Feeeed meee....

Det var värst vad jag var gnällig i går kväll då...

Gnäll, gnääällll, gnööööl, Eva får inga kommentarer, gnäll och gnöl... Bara för att jag är sjukskriven och kan sitta hemma hela dagen och läsa och kommentera varenda rad i andras bloggar med en manisk noggrannhet (ibland) så får jag för mig att andra också ska göra det hos mig... Som om mina skriverier vore sååååå intressanta! Skärp dig Eva!

Som om jag vore något slags läskigt bloggmonster som levde på och växte av kommentarerna jag fick... Feeeeed meeee, feeeed meeee... Fast nu får jag väl aldrig mer några kommentarer när jag säger så...

Det är lite som när jag öppnar dörren och går ut och ställer mig på förstubron, då kommer hönorna springande i full fart med stackars tuppen som eftertrupp, han springer inte lika fort. Är det någon som har sett en höna springa någon gång, de ser så roliga ut! Har de riktigt bråttom, och det har de ju, det betyder en del i hönsvärlden att komma först... så använder de vingarna också för att det ska gå riktigt fort...

Jag brukar inbilla mig att det är för att de tycker så väldigt mycket om mig, men är jag krass så är det snarare maten jag har i händerna de tycker om... Jag kan inte låta bli att mata dem med lite russin, cornflakes och vad jag kan hitta, de blir så glada då...

I lördags bakade jag frallor, den där torra sorten som är jättegod när de är precis färska men som smakar sågspån tio timmar senare. Vi brukar äta så mycket vi orkar och kan med medan de fortfarande är varma och sen frysa in resten. Den här gången glömde jag frysa in dem så hönorna har fått kalasa på dem.

Jag brukar börja med att bryta bort små bitar och ge dem, men så är det någon uppmärksam höna som märker att biten jag har i andra handen är myyycket större och ger sig på den... sen står de och biter och sliter i den allihop och får loss varierande stora bitar och har jättekul. Nästan som om de vore rovdjur... Speciellt roligt är det när sista hönan får med sig resten och alla de andra jagar henne...

Fast vadå nästan rovdjur, de är rovdjur. Jag bevittnade med egna ögon hur Nadja fångade en groda och med ett välriktat dunkande i backen fick död på den och sen åt upp den och såg ut att tycka det var jättegott...

Tja, liknelsen var kanske dålig, för bloggkompisarna tycker jag ju faktiskt om även om de inte matar mig... Fast det är ännu roligare då, det kommer man ju inte ifrån.

Jag är väldigt fundersam i dag, tvehågsen, brydd... Vi fick ett telefonsamtal igår som innebar ett val och ett ställningstagande. Ska vi? Kan vi? Klarar vi det? Har vi tid? Har vi råd? Är det för mycket ansvar? Vi ska bestämma oss i kväll och jag vet fortfarande inte vad jag ska svara, eller rättare sagt, vad vi ska svara för det gäller hela familjen.

I morgon, onsdag, kommer våra spekulanter igen och ska titta på huset en gång till, den här gången med en svåger som smakråd, eller vad han ska med för. Hoppas de bestämmer sig nu, det lät rätt hoppfullt när vi pratade i telefon sist. Jag är rädd bara att de ska försöka få ner priset en massa. Vi kommer nog behöva våra pengar har jag en känsla av...

Vi har inte stökat till jättemycket i huset på de här veckorna, men lite har vi dragit fram och det behövs dammsugas och torkas golv. Egentligen skulle jag putsa fönster också för det hann jag aldrig till första visningen.

Det var meningen att jag skulle ha börjat med det i dag men jag har varit astrött. Det har väl med sköldkörteln att göra, jag har ätit medicin en vecka och inte märkt någon skillnad, jag har väl för bråttom antar jag. Dels tar det tid, dels är dosen säkert alldeles för låg än. Jag har i alla fall ett blodtryck och en puls som gör att jag nätt och jämt räknas bland de levandes skara som Mikael så snällt, fast bryskare, uttryckte det. Inte konstigt att jag är trött kanske.

Fast jag ska ta itu med det nu, innan det är dags att bestämma sig, och åka till stallet för veckans ridlektion. Jag satt och letade på nätet efter ridbyxor nyss, men fy så dyra de är. Fast jag är tvungen snart för jag är så trött på mina som är jätteslitna och fula. Fast jag borde väl gå ner rejält i vikt först. Det ska visst vara svårt enligt Fru Bloggare som vet. Jag har nog hört det förr, ämnesomsättningen har ju att göra med vikten... Jag får väl försöka höja den då. Om det inte vore farligt kunde man ju ta för mycket av medicinen... Får väl ut och jogga istället, eller åtminstone gå några små promender. Jag får släpa med mig barnen så någon kan ringa efter bil när jag svimmar...

-o-

Innan jag knyter på mig städförklädet (bildligt talat för jag har inget) och tar den imaginära dammvippan i min hand ska jag berätta om den stackars pojken på bussen.

Det var under min högskoletid, det vill säga max fem år sedan. Jag åkte buss in till skolan en tidig morgon. Jag var trött, jag brukade ofta utnyttja de där tidiga bussmorgnarna till att sova. Det eller plugga. Jag hade lagt upp min portfölj på sätet brevid mig för det var inte så många på bussen när jag klev på. Jag hade med andra ord säkert tänkt läsa något i alla fall. Fast sen blev jag väl för trött och stängde portföljen och sov istället. Fast jag lät portföljen ligga kvar i sätet, det var säkert vinter och skitigt på golvet.

Men någon gång under de tre mil jag hade in till Jönköping och högskolan klev det på fler resenärer och sätet brevid mig behövdes, halvsovande ställde jag ner portföljen framför mig och fortsatte sova.

Precis innan man kommer in i stan svänger bussen rätt tvärt åt höger, jag har varit med om att min portfölj legat på sätet brevid mig och glidit ner i mittgången i bussen väldigt många gånger så jag har vant mig vid att lägga handen på den just i den svängen...

Ni kanske kan gissa vad som hände? Halvsovande märkte jag att bussen började svänga och sträckte ut handen för att ta ett stadigt tag i... portföljen...

Men det var inte portföljen jag fick tag i... Ni kanske anar vad... Jag blev klarvaken med en gång och tittade in i en stackars sjuttonåring killes (eller däromkring) förskräckta och chockade ögon.

Jag vet inte om det blev bättre av att jag hasplade ur mig att jag trodde att det var min väska... Han klev av på nästa station. Jag hoppas innerligt att han skulle av där så han inte klev av så fort han kunde 'innan tanten fortsatte tafsa'...