och en ekonom söker samma jobb.
Untervjuaren frågar matematikern om han vet vad två plus två är lika med.
- Enkelt, svarar matematikern, fyra.
- Exakt fyra? frågar intervjuaren.
- Ja, exakt fyra, framhärdar matematikern.
Så kommer turen till revisorn, som får samma fråga.
- I medeltal fyra, svarar han, plus minus tio priocent, men i medeltal fyra.
När ekonomen till slut får frågan vad två plus två blir reser sig denna, går fram till fönstret, drar ner persiennerna, låser dörren, skjuter fram stolen tätt intill intervjuaren och säger med dämpad röst:
- Vad vill du att det ska bli?

Historien förtäljer inte vem som fick jobbet. Vem hade ni gett det till?

Ont! Men här är jag igen!

Och nu har det väl följaktligen gått tvåtusen år då... eller är det fler?

Jag hade aldrig tänkt att det skulle blivit ett sånt 'hål' i mitt bloggande, ännu mindre att jag skulle sluta helt. Hoppas att ni inte har gett upp helt om mig...

Men flyttandet tog mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tro. Sen kom julen på det.

Jag hade tänkt 'starta på ny kula' på det nya året. Det har heller inte blivit av. Ibland är det som förgjort.

Nåväl. Här är jag igen, tänkte stanna kvar, skriva, hälsa på, och om det är möjligt, roa... Nu är klockan mycket och jag ska upp vid fem, halvsextiden i morgon, oh, hemska tanke...

Morgondagen är tuff. Jag åker till mina stackars föräldrar tidigt på morgonen (följer med maken när han åker till jobbet vid sex, halvsju, jag har ingen bil än...) Sen ska jag till Bronett elva, vi ska till stan och handla hönsmat och lite annat sånt, men mest hönsmat. På kvällen ska jag rida igen.

Om mitt knä nu tillåter mig det. Jag red i dag (läs igår då kanske om det är onsdag när ni läser... det ser ju så ut på datumet iaf) och jag haltade därifrån...

Dålig reklam för verksamheten om någon sett mig... Mer än nittionio procent tänker troligen när de ser någon halta från ett stall att där har vi en person som antingen ramlat av, blivit avkastad eller sparkad. Något däråt. Så vilket av dessa hemska scenarion stämmer då in på mig?

Inget av det!

I dag red Richard halv sju, jag halv åtta. Medan han red satt jag och Mikael i klubbrummet och läste och kikade ut genom fönstret (eller in genom fönstret säger man väl... klubbrummet har fönster ut mot manegen, det ligger i ena kanten av ridhuset). Sen såg jag att klockan var jättemycket och jag skulle göra i ordning min häst. Jag hoppade upp och skulle springa ut och slog knäskålen rakt i bordsbenet...

Det låter dödsynkligt! Men det gjorde så ont så jag skrek och nästan svimmade, nästan kräktes. I tio minuter kunde jag inte röra mig alls. Sen lyckades jag till sist linka in i stallet och börja göra iordning Imre, och jo, jag hann, med lite hjälp och knät kändes efter ett tag inte alls.

Jag red min lektion som jag tyckte gick jättebra, Imre gick fint i både skänkelvikning, framdelsvändning och både höger och vänster galopp. Kanske har inte så mycket annat fungerat så bra för mig lately, men ridningen har gått framåt stort!

Jag rider numera två gånger i veckan, tisdag och onsdag, tror det kommer göra jättemycket för min utveckling, kanske äntligen kommer ikapp de andra... Richard rider samma dagar. På lördag ska vi på skötarmöte för vi ska skaffa oss varsin sköthäst så vi lär oss den biten också för snart, snart, kanske inte nu till sommaren men nästa sommar, då kanske vi har egna hästar!

Så det blir nog en hel del hästprat i bloggen är jag rädd... Men mycket annat också. Hönor t ex, jag letar äggkläckningsmaskin! Vi ska köpa ägg av folk med olika raser och kläcka fram egna små kycklingar hade jag tänkt!

Tillbaka till knät så började det göra ont när vi kom in i stallet igen och när vi kom hem efter att ha suttit still i bilen i två mil gjorde det vrålont och jag linkade rejält och uppför trappan till sovrummet var det en pärs att komma (med såna där små fåniga steg ni vet). Vi får väl se hur det känns i morgon bitti...

... som snart är här...

Kameran kom så klart inte med till stallet i dag heller! Så ej heller äpplen eller morötter till hästarna, vilket jag tänker varje gång! Men i morgon så, och då ska jag se till att det blir foton på 'mina' hästar, och kanske till och med på mig, även om jag är tjock tjock tjock efter julmat och stillasittande, måste gå ner, bli smal, bli snygg! Men men, jag har nya ridbyxor och nya snygga shortshaps!

Fort fort nu ska jag runt och göra lite 'reklam' för mig, sen ska jag soooova!