Nej, det blir tydligen ingen Tale Of Two Houses... Synd för det kunde blivit intressant. Kanske en annan gång...
Så där blir det alltid när jag laddar för något 'stort', det blir ingenting. Nu nöjer jag mig med att skriva hur det går med vår husförsäljning. Det räcker till kan jag säga... Det blir nog rätt långt ändå. Om jag hinner. Jag arbetar under tidspress. Jag ska åka bort över helgen tillsammans med min mamma och mina fem systrar! Först sa jag att tack, men nej tack, jag hinner inte men sen insåg jag att jag nog behöver komma ifrån.
Om jag börjar med missionären... (och då menar jag vår husspekulant och ingenting annat!!!) För att friska upp ert minne så började det hela med att han ringde till oss den artonde augusti, samma dag som jag firade min födelsedag och vår bröllopsdag med en stor fest som jag heller ingenting skrivit om, fast jag tänkte det...
De kom och tittade på huset onsdagen efter det, vad blir det, den 22 augusti. En herr och en fru missionär, två barn och en arbetskamrat till mamman, tydligen bodde hon hos dem.
Det lät som de tyckte bra om huset och vi pratade på telefon med dem ett par gånger. De ville ta med svågern och titta på huset igen, tydligen kändes det marigt att bestämma själv...
Onsdagen två veckor efter första besöket kom de så igen. Vi hade fått städa hela huset en gång till och köpa nya blommor, ny frukt och snygga till. Pust. Den här gången var de åtta stycken... Svågerns fru och mamman till fru S var också med...
Det lät bra den här gången också, svågern verkade nästan mer entusiastisk än vad herr och fru S var och de lät mycket positiva så vi trodde affären var biff...
De skulle höra av sig mycket snart sa de, men när vi var inne i början av nästa vecka tyckte vi att nu hade de fått tänka länge nog så Mikael ringde på tisdagen. Då hade tydligen fru S hamnat på sjukhus med bukspottskörtelinfektion (eller om det var inflammation, jag blandar alltid ihop de där...) och de bestämde att på fredag vill vi veta hur de ska ha det.
De ringde aldrig så Mikael ringde, det tyckte vi var snällt och tillmötesgående. I regel är det ju köparen, inte säljaren som får ta det steget.
Men han svarade inte, trots fyra telefonsamtal, det senaste vid sjutiden på kvällen, det var ingen som svarade.
Vi hade vid det laget börjat tröttna på deras velighet för länge sen så när vi var i kyrkan på söndagen träffade vi en som jobbar som mäklare, det var meningen att han skulle ha skrivit pappren, om vi sålt direkt till missionärerna. Nu sa vi till honom att han fick ta över hela affären.
Vi bestämde att han skulle komma på torsdagen, titta på huset, fotografera och skriva kontrakt.
Så jag fick städa en gång til... Emellan där hade vi målat fönstren också så det var lite att ta reda på. Pust och stön.
Vi hade begärt 900 000 av missionärerna, det tyckte mäklaren var alldeles för lågt så han tyckte vi kunde sätta 950 000 som utgångspris och säkert komma högre än så. Han blev väldigt förtjust i huset, han trodde inte det skulle vara några problem alls att sälja det.
Han fotade från alla vinklar och vrår, alla rummen utom trädgården, den väntade vi med till måndagen när det var fint väder, och vi skrev kontrakt och gick igenom allt. Han var väldigt grundlig. Tre timmar tog det allt som allt.
Vi åkte till landet och pustade ut. Fredagen var jag helt död... På eftermiddagen ringde telefonen... Guess what...
Det var missionärerna. Nu kör vi, sa han, nu har vi bestämt att vi vill köpa huset...
Gaaaahhh!!!! Jag hivade över telefonen till Mikael för detta klarade jag inte av. Det var nog tur för han blev nog lite putt. Han drog upp att hans fru varit så dålig, men tydligen inte sämre än att hon varit hemma redan fyra dagar, så varför inte ringt tidigare? Han frågade varför vi inte ringt fler gånger. Men verkligen. Är det vår uppgift?
Vi sa till honom att kontrakt är skrivet, inget kan göras, vi kan inte sälja huset själva för mäklaren har ensamrätt på försäljningen i tre månader och om vi vill inte vänta så länge, vi vill sälja nu!
På måndagen fick vi veta att han ringt till mäklaren och dragit samma visa där om sin sjuka fru och det... Men han var fortfarande intresserad. Så pass så han kunde tänka sig att betala alla eventuella utgifter som blivit med mäklararvode etc. Han ville med andra ord inte ha någon konkurrens...
Men vi vågar inte lita på honom längre så vi sa att han får tävla på lika villkor med de andra, fast han får lite extra förhandsinfo eftersom han var först. Så i slutänden blev han väl nöjd...
I onsdags kom huset ut på nätet, tyvärr försvann en del bilder på hemnet.se vilket retade mig rätt mycket, för det var några av de viktigaste bilderna...
På måndag ska vi diskutera utformning av annons till tidningarna, på tisdagen ska vi göra om några av inomhusfotografierna för mäklaren har skaffat bättre vidvinkelobjektiv. Han var inte nöjd med de andra fotona. På onsdagen kommer annonserna i tidningen och Anticimex kommer och besiktigar huset. Den åttonde är det visning och sen hoppas jag att det inte tar många dagar innan huset är sålt...
På sitt sätt är det väl tur att det har dragit ut på det för mentalt har jag nog redan flyttat...
Fast i morse när vi vaknade på landet och nordan legat på hela natten och det var sexton grader i köket och allt kändes hemskt och trångt och primitivt började jag undra vad jag ger mig in på... Jag lämnar ett stort, bekvämt, välisolerat, uppvärmt hus med kommunalt vatten och avlopp och alla bekvämligheter man kan önska. Rum som jag älskar och har bott i i tjugo år...
Fast mitt i otäcka samhället som jag hatar, oväsen, skrik, ungar, bilar, ljud hela tiden... Jag flyttar till lugn och ro, sus av träd, hönor och hästar och i slutänden ska vi nog få vårt hus där att bli så bra som vi vill ha det... Bara en sån sak som att vi kommer bli skuldfria när vi säljer... Vi köpte huset för 250 000 så värdeökningen är rätt okej...
Nu ska jag packa de sista sakerna, en av mina systrar kommer och hämtar mig om tjugo minuter... Jag har hallen full av packning, det fyller en bil ensamt, så jag hoppas de andra inte har med sig någonting...
Så där blir det alltid när jag laddar för något 'stort', det blir ingenting. Nu nöjer jag mig med att skriva hur det går med vår husförsäljning. Det räcker till kan jag säga... Det blir nog rätt långt ändå. Om jag hinner. Jag arbetar under tidspress. Jag ska åka bort över helgen tillsammans med min mamma och mina fem systrar! Först sa jag att tack, men nej tack, jag hinner inte men sen insåg jag att jag nog behöver komma ifrån.
Om jag börjar med missionären... (och då menar jag vår husspekulant och ingenting annat!!!) För att friska upp ert minne så började det hela med att han ringde till oss den artonde augusti, samma dag som jag firade min födelsedag och vår bröllopsdag med en stor fest som jag heller ingenting skrivit om, fast jag tänkte det...
De kom och tittade på huset onsdagen efter det, vad blir det, den 22 augusti. En herr och en fru missionär, två barn och en arbetskamrat till mamman, tydligen bodde hon hos dem.
Det lät som de tyckte bra om huset och vi pratade på telefon med dem ett par gånger. De ville ta med svågern och titta på huset igen, tydligen kändes det marigt att bestämma själv...
Onsdagen två veckor efter första besöket kom de så igen. Vi hade fått städa hela huset en gång till och köpa nya blommor, ny frukt och snygga till. Pust. Den här gången var de åtta stycken... Svågerns fru och mamman till fru S var också med...
Det lät bra den här gången också, svågern verkade nästan mer entusiastisk än vad herr och fru S var och de lät mycket positiva så vi trodde affären var biff...
De skulle höra av sig mycket snart sa de, men när vi var inne i början av nästa vecka tyckte vi att nu hade de fått tänka länge nog så Mikael ringde på tisdagen. Då hade tydligen fru S hamnat på sjukhus med bukspottskörtelinfektion (eller om det var inflammation, jag blandar alltid ihop de där...) och de bestämde att på fredag vill vi veta hur de ska ha det.
De ringde aldrig så Mikael ringde, det tyckte vi var snällt och tillmötesgående. I regel är det ju köparen, inte säljaren som får ta det steget.
Men han svarade inte, trots fyra telefonsamtal, det senaste vid sjutiden på kvällen, det var ingen som svarade.
Vi hade vid det laget börjat tröttna på deras velighet för länge sen så när vi var i kyrkan på söndagen träffade vi en som jobbar som mäklare, det var meningen att han skulle ha skrivit pappren, om vi sålt direkt till missionärerna. Nu sa vi till honom att han fick ta över hela affären.
Vi bestämde att han skulle komma på torsdagen, titta på huset, fotografera och skriva kontrakt.
Så jag fick städa en gång til... Emellan där hade vi målat fönstren också så det var lite att ta reda på. Pust och stön.
Vi hade begärt 900 000 av missionärerna, det tyckte mäklaren var alldeles för lågt så han tyckte vi kunde sätta 950 000 som utgångspris och säkert komma högre än så. Han blev väldigt förtjust i huset, han trodde inte det skulle vara några problem alls att sälja det.
Han fotade från alla vinklar och vrår, alla rummen utom trädgården, den väntade vi med till måndagen när det var fint väder, och vi skrev kontrakt och gick igenom allt. Han var väldigt grundlig. Tre timmar tog det allt som allt.
Vi åkte till landet och pustade ut. Fredagen var jag helt död... På eftermiddagen ringde telefonen... Guess what...
Det var missionärerna. Nu kör vi, sa han, nu har vi bestämt att vi vill köpa huset...
Gaaaahhh!!!! Jag hivade över telefonen till Mikael för detta klarade jag inte av. Det var nog tur för han blev nog lite putt. Han drog upp att hans fru varit så dålig, men tydligen inte sämre än att hon varit hemma redan fyra dagar, så varför inte ringt tidigare? Han frågade varför vi inte ringt fler gånger. Men verkligen. Är det vår uppgift?
Vi sa till honom att kontrakt är skrivet, inget kan göras, vi kan inte sälja huset själva för mäklaren har ensamrätt på försäljningen i tre månader och om vi vill inte vänta så länge, vi vill sälja nu!
På måndagen fick vi veta att han ringt till mäklaren och dragit samma visa där om sin sjuka fru och det... Men han var fortfarande intresserad. Så pass så han kunde tänka sig att betala alla eventuella utgifter som blivit med mäklararvode etc. Han ville med andra ord inte ha någon konkurrens...
Men vi vågar inte lita på honom längre så vi sa att han får tävla på lika villkor med de andra, fast han får lite extra förhandsinfo eftersom han var först. Så i slutänden blev han väl nöjd...
I onsdags kom huset ut på nätet, tyvärr försvann en del bilder på hemnet.se vilket retade mig rätt mycket, för det var några av de viktigaste bilderna...
På måndag ska vi diskutera utformning av annons till tidningarna, på tisdagen ska vi göra om några av inomhusfotografierna för mäklaren har skaffat bättre vidvinkelobjektiv. Han var inte nöjd med de andra fotona. På onsdagen kommer annonserna i tidningen och Anticimex kommer och besiktigar huset. Den åttonde är det visning och sen hoppas jag att det inte tar många dagar innan huset är sålt...
På sitt sätt är det väl tur att det har dragit ut på det för mentalt har jag nog redan flyttat...
Fast i morse när vi vaknade på landet och nordan legat på hela natten och det var sexton grader i köket och allt kändes hemskt och trångt och primitivt började jag undra vad jag ger mig in på... Jag lämnar ett stort, bekvämt, välisolerat, uppvärmt hus med kommunalt vatten och avlopp och alla bekvämligheter man kan önska. Rum som jag älskar och har bott i i tjugo år...
Fast mitt i otäcka samhället som jag hatar, oväsen, skrik, ungar, bilar, ljud hela tiden... Jag flyttar till lugn och ro, sus av träd, hönor och hästar och i slutänden ska vi nog få vårt hus där att bli så bra som vi vill ha det... Bara en sån sak som att vi kommer bli skuldfria när vi säljer... Vi köpte huset för 250 000 så värdeökningen är rätt okej...
Nu ska jag packa de sista sakerna, en av mina systrar kommer och hämtar mig om tjugo minuter... Jag har hallen full av packning, det fyller en bil ensamt, så jag hoppas de andra inte har med sig någonting...
4 kommentarer:
Som sagt. Det blev ju inte så kort ändå. Ska bli spännande att höra hur det går där ute i skogen i vinter också. Det låter som ett väldigt lugnt liv med höns och hästar, men skenet kan ju bedra ;-)
Lycka till ! Jag tror du har gjort rätt val trots allt. Man kan ju inte bo på ett ställe som man hatar hur länge som helst, trots bekvämligheter.
Jag har frusit i 5 år (sedan vi flyttade ut på landet från väluppvärmd lägenhet) Det är värt det. Att frysa alltså. Fast, så låter jag inte kl. 6 på morronen när jag ruuuusar genom huset i riktning mot toaletten (har ett elelement där som jag sätter på en stund så jag klarar av att duscha o klä på mig utan att bli blå av köld) Det räcker att gå ner till hönorna och tända i vedspisen i köket, så känner jag mig rätt nöjd igen.
Kram
Det blir nog alldeles utmärkt med flytten tror jag! Och visar det sig att ni mot förmodan verkligen inte kommer att trivas, då är det väl "bara" att flytta igen... rätt mycket jobb med sådant, förstås, men det går ju att göra. Att komma bort från samhället låter hur som helst som en bra idé...
Hoppas det går bra med husförsäljningen nu då! Imorgon är det visning av min lägenhet, så själv har jag mest städat hela dagen idag... ganska trött nu! Men ska bli spännande att se hur det går...
Missonärer i all ära kanske, men guuu vad jobbigt det är med veliga personer.
Hoppas nu att ni får det sålt och att ni får det ni vill ha.
man får se saker från det positiva och då kan man väl frysa några år tills man fått i ordning...man sätter ju en annan prägel på ett hus som man byggt om själv, sen så finns det ju oftas en bättre historia bakom ett litet torp än ett hus som byggdes i stan enbart på ett lån från banken.
Kramizar//Anita
Skicka en kommentar