Irriterad x 2 och lite nedstämd...

Jag hann röja lite till i huset i dag innan det var dags att åka till stallet. Jag ska fortsätta i morgon, dammsuga, torka golv, homestyla lite med fräsch frukt och kanske någon blombukett kanske... Man får ju inte överdriva det där, det ser så fejkat ut på något sätt, men det är ju bra om det ser snyggt ut...

Richard rider halv sju och jag halv åtta. Praktiskt att ha det samma dag och i en följd, förra terminen hade vi en grupp mellan oss. Mikael skulle följa med Johannes till hans dykning, det var start för den i kväll med grillning och bad i sjö (fast det var det ingen som ville... bada alltså)

Så Mikael släppte av mig och Richard vid stallet och vi gjorde iordning Zorania som Richard skulle ha, ett rätt stort fuxsto. (Ponnyn på bilden är Lill-Lukas, det var ett tag sen Richard växte ur honom...) Richard red, de övade hoppning, värmde upp med lite cavaletti och hoppade sen låga kryss. Zorania taktade hela tiden, småsprang när de var meningen att de skulle skritta, ökad trav hela tiden, Richard fick rida volter hela tiden för att få lugn på henne. Men så länge jag var kvar såg det bra ut. Jag gick in sen för att göra iordning Lucija. Hon nosade i taket den här gången också när jag skulle tränsa henne, men jag var envisast...

Sen kom Richards ridgrupp tillbaka till stallet, då hade han King istället för Zorania hade tydligen krånglat så pass så han fick byta. Det var första gången han red henne, den största han ridit hittills tror jag också.

Så var det dags för min grupp. Vi var bara tre, vi är fem i vanliga fall, trodde vi skulle vara sex, men hon som var ny har inte kommit mer sen. Tyvärr... De andra två, K och J, skulle ha hästar som gått i Richards grupp, Zorania och Akila. Jag tog ner Lucija till ridhuset där de andra väntade och såg till min förvåning att en tjej på en ljus skimmel tränade dressyr i ridhuset för privat tränare, K och J gick runt med sina hästar så länge och lite konfunderade väntade vi på vår ridlärare.

Jag satt upp medan vi väntade, jag är så klumpig så jag ville ha den tiden på mig... Så kom hon och tittade lika förvånad som vi på dressyrträningen. Hon gick och ringde ridhusägaren och fick veta att dressyrträningen skulle varit på utebanan.

Men det hade hon alls inte hört, den dressyrtränaren. Hon hade blivit lovad att träna sin tjej inne i ridhuset. Hade hon vetat att hon skulle vara ute hade de stannat hemma...

Snorkig och snobbig lät hon, som om hennes bortskämda tjej med sina fina nya ridkläder och med sin fina dressyrhäst med benlindor och allt var mycket mer betydelsefull än vår lilla grupp vuxennybörjare...

Men ridskolan går först, som vår ridlärare lite ampert påpekade för den snorkiga tränaren. Men de hade betalt för att träna i ridhuset, så det skulle de göra, vi fick väl vara ute...

Klockan var åtta vid det här laget, en halvtimme av vår lektion hade gått. Det började mörkna ute, utemanegen har inga strålkastare och det kan inte ha varit mer än högst tio grader varmt...

Nej, då skiter jag i det sa K argt. Hon och J hade åkt ända från ett ställe utanför Jönköping, dvs mer än tre mil för den här lektionen. Då skulle de inte behöva finna sig i att bli bortpetade av en bortskämd skitunge med snorkig tränare. Jag var ju ändå där. Men jag kände mig lika arg för det. Massor av tid hade ju gått bort för mig som jag kunde använt till annat! Vi fick helt enkelt ställa in vår lektion och åka hem. Snopet... Vi får igen den någon annan gång så klart, men ändå.

-o-

Och så var det ju det där med mitt, vårt, svåra val... Du hade rätt Fru Bloggare i att det handlade om en häst. Vi har ju planerat att köpa häst, någon gång längre fram. När stallet är färdigbyggt och Richard ridit några år till.

Så igår kväll (måndag) ringde E, hon som har ridskolan där Richard och jag rider. Vi undrade först vad hon ville, trodde att hon kanske skulle säga att ridningen var inställd eller något. Men det var en helt annan sak. Hon berättade att Perla, en av ridskolehästarna, ett jättetrevligt skimmelsto, precis på övre gränsen för att vara ponny, en av Richards favorithästar dessutom, hade fått bekräftat strålbenshälta, en åkomma som troligen inte skulle gå över.

Hon undrade om vi ville ha henne...

Vi skulle i princip få henne mot att vi tog hand om henne. Hon blir aldrig helt bra från sin strålbenshälta, men går att rida med speciella skor på framfötterna. Hon fungerar inte till tuffare ridning, som ridskolehäst, till hopp och tävling, men väl till motionsridning, hon blir en s k promenadhäst med andra ord. Väldigt synd på en sån fin häst, inte gammal heller. Det är hon på fotot ovan, tyvärr hittade jag inget med Richard, det där är en av tjejerna i hans ridgrupp.

Men kunde vi ta hand om henne? E var tvungen att ha platsen, hon har köpt massor av nya häster och det har ju gått bra under sommaren då de kunnat gå ute, nu får de inte plats i de två stall som de har.

Hon visste inte att vårt stall inte var klart. Även om vi hade haft tid, vilket vi ju inte har eftersom huset måste bli klart först, hade det tagit minst ett par månader att göra klart det. Det ska isoleras, inredas, boxar ska byggas, golvet ska fixas till, det finns inte ens någon dörr i nuläget...

Och skulle vi klara av att ta hand om en häst. En häst som dessutom inte är helt frisk... E trodde det, annars hade hon aldrig frågat oss. Hon hade frågat vår ridlärare också och hon ansåg också att Richard var så pass duktig med hästar så han kunde det. Hon visste ju dessutom hur mycket han tyckte om Perla.

Men... Vi pratade med E i dag och sa som det var. Stallet är långt ifrån klart, vi hinner inte göra något åt det innan jul, det kan stå klart som tidigast nästa sommar. Sedan tyckte vi ansvaret kändes för tungt. Skaffa häst i sig kändes så stort, och dessutom då en strålbenshalt... Hur sköter man en sådan så det inte blir värre. Betyder det massa veterinärbesök och ännu dyrare hovslagarkostnader? Inte för att jag vill vara snål, men det kostar ju pengar med hästar. Även om de är friska...

Jag ville väldigt gärna...

Men... En liten liten väldigt tyst röst sa dessutom någonstans i mitt inre, att detta orkar du aldrig. Det mesta arbetet skulle nämligen falla på mig. Richard går i sjuan, han är inte direkt den ansvarstagande typen (även om det här säkert skulle få honom att skärpa sig), han har mycket skolarbete, sin fiolspelning, massa annat. Mikael har mycket att göra ändå och hans hästintresse är rätt nykommet. Han gillar att sköta om hästarna och hjälpa till med att bära hinder och sånt, men vill absolut inte rida.

Vi skulle fått med Lill-Lukas på köpet också (se bild ovan), för Perla skulle behöva sällskap och honom har E inte heller någon nytta av. Han är en liten trevlig shettis. Men vi skulle ju å andra sidan inte heller haft någon nytta av honom.

Så vi sa att tack, men nej tack... Det kändes svårt. Vad händer med Perla nu? Richard var ledsen, han är rädd att det blir slakt. E pratade om ifall någon ville ta föl efter henne, men enligt vad jag hört är strålbenshälta ärftligt och kanske dumt att avla på henne då?

Men det kändes hedrande, att vi var så pass betrodda att hon frågade oss först, att hon litade på oss och vår förmåga och kunskaper så pass. Vi sa det och hon sa att det kan ju komma på tal någon annan gång annars. Någon annan häst. En pensionär t ex. Eller en häst som det visar sig att den inte passar in i ridskoleverksamheten för att den t ex blir för nervös av allt folk.

Det hade på sitt sätt varit rätt bra tror jag att börja med en sådan häst. En häst som vi känner, en som är van vid barn och nybörjare, en som vi kan lära oss på. Då kan man ju köpa en 'finare' häst längre fram, när vi kan mer.

Men inte den här gången. Jag tror vi fattade rätt beslut. Men det var inte lätt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg i morgon när vi ska visa huset. Det var en fågel som skrek så här utanför nyss, ett slags högljutt långdraget kvitter. Vad är det för fåglar som är vakna mitt i natten?

Och det precis när närmsta grannens hundkräk äntligen hade slutat skälla... Jag är ingen hundmänniska. Jag tycker inte direkt illa om hundar, det finns fina och trevliga hundar, tror jag i alla fall... Men jag vill inte ha någon. Jag vill inte lukta på dem, de hundar jag träffat luktar inte gott. Jag vill inte ha deras lortiga tassar och vassa klor på mina fina kläder vilket händer allt som oftast när vi (så sällan som möjligt) besöker svärföräldrarna.

Och jag vill absolut inte höra dem skälla. Okej för någon enstaka gång. En hund har ju också rätt att göra sin röst hörd ibland. Men när hundkräket (någon slags jakthund i hundgård) skällt oavbrutet i fyra timmar en av sommarens finaste kvällar... då har jag lust att gå och driva en yxa i huvudet på den. Vilket jag givetvis inte gör. Det är ju egentligen säkert synd om hunden. Det är ägaren som borde ha sig en rejäl skopa. Men där sätter Mikael stopp... Grannsämjan är tydligen viktigare än min sinnesro. Jag får inte skälla ut gubbeländet...

Men nu är klockan jättemycket. Folk sover nu. Och hundfan skäller fortfarande. Grannen bor två,trehundra meter härifrån. Jag sitter inne och hör ändå skällandet. För nu har han börjat igen. Så som jag irriterar mig på det kommer jag aldrig att kunna sova.

Grrrrrr....

Nu är jag inte alls på humör för att meta i linnet (som en präst i en bok jag läst råkade säga ist för leta i minnet) efter fler skrönor och fasäser ur mitt förflutna.

Nu ska jag gå och försöka sova... Om det går...