Blogg-Posten 6 oktober 2007

Var det förresten ingen som kunde den där höstdikten jag slängde in häromdagen, Höstens vår... Alltså, vem har skrivit den? Eftersom ingen svarade så får ni svaret här, en liten satir, mer i min stil, fast givetvis inte skriven av mig...

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat står.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsuppslag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamle fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Nils Hasselskog (under signaturen A:lfr-d V:stl-nd)

Den här gillar jag verkligen!

Annars är det inget vidare drag under mina galoscher! Jag ligger efter kan man lugnt säga. Vi var i Velinga på lördagen och det var meningen att jag skulle gjort både det ena och det andra. En sak hann jag klart med. Jag städade klart!!! All tvätt är tvättat torr och struken. Det håller sig i och för sig inte många kvartar men ändå... Huset är dammat, iordningplockat och dammsuget, men golvtorkning får vänta ett tag till... Man ska inte överdriva det där med städning...

Hönorna
Di små hönsen sprang runt hela dagen och hade det riktigt livat, de måste göra åt med en hel del kalorier under en dag! De fick en stor tallrik gröt på förmiddagen, de blir alltid så glada då. Fast när jag kom med den hade de precis lagt sig till ro i en gosig solhög så de var lite segare än vanligt. De la sig lite senare på dagen på ett annat ställe, när solen låg på där, och den här gången var det verkligen en hög, de såg ut att ligga på varandra, jag sprang in efter kameran, men när jag kom tillbaka så reste de på sig och sprang mig till mötes, de trodde säkert att jag varit inne efter något gott...

Det var meningen att jag skulle ha byggt en s k gödselbräda till hönorna i dag. Den ska sitta under deras sittpinnar, för hönor skiter sin mesta skit medan de sover (tur vi inte har det så...) så det är jättesmart att ha en skiva under pinnarna som man lätt kan städa av, istället för att göra rent på golvet under dem jämt och ständigt. Då kan de ju gå där också utan att få massa skit på sig. Men det hann jag som sagt inte. Det får bli nästa vecka... Jag har redan skjutit upp det där bygget typ hundra gånger för det skulle egentligen varit klart när de kom...

Barnen och vi och bygge mm
Richard grejade med sin cykel. Det började med att han förstörde ena trampan för ett bra tag sen, han fick låna Mikaels så länge, men nu köpte vi nya när vi var i stan, så de bytte han. Sen fick han punktering för någon vecka sedan. Mikael hade loss hjulet och lagade slangen, sen när Richard satte dit hjulet, han kunde inte vänta på hjälp så klart så blev det någon vajsing med växlarna.

Johannes hjälpte mig att göra tacogratäng och eftersom ni tyckte det lät gott så lägger jag ut receptet här. Vi hittade det på nätet så jag tar inte på något sätt åt mig äran...

Sen hade vi familjeråd på kvällen. Eller rättare sagt, vi skulle ha haft det, men Johannes stensomnade och vi andra kom inte fram till något direkt heller. Det känns ibland som att dra ut spikar med tänderna att få igång en diskussion om något viktigt i den här familjen. Just nu händer det massor och jag vill ha lite prat om allt det så inte barnen går och känner att de inte är delaktiga, att vi kör över dem eller något sådant...

Mikael byggde trappan upp till datarummet (ovanpå garaget-stallet) klart så nu slipper vi klättra på stege... Nu ska bara datarummet bli klart också... Det är bara påbörjat. Det ska vara klart tills vi flyttar helst. Och det ska barnens rum också, som inte är mycket längre kommet med. Starta paniiiiiken!!!!

Takogratäng
4 port:

200 g philadelphiaost
500-600 g köttfärs
1 påse tacomix
färska champinjoner
1 gul lökriven ost

Tillbehör:
nachochips (tex salta & ostsmak)
guacamole (avocado, cremefraiche, salt, peppar, citron, vitlök)
grönsaker (majs, tomater, parika, gurka, sallad osv)
tacosås
creme fraiche
jalapeno

Bred philadelphian i botten på en ugnsform. Stek köttfärsen och blanda i kryddmixen. Låt puttra en stund och häll det sedan i formen. Stek skivade champinjoner och lök och lägg överst i formen. toppa med lite riven ost och ställ in i ugnen ca 15 min 225C. Rör i hop guacamolen och hacka grönsakerna fint. Tacoröran och grönsakerna ätes sedan med nachochipsen som “sked”. Ät och njut. (bilden kopierade jag från den sida vi hittade receptet på, men det såg ut ungefär så på våra tallrikar också!)

Vi hade dessutom svarta oliver till. Man kan säkert variera det här receptet rätt mycket. Jag tror min syster, en av dem, har gjort tacogratäng med sån där turkisk yougurt i botten istället för philadelfiaost, det borde bli mycket billigare. Jag tror det kunde varit gott med några tomatskivor ovanpå gratängen också. Annars var det helt okej!

Jag åt givetvis för mycket. Jag äter alltid för mycket taco så egentligen ska vi inte äta det mer! Jag är som en alkis som inte kan sluta utan bara hivar i mig mer, tills jag rullar fram, byxorna går inte på mig och jag får ont i magen...

Vädret
var i alla fall underbart i dag, fast det var kallt inne så jag eldade nästan hela dagen. På kvällen såg jag sen att vi hade 25 grader inne, det var kanske lite att ta i... Men jag slapp frysa.

Och till alla de som trodde det var mina bullar på fotona... Det var det inte. Det var andra bullar det... Framgooglade. Jag glömde fota mina, kan göra när jag tar upp återstoden ur frysen. Men som jag sa till min familj, det här hör inte till vanligheterna. Så vi tar dem till speciella tillfällen. Så det kan kanske dröja...

God natt!

Blogg-Posten 5 oktober 2007

Mot en okänd strand
flyger duvan vit
När når budet land?
När når räddning hit?

Själen kastas kring
på ett järngrått hav.
Ovan: ingenting.
Under: blott en grav

Vilken tid det tog att hitta de stackars diktraderna! Jag lärde mig dem när jag gick på gymnasiet och de sitter (satt) någonstans långt bak i hjärnskrymslena. Så pass långt bak så jag inte kom ihåg dem utantill, bara lösryckta ord här och där och en del fel.

Jag googlade efter den men hittade den inte, den måste tydligen vara väldigt okänd... Sen kom jag ihåg att jag skrivit den i min blogg en gång. Och innan jag hittade den... Det var i januari 2006... Var jag hittade den den gången förtäljer inte historien, troligen skrev jag av den från min elevdagbok från gymnasiet men den har jag ju inte här på landet.

Men vem är det som har skrivit dikten? Det hade jag inte skrivit upp tydligen. Jag har för mig att den heter "På nyårsafton 18nånting". Ja inte just så, men jag minns inte årtalet... På nyårsafton eller Nyåret eller något däråt. Men den gick som sagt inte googla på. Men jag gillar dikten. Just nu känns det lite så. Som om jag kastas runt på ett upprört hav och inte vet riktigt hur det ska gå...

I dag var jag på landet nästan hela dagen och meningen var att jag skulle städa klart. Jag hann ju inte klart i går. Fast jag sov väääldigt länge så det blev inte så mycket tid över tyvärr. Och när jag väl kom upp var jag trööööttt. Jag tvättade och hängde ut tvätt för det var soligt och fint ute, äntligen en sådan där riktigt fin höstdag! När jag stod och hängde tvätt i solskenet var det riktigt skönt. Sen gick jag in och strök, synd att slösa bort så fint väder i och för sig...

Hönorna tyckte också det var en toppendag. Jag gick ut och titade till dem då och då, jag såg dem inte alltid och fick för mig att de sprungit bort. De kan få för sig att gå rätt långa svängar ibland och nu har de ju fått vara inne i hönsgården bara i flera dagar, då brukar de passa på att rajda runt.

Men i dag var de bara bakom vedruggorna och sprätte eller låg i små trevliga högar bland löven i solväggen framför gäststugan och solade insidan av vingarna när jag kom ångande och undrade var de var. De flög upp och såg så förnärmade ut som om jag kommit på dem med att sola nakna eller något... Vilket de ju gjorde... Det är roligt att se en höna ligga och sola. Första gångerna trodde jag de var sjuka. De la sig på sidan och lyfta vingarna i alla möjliga konstiga vinklar och ibland rullade de till och med runt och solade magen...

Flytt-Nytt
Vid sextiden åkte vi hem i alla fall, det var meningen att det skulle varit sex i alla fall, klockan var nästan kvart över när vi kom i väg så vi fick åka direkt till Johannes kalas med honom. Två stoooora paket hade han med sig, lejonet i det största och tofflorna i det andra, kompisen skulle öppna det minsta först, smååå tofflor i storlek 25...

Jag tog itu med kylskåpet med en gång när vi kom hem. Jag plockade ut allt och ställde på tidningar ifall det var kladdigt och tog loss alla lösa hyllor och grejer. Jag tände i pannan men hann inte vänta på varmvattnet så jag kokade på spisen...

Det tog mig faktiskt hela kvällen att städa det ynka lilla kylskåpet. Jag höll inte på med det i och för sig hela tiden, utan packade lite planlöst saker i en kasse som inte skulle stå kvar i kylskåpet och annat som jag tyckte skulle hem.

I finrummet fick jag syn på att vår julkyrka stod uppe på höga skåpet... De senaste åren har det blivit att den fått stå kvar, den har aldrig packats ner tillsammans med de andra julsakerna och jag har inte riktigt tänkt på det. ni vet nog hurdan kyrka jag menar, man kan dra upp den så den spelar stilla natt med en liten nyckel i klocktornet.

Nu har jag väl börjat se huset 'med andra ögon' och insåg att den borde ner... Däruppe låg också ett par kubikmeter tyg och halvfärdiga kuddar jag började sy till landet, kläder som skulle lagas, tapetrullar, teckningar som barnen gjort, tre lådor med fönsterlampor som inte ens var uppackade... Det låter värre än det är. Det är ett gammalt äppletskåp, det har en hög front och liksom en 'låda' längst upp, sidorna täcker en hel del...

Jag tog med tyget och julkyrkan till landet i alla fall, resten får ligga så länge, det syns inte.

Apropå julsaker, när vi var i stan i onsdags satt jag i bilen på vägen till stan och bläddrade i reklam, min vana trogen... I Coops reklam (tror jag) fanns det en adventsljusstake!!! Jag var djupt chockad! Det har ju precis hunnit bli oktober bara! Men det var inget emot när vi kom till Ekohallen! Där hade de börjat plocka fram en hel avdelning med bara julpynt, massor, flera kvadratkilometer! Har Ikea hunnit börja än? De brukar ju vara först? Jag brukar inte ha något emot tidig julskyltning egentligen. Men just i år, det är så mycket som ska göras före jul, jag får paniiiiiiik!!!!!

Vi handlade på vägen till landet. Vi köpte ljung på vårt Ica, klockljung, den var jättefin! Den får pryda trappan sen. Och i morgon ska vi äta tacogratäng enligt order från en arbetskamrat till Mikael. Åk hem och ta det lugnt, slå upp ett glas vin och laga en taakogratäng (med just det uttalet, tak-o-gratäng...) Det lät gott så det ska vi göra...

Och så hämtade vi Johannes, det lät inte som han hade haft något vidare roligt. Tyvärr. Men det hade varit trettio ungar så på sätt och vis förstår jag honom.

För övrigt...
har jag inte direkt ork till att skriva så mycket mer i dag... Vädret var bra, jag väger varken mer eller mindre.

I will be back...

... sade hon och log ett tvetydligt leende...

Blogg-Posten 4 oktober 2007

Så går en dag än från vår tid
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrens frid
Till jorden sänkes ner.

Det var väl konstigt då... Alla 'citat' som dimper ner i huvudet när jag försöker komma på något att skriva i början av Blogg-Posten (tänkte ha något sådant där varje dag, en rad ur en dikt eller ordspråk eller citat) råkar visst vara psalmer... Undra just varför, jag är inte speciellt bra på att sjunga psalmer, ofta har de så konstig rytm... Jag har ingen aning om melodin på ovanstående rader, men det är lite på samma tema som flera av de andra citaten.

Kanske är det det jag börjar inse, att dagarna går. Det har jag väl alltid vetat i och för sig, men att det faktiskt är tid som försvinner och ofta till ingen nytta... Det skrämmer mig lite. Jag borde fylla mina dagar med lite mer kvalitet. Kanske inte så mycket pussel på Facebook...

Hönorna
I dag har di små hönsen äntligen fått vara ute, jag har ju inte varit hemma (hemma på landet) på hela veckan innan. De var så glada! Jag vet inte hur många varv de kilade runt i trädgården och en av dem var till och med ute tills det blev mörkt. De brukar vara så noga med att gå och lägga sig när det börjar skymma. Rocky är alltid först, han är nog lite mörkrädd vår lille mes...

Fem ägg i dag också, jag börjar bli lite orolig för dem, de ska ju börja gå ner i äggproduktionen nu när det börjar bli kallare och mörkare. De måste ju få sin vintervila. De får ju inte gå i väggen... Det ska visst vara lite svårare att få såna här renodlade värphöns att ta sin vila. Jag tänker vänta in i det längsta med att ge dem extraljus sen när det blir riktigt mörkt. Får de inte det borde de ju dra ner på läggandet.

Nu när det är lite kallare på marken tycker de att det är rätt trevligt att ta sin middagsvila på nedersta slanan i staketet, de satt på rad där häromdagen. Det ser ut som om de sitter och småskvallrar. I dag var det lite soligare så de borrade ner sig i dammet på gården framför snickarboden. Det var nog soligaste stället i trädgården just då.

Flytt-Nytt
Inte så mycket mer där sen i går. I morgon ska Johannes på födelsedagskalas, han köpte ett goselejon och små små såna där tofflor man kan köpa till små barn, i form av små gråa kor som han trädde på fötterna på lejonet, det såg helkul ut. Hoppas hans kompis tycker det med.

Under tiden ska jag skura kylskåpet så det är fräscht till visningen. Jag vet inte om folk vill titta in i kylskåpet. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra det om jag flyttar till ett hus där det står ett kylskåp som är så pass nytt och fräscht så jag inte vill byta det med en gång. Vårt kan inte vara äldre än sju åtta år iaf och är fortfarande fint. Det förra råkade jag skriva på dörren med såna där whiteboardpennor som inte var riktigt bra... Det blev kvar skuggor efter det. Och det var när jag läste tekniskt basår, 1998-99...

Jag tänkte tagit hand om spisen också, skurat ugnen. Vi pratade om det innan här i kväll och jag sa till Mikael att hade inte din mamma något sådant där dundermedel att göra rent ugnar med, kan vi låna det tro? Han trodde mig nog inte om att klara av det så han sa att vi kunde låna henne också i så fall. Hon har nyckel så hon kan gå dit när hon vill och göra det i så fall.

Jag känner mig lite orolig... Jag vet nämligen att den ugnen ser hemsk ut. Och då menar jag HEMSK. Vi har inte gjort rent den på... någon gång alls tror jag. Den är iofs bara ett och ett halvt år men ändå... Det ligger något på botten, som nu är en svart... hög ungefär så stor som en halv ekorre... Var är andra halvan frågade Mikael när jag berättade om mina farhågor. Var det den som låg i pastan häromdagen?

Apropå ekorre så såg jag en förra veckan när jag gick hem från vårdcentralen, den låg död, såg ut att nyss blivit påkörd men var inte mosig och otäck, hade bara något litet blodstänk på munnen. Jag tänkte att det kunde ju vara bra om någon tog hand om den så alla skolbarn som kommer sen inte behöver se den. Dagen efter gick jag hem när jag varit hos Bronett då låg den där fortfarande, fast lite mer vid sidan. I tisdags den här veckan låg den fortfarande kvar. Fast mycket plattare och blötare... Nästa gång jag har vägarna förbi ska jag se till att inte ha vägarna förbi...

Fast det här hade ju inget med flytten att göra...

Jag började städa lite i huset på landet i dag, tänkte städat färdigt men annat kom emellan, brist på ork och sånt bland annat.

Jag bytte lakan bland annat i vår säng. Jag tänkte då att vad skönt att få hit sin riktiga säng, snart. Jag kom på då, med en liten suck, att den ska ju målas vit först. Den är i lackad furu, det passar inte alls in i det rummet. De små sängborden eller vad man ska kalla dem, som små byråar med två lådor i varje ska också målas vita men först ska lådorna lagas. Det är en klen konstruktion så jag ska byta hela insidan, lådsidor och botten, bara behålla fronten. Och byta handtag. Det lär ta ett bra tag med tanke på att det nästan tog mig ett helt år att få klart toadörren...

Dagens miss...
Jag får för mig att jag ska göra saker ibland. T ex kan jag tänka att i dag ska jag ha hela huset städat när Mikael och barnen kommer hem. För att överraska dem. (Stor chans att de ens märker något och ännu mindre uppskattar det). I dag var jag ännu värre...

Det är kanelbullens dag i dag. Jag fick för mig att jag skulle baka kanelbullar. Jag fick för mig det redan igår så jag hade redan köpt ingredienserna. Nu hör det till saken att jag inte direkt är någon bullmamma. I hela mitt liv har jag nog inte bakat bullar mer än max tio gånger, inräknat de man gör i hemkunskapen.

Första missen gjorde jag redan när jag gjorde degen. Jag gör ALLTID så när jag bakar. Jag läser receptet och ser att jaha, tjugo bullar/frallor/kakor blir det av det här. Varför göra så lite när jag ändå håller på och kletar. Varför inte dubbla receptet? Varför inte ha dubbelt så jobbigt när jag ändå håller på...

Sen stod det att det skulle vara sex deciliter mjöl i enkel sats, alltså tolv deciliter i dubbel. När jag rört ner tolv deciliter mjöl var konsistensen ungefär som, tja, lite lösare än havregrynsgröt, fast inte riktigt så löst som rabarberkräm... Jag fick ta i betydligt mycket mer mjöl...

Sen såg det inte ut som eländesdegen jäste... jag började baka i alla fall och insåg att det var stor skillnad på vanlig fralldeg (och frallor har jag bakat några hundra gånger) och bulldeg. Bulldeg är MYCKET kletigare.

Och ingen kavel har vi här på landet än. Varför vi inte tagit med den övergår mitt förstånd. Eller assistenten, så man slapp stå och kleta för hand i en för liten bunke... De gånger vi behövt en kavel har vi tagit en glasflaska... Jag fick göra det nu med, det gick inte så bra.

Smöret var för hårt för att bre ut på degen så jag mikrade det... sen kunde jag hälla det på degen... Jag tänkte gjort hälften kardemummabullar för det tycker jag är godare, men det hade vi ingen. Inte här.

Först testade jag att rulla degen och skära skivor, så som man lärde sig i hemkunskapen men det var kletigt värre, degen satt fast i skärbrädan och skivorna blev alldeles platta så det såg ut som små ödlor i bullformarna...

Andra halvan av degen bakade jag ut som jag vill minnas att mamma gör. Det var ett tag sen jag stod brevid och såg henne baka bullar, men jag minns att hon skar remsor och vispade runt i luften en stund och så blev det en skruvad snurrad bulle...

Jag avstår från att berätta hur jag bar mig åt... Det låg små knöliga högar i varje bullform när jag var klar iaf.

Då kom Mikael och barnen hem. Richard bar en papperspåse i handen, med vår hemstads bageris logotype på... Gissa vad det var i den... Jo, fyra kanelbullar...

Vi skulle äta varsin smörgås först. Jag hade kokat ägg och vi skulle göra äggmackor. Plötsligt var det rörigt och jäktigt och stressigt, Mikael gapade på barnen att hjälpa till och jag försökte skala färska ägg (ni som försökt vet att det är omöjligt) och göra te och bre smörgåsar och duka samtidigt. Jag försökte skära bröd utan att ha någon ledig yta att vara på för det stod saker över allt så jag fick sätta ner skärbrädan på GOLVET. Och brödet gick sönder i smulor. Mikael satte sig vid datorn vilket jag tyckte var fel läge. Sen ringde telefonen och han pratade med en telefonförsäljare säkert en kvart innan han sa nej tack. VAD skulle det vara bra för.

Sen var det ännu mer gnat och tjat och skrikande och bråkande. Till sist stod jag inte ut mer utan tog ena bullplåten och skrek att ni uppskattar inte ett skit av vad jag gör och sprang ut på trappen för att häva ut dem rätt ut i trädgården, men Mikael ryckte till sig plåten. Som tur var i och för sig för egentligen ville jag inte slänga ut dem, bara visa att jag var ledsen.

Så jag sprang upp och la mig i sängen och bölade istället och kom på då att visst ja, jag skulle ju bäddat... Mikael kom upp och försökte trösta/be om ursäkt/få mig att komma med ner.

Jag gick med ner till sist men kände mig fortfarande ledsen. Tills min yngsta syster M ringde. Det är nästan skrämmande, hur hon kan pricka in och ringa när jag är ledsen, och kunna trösta mig så. Det är inte första gången.

Det dröjer nog tills jag bakar bullar igen i alla fall... Fem år eller så så jag glömmer bort hur jobbigt det var.

Men degen är lika god som jag minns det...

Språklådan
Jag kom att tänka på en annan sak, som aldrig jag brytt mig så mycket om men som min svensklärare (observera att det inget a är mellan svensk och lärare!) på gymnasiet retade sig på... Man säger "ur min synvinkel" och "från min synpunkt". Inte tvärtom. Tänker man efter låter det lite konstigt att säga "ur min synpunkt".

Fast ännu värre är hans andra'hatobjekt' nämligen uttrycken "att ta livet av sig" och "att begå självmord" när man blandar ihop dem och säger "att ta självmord"... Rätt vanligt om man tänker efter. Att folk säger så alltså.

Aktuell rapport
Tja, det har gått lite neråt i alla fall, men mycket var det inte och efter dagens frosseri av bullar och bröd (och kanderade jordnötter) lär det väl peka uppåt igen. Jag får ta den där promenaden som aldrig blir av i morgon. Med tanke på att jag har lite att ta igen får jag väl gå hem... Två och halv mil...

Vädret
var riktigt fint i dag. Solen sken och det var rätt varmt, för att vara höst, i luften. Hönorna trivdes. Jag tvättade och hängde ut två maskiner tvätt och det hann torka.

Det skulle vara fint väder på måndag = visningsdag. Hoppas det stämmer.

Och jag ska byta musik... Jag gör det i morgon.

Blogg-Posten 3 oktober 2007

Dagens Blogg-Post börjar med en dikt. Få se om ni kan författaren?

Höstens vår
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek –
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Den är lång... kom inte ihåg att den var så lång, men den är fin. Jag tycker bäst om de här gamla fina dikterna... Tycker man om hösten håller man kanske med författaren. Till och med jag som inte tycker om hösten rycks med...

Flytt-Nytt
Tänk... En gång tänkte jag att jag skulle göra en egen blogg som jag skulle kalla Flyttbloggen, där jag skulle skriva om alla vedermödor med husförsäljning och flytt. Nu blev det bara en spalt i Blogg-Posten och inte ens det hinner jag riktigt med...

De nya bilderna ligger ute och tyvärr tycker jag inte det är någon förbättring, visst, vidvinkeln är bättre man ser mer av rummen, men fotona är mörkare och det är en underlig skugga på allihop... Kan det vara husspöket?

Besiktningen är klar. Klockan ett skulle han komma. Mikael kom hem tio i och då var han redan där, men det tycker jag inte han ska kunna säga något om, för det var ju sagt ett... Tydligen hade det varit en riktigt trevlig gubbe enligt Mikael. När han kom ner i badrummet (det med marmorbadkaret) frågade han om vi verkligen skulle sälja och frågade vilken dag visningen var... Kanske han dyker upp.

Det var inga stora fel på huset, lite fukt på några ställen i källaren men det finns ju inte många hus som inte har det, iaf inte såna gamla. Han gillade inte klätterhortensian på husväggen heller, den fick en anmärkning. Men på det stora hela var det nog inget som avskräcker folk. Det tror jag inte. Jag har alltid trott att det är som en bilbesiktning, att man blir godkänd eller inte. Men tydligen är det mer som en beskrivning av det skick huset är i vid försäljningen så köparen vet vad han får... Åttatusen kostade det oss och då var han där knappt två timmar... Sen tar vi en försäkring mot dolda fel, inte för att jag tror att de kan dyka upp något nu, vi har ju inget märkt på tjugo år, men man vet inte... Den kostar nästan lika mycket den...

Jag vågade som sagt inte vara hemma när han var där, så jag promenerade hem till mamma och pappa, eller rättare sagt, jag gick bara en bit, för klockan hade hunnit bli så mycket så halvvägs hann Mikael ifatt mig och så fick vi lunch hemma hos dem. Stekt makrill... Det är så gott! Och givetvis hade hon stekt pannbiffar eller vad det var till Mikael för att han inte gillar fisk. Jag sa att han äter vad som serveras, basta, men det hörde hon visst inte...

Sen skyndade Mikael hem till besiktningsmannen. Jag var Duktig Dotter och diskade. Mamma och pappa envisas med att inte skaffa någon diskmaskin. Det är konstigt, på landet känns det bara trevligt att diska, här var det bara jobbigt... Jag vet inte om jag påmindes om alla de gånger jag diskade när jag 'var liten', det var ju inte alltid med direkt villiga händer, det ska erkännas...

Sen satt mamma och jag och broderade och pratade som ett par små tanter... Jag har en julduk som jag hållt på med i tio år, eller om det är mer... Det är en sån där liten avlång som ska ligga på ett soffbord. Löpare? Det är samma motiv i båda ändarna. Det var nog mycket därför det stannade av, det är såååå tråkigt att brodera samma sak två gånger. Sen var det en insekt som kröp ner i påsen och dog för många år sen och lämnade en hel massa äckliga fläckar på duken. Jag vet inte om det går att tvätta bort, men jag ville brodera klart den först. Jag har en känsla av att det kan bli konstigt annars, om man tvättar den halvbroderad?

Inköpsrunda
En tripp till stan blev det med. Vi köpte tryckimpregnerat virke till trappen till stallet. Det ska gå en på utsidan av huset upp till en dörr (min svågers gamla balkondörr), vi sparar massa plats både i garaget på nervåningen och i mitt kontor på övervåningen om vi har trappan på utsidan. Rätt mysigt blir det också, för jag får en pyttebalkong, jag kan sitta där med min bärbara och skapa underbar litteratur när solen skiner!

Vi köpte skor till barnen, eller rättare sagt kängor. De är säkert rätt varma, det fanns inga bra mellanting. Gympaskor känns för kalla och sen fanns inget upp till varma kängor... Det är en jobbig period nu. Morgnarna är kalla, nästan nollgradigt och då är säkert kängorna jättesköna, men på eftermiddagen när det kan vara femton grader varmt och sol som i går och i dag (kanske) då känns det säkert som en bastu runt fötterna... Men men det är väl övergående.

Vi köpte faktiskt kängorna på Maxi. Det känns lite knäppt att köpa skor där, men vi var och tittade på tre skoaffärer innan vi gick dit för att köpa mat. De hade fina svarta läderkängor till halva priset. Johannes ville gärna ha såna. Richard envisades med att ha såna där som ser ut att vara baserade på gympaskor. Han fick det efter lite tjat, jag ville helst att han skulle ta svarta han med, de var fina. Men det allra bästa var att man fick tre för priset av två för jag hittade jättefina svarta pumps, klassiska nätta, rund tå, lagom klack, satt som gjutna. Och jag som aldrig köper skor...

Blommor blev det inga. Jag tänkte handlat på Granngården och köpt torvströ till hönorna samtidigt. Men de hann stänga innan vi hann dit. Vi för köpa blommor på Ica istället, Mikael såg att de hade ljung där med. Och då kan vi köpa dem precis innan visningen också. Så de säkert är fräscha.

Vi åkte till Ekohallen istället. De har torvströ, och det var till och med billigare än på Granngården! De har en väldigt bra hästavdelning där, Richard hittade en hjälm han ville ha, en sån där modern med ventilationsrand. Fast den var dyr, 550 kronor... han får vänta till jul... Jag tycker inte de är så snygga, jag är lite mer traditionell. Min är sliten men jag gillar den, rosetten har visserligen ramlat av men jag har den kvar så jag ska försöka sätta fast den igen.

Men jag köpte mig ett par snygga handskar och ett ridspö! Jag har lånat Richards innan, ett tag hade jag Johannes ridspö, han slutade ju rida efter bara en termin, det var visst inget för honom, men jag har tappat bort hans spö... Och till Richard köpte vi jättefina ridstrumpor, såna där långa rutiga. Han har ett par shortchaps men de börjar bli både väldigt slitna och lite väl trånga, han ska få nya men de är ju så dyra så han får vänta till jul, tills dess får han ha ridstrumporna till sina ridkängor. Ridstövlar känns lite överdrivet på hans nivå...

Vi köpte alldeles nybakat bröd som vi festade på till kvällsmat, där är gott att göra det ibland även om det kanske inte är så nyttigt. Det ena var grovt och brunt, gott, det andra var lite orangefärgat, format som en båge och enligt innehållsförteckningen skulle det vara ostbågar i, det kändes inte på smaken men det var gott i alla fall.

Språklådan
Nu tycker en del att jag är fånig. Men jag har retat mig på det här så länge nu så jag exploderar snart!!! Vad frågar ni då? Jo, de och dem. Jag retar mig så på hur svårt folk har att fatta det där. I sin rädsla att skriva talspråk (dom) skriver de istället 'dem' överallt och det ser ju så dumt ut!

Ett exempel: "Jag har tre hönor, dem heter Ada, Beda och Asta." Ser folk inte hur dumt det ser ut? Visst, man behöver inte vara grammatiskt och språkligt exakt korrekt i forum och bloggar, men det behöver ju inte vara helfel heller...

Så här ska det vara: "Jag har tre hönor, de heter Ada, Beda och Asta." Däremot: "Jag tycker om dem.

Det hemska är ju att det är folk i min ålder som gör fel och i alla sammanhang... På högskolan hade jag till och med en lärare (ok, bara labbassistent, men ändå) som skrev så... Lär de inte ut ordentligt i skolan hur man använder de och dem?

Jag har ofta stött på det i de forum jag frekventerar. Jag skulle vilja säga till, rätta till, hjälpa, det kliar i fingrarna på mig, men så lätt som det hettar till i forumssammanhang bleve jag väl både lynchad och svartlistad... Svårt det där.

Aktuell rapport
Jag glömde väga mig, men jag har säkert inte gått ner något. Det är säkert sköldkörteleländets fel, grrr... Men jag har inte ätit något godis. Bra gjort! Fast det känns inte riktigt som jag orkar engagera mig i någon slags viktnedgång, det är lite för mycket nu och då behöver jag pilla i mig lite godsaker då och då... Fast jag får väl nöja mig med nötter då... Cashewnötter, kanderade jordnötter och pistaschnötter blev det. Och ett liiiiiitet glas amaretto...

Vädret
Skapligt. Solen tittade fram och det var inte jättekallt. På kvällen var det stjärnklart och en alldeles riktig 'gubbe i månen', med näsa, öga och mun!

För övrigt...
Jag har funderat på att när jag nu måste röja bland mina tillhörigheter och slänga sånt jag inte behöver kanske jag ska 'städa' i bloggen också. Det känns inte kul, men de vänner jag har i min lista som inte bryr sig om att hälsa på och läsa min blogg (eller i vart fall skriva kommentarer) de tänker jag faktiskt plocka bort vad det lider.

Så om ni vill stå kvar där och få besök och kommentarer av mig får ni ta och ge det tillbaka! Jag vill inte låta gniden och jag tycker inte era bloggar är ointressanta, men min tid är tyvärr begränsad...

Ni vet själva vilka ni är, det handlar alltså om de som inte skrivit en endaste kommentar på flera månader. Jag kan gå med på det i de fall där personerna i fråga inte skrivit något i sina egna bloggar, men de som skriver för fullt i sina bloggar och dessutom vad det verkar har en livlig kontakt med andra kan jag ju inte låta bli att börja undra om jag inte är önskvärd?

Innan någon säger något så skyndar jag mig och säger att nej, jag har inte varit inne på någons blogg på evigheter, jag hinner aldrig, inte kommentera i alla fall, det är min eller er just nu, men i morgon, jag lovar, då ska jag både läsa och skriva!

Blogg-Posten 2 oktober 2007

Var dag är en sällsam gåva
en skimrande möjlighet.
Var dag är en nåd dig given
från himlen, besinna det!

Var morgon är nåd och ansvar
med löften och nya krav.
Var afton står klara stjärnor
och frågar dig vad du gav.

Var afton står fjärran stjärnor
i glans över dag som flytt.
Var morgon dig Herren kallar
och väcker din vilja på nytt.

Vackert eller hur. Jag hade de första raderna i huvudet och trodde det var en dikt och googlade. Det är en psalm, nr 180 i Psalmboken fick jag veta, alltid lär man sig något. Och jag tyckte den var så fin så jag tog med hela.

Det är ju lite tankvärt det där, varje ny morgon är ju faktiskt en ny möjlighet, men även ett ansvar och när dagen är slut kan det kanske vara bra att ställa sig frågan: Vad har jag gjort i dag, vad fyllde jag dagen jag fick i gåva med? Ofta ingenting tyvärr... Många av mina dagar känns helt meningslösa. Så jag kanske ska brodera det där på en tavla och hänga på en plats där det syns. Toa kanske...

Bilden är väldigt fin också. Jag kan knappt med att säga det men den var ursprungligen ett pussel i Facebook... Jo, det är en last, det tar alldeles för mycket av min tid, men det är roligt...

Flytt-Nytt
I dag på morgonen fick jag annonstexten i mailen från mäklaren. Nog kunde man uttryckt sig mer kreativt och lockande. Tror jag. Men jag orkade inte komma med några förslag och han är ju ändå den som jobbar med det så han vet väl bäst... Enligt honom har mellan fem- och sexhundra varit inne och tittat på huset på nätet... Då är en hel del släkt och vänner till oss men inte alla...

Sen kom han en sväng vid halv fem och tog fler och bättre foton i huset, han hade skaffat ett rejält vidvinkelobjektiv till sin nya kamera och då blev det bättre. Han hade bråttom så han stannade inte länge. Flera rum som jag tänkte att han skulle tagit nya foton i tyckte han inte behövdes så dem hade jag snyggat till till ingen nytta.

Nu ska det väl ändå bara behövas en enda städning till, innan den stora - flyttstädningen, nämligen till måndag när visningen är. Sen hoppas jag att det inte tar allt för många dagar innan huset är sålt...

I morgon kommer de och besiktigar huset. Bäst att kolla igen om det är något jag måste göra till då. Mer än att tömma sopskåpet, för det såg jag att man skulle göra. Jag är rädd att traktorn i garaget (vi har inte blivit av med den än!) kommer stå i vägen och när de kommer får inget stå i vägen för då kommer det bara stå i besiktningsprotokollet att det inte gick att titta för det var oframkomligt. Då hjälper ju inte dolda-fel-försäkringen ändå antar jag...

Mikael är med på besiktningen, jag skulle bli fnoskig av att ha folk gå runt och muttra saker in stil med 'det där var inte bra...' och 'men vad har ni gjort här' och 'sånt här kan bli möööööögel...' Jag åker till mamma och bidar min tid där... Hon skulle bjuda på lunch.

Stalltips!
Fast inga direkta tips egentligen... Bara lite rapporter från ridningen. Tipsen och råden är det snarare jag som behöver. Fast det gick hyggligt i dag! Jag hade King! Han heter Kingstone egentligen och är väldigt fin. Mörk fux, rätt lagom stor (liten) häst, 155 eller något sådant. Han är en helt annan typ av häst än Lucija, grövre, mer halvblod antar jag. Han är ridskolans mest skolade häst och har tävlats i dressyr. Och så sätter de mig på honom...

Han ser ljusare ut här än han är, för mycket blixt... Fotot är från i somras, han hade skadat ögat (på andra sidan) och de satte upp luggen för att den inte skulle falla i ögat på honom och irritera.

Men det gick riktigt bra. Trots att vi red i stora nya ridhuset får jag väl säga... för trots att det är färdigt är det långt i från klart. Det finns ingen belysning för de får inte tag i någon elektriker som vill åta sig arbetet. Nu i kväll hade de dragit dit lösa lampor och riggat upp utmed väggarna, vilket gjorde att man blev bländad ett par gånger varje varv. Det var rätt skumt ändå.

Sen är sanden på 'golvet' nyditlagd och inte åtkörd så det var som att rida på en sandstrand. Tanken är ju trevlig men det var jobbigt för hästarna. King hade gått lektionen före också så han var lite trött. Men ändå den mest framåt häst jag fått rida hittills! Jag som är van vid de tröga hästarna drev honom så i traven att han flög fram. Det blev till och med lite galopp i dag och för första gången någonsin kändes det inte som 'hjälp jag kommer åka av' utan riktigt bra! Jag tror att det finns hopp för mig med...

Vi övade teknik, dressyrteknik, kan man säga, att rida fina volter på rätt ställen, stora serpentiner som korsar medellinjen, att börja och sluta trav och galopp vid rätt bokstäver (ridbanan har bokstäver utmed väggarna som hjälp) och sånt. Vi övade skänkelvikning och där fick jag känna hur det var att rida det med en mer framåt häst. Det var mycket mera hålla tillbaka än de andra så det gick så där.

Jag minns inte, jag tror aldrig jag berättade om förra veckans ridning. Vi hoppade då. Jag hade Lukas, en c-ponny, fast han är rätt okej i storlek ändå, han är stallets grand old man, en läromästare. Kanske eventuellt kan han få pension hos oss. Det känns också lite vanskligt, gamla hästar har ju den lilla nackdelen att de dör så småningom...

Det gick jättebra då också, jag hörde det på min ridlärare att hon var positivt överraskad. Då travade vi ändå bara över hindren än så länge, de är inte högre än kanske 30 cm, men jag red rätt vägar och gjorde allt annat helt rätt också. Hon sa det i dag också att det gick ju så bra sist med Lukas och det har gått bra med Lucija också. Så det var väl därför det blev King i dag. Och jag var helnöjd för det kändes på något sätt så bra. Som om det äntligen fungerar på något sätt.

Och jag som var trött som en gnu innan blev återigen så där märkligt pigg som bara ridningen kan göra mig.

Aktuell rapport
Ingen viktnedgång att rapportera... grrr... Jag som knappt åt någonting i går! Ingen promenad, jag hann inte för jag sov hela förmiddagen, städade på eftermiddagen, var hos Bronett och red. Fullt upp. I morgon ska jag gå ut till mamma och pappa, det är tre fyra kilometer.

Jag har inte ätit något godis och inget annat onyttigt heller, fast två smörgåsar med leverpastej till kvällsmat var kanske en för mycket... Nötter sägs ju vara nyttigt, jag tog en mycket liten hög (max två matskedar) av en blandning cashewnötter, russin, solrosfrön och jordnötter, det får bli mitt nya 'godis'.

Jag har fått order om att dricka minst två liter vatten om dagen, men det fungerar inte än. Jag glömmer bara av det. Jag får göra som när jag pluggade, ständigt bära med mig en sån där liten halvlitersflaska och sitta och dricka då och då. Jag brukade göra åt minst en flaska varje föreläsning på den tiden...

Vädret
Uppehåll. Kallt. Massor av löv har ramlat ner. Grått, vitt, brunt, svart, gult. Nej, usch.

I morgon åker vi till stan när besiktningen är klar, vi ska handla byggmaterial (som vanligt) och något slags höstskor till barnen, deras gympaskor är både slitna och lite för kalla när det är kallt. Jag tänkte köpa ljung och sån där blomkål (inte sån man äter utan sån man har i krukor utomhus) att ställa på trappan på visningen. Den borde väl stå sig till på måndag?

Blogg-Posten 1 oktober 2007

Kom ihåg att i dag är första dagen i resten av ditt liv!

Extra aktuellt en sådan här dag då den första (oktober) råkar inträffa på en måndag. Det bara måste ju börjas ett nytt liv då!

Alltså ska Eva för hundramiljonte gången sluta med godis, gå ner tio kilo, vara snällare och varje dag: motionera, t ex gå en rejäl promenad, skriva på sin bok, sin blogg, bädda sängen, diska disken, stryka stryken, hålla snyggt (jag är inte man så jag kan säga så om att städa...) och allt möjligt annat som alla andra gör, alla andra riktiga ordentliga duktiga (vuxna) människor.

Inte för att jag är vuxen men man kan ju låtsas...

Torparhelg
Helgen som gick tillbringade jag i ett fint litet torp utanför Falköping (bild ovan), som vi hyrde, jag och mina fem systrar och vår mamma. Vi har haft såna där helger vid några tillfällen innan också och även om jag ibland tycker det är lite onödigt att hyra ett ställe att vara på när vi kan vara hos någon av oss så har det vissa poänger. Ingen är värd och ingen är gäst på det här sättet. Det är bra.

Vi hade delat upp matlagning och sånt. Jag hade inte tänkt vara med egentligen för jag tyckte det var för mycket annat, flytt och renovering och allt. Men i sista sekund kom jag med, jag tänkte att det kanske kunde vara bra att ta en andningspaus.

Och det kändes bra att jag kom med, dels för att vi, för en gångs skull faktiskt var med allihop, dels för att två av mina systrar hade saker att berätta för oss (som inte hörde ihop) som var bra att vi fick höra alla samtidigt. Särskilt det ena. Inget jag berättar här dock...

Det var ett fruktansvärt blåsväder på fredagkvällen, natten, lördagmorgonen, jag trodde vi skulle blåsa bort (kanske hamna i Oz?) men det gjorde vi inte. Jag delade ett av de två rummen på vindsplanet, där hördes blåsten bra. Jag sov inte bra den natten, om det var för att det blåste eller för att det var första natten på nytt ställe vet jag inte. Andra natten gick bra. Det var väldigt lågt i tak, snedtaket gick nästan ända ner till golvet och jag slog i huvudet massor av gånger, dörren in till rummet var så lågt så lilla jag fick böja mig riktigt mycket för att kliva in. Men det var mysigt! (Den här sängen sov jag i)

Jag lyckades komma upp vid halv åtta, åtta både lördag och söndag och gick och la mig bland de sista och höll mig ändå vaken. Jag kunde knappt tro det, jag hade varit lite orolig att det skulle bli som det brukar, att jag sover bort mer än halva dygnet. Men det var nog som jag lyckades mota det framför mig. Vi kom hem vid fyra fem tiden och vid sex sov jag.... Till två på eftermiddagen dagen efter, jag vaknade till lite emellanåt det gjorde jag men inte förrän då kunde jag gå upp och göra lite nytta...

Vi ägnade tiden åt att prata, ibland två och två, om de lite mer allvarliga ämnena och däremellan lite flams och trams, en hel massa mat och så spelade vi lite spel. Vi hann inte med hälften av vad vi tänkt som vanligt...

Frälsarkransen
Alla mina systrar och min mamma har varsin frälsarkrans. Och då menar jag så klart inte någon livboj, även om symboliken såklart finns där. Det är ett radband, uppfunnet av före detta biskopen Martin Lönnebo. Jag fick en av dem i present när vi var i stugan. Så snällt av dem. Och vi ägnade en hel del av lördagen åt att läsa om och lära oss hur man kan använda den.

Man använder det när man ber och går motsols, det börjar med en guldpärla som står för Gud, det finns sex lite ovala pärlor som står för tystnad, vilket inte är helt oviktigt i bön om man nu vill låta Gud ha en chans att göra sig hörd... En liten vit pärla är jagpärlan, den större vita pärlan intill den står för dopet. Den stora beiga pärlan kallas ökenpärlan vilket står för svårigheter och motgångar. Den blå pärlan är bekymmerlöshetspärlan, de två röda är kärlekens pärlor, de tre små vita är hemlighetspärlor och den svarta är nattens pärla och den står för det svåraste i livet, sorg och sånt. Den sista pärlan, vit och stor står för uppståndelsen, man kan se livets gång i radbandet från födelse till död.

Jag vet inte om jag nämnt det i bloggsammanhang innan, men när jag var ung och trotsig och ville göra revolt mot värlen runt omkring mig hade jag ett lite annorlunda sätt att göra det på... Jag bestämde mig för att bli katolik... Nu kom jag aldrig så långt, mycket berodde det på att den genomtrevlige irländske prästen som höll i den kurs jag skulle genomgå för att få konvertera slutade och flyttade och jag fick hålla till godo med den dötriste polske broder nånting... Tur var väl det i och för sig, jag tror inte jag hade blivit någon god katolik...
(Detta är katolska kyrkan i Jönköping, den kyrkan jag gick i då)

Fast en del saker saknar jag från katolska kyrkan, t ex vigvattenskålen från ingången och radbandet. Som idé tyckte jag var rätt okej. Inte för att jag ville be tio Ave Maria i rad, det kunde jag faktiskt inte förstå vad det skulle ge... Men som något att koncentrera sig runt. Så jag tycker den här frälsarkransen är en riktigt bra grej, i alla fall för en glömsk och okoncentrerad och rörig virrpotta som jag, om jag ska få någon slags kontinuitet i mitt böneliv.

Flytt-Nytt
På flyttfronten lite grann nytt... I dag skulle mäklaren ringt och vi skulle bestämt hur texten i annonsen i tidningarna skulle utformas. Men han har inte hört av sig... Hmm... Han får en himla massa betalt av oss om han lyckas sälja huset så då får han väl se till att göra det han ska?

En arbetskamrat till Mikael sa till honom i dag att han ser trött ut. Det gör han. Mikael svarade att det är för att vi håller på och säljer vårt hus, mycket att göra. Då berättade arbetskamraten om en bekant till honom som har ett hus på gång i Mullsjö... Det visade sig att det var vår missionär han kände... Utan att berätta att det var vårt hus lyckades Mikael luska ut att missionären sagt att han var villig att betala de 950 000 som vi begär nu. Så vill ingen annan ha huset så blir det han i alla fall...

Kan jag pusta ut nu då?

Nej, självklart inte!

I morgon ska mäklaren komma och ta fler fotografier, kanske bäst att ringa och påminna honom? På onsdag kommer Anticimex och gör besiktning på huset. Jag som alltid fått för mig att de utrotar skadedjur? Eller har de många strängar på sin lyra?

I dag (igår eller i måndags när ni läser det här) slipade jag färdigt ytterdörren och lackade den, den ska få ett lager lack i morgon också. Den blev så fin!!! Och den har sett lika skabbig ut alla år som vi bott där, tänk om jag tagit itu med det innan, då hade vi haft en fin dörr alla dessa år. Suck. Men jag ska tänka på det och inte skjuta upp sånt till döddagar här på landet. Allt ska vara fint, även om det bara är vi som bor här...

Aktuell rapport
Jag har, denna första dag i mitt nya liv inte gått någon promenad, inte skrivit något på min bok, inte bäddat sängen (men det var svårt för vi var 'hemma' hela dagen och när vi kom hit på kvällen gick Mikael rätt snart och la sig, svårt att bädda då), jag har inte strukit, inte diskat och inte gjort något annat direkt heller. Fast jag har inte ätit något godis... alltid något.

Jag har däremot pusslat en hel bunt med pussel i Facebook, jag tror det är min nya last. Jag ska försöka sluta men det är svårt. Är det inte det ena så är det det andra. Ett tag var det spindelharpan, ett tag sudoku. Nu är det pussel i Facebook...

Vädret
Det har varit lite hit och dit i dag. Solen var faktiskt framme en liten stund. Det har inte regnat, men varit himla kallt. Vi passade på att ta med skinnsoffan till landet, den var för stor och klumpig för att ha med i huset på fotografier och visning, rummet där den står ser så litet ut då, bara fåtöljerna får stå kvar.

I morgon är det Bronett och ridning och så måste jag städa hela huset inför extra fotograferingen, i alla fall så pass så det ser bra ut på fotona... Kanske bäst att sova då?

Bara ett pussel till...

Mäklare, spekulanter och en viss panik...

Nej, det blir tydligen ingen Tale Of Two Houses... Synd för det kunde blivit intressant. Kanske en annan gång...

Så där blir det alltid när jag laddar för något 'stort', det blir ingenting. Nu nöjer jag mig med att skriva hur det går med vår husförsäljning. Det räcker till kan jag säga... Det blir nog rätt långt ändå. Om jag hinner. Jag arbetar under tidspress. Jag ska åka bort över helgen tillsammans med min mamma och mina fem systrar! Först sa jag att tack, men nej tack, jag hinner inte men sen insåg jag att jag nog behöver komma ifrån.

Om jag börjar med missionären... (och då menar jag vår husspekulant och ingenting annat!!!) För att friska upp ert minne så började det hela med att han ringde till oss den artonde augusti, samma dag som jag firade min födelsedag och vår bröllopsdag med en stor fest som jag heller ingenting skrivit om, fast jag tänkte det...

De kom och tittade på huset onsdagen efter det, vad blir det, den 22 augusti. En herr och en fru missionär, två barn och en arbetskamrat till mamman, tydligen bodde hon hos dem.

Det lät som de tyckte bra om huset och vi pratade på telefon med dem ett par gånger. De ville ta med svågern och titta på huset igen, tydligen kändes det marigt att bestämma själv...

Onsdagen två veckor efter första besöket kom de så igen. Vi hade fått städa hela huset en gång till och köpa nya blommor, ny frukt och snygga till. Pust. Den här gången var de åtta stycken... Svågerns fru och mamman till fru S var också med...

Det lät bra den här gången också, svågern verkade nästan mer entusiastisk än vad herr och fru S var och de lät mycket positiva så vi trodde affären var biff...

De skulle höra av sig mycket snart sa de, men när vi var inne i början av nästa vecka tyckte vi att nu hade de fått tänka länge nog så Mikael ringde på tisdagen. Då hade tydligen fru S hamnat på sjukhus med bukspottskörtelinfektion (eller om det var inflammation, jag blandar alltid ihop de där...) och de bestämde att på fredag vill vi veta hur de ska ha det.

De ringde aldrig så Mikael ringde, det tyckte vi var snällt och tillmötesgående. I regel är det ju köparen, inte säljaren som får ta det steget.

Men han svarade inte, trots fyra telefonsamtal, det senaste vid sjutiden på kvällen, det var ingen som svarade.

Vi hade vid det laget börjat tröttna på deras velighet för länge sen så när vi var i kyrkan på söndagen träffade vi en som jobbar som mäklare, det var meningen att han skulle ha skrivit pappren, om vi sålt direkt till missionärerna. Nu sa vi till honom att han fick ta över hela affären.
Vi bestämde att han skulle komma på torsdagen, titta på huset, fotografera och skriva kontrakt.

Så jag fick städa en gång til... Emellan där hade vi målat fönstren också så det var lite att ta reda på. Pust och stön.

Vi hade begärt 900 000 av missionärerna, det tyckte mäklaren var alldeles för lågt så han tyckte vi kunde sätta 950 000 som utgångspris och säkert komma högre än så. Han blev väldigt förtjust i huset, han trodde inte det skulle vara några problem alls att sälja det.

Han fotade från alla vinklar och vrår, alla rummen utom trädgården, den väntade vi med till måndagen när det var fint väder, och vi skrev kontrakt och gick igenom allt. Han var väldigt grundlig. Tre timmar tog det allt som allt.

Vi åkte till landet och pustade ut. Fredagen var jag helt död... På eftermiddagen ringde telefonen... Guess what...

Det var missionärerna. Nu kör vi, sa han, nu har vi bestämt att vi vill köpa huset...

Gaaaahhh!!!! Jag hivade över telefonen till Mikael för detta klarade jag inte av. Det var nog tur för han blev nog lite putt. Han drog upp att hans fru varit så dålig, men tydligen inte sämre än att hon varit hemma redan fyra dagar, så varför inte ringt tidigare? Han frågade varför vi inte ringt fler gånger. Men verkligen. Är det vår uppgift?

Vi sa till honom att kontrakt är skrivet, inget kan göras, vi kan inte sälja huset själva för mäklaren har ensamrätt på försäljningen i tre månader och om vi vill inte vänta så länge, vi vill sälja nu!

På måndagen fick vi veta att han ringt till mäklaren och dragit samma visa där om sin sjuka fru och det... Men han var fortfarande intresserad. Så pass så han kunde tänka sig att betala alla eventuella utgifter som blivit med mäklararvode etc. Han ville med andra ord inte ha någon konkurrens...

Men vi vågar inte lita på honom längre så vi sa att han får tävla på lika villkor med de andra, fast han får lite extra förhandsinfo eftersom han var först. Så i slutänden blev han väl nöjd...

I onsdags kom huset ut på nätet, tyvärr försvann en del bilder på hemnet.se vilket retade mig rätt mycket, för det var några av de viktigaste bilderna...

På måndag ska vi diskutera utformning av annons till tidningarna, på tisdagen ska vi göra om några av inomhusfotografierna för mäklaren har skaffat bättre vidvinkelobjektiv. Han var inte nöjd med de andra fotona. På onsdagen kommer annonserna i tidningen och Anticimex kommer och besiktigar huset. Den åttonde är det visning och sen hoppas jag att det inte tar många dagar innan huset är sålt...

På sitt sätt är det väl tur att det har dragit ut på det för mentalt har jag nog redan flyttat...

Fast i morse när vi vaknade på landet och nordan legat på hela natten och det var sexton grader i köket och allt kändes hemskt och trångt och primitivt började jag undra vad jag ger mig in på... Jag lämnar ett stort, bekvämt, välisolerat, uppvärmt hus med kommunalt vatten och avlopp och alla bekvämligheter man kan önska. Rum som jag älskar och har bott i i tjugo år...

Fast mitt i otäcka samhället som jag hatar, oväsen, skrik, ungar, bilar, ljud hela tiden... Jag flyttar till lugn och ro, sus av träd, hönor och hästar och i slutänden ska vi nog få vårt hus där att bli så bra som vi vill ha det... Bara en sån sak som att vi kommer bli skuldfria när vi säljer... Vi köpte huset för 250 000 så värdeökningen är rätt okej...

Nu ska jag packa de sista sakerna, en av mina systrar kommer och hämtar mig om tjugo minuter... Jag har hallen full av packning, det fyller en bil ensamt, så jag hoppas de andra inte har med sig någonting...

Blogg-posten, andra numret

En liten snabbtitt i Blogg-posten får det bli, medan jag laddar för den stora följetongen i flera (vet inte hur många än) delar som jag ska tvinga på er: "A Tale Of Two Houses" - dramatik, kärlek, sorg och humor i en salig röra...

Hönorna
I dag blev det fem ägg, men ett av dem hade så tunt skal, det blir så någon enstaka gång, att det gick sönder när Mikael lyfte det ur redet. Hönorna fick komma ut i trädgården när vi kom hem från kyrkan. De stod på kö vid nätdörren och skakade i gallret och sa med arga små röster: vi vill ut, vi vill ut! Sen när de fick komma ut var de genast sina goda och glada sig själv igen.

De har blivit så bortskämda så inget duger åt dem längre. Äpple äter de inte ens om jag skalar och skär i fina små bitar... Men vetet som vi köpte det tyckte de om! På fotot i förra inlägget sitter jag inte och ruvar på något som Fru Bloggare föreslog. Jag plockar vinbär och bjuder hönorna på, de tyckte det var sådär, men sniglarna var goda!

I dag lekte de datten... Jag satt och tittade på dem en lång stund och kunde inte få det till något annat. Roligt såg det ut i alla fall. Jag tror inte gräset innehåller så mycket näring längre så här fram på höstkanten, så de leker och rejsar i trädgården i stället för att äta. Jag som tidigare i min enfald trodde att hönor bara åt, sov, sket och la ägg...

Mitt på dagen brukar de ta en siesta, i somras låg de nergrävda i varsin jordhög då, ja det är faktisk sant, en sandig, jordig grop grävde de små mindre gropar i och kastade upp jord över sig och låg och vred sig som om de låg på stranden. Jag trodde de var sjuka men det är tydligen högst normalt hönsbeteende... Nu är det tydligen lite för kallt i jorden så sin siesta tar de numera uppskuttade på nedersta tvärslån i staketet, det ser så skojigt ut, jag fotade dem men fotot ligger så klart kvar i kameran än...

Odd Fellow
Ja, jag är inte medlem alltså, inte någon jag känner närmare heller när jag tänker efter. Men när vi var i Tidaholm senast åkte vi förbi deras lokal och jag funderade på det en stund i brist på bättre... Vad står det för? Vad betyder det egentligen? Rakt översatt blir det ju något i stil med 'Udda typer'. Varför vill man kalla sin orden för något sådant?

Jag är väldigt dåligt insatt i det där med sådana där ordensförbund men jag har alltid tyckt att de är lite skumma (till och med Rotary fast där har jag ju en hel del släkt och bekanta, men så länge jag inte är med är de skumma, därmed basta). I alla fall Frimurarorden är väl lite mer än lovligt underliga eller? I Jönköping har de ett rum fullt med döskallar i sina lokaler har jag hört. Och jag är nästan säker på att det är sant. Jag läste det i tidningen. Hum hum...

En arbetskamrat till mig, när jag jobbade på Falköpings tidning var med i Götiska förbundet, han var väldigt skum vill jag minnas...

Fast på Odd fellows hemsida står det att deras motto är: "Att besöka de sjuka, hjälpa de nödställda, begrava de döda och uppfostra de föräldralösa." Och det låter ju bra...

Mat och sånt...
Jag gjorde mat i dag som blev riktig god. Det hör faktiskt till vanligheterna numera att min mat blir god! Jag gjorde citronfile och potatis, morötter och sockerärtor. Det enda jag inte plockade i vårt land var filén och citronerna.

Vi satte fem potatisar i våras, lite för sent, sen har vi glömt av dem... nu tog vi upp dem, det var drygt trettio i olika storlekar från knytnäve (min) och neråt och de var jättegoda, jag minns tyvärr inte sorten.

Alla mumsade och åt och tyckte det var jättegott och när vi var klara sa Richard: Det var gott, var det lax eller kyckling...? Ridå... Vad säger det om min matlagning då? Eller om hans smaksinne?

Fast senare på kvällen blev Mikael illamående och jag har haft ont i magen flera timmar nu, det är därför jag inte kommit i säng än, sängen är liksom i andra änden av huset, fel ände om man ser till bekvämlighetsinrättningar och sånt...

Jag vet inte om jag gjorde något fel med maten... Jag marinerade köttet lite i lite olivolja och pressad och riven citron och kryddor, sen pytsade jag ner det i en stekpanna direkt och lät vätskan koka in allteftersom, jag kanske skulle slängt marinaden? Det hade säkert runnit ur en del köttsaft ur köttet, det kanske inte var nyttigt? Det är det enda jag kommer på. Om inte någon fågel bajsat fågelinfluensa på våra sockerärtor, that is...

Vädret
har varit skapligt! Hoppas det är det i morgon också...

I morgon tror jag att jag ska skriva första delen i den långa följetongen "A Tale Of Two Houses" fast det känns som ett projekt som är så stort så det inte blir något av det alls och i så fall nöjer jag mig med att skriva om mäklare och sånt och lite annat som inträffat...

Här händer det grejer...

Gurr... satt och somnade på soffan när jag skulle skriva. Och jag hade tänkt skriva en innehållsrik blogg... för som rubriken säger. Här har det hänt en del...

Men jag känner mig för seg i hjärnan just nu för att skriva den där långa intressanta bloggen, så jag tror jag går och lägger mig istället.

Men bara för att inte bloggen ska bli för kort (DET vore ju för HEMSKT!) så kan jag lägga till några små intressanta saker som inte hör till de 'stora' sakerna

* i dag fick vi fyra ägg, i går fem, mina hönor fattar inte att det är vinter...

* fast i dag var det lite skönt en liten stund, lite solsken liten stund, sen kom regneländet igen...

* Mikael och jag åt lunchbuffén på thaimatstället i Tidaholm. Det var gott fast dagens fyra rätter var väl inte mina favoriter (friterad kyckling med jordnötssås, biff med bambuskott, någon slags kött med ananas kan ha varit fläskfilé och wokade grönsaker med nudlar). Fast det hindrade mig så klart inte från att äta alldeles för mycket...

* När vi ändå var i Tidaholm köpte jag en liten överraskning åt mina hönor. Vi var på Borgunda såg (varför ligger det i Tidaholm och inte i Borgunda kan jag inte låta bli att fråga mig) och där såg jag att de hade djurfoder, jag köpte helvete åt mina hönor... Det ser helt fel ut, det var inget otäckt alltså utan helt vete... 30 kg... hoppas de gillar det.

* Det låg en död hare i trädgården i dag, en liten en, halvvuxen unge kanske. Jag tror inte det är mina katter som tagit den, men jag vet att katter kan ta harar en mina katter kan ju inte ta kål på en mullvad ens, även om de kan fånga den. Det är en annan katt som springer här och lägger ner byten som presenter åt våra ibland, jag vet inte om den katten inte fattat att våra katter är kastrerade hanar som varken kan göra en kattflicka eller -pojke glada...

* Mamma kommer hem från Skottland inatt, hon har varit borta skitlänge och jag har längtat...

* Vi har börjat bygga en trappa upp till mitt kontor, en utanpåliggande som ska få en pytteliten balkong för mig att sitta och njuta på varma dagar när jag tar en paus i mitt författande, tar en kopp te och säger hej till hönorna som bor precis nedanför mig...

Slutar som jag började listan... med mina hönor... Vilken hönshjärna jag är...

Trött, irriterad och arg...

... fast utan någon egentlig anledning. Jag bara retar mig på allt och allt känns segt och tråkigt och jobbigt.

Jag försökte hänga upp en lampa som varit nere medan vi målade och jag fick inte dit den där 'koppen' som sitter längst upp och döljer elektriciteten, jag höll på att bli tokig. Jag har inget tålamod och ingen ork... Jag erkänner, jag sa många fula ord... Sen stampade jag så hårt i stolen jag stod på, inte så den gick sönder, riktigt så tungfotad är jag inte, men så att jag fick riktigt rejält ont i hela högerbenet.

Så onödigt, det benet behöver jag i morgon när jag ska städa färdigt hela huset innan tre när mäklaren kommer och ska fota för annonsen... Jag orkar inte, kommer aldrig att hinna. Jag vet att andra kan städa på några timmar men mig tar det en vecka för att få till stånd en vanlig enkel städning.

Jag orkar inte med det här mer!!! Jag vill vara pigg och orka. Orka göra saker, jobba, städa, ordna, allt som ska göras. Och samtidigt vara trevlig mot folk. Som det är nu är jag bara dum och jobbig mot alla. Till och med mina stackars bloggkompisar...

Om ni blir trötta på mig är det iaf inget mot vad jag blir...

Klockan är skitmycket, jag har märkt att den verkar gå fel i mitt space, det är aldrig det klockslag jag skrev bloggen som står, det verkar vara lite hipp som happ... Just nu är det t ex mitt i natten... Jag har massor kvar och är så trött på allt...

News! News! Read all about it!

Våra rubriker i dag... Nytt från hönsgården - Stalltips! - Meddelande från mäklaren - Bronetts visdomsord - Vädret - För övrigt...

I dag bevittnar ni en premiär! Första numret av Blogg-Posten, en blogg-dagstidning som kommer en gång i veckan, eller kanske någon gång till och med två gånger, eller så sällan som någon gång i månaden...

Nytt från hönsgården

I dag fick vi fyra ägg. Hönorna är lite sura, för de har inte fått komma ut i trädgården varken i dag eller i går. De lär få vänta till på fredag. De blir inte glada och jag förstår dem. Hönsgården är inte så rolig i jämförelse... Den är på sin höjd trettio kvadrat jämfört med trädgården som är på tretusen kvadratmeter...

Jag tror inte jag har presenterat tuppen i hönsgården än? Jag tänkte skrivit ett långt och utförligt hönsreportage en gång men det kom av sig. Här ser ni vår fina tupp Rocky i alla fall, han är en fin rastupp, rasen heter Plymouth Rock, jag tror den är amerikansk.

Han är väl inte den modigaste tupp jag har sett, hönorna är djärvare, han håller sig gärna i trädgården och springer runt och ser orolig ut och ber oss om hjälp när hönorna ger sig ut på små strövtåg, ut i skogen, in till stutarna eller in i köket...

Men han är snäll och fin, en riktig gentleman, får de något gott ser han alltid till att hönorna får före honom. Så ska en bra tupp bete sig, så han är inte inställsam eller dum på något sätt, men ibland tycker jag lite synd om honom... Han är väldigt förtjust i russin och majs.

Stalltips!
I dag red jag Lucija igen, ett tag var det bara Carro, nu är det bara Lucija. Hon är inte riktigt lika trög som Carro, men nästan... Jag blir så trött i benen av att driva på så, hela tiden. Jag ser fram emot att få rida en häst som är lite mer framåt, men min ridlärare ser väl vad jag klarar av. Vi red dressyr i dag, tränade på att göra halt på rätt ställe, inte tio meter längre bort... Både från skritt och trav, det var iofs inga problem för mig, för Lucija slutade springa så fort hon såg bommen där hon skulle stanna...

Vi red serpentiner mellan koner i skritt och i trav och övade även skänkelvikningar mellan konerna, det klarade vi rätt bra, där är det en klar fördel att inte ha en häst som är alltför framåt. Jag tänkte försökt göra skänkelvikningar i trav mellan konerna också, men det var svårt nog att få henne att trava serpentiner så jag lade ner de planerna.

Framdelsvändningarna gick också jättebra. Jag lyckades tränsa henne själv och sitta upp själv också. Bara framgångar. Hon leker nämligen giraff när jag ska tränsa henne och i dag fick hon för sig att lektionen hade börjat medan jag hängde i ena stigbygeln bara, men det gick... Men jag sitter inte direkt upp med någon elegans... Det ser mer ut som om jag klättrar i berg, det känns så också.

Två galoppsprång, mer blev det inte. Vi var trötta båda två. Jag är glad att jag kom i väg och red över huvud taget för i dag har jag varit tröttare än trött. Jag sov gott hela natten, sen sov jag gott mellan åtta och halv tio, då kom pappa och väckte mig. Sen sov jag mellan halv tre och halv fem också... Och nu känns det som om jag skulle kunna somna igen... Men nu är det lite mer dags.

Meddelande från mäklaren
Jag hittade min mobiltelefon i mitt mobila kontor (kassen) i dag och såg att jag hade ett samtal missat. Det var från mäklaren för det huset vi tittade på i söndags. Så synd då att jag missade honom... vi var ju såååå intresserade av det huset. Döm om min förvåning när jag såg att jag även fått ett sms, även det var från honom. Han meddelade att högsta budet låg 30 000 över utgångsbudet (som enligt mig var ungefär dubbelt så mycket som det huset var värt). Där ser man... Vem kan vara så dum... eller rik. Vi vet iaf två som tittade på huset som inte var ett dugg intresserade, men budgivning är tydligen igång i alla fall.

Det var ett nytt hus ute på hemnet.se i dag, det som vi var på visningen för var redan borttaget. Sen var det bara ett par radhus till salu och några hus i grannorten, där det av någon anledning är mycket svårare att sälja hus, ändå ligger den bara en mil från oss. Vi har guldläge känns det som, massor av köpare, få säljare... Det kanske var tur att vi inte fick sålt till missionärerna, vi kanske får mer än vi väntat oss i slutänden. Fast Mikael försöker alltid bromsa mig när han börjar se dollartecknen i ögonen på mig och säga att det ju inte är säkert att någon alls vill ha huset. Han är väl klok. Jag har så lätt att göra mig förväntningar och sen bli besviken.

Bronetts visdomsord
Jag var hos Bronett i dag också. Vi pratar väldigt mycket om flytten, husförsäljningen och allt som måste göras innan vintern. Det är ju mycket det som rör sig i huvudet på mig, så det blir att vi pratar om det. Vi har pratat en del om min sömn. Jag tycker det är jobbigt att sova så mycket som jag gör. Jag tänkte att det kanske är för mycket, så att jag blir trött av att sova. Det tror han inte på, han tror att det är bra att jag sover mycket. Tills sköldkörtelmedicinen är rätt inställd kommer jag vara mer trött än normalt också.

Men sen tyckte han att jag skulle försöka varva ner mer innan jag somnar. Han tror att jag inte går ner tillräckligt djupt i sömnen och det kan säkert stämma, för jag drömmer väldigt mycket och det gör man ju inte i djupsömn. Om man är trygg och avslappnad sover man bättre. Jag ska alltså försöka släppa alla tankar på allt när jag går och lägger mig. Det är svårt för mig, som har fått för mig att om inte jag håller allt i huvudet så faller allt samman...

Det ska tydligen gå, jag ska öva på det, rensa hjärnan från alla slags tankar på försäljning, flytt, städning etc och bara sova. Det är rätt svårt, för jag har alltid försökt utnyttja de där minutrarna innan jag somnar till att planera och gå igenom vad jag gjort under dagen och vad jag ska göra i morgon, lägga upp strategier och planer, skriva listor i huvudet på allt möjligt etc. Det är tydligen inte bra...

Vädret
Det är kallt ute, och kallt inne. Det var sexton grader när vi kom hem, jag sitter just nu och sköter brasorna i finrummet, där barnen sussar gott tills deras rum blir klart, när det nu blir, och i köket där jag sitter med datorn. Ute är det stjärnklart och kolsvart. Hade jag orkat skulle jag gått ut och tittat på stjärnorna. Jag tycker om att göra det. Innan vi åkte hemifrån (det gamla hemma alltså) slängde jag in en maskin tvätt, jag hoppas på fint väder i morgon så vi kan hänga upp det.

Är det fint väder på torsdag också, när mäklaren kommer blir det fotografering då, och förhoppningsvis annonsering veckan efter. Kanske är huset sålt om tre, fyra veckor? Jag hoppas det, jag börjar bli så trött på det här nu, och jag vill flytta innan det är vinter!

För övrigt...
Det var väl allt för i dag det. Innan jag skickar iväg det här till tryckpressarna ska jag bara göra lite reklam...

Jag har också fallit för den där plågan nu som heter Facebook, det blir mer och mer skojigt ju mer jag upptäcker... Det är bara det att inte tillräckligt många av mina bekanta är med där så jag får inte ihop tillräckligt med poäng för min vampyr och min zombie... Så om någon av er läsare inte är på Facebook men har funderat på att bli det. Låt mig bita er så jag får poäng... Gå gärna med i min piratarme också... Och lägg mina pussel, jag har ett med hönor på!

Jag saknar ord...

Allra först tänkte jag så. Jag har inga ord för detta.

Fast sen kom jag på att jag är ju jag... Vad som än händer mig brukar jag ju aldrig sakna ord. Såvida man inte fyller igen min mun med cement och bakbinder mina fingrar kommer orden tämligen fritt, så har det alltid varit Words DO come easy... Och även om jag inte skulle kunna prata eller skriva dem kan ju ingen hindra mig från att tänka dem...

Och tänkt, det har jag gjort mycket i dag. Med tankar är det ju på det viset att där kan man tänka så många olika alternativ. Man kan backa, gå tillbaka till början och tänka nya tankar om de man tänkte först inte lät så bra. När man skriver eller säger något, måste man ju välja och helst välja rätt då så klart. Med en gång.

Vad säger man egentligen? Det är inte det att jag saknar ord tror jag, det är kanske det att det finns för många. Och jag vet inte vilka ord som är de bästa orden.

Vad pratar du om egentligen? Det är kanske i alla fall någon läsare som frågar sig det.

Eller å andra sidan kanske inte. De som brukar läsa det jag skriver vet kanske vid det här laget att jag är lite konstig. Ibland.

De som läst mina föregående blogginlägg - och kommentarerna till dem kanske förstår min förvirring. De som inte gjort det kanske ska göra det... Ni behöver inte gå så långt tillbaka heller.

---

Först blev jag nog bara förvånad. Eller rättare sagt, jag trodde nog inte mina ögon. Så oväntat. Så efterlängtat. Så... Jag bara satt och tittade. Och läste en gång till. Och en gång till.

Jag blev glad också. Inte glad så där så jag skrattar, utan mer som att det känns varmt djupt inom mig.

Min vän..., som jag tänkt på dig, tänkt på dig och saknat dig. Jag har undrat så vad du gör, hur du mår, och om du någon gång tänker på mig, om du ens minns mig...

Och så läser du min blogg varje dag! Eller ja, allt jag har skrivit. Det är ju kanske inte riktigt samma sak. Men ändå...

Plötsligt känns du närmare. Och det känns bra. Även om vi aldrig träffas igen. Ett tag trodde jag, hoppades och tänkte, att någon gång kanske vi ses igen.

Eller rättare sagt, en del av mig trodde hela tiden att vi skulle ses igen och kunna bli vänner igen. Man kan ju kalla det hoppet. En annan del av mig trodde nog snarare tvärtom. Eftersom jag aldrig hörde ett endaste ord ifrån dig kändes det som du sopats bort från världens yta.

Men det hade du inte. Du var där.

Kanske är det så, vi ses aldrig mer. Jag vet ju fortfarande inte varför. Men jag försöker förstå ändå. Eller i alla fall acceptera. Även om det inte känns lätt. Livet är ju aldrig jättelätt heller.

Stark? Är jag stark? Jag har aldrig tänkt på mig själv som stark utan snarare tvärtom, en svag och ynklig stackare, till ingen riktig nytta... Men det finns ju olika sorters styrka. Kanske.

Och motgångar stärker en ju, tänk vad jag måste blivit stark av det här. Ännu starkare...

Jag har heller aldrig sett mig som någon som har någon vidare kontakt med mina känslor eller någon förmåga att uttrycka dem. Lite mer som en man har jag känt mig väldigt tafatt och dum inför alla slags 'känslogrejer'... Men där ser man.

På samma sätt som man ser saker i backspegeln kanske. Jag har sett en hel del i backspegeln det här året som jag aldrig såg då. Sådant som gjorde mig ledsen. Och sådant som gjorde mig arg. Och det var på något sätt lättare att vara arg... Jag saknade dig inte lika mycket när jag var arg...

Men nu känner jag mig mest lite sorgsen eller något. Men inte ledsen. Jag blev ju så glad. Det finns ett ord för det på engelska det finns nog på svenska med men kommer inte på det. Bittersweet.

Min vän, jag önskar dig allt gott i livet, lycka och frid. Du vet, jag har ju sagt det innan, att det säkert inte är bra att blunda och låtsas som inget när det gör ont. Jag hoppas att du en vacker dag kan ta itu med det istället. För din egen skull.

Och på något sätt... Efter den här kommentaren känner jag att jag äntligen... Kanske. Jag tror att jag kan släppa det här nu och gå vidare, utan bitterhet i sinnet längre. Tack...

Och om du vill får du väldigt gärna, någon gång när du läser min blogg, skriva något någon mer gång. Jag uppskattar mer än jag kan säga, att du skrev. Kanske saknar jag ändå ord... Detta tog mig flera timmar att skriva...

Husvisning

I dag har jag varit på den första husvisning jag någonsin varit på.

Det kan tyckas låta lite konstigt eftersom jag för tillfället äger två hus. Dels ställer sig kanske någon frågan, hur gick det till när du köpte dem då, tittade du inte på dem innan jag köpte dem och den andra frågan då... Ska ni köpa ett hus till???

Första frågan först. Vårt första hus, det 'i stan' som vi ska sälja nu, sålde den förre ägaren utan mäklare, han satte in en radannons i ortstidningen bara... Så vi kom och tittade på det själva, ägarna visade det. Ingen direkt husvisning alltså, med mäklare och massa andra spekulanter.

Det andra huset, det på landet, hade mäklare, vi ringde och förklarade att vi var intresserade av det och då tog hon med oss ut och tittade på det, så där bara. Det såg för hiskeligt ut, tänk att vi köpte det... Men vi såg väl de underliggande kvaliteterna...

Och andra frågan då, är vi så dumma så vi ska köpa på oss ett hus till? Nej, givetvis inte! Riktigt så dumma är vi inte. Även om jag haft pengar så jag kunde gödsla med dem hade jag aldrig köpt ett hus till. Och i vilket fall som helst inte det här då...

Ibland hör man om folk som har hus både i stan och på landet, i fjällen och på kusten och kanske till och med i Spanien eller på rivieran och tycker att det låter lyxigt. Jag skulle bara bli nervös och konstig av det. Vi köpte vårt hus på landet för tre år sen och tyckte det skulle bli så skönt att ha någonstans att 'fly' när vi inte orkade med 'stan'.

Hade vi kunnat ha det som ett renodlat sommarhus dit vi bara åkt lite på sommaren och någon helg då och då hade det kanske fungerat, men det blev nästan fifty fifty tiden mellan husen, allt man behöver ligger där man inte är och jag är ständigt orolig att något ska hända i huset där jag inte är och kan hindra inbrott, eldsvådor, översvämningar etc...

Och så blir jag precis fnoskig av allt åkandet med hela bilen full med saker, lite som att småflytta flera gånger i veckan. Det kanske fungerar om man är fullt frisk men för mig har det bara blivit en pina.

Så hur folk gör som har hus och lägenheter på både tre och fyra ställen det vet jag inte. Kanske har de en uppsättning av exakt allt de behöver på alla ställena och anställda som tittar till husen de inte är i, så det bara är att sätta sig i bilen/tåget/flyget och pysa iväg...

Jag är tydligen inte den typen som klarar av det där med flerbostadsgrejen. Jag insåg när jag läste ordet jag just skrev 'flerbostadsgrejen' att det är dubbelt sant. Jag orkar inte med att bo i flera hus. Jag hade heller aldrig orkat med att bo i ett hus där flera andra människor också bor, typ i en lägenhet alltså. Det hade nog fungerat ännu sämre.

Jag har märkt det nu när jag varit hemma 'i stan' och städat inför visningarna, målat fönster och sånt, att jag blir tokig på alla ljud, bilar, människor, överallt, hela tiden. Vårt hus ligger i en gammal del av samhället, barn som bor i de nybyggdare delarna passerar vårt hus på väg till och från skolorna. Inte alla barn, men väldigt många och de har en fruktansvärd ljudvolym, varför gapar och lever ungar jämt så fruktansvärt? Ju äldre ju värre. I går när vi höll på med fönstren gick det förbi ett gäng tonåringar, sexton eller så kanske, hälften brölade som ungtjurar och hälften kacklade som höns... Fast jag föredrar äkta vara!

Huset vi tittade på då, varför tittade vi på det då? Ren egoism... Vi ville jämföra med vårt, se hur mycket folk som kom (de som inte vill ha detta eller blir utan, kanske vill ha vårt?). Vi ville se hur en husvisning går till helt enkelt, för vi hade ju aldrig varit på någon innan.

Vad tyckte vi då... Tja... när jag var inne på toa uppe (det var enplanshus med källare) kom det en enorm silverfisk kravlande över golvet... Och då menar jag enorm, mörkbrun och två och en halv cm säkert, med riktigt rejäla 'spröt', de jag sett innan har på sin höjd varit en cm och lite silvriga. Och det var en silverfisk, det var fler än jag som såg den som sa det. Vi såg mindre exemplar också inne i en sån där globlampa i ett rum i källaren när vi tände lampan.

Nu ska ju enstaka silverfiskar inte vara så farligt, men när jag läste besiktningsprotokollet senare såg jag att det var en hel del anmärkningar där de 'rekommenderade att de kontaktade en fackman för vidtagande av ytterligare åtgärder eller något i den stilen.

Jag berättade för min syster A om det här senare på kvällen. Hon berättade då om när min syster M skulle köpa en present till en lärare en gång och hon på fullt allvar föreslog att de skulle skaffa honom några silverfiskar, han hade ju guldfiskar i ett akvarium redan... Fast hon trodde givetvis att silverfisk också var en akvariefisk... Hon är söt, hon gör alltid såna roliga blundrar.

Huset är rätt olikt vårt. Vårt hus är av rött tegel, detta av vit mexisten. Vårt har vanligt sluttande tak, kallas väl sadeltak eller? Svarta betongpannor. Detta hade nästan helplatt tak med papp, låter läckert när det kommer en meter blötsnö? Vårt är byggt på sextiotalet, detta på sjuttiotalet. Då hade byggfusket dragit igång, i alla fall där vi bor för samhället upplevde en riktig byggboom på sjuttiotalet, säkert hälften av villorna byggdes då och många är riktiga mögelhögar nu.

Det var väl inte så illa med detta, men det fanns risk för 'mikrobiella skador' stod det på flera ställen i besiktningsprotokollet. Alltså vad vi vanligt folk kallar mögel...

Huset var byggt på sjuttiotalet som sagt, mycket var nog kvar sen dess, köksluckorna t ex och innerdörrar och dörrlister och sånt kändes inte jättefräscha. Så den som köper det huset har en hel del och göra... och priset låg på en bit över miljonen... Det är väl i och för sig där hus i vårt samhälle av den storleken hamnar på men jag tror ändå de kan få problem med att få det sålt...

Det var väl en fem familjer där och tittade, svårt att säga, för många hade både mammor, pappor och bröder med sig, inte så ovanligt tydligen som jag tänkte när våra spekulanter drog med sig halva släkten.

De vi tjuvlyssnade på verkade inte jätteangelägna om huset... En av dem var Mikael lite bekant med, han jobbar tillsammans med hans lillebror. Är ni på jakt efter nytt hus frågade han Mikael lite förvånat när vi gick runt i trädgården. Nej, viskade Mikael lite konspiratoriskt då, vi ska sälja, vi är bara här för att kolla hur landet ligger...

Jaså lyste han upp då, vad ska ni ha för ert hus? Han lät riktigt intresserad. Synd bara att vi bestämde med mäklaren i kyrkan i dag att han får ta över nu...