Nu tar vi över här...

Jag kom ju aldrig så långt så jag började banka sönder några rutor. Jag var för trött. Jag var för trött för att gå ut och lägga mig på gräsmattan också. Dessutom är det ju 'i stan' där folk kan se en och undra vad man håller på med...

Så jag gick och la mig på Richards säng istället. Förr eller senare kunde ju regnet komma dit ner också. Han har sitt rum i suterrängplanet och jag har använt hans säng de här dagarna så slipper jag sova uppe i målarfärgslukten och iskylan. Fönstren här nere tyckte vi inte var så farliga så vi brydde oss inte om att göra något åt dem...

Och så stensomnade jag. Där låg jag fortfarande kvar när Mikael kom hem. Jag hade ju i och för sig inte kunnat göra någon nytta ändå i och med att det ösregnade.

Mikael och min pappa tyckte såklart att så här kan vi ju inte ha det så de kom överens om att det nog skulle gå att torka fönstren inuti med trasor och tryckluft så man kunde stänga dem så det gjorde de och sen packade Mikael in mig i bilen och körde mig till landet. Där rasade jag ihop på soffan med tre tröjor, tre filtar och två täcken och en brasa.

Och där har jag legat tills nu.

Jo, jag har varit uppe korta svängar, men så fort jag sätter mig vid datorn blir jag för trött och måste lägga mig igen. Men jag har noterat att Fru Bloggare, millroll, Smulan och Lena inte tycker att jag verkar vara riktigt så värdelös som jag tycker att jag är. Alla kan ta fel så är det ju. Och det är ju inte säkert att det är jag som har fel i det här fallet. Men jag kan ju ha det. Så ni ser, näsan är över isen nu i alla fall! Bara en liten bit men ändå...

Jag har ju matat hönor, pratat hönor, hämtat ägg, matat och pratat katter, klappat och gosat katter och inser att det är inte konstigt om man blir konstig när man är från djuren så länge, hela fyra dagar, det går ju inte.

Inte kom jag iväg till Bronett heller. Det är alltid så att de gånger jag kanske allra mest hade behövt gå dit, när jag är som mest under isen, då klarar jag inte av det. Så jag går bara dit när jag känner mig rätt så okej... Dumt egentligen. Han ringde till Mikael i dag förresten, han hade sett i sina papper att jag skulle på återträff med försäkringskassan för att prata om min arbetsträning, den som kom av sig nästan innan jag hann att börja... Så ska jag oroa mig för det...
Mikael är allt och allas sambandscentral just nu, i alla fall vad det gäller telekommunikation. Han ringde upp våra husspekulanter i går kväll. Då hade de haft ännu en vecka på sig att tänka, sammanlagt tre. Det måste väl räcka. Nej, då hade såklart frun hamnat på sjukhus, så det kunde de inte tänka på nu. Förra veckan höll de på att flytta från den ena lånade lägenheten till den andra så då kunde de inte heller tänka.

Men så praktiskt då... Jag har tappat tron på den där husaffären, det blir säkerligen ingenting med sånt veligt folk. Och de ska ha varit missionärer? Jag trodde det var handlingskraftigt folk som förutom att omvända infödingar fick slåss med tigrar, gräva brunnar, köra trasiga bilar på lervällingsvägar och ta hand om dödssjuka människor.

Jag är uppvuxen i pingstkyrkan. Det var helt okej, bara det att alla tyckte att mission var så kul. Jag tyckte det var det tjatigaste av det tjatiga. Inte ännu ett bildband om en till farbror i kakishorts med en undergiven fru i rosa sari (trots att hon är svensk) och massa glada negrer och en kyrka byggd i korrugerad plåt som var det finaste de sett och bilar nersjunkna till vindrutespolarna i röd lera och barn med magar som ballonger och flugor i ögonen som får vaccinationer och blir så glada så de blir kristna bara för det.

Jag vet att jag var hemsk. Alla andra tyckte det också. Alla små flickor i pingstkyrkan ville bli missionärer när de blev stora. Alla läste en gammal serie böcker som fanns i vår kyrkas lilla lilla uråldriga bibliotek som hette 'Djungeldoktorn', de handlade om en missionär som slogs med tigrar. Bland annat. Det var det enda jag minns i alla fall. (Googlade på dem nu, de är tydligen från sent femtiotal, tidigt sextiotal... bara en sån sak...)

De flickor som inte ville bli missionärer skulle bli sjuksköterskor, lärarinnor eller mammor. Det fanns inga andra alternativ. Pojkarna ville bli ingenjörer eller elektriker, eller bönder, vilket de blev sen, allihop. Det fick flickorna inte ens säga att de ville. Om de ville, som jag t ex. Flickorna blev lärare och sjuksköterskor (fast inte jag, jag blev journalist). En blev missionär. Hon tröttnade efter ett år och åkte hem och jobbade på en fabrik i stället. Jag sa inte 'vad var det jag sa'. Men jag kunde ha sagt det.

Men våra husspekulanter var nog inte vidare missionärer, efter trettio år i bushen fick de tydligen nog och åkte tillbaka till Sverige. Men köpa hus kan de tydligen inte göra. Vi hade två timmar på oss att bestämma oss när vi köpte det hus vi nu vill sälja. Det fixade vi. Huset på landet bestämde vi oss för på någon dag. Varför vela så? Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Veliga husköpare får inga hus. De kan dra dit pepparn växer. Tillbaka dit de kom med andra ord.

Dessutom hade den gamla skatan till kärring de hade med sig (mammans mamma) tydligen 'varit tveksam', trots att pappan och sönerna (tydligen inte mamman) ville köpa huset. Vad hade tanten med saken att göra? Hon skulle väl ändå inte bo där? Men hallå, vad är ni för dåliga pingstvänner, kunde jag ju säga till honom, det är väl aldrig någon inom den rörelsen som lyssnat på en kvinna någon annan gång. Varför nu? Och svärmor... Personligen hade jag bara blivit ännu ivrigare på att göra något tvärtemot vad min svärmor sa...

Det kanske är hon som håller i pengarna föreslog Mikael, som givetvis helt timid hade beklagat sjukhusvistelsen och sagt att det ingen brådska är. Nej, att hans egen fru håller på att gå upp i atomer det spelar kanske inte så stor roll?!! De bestämde att de skulle höra av sig på fredag. Med andra ord får vi alltså ringa på fredag. För de lär ju inte göra det. Fast jag vet redan att de säger nej. Efter tre veliga veckor säger de knappast ja, det hade de gjort med en gång i så fall.

Så fort Mikael pratat med dem ska han ringa till mäklaren. Det hade varit så skönt att slippa det. Nu blir det så i alla fall. Hoppas han kan ordna en hel jättehög med spekulanter och världens jättebudgivning så vi blir miljonärer!

Man kan väl få drömma...

Nu har jag i alla fall kommit upp ur soffan, feberfri vad det verkar. (Tills man läser vad jag skriver i alla fall). För nog hade jag feber innan, men har ingen aning om hur mycket för någon sådan där termometer har vi ingen. Vi har haft en, en gång i tiden. När barnen var små fick vi höra hur viktigt det var att ha en febertermometer hemma. Jaha sa vi och köpte väl en, men jag vet inte om vi har använt den...

Jag tycker det räcker med att se på och känna på den som har feber och konstatera att jo, det är feber, möjligen med graderingen 'inte så farligt' eller 'rätt mycket'. I det senare fallet, om det är någon av baren, kan man väl kanske börja fundera på om det kanske hade varit bra att veta hur mycket, tror att läkare vill veta det om man skulle få för sig att åka dit. Men så illa har det aldrig behövt att bli.

Richard har en kusin som är född ett halvår tidigare än honom. Hans mamma (som alltså var gift med Mikaels bror) hade en diametral inställning till febertermometrar... Hon tog vanemässigt tempen på den stackars ungen varje dag... Men så var han sjuk oftare också. Till hennes stora gädje kanske. Hon älskade att prata om sjukdomar och annat sånt väldigt ointressant, som bebisbajs, frottehanddukar, städattiraljer och kakrecept.

Hon tyckte att eftersom vi hade barn som var kusiner och dessutom så likagamla borde vi kunna bli bästa vänner, vi hade ju så mycket gemensamt. Hmm... Vi hade två nästan lika gamla barn, det var det enda jag kunde komma på... Barnen var dessutom så olika varandra två barn kunde vara. De ser inte ut som varandra, Richard var liten och mörk, hans kusin var lång, grov och ljus. De har inga gemensamma intressen whatsoever. Barnens farmor envisades i många år med att köpa exakt likadana julklappar till dem. Inget kunde varit mer fel... Oftast till Richards nackdel.

Han fick en lillasyster något år senare. Den stackars flickan envisades den tokiga mamman med att försöka dränka i rosa, volanger, spetsar, dockor och elände. Hon fick inte ta i en pojkleksak ens.

Fast det blev folk av de barnen ändå. Flickan blev en pojkflicka och jag log inombords. Mamman och pappan gick skilda vägar när barnen var rätt små. Det kan ha haft viss betydelse...

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan att jag hade feber... Men nu känner jag mig bättre och vad gör jag då? Jo, jag ställer mig och bakar... Det är ju bra. En liten lagom rivstart sådär när man just varit sjuk... Det låter lite som de där härdiga mammorna förr i tiden och i u-länderna som föder barn, reser sig och slaktar en ko och steker upp den eller plöjer ett par tunnland och sår och skördar samma dag...

Och som alla andra gånger tittar jag inte efter först om jag har ingredienserna. Det är ju ingen sport... Den här gången gick det precis, om jag tog lite grahamsmjöl också. Och det är ju bara nyttigt. Det blev gott också. En annan gång som jag heller inte tittade fick jag ta rågmjöl, havregryn, skorpmjöl, mannagryn och en hel del andra skumma saker... Men det blev också väldigt gott...

Det fanns inget gott att äta. Det var mycket därför. Jag hade inget ätit på ungefär två dygn och började bli lite sugen. Jag hittade en burk med stekta kantareller i kylskåpet, något som blivit över, vi hade plockat och stekt och använt hälften till smörgåsar häromdagen. Ok, tänkte jag, jag kan göra lite svampsås till lite pasta. Och gjorde så. Och åt upp det. Det smakade inte så gott. Men vadå, jag har ju varit sjuk, inget smakar så där värst då. Sen plockade jag iordning lite efter mig. Då såg jag att burken där kantarellerna legat var full med mögel...

Jag har ätit MÖGLIG MAT. Jag kommer att DÖ, jag kommer alldeles säkert att DÖ!

Nu säger då vän av ordning att för bara två dagar sedan tänkte du ju dränka dig, visserligen bara på gräsmattan men ändå. Att matförgifta sig själv är väl nästan ännu smidigare i så fall. Det är bara att tacka och ta emot?

Men det var ju då det... Och förresten så dör man säkert under fruktansvärt svåra plågor när man har ätit möglig mat. Asch då sa Mikael när jag berättade det för honom, (det säger han alltid när det inte gäller han själv) min mormor åt möglig ost, hon blev 95 år. Jo, men mögelost är ju en helt annan sak. Det äter ju du också. Men det sa jag inte sa han, jag sa att hon åt möglig ost. Sån ost som inte var meningen att den skulle vara möglig. Jo, men hon levde förr. Förr kunde de äta sånt för deras magar var vana vid sånt. De la sillar och fläsk i tunnor och hängde skinkor och bröd och lökar i taket och skar bort det möglet som syntes innan de åt av det.

Min mormor sa jag, sa Mikael, med inte så lite frost i rösten, inte min mormorsmormorsmormorsmormor. Min mormor bodde i en liten villa i grannsamhället precis intill Ica, hon levde inte på sjuttonhundratalet.

Nej, men hon åt möglig ost...

Och blev 95 år.

Fast jag blir bara 75 år, för det har jag sett i ett test på nätet. Fast då dör jag ju knappt av den mögliga maten då. Jag är ju bara halvvägs till 75 än. Men så skönt då.

Med andra ord hade det inte spelat så stor roll om jag lagt mig på gräsmattan i ösregnet heller då. Eller framför tåget. Eller i sjön. Så länge jag inte är 75 år vill säga. För det som står på Internet är väl sant?