Fönstren är husets ögon...

Vårt hus (det 'i stan') har väl ögoninflammation i så fall, stackars hus...

Jag målar fönster just nu så det är ungefär det enda som snurrar i mitt stackars huvud. Vi skulle behövt målat dem för länge sen men det har inte blivit av. Det kom väl så att säga ett annat hus emellan (vars fönster blev målade...) och så har det skjutits på framtiden.

Och nu fanns ingen återvändo, tyckte jag, eftersom huset ska säljas, så ska vi måla fönstren är det nu vi ska göra det. Jag tyckte vi skulle det, för det kändes inte bra att sälja ett hus med fönster med flagnande färg...

Så då fick jag göra det också...

Jag har hållt på sedan i fredags morse (det är sen söndag kväll nu) att det var att ta mig lite vatten (eller målarfärg kanske) över huvudet, speciellt nu när jag inte mår helt bra.

Jag har skrapat bort all lös färg, det var inte så illa som jag trodde som tur var. Jag har grundmålat de ytor där färgen lossnat, jag nöjde mig med det och nu i dag har jag börjat måla med den slutliga färgen. Jag målade inuti i dag så jag kan sätta ihop fönstren igen. Det är såna där vanliga tråkfönster med två rutor, dubbla glas och kopplade fönsterbågar, man kan pilla isär dem alltså och måla mellan. Fönstren på landet är finare, de ser ut som på den översta bilden. Det är såna med lösa innanfönster, det är sååå mycket enklare att måla såna, man slipper måla i omgångar och vänta på att det ska torka som jag får göra nu...

Jag tror jag kanske har pillat isär fönsterbågarna en eller högst två gånger innan... En del är duktiga och putsar mellan när de putsar fönstren men så noga är jag inte.

Men det blir några fönster att måla i alla fall. I köket finns det ett fönster med två såna rutor, i biblioteket ett fönster, i teverummet ett, där det ena är en altandörr så där är det mer att måla och i finrummet är det hela fyra stoooora rutor, fast det är samma stil på dem.

Sedan tvärtemot alla de andra fönstren så är fönstret i Johannes rum helt annorlunda. Jag har ingen aning om varför. På husets ritningar är det ett vanligt fönster, kanske har det hänt något med det ursprungliga eller så fanns det någon annan anledning. Det är en enda stor ruta som man vippar runt konstiga gångjärn som sitter på mitten. Man kan alltså vända hela fönstret så man får insidan utåt och tvärtom, men det är inte det lättaste så det är inte många gånger jag gjort det.

Pappa kom och hjälpte mig i fredags när jag började mitt måla-fönster-projekt... Jag är rätt noggrann och petig när jag gör något. Mikael tycker det i alla fall. Men pappa är ännu 'värre'. När han kom först i fredags och vi började titta på det så sa han att det räcker väl om vi målar där färgen lossnat. Jag tänkte att hallå, är det min pappa som säger så? Men så började vi skrapa och sen ville han gå över hela fönstret med sandpapper och jämna till och spackla i små ojämnheter och börja prata om ifall det räckte med ett lager grundfärg och då kände jag bättre igen honom...

På lördagen kom dessutom två av mina småsystrar, A som är nr 4 i syskonskaran och M som är den yngsta av de två tvillingarna som är de yngsta av systrarna, nr 5B kan vi säga...

Och idag var A med mig och målade mellan fönstren. Det tar tid... Jag tänkte låta fönstren stå öppna i morgon också så de får torka ordentligt så fortsätter jag måla på tisdag, insidan och utsidan och karmen. Jag hoppas jag är klar på torsdag.

Eftersom jag måste ha fönstren öppna medan färgen torkar måste jag ju vara här och 'vakta'. De andra är på landet och jag är alldeles ensam och det känns, om inte otäckt, som mamma trodde jag tyckte, utan trist. Och ensamt. Och visst ibland känns det lite knepigt. Det är massa ljud överallt.

Jag sover i suterrängplanet där vi inte målar fönstren, de såg inte lika dåliga ut där. Där kan jag ha värmen på och slipper målarfärgslukten. Å andra sidan står det helt öppet ovanför mig. Vem som helst kan ju kliva in genom fönstren på natten...

En del motgångar blev det ju... Det åskade så det dundrade och både ösregnade och haglade medan vi grundmålade på lördagen... Rätt ner i fönstren. Fast det såg inte så illa ut som jag befarade i dag när jag kollade över det. Då är det värre med alla små skitans flygfän (inte småfåglar då utan typ flugor) som fastnar i färgen.

Vi åkte hem och åt hos mamma på lördagen, smidigt och bra, men i natt (lördag-söndag) åkte hon till Skottland så vi fick klara oss själva. Mikael kom hem en sväng från landet och grillade lax åt mig och A och hennes man R.

Och... Nej, jag kom på nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit för att peta in lite bilder, att fy så tråkigt att höra om hur andra målar fönster. Det är ju tråkigt nog i sig utan att behöva läsa om att andra gör det... Men jag behövde väl prata av mig det.

Jag ska ta och gå igenom alla kommentarer jag fått innan jag slutar. Jag har ju fått så mycket kommentarer! Först tyckte jag det var segt och tänkte att ska ingen hälsa på mig eller? Men så ramlade de helt plötsligt in... Kul!

Vad kul Vic, att du läser mina bloggar. Mina andra läsare är ju såna med egna bloggar, där jag hälsar på och kommenterar så det är ju ett givande och ett tagande. Jag tänker aldrig/sällan på att även andra kanske läser min blogg... Du får skaffa dig en egen. Där kan du ju visa upp dina tårtor också...

Och angående våfflorna så har jag faktiskt testat med gräddfil, svart kaviar och rödlök och det är jättegott. Mycket godare än med sylt och grädde. (Pannkakor är godast med lönnsirap...) Nu hade jag varken det ena eller det andra och fick nöja mig med att strö lite socker på dem... Men de blev goda ändå. Jag brukar ta hälften mjölk, hälften kallt vatten, det ska helst vara isvatten har jag hört, i våfflorna, de blir frasiga och goda.

Vad det gäller flygplanet så måste det väl vara så att de inte får flyga så lågt. Man skulle ju ringa och klaga egentligen. Fast jag tror inte de bryr sig... Vart man nu ringer... Jag har ju inte varit hemma sen tyvärr så jag har kunnat kolla hur Saga verkar men de andra har inget sagt. Nu är de inte lika noga med hönorna som jag i och för sig...

Sen gör de tydligen lite hur de vill på landet... Mikael ringde hem i dag och sa att de jagade rådjur utanför huset hemma och en stövare sprang genom trädgården och jagade upp Ceasar i ett träd (oj vad han är lik ett rådjur...). Det var tur för hunden att han inte gav sig på hönorna, sånt händer ju har jag hört. Men det lustiga var att hönorna och stutarna i hagen intill blev jättearga på hunden och liksom försvarade Ceasar. hönorna kacklade argt och flaxade och sprang inte och gömde sig som man kunde tänka sig. Stutarna nöjde sig med att springa fram och ställa sig vid staketet och se hotfulla ut...

Annars är ju inte katterna och hönorna några vänner direkt. Men det är väl lite av 'bara jag får slå min lillebror'...

Jag berättade detta för min svärmor som kom och promenerade förbi i dag och hon (som har jägarexamen) sa att man inte får jaga rådjur med hund än. Så det är bara olagligheter hela tiden...

Jag har hört en del säga att det krånglar ibland när de ska kommentera hos mig. Jag har inte märkt något. Men det var ju likadant när jag hade spaces, jag märkte aldrig av krånglet, men andra gjorde det. Irriterande, för inte orkar jag byta en gång till... Säg till om det krånglar mycket.

Sen har jag tänkt på Perla en del, hästen vi kunde fått. Det känns så synd att vi inte kunde ta hand om henne för hon är en sån trevlig häst. Som förstahäst hade hon varit perfekt. Om det inte varit för hältan då. Svårt att veta hur man tar hand om sådant. Nu var det ju kört ändå eftersom vi inte hade stallet klart.

Sen, ursäkta mig SA, tycker jag det är så trist, att så fort man börjar prata om hästar så måste någon lustigkurre (oftast en man) roa sig med det där om att de är farliga i båda ändarna, bits och sparkas. Varför ska folk alltid dra den ramsan och börja prata om hur farliga hästar är? Vad har de för belägg för det? Ökar ett djurs potentiella farlighet med storleken? Hur ofta blir folk bitna och sparkade av hästar egentligen? Det är klart det händer, om man är slarvig eller ovarsam med dem, men inget man läser i tidningarna varje vecka direkt...

Jag skulle hellre sätta mina barn ensamma i boxen hos en häst och känna mig trygg än hos en hund. Man kan ju läsa varje vecka om hundar som biter ihjäl och skadar andra, mindre hundar, andra djur, barn och vuxna, hoppar på dem, ofta helt oprovocerat. Tydligen finns det ställen där folk inte vågar gå längre för alla lösspringande hundar som attackerar folk.

Och jag vet att det inte är hundarnas fel utan deras ägare. Men faktum kvarstår. På varje människa som råkar bli biten eller sparkad av en häst (i nittionnio fall av hundra är det den som håller på med hästen i så fall för hästar springer ju oftast inte runt lösa i tättbebyggt område och bits...) så går säkert hundra som blir biten av en hund och det kan lika ofta vara en som bara råkar vara på fel ställe...

Men hundar är ju söta och trevliga djur så dem får man inte säga att de är farliga och hemska om... Det gör jag inte heller, så där av rena farten som folk aldrig kan låta bli att kommentera hästar, annat än när jag själv råkar ut för dem. Som när svärföräldrarnas äckliga tax river sönder min fina kjol eller granngubbens jakthund skäller natten i genom så inte barnen kan sova. Men mig veterligen hade väl ingen häst bitit eller sparkat eller på annat sätt stört dig SA?

Och så var det husförsäljningen då... Vi har inget hört än. När de åkte hem på onsdagen lät de så positiva så och sa att de skulle höra av sig snabbt och att 'vi både hörs och ses' och det lät ju lovande, för om de skulle tacka nej behövde vi ju knappast ses... Men sen har vi inget hört mer...

Det är söndag kväll nu, de har haft fyra dygn på sig att tänka. Och innan dess två veckor. Hur mycket mer tid behöver de? När vi köpte huset för tjugo år sen fick vi två timmar på oss att bestämma oss...

Mikael ska ringa i morgon kväll om vi inget hört då och säga att om ni inte är intresserade måste vi ju faktiskt ha ut det på annons nu. Det bästa hade ju varit om vi kunde sålt det nu - så slipper vi mäklararvode... Men då vill det ju till att det händer något.

Det är jobbigt på alla sätt. Om de säger nej måste jag städa hela huseländet en gång till. Jag måste hänga upp alla gardiner och ställa allt tillrätta efter målandet. Om de säger ja kan vi ju istället sätta igång och plocka ut grejerna istället och flyttstäda...

Jag tror det är mycket detta och att det är så jobbigt att måla som gör att jag känner mig så konstig, nervös, ledsen, rent deppig. Jag antar att det är det i alla fall. Jag kan inte komma på vad det skulle vara annars...