Min dramatiska ådra...

Hur kommer det sig att jag är så förtjust i det här... Alltså prickarna... Jag avslutar nästan oftare en mening med tre punkter än med en... Är det för att ni ska få fylla i resten själva kanske? Eller försöker jag verka mystisk kanske?

Någon slags 'sjuka' är det i alla fall. Som på gymnasiet där en klasskamrat envisades med att stryka under saker i sina uppsatser för att... ja understryka... bara det att det blev för ofta så vitsen försvann ju lite. Som Peter och vargen... (och där kom ju punkteländena igen)

För att knyta an till överskriften då... Jag kom att tänka på en liknande blogg, den gången om min poetiska ådra. Jag har många strängar på min lyra tydligen.

Dramatiken fungerar säkert mycket bättre än poesin i alla fall. Eller kanske tvärtom, för den har ställt till rätt mycket för mig i mina dagar...

Om jag är bland folk som känner mig är det ju ingen fara. Som ni bloggare som lärt känna mig lite, ni insåg ju hela tiden t ex att jag inte tänkte dränka mig på gräsmattan t ex. Men folk som inte kände mig kanske skulle skicka hem polisen och rädda mig eller vad folk nu gör om de misstänker att andra folk försöker ta livet av sig.

Många gånger blir det dumt... Fast jag tror det har blivit bättre med åren. Jag har väl lärt mig att behärska mig. Jag tänkte ta ett par rätt otroligt dumma exempel från min ungdom, ni kan ju få kalla det skrönor, fast inte så lustiga direkt...

Jag gick i nian och pryade (praoade) hos en optiker i Jönköping. Vi träffades på lunchen ett par stycken klasskamrater som pryade i samma stad, i närheten av varandra och gick och åt tillsammans.

Vi åt dagens, för det var motsvarande den summa som skolan stod för om man sparade kvittot, jag förmodar att de inte hade uppskattat om vi tagit representationslunchen varje dag i två veckor...

I dagens ingick varje dag bröd och smör, det brukar det ju ofta göra på lunchmatställen. Numera även salladsbord ibland. En dag fanns inte frallorna och de små smörpaketen, däremot låg färdigbredda frallor med ost. Ok, tänkte jag, det kanske är för att det är soppa?

Men när jag kom till kassan fick jag betala en hutlös massa för den stackars smörgåsen för den ingick inte alls. Jag har för mig att jag satte mig med min mat och slevade i mig den, men blev argare och argare, för ingick bröd skulle bröd finnas. Och INGÅ.

Så lilla Eva (för på den tiden var jag rätt liten) tände på alla cylindrarna... gick och hakade ner den stora stora tavlan som hängde vid ingången där dagens rätt stod nedplitad med efterföljande, bröd, smör och dryck ingår etc och viftade med den i kassan och sa (med hög röst så alla kunde höra...) att här STÅR det att bröd och smör ingår, hur skulle JAG kunna veta att bara för att en löjlig ostskiva ligger på ska jag betala massa extra etc etc...

Jag minns inte hur det gick faktiskt, om de gav med sig eller inte, jag tror inte det. Jag tror jag hivade in hela tavlan i kassan och sa att då fick de väl ändra på den då! Eller plocka fram BRÖD!

Men vi åt inte på det stället mer. Jag är tveksam till om mina kompisar överhuvudtaget ville äta mer tillsammans med mig...

Den andra händelsen utspelar sig bara något eller några år senare. Den är ännu olustigare egentligen. Jag hade ett sommarjobb som egentligen är värt en hel serie bloggar i sig, det får bli en annan gång... Och jag var jättekär i en kille som också sommarjobbade där.

Året efter hoppades jag, räknade väl mer eller mindre med, att få jobba där igen, men pyttsan inte då, på omvägar fick jag veta att två andra, varav den ena jobbat där också sommren innan fått jobb, men inte jag.

Det hade mycket med den där killen att göra, jag ville ju givetvis träffa honom igen... Den tjejen som jobbat där samma sommar som jag jobbat hade jag inget emot, men den andra... det kändes ju som om hon hade fått jobbet som jag borde haft...

Där blev jag väldigt dramatisk... Men för mig själv egentligen. Jag hade en dagbok, eller vad man ska kalla den, inte någon sådan där med vadderade pärmar och fånigt lås utan en vanlig anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan och jag skrev egentligen inte hemlisar utan mer om vad som hände och vad jag tänkte på och lite sånt. Kanske ett förstadium för mitt bloggande?

Där skrev jag hur mycket jag 'hatade' tjejen som 'tagit' mitt jobb, jag önskade att hon 'vore död' så jag fick jobbet... Jag var sexton år... och jag menade ju givetvis inget med det, jag var bara så ledsen för jag fick ju inte en chans att träffa den här killen som jag var förtjust i, som i och för sig inte brydde sig ett dyft om mig... Så jag överdramatiserade givetvis... om än bara i 'bokform'...

Och så gick jag såklart och tappade bokeländet. Och så hittade någon den. En av nackdelarna med att bo på små orter etc, är att man inte kan göra sånt obemärkt, upphittaren visste mycket väl vem både jag och den andra tjejen var och dumhuvudet varnade henne för mig...

Han ringde mig sen och berättade det och tyckte väl att han gjort dagens goda gärning... Korkade gubbe, det borde han väl fattat att det inte var något allvar bakom det! Hade han aldrig varit ung själv eller?

Ja ja, jag skrev ett brev till den här tjejtrasan i alla fall och förklarade att alltihop givetvis bara var trams. Jag fick aldrig något svar så jag vet inte vad hon tyckte. Till saken hör att vi gick i samma klass (jag tror detta var mellan första och andra året på gymnasiet) och jag visste aldrig om hon hela tiden gick och a) var rädd för mig hela tiden eller b) föraktade mig eller c) hade fullt sjå med att hålla sig för skratt, troligen någon av de båda sista eller en kombination av dem.

Med åren har jag nog lärt mig att hålla tand för tunga eller vad det kallas, behärska mig och inte alltid vara så högljutt upprörd även om jag är det. Det hör väl till att göra det när man 'blir vuxen'. Men ibland dundrar jag på som ett ånglok ändå...

Och kanske ska jag vara nöjd med tingens ordning. För det är väl ändå så kanske att det är vi med dramatisk ådra och fantasi som blir författare och filmregissörer och sånt. Och då kan vi liksom bjuda på de där små förtretligheterna...

Tre punkter till då för att avsluta dagens dramatik, här kommer de ...

För att snabbt återvända till dags dato så är jag piggare, ingen feber, inget annat heller, lite ont i axlar och rygg bara, har nog spänt mig. Jag är tillbaka i huset 'i stan' och målar igen. Mikael 'tog ju över' och målade i veckan som var medan jag låg på soffan på landet och suckade. Men han blev inte helt klar. Vi räknar med att vara klara med fönstren i morgon. Men så måste ju allt städas om och så hittade Mikael en fog mellan teglet på huset som måste lagas... Vi kommer aldrig bli klara känns det som, vi hittar bara mer och mer...

I morgon ringer Mikael och frågar familjen S hur de ska ha det med huset, ska de ha det eller ska de inte ha det? Säger de nej eller har inte bestämt sig än eller ger ett skambud så har vi ett trumfkort faktiskt!!!

För igår när Mikael just hade kommit till landet vid sjutiden ringer det på hans mobil. Det var en arbetskamrat till honom. Han hade följt med sin dotter och hennes sambo och tittat på ett hus som de inte blev värst imponerade av, på vägen därifrån sa han att vi kan kolla på ett till (vårt) för det hade han hört att det var till salu.

Då var ju inte vi där tyvärr. Men de ville gärna titta på det nästa vecka, om det inte blev sålt då. De tittade på utsidan, gick runt i trädgården innan de åkte och kikade och så långt var de nöjda tydligen.

Så vi kan sätta blåslampa i rumpan på första spekulanterna nu! Och den här gången ska vi, visa av skadan ge andraspekulanterna en vecka på sig att bestämma sig så vi slipper mer velande...

Så mäklaren skjuter vi upp en vecka.

Jag sitter just och väntar på att det ska bli tröttsamt nog så jag kan somna, jag blev lämnat kvar 'i stan' nu eftersom fönstren står öppna och torkar. Jag gillar det inte. Inte så att jag känner mig mörkrädd eller rädd att folk ska kliva in genom de öppna fönstren eller något. Det känns bara så konstigt att vara ensam, inte ens en katt eller en höna...