If yoy go away...

Jag tänkte byta musik endera dagen för nu börjar jag tröttna på den här. Den är väldigt fin annars.

Fru Bloggare frågade sig om det var någon slags filmmusik. Jag vet inte... Jag tror inte det. Det är Dusty Springfield som sjunger i alla fall, den är gammal, 1967, men det är fler än hon som sjungt den. Men mig veterligen inte i någon film. Det gjordes en musikal om Dusty Springfield och där var den med, det är väl det enda i så fall.

Jo, jag visste inte alls så mycket innan, jag läste här:

http://en.wikipedia.org/wiki/If_You_Go_Away

Jag hittade den som av en slump en gång för lite drygt ett år sedan. Jag var ledsen då som jag har berättat flera gånger förut. Jag hade en god vän som gjorde just det: gick sin väg, och då tyckte jag att jag kände igen mig lite i den här sången. Den är sådär härligt sorglig. Det var lite därför jag valde den som musik när jag kände mig så dönere häromdagen också.

Jag har alltid tyckt att det känns mer rätt att spela sorglig musik när jag är deppig, än glad musik, för att "muntra upp mig" för det fungerar inte, jag ser bara den glada musiken som ett hån, medan den sorgliga tröstar mig, för den som sjunger, inbillar jag mig, känner sig inte heller så glad...

Nackdelen var ju då att den triggade igång andra gamla sorger också, bland annat just den som gick sin väg utan förklaring. Kanske hade jag börjat deppa för det ändå, det blir lätt så när jag blir ledsen av någon orsak så släpper liksom grindarna och alla, eller i alla fall många, sorger som man hållt tillbaka kommer springade för att göra det nya eländet sällskap. Inte någon hit direkt...

If You Go Away

If you go away on this summer day

Then you might as well take the sun away

All the birds that flew in the summer sky

When our love was new and our hearts were high

When the day was young and the night was long

And the moon stood still for the night bird's song

If you go away, if you go away, if you go away

But if you stay, I'll make you a day

Like no day has been or will be again

We'll sail on the sun, we'll ride on the rain

We'll talk to the trees and worship the wind

Then if you go, I'll understand

Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, If you go away, If you go away

Ne me quitte pas

Il faut oublier

Tout peut s'oublier

Qui s'enfuit déjà

Oublier le temps

Des malentendus

Et le temps perdu

A savoir comment

Oublier ces heures

Qui tuaient parfois

A coups de pourquoi

Le coeur du bonheur

Ne me quitte pas, ne me quitte pas, ne me quitte pas

But if you stay, I'll make you a night

Like no night has been or will be again

I'll sail on your smile, I'll ride on your touch

I'll talk to your eyes, that I love so much

Then if you go, I'll understand

Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, if you go away, if you go away

If you go away, as I know you must

There'll be nothing left in this world to trust

Just an empty room, full of empty space

Like the empty look I see on your face

Oh, I'd have been the shadow of your shadow

If it might have kept me by your side

If you go away, if you go away, if you go away

Please don't go away!

Det är så mycket i den här sången som stämmer, eller rättare sagt kanske, stämde, med hur jag kände mig förra sommaren. (Bortsett från att det egentligen väl, är en kärlekssång). Men sådan har jag alltid varit, när jag varit 'snyftig' kunnat känna igen mig i sorgliga sånger... Jag är kanske rätt patetisk.

Till och med årstiden var rätt... Och det kändes som om solskenet försvann. För förra sommaren var säkert finare än den här, men för mig kändes den mycket mörkare. Och jag litar nog inte på folk i samma utsträckning längre heller.

Men någon skugga skulle jag aldrig blivit och ännu mindre någons skuggas skugga. Så långt hade jag aldrig kunnat sträcka mig. Det franska originalet, en Jacques Brel låt är det, där går han ännu längre, din hunds skugga till och med...

Däremot stämmer det där med "like the empty look I see on your face" så bra... inte för att jag såg det, för sedan i juni förra året när vi fortfarande var vänner, har vi aldrig setts, men den där likgiltigheten hördes så bra på rösten, syntes i de få ord som skrevs etc...

En vän som jag trodde var min bästa vän och som jag anförtrodde allt. Det kändes så hårt. Jag har nog kommit över det nu men kan inte låta bli att tycka att det kändes som en så onödig förlust, vi hade kunnat gett varandra så mycket mer under årens lopp, som vi sa att vi skulle, vara vänner alltid, som Micke och Molle... Fast de gick väl också skilda vägar om jag inte minns fel? Jag vet inte, jag tyckte inte om Micke och Molle ens när jag var liten.

Jag har aldrig fått veta varför. Trots att jag frågat. Det var rätt många frågor jag aldrig fick svar på, men mest irriterande är det ju att aldrig få veta vad för ont jag gjort, något måste det ju ha varit eftersom jag behandlades som jag gjorde. Och det är ju bra dumt att gå runt och vara ond utan att veta om det… det gör mig ju till en rätt opålitlig människa.

Kanske har med utbrändheten att göra, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag gör, jag har hittat kaffebryggaren i kylskåpet, vem vet vad jag kan ta mig till, en annan gång kanske jag stoppar in mina vänner i ugnen, vem vet… Det skulle vara det att de i regel är lite mindre medgörliga en en kaffebryggare men det är väl en petitess i sammanhanget förmodar jag.

Där satt jag då och lyssnade på den här låten och var lite deppig. Då fick jag ett mail från en gammal vän, en annan vän som inte försvunnit, men som aldrig var lika close. Det var egentligen ett sådant där typ kedjemail, men texten grep tag i mig, för det var nästan som en 'hälsning'... Detta är ett utdrag ur det mailet:

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut. Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Om du läser det här, men det tror jag inte du gör... Men en gång vet jag du sa att du läste mina bloggar... Om du läser det, så vet du nu att jag fortfarande är ledsen och saknar dig... Kanske stämmer det som det står, att de var dags för oss att gå vidare åt varsitt håll, men jag kommer alltid att sakna dig och fråga mig varför...

Fel färg och skönsång

Jag tänkte skrivit lite mer men är lite trött, ont i huvudet, ensam hemma igen, jag är trött på det också. Trött trött trött.

Jag som trodde att vi hade målat klart... Jag gick nu i kväll och tog bort tidningar som vi lagt ut för att skydda golven, plockade bort färgburkar, maskeringstejp och grejade. Jag tittade på hur resultatet hade blivit, speciellt i de fönster som jag inte målade...

Då märkte jag att köksfönstret och altandörren var mycket strävare i färgen än de andra. Jag trodde först att jag inbillade mig men jag tittade ett par gånger till. Jo, den var mycket mattare. Den smärtsamma sanningen... Mikael har målat med grundfärg istället för lackfärg sista gången...

Då blev jag så trött igen... Dels måste vi ju måla om det, man kan ju inte ha grundfärgen som toppfärg, det hörs ju... Den är matt, för att färgen ska ha något att fästa i, det kommer ju allt annat också att kunna göra om man inte målar över den. Speciellt i ett kök är det ju jättedumt, den kommer ju bli ofräsch med en gång.

Dels måste jag berätta det för Mikael i morgon... Och en av hans sämre sidor är hans totala oförmåga att ta kritik. För hur jag än lägger fram det så har han ju gjort fel och det går ju inte komma från, hur jag än lindar in det. Jag påpekade redan igår att det såg 'randigt' ut i färgen men då fräste han bara, men nu förstår jag varför, för den färgen är inte samma ytfinish på.

Sen skulle vi ju prata med husspekulanten i dag hade vi kommit överens om. Han ringde så klart inte så Mikael ringde upp honom. Då svarade han inte. Fyra gånger ringde vi under dagen och han svarade inte någon gång alls. Är det inte så man kan bli knäpp.

Nu ligger ju frun på sjukhus, jag vet inte varför, det kan ju vara så att de är där, men går det inet ringa och säga att tyvärr, vi vill inte ha huset, eller nej, vi kan inte ta ställning till det nu när hon är sjuk, eller något annat. Jag förstår att det måste vara en jobbig situation för dem, men jag tycker de kunde ha lite förståelse för oss också.

Nu har det gått tre och en halv vecka sen de tittade första gången. Mikael ringer en gång i morgon förmiddag och svarar han inte då så får de andra komma och titta. De får en vecka på sig, kan de inte hosta fram ett svar går vi till mäklaren med det.

Irriterande är det i alla fall. Skitjobbigt. Att sälja ett hus är något av det mest jobbiga jag varit med om. Det är en så stor affär samtidigt som det är så känslomässigt på något sätt. Separationsångest, massa annan ångest också för den delen. Tänk om vi vetat det den där dagen i mars när vi tittade på huset på landet första gången. Fast då visste vi ju inte att vi skulle flytta dit fyra eller om det är fem, år senare... Knappast...

Jag satte mig vid datorn istället för att städa. För ska jag måla i morgon är det ju ingen ide att börja plocka i ordning tänkte jag. Det blir ju två rum som jag måste släpa runt tidningar, färg, penslar och grejer i.

Jag hällde upp en guinness att trösta mig med medan jag satt och surfade runt på folks bloggar, rensade mina mail, de gick tillbaka till mars så det var verkligen dags... Nu har jag en hel hög med saker att ta itu med som 'dök upp'.

Undra förresten vad det är för straff på att inte skicka vidare såna där 'skicka den här inom 24 timmar till hundra kompisar annars kommer världen gå under och gör du det kommer du bli rik och lycklig och få många vänner' den typen av mail, jag får såna jämt men orkar aldrig med dem...

Jo, jag lyssnade på musik samtidigt som jag satt där och läste och slängde och slötittade och skrev lite om vartannat, och drack guinness. Jag har en himla massa musik på hårddisken och körde random play så det blev lite mixat...

Helt plötsligt hörde jag en underbart vacker röst som sjöng med musiken från datorn. Döm om min förvåning när jag märkte att det var jag! Jag som inte kan sjunga! Men faktum kvarstod, jag sjöng jättevackert.

Det måste ha haft med guinnessen att göra. Jag kan tänka mig att några drar på munnen och nickar och tänker att jo, det har det säkert... men frågan är om det verkligen lät så bra. Men det gjorde det och jag var alls inte full. Jag sjöng bara så bra!

Jag har fått brev från kyrkokören som försökte headhunta mig förra sommaren. De hade fått nys om vår flytt till landet (det är den kyrkan) så nu försökte de locka med mig. Jag kanske skulle gå dit, och dricka en guinness före varje övning och framträdande. Frågan är bara hur populärt det skulle bli...

Min dramatiska ådra...

Hur kommer det sig att jag är så förtjust i det här... Alltså prickarna... Jag avslutar nästan oftare en mening med tre punkter än med en... Är det för att ni ska få fylla i resten själva kanske? Eller försöker jag verka mystisk kanske?

Någon slags 'sjuka' är det i alla fall. Som på gymnasiet där en klasskamrat envisades med att stryka under saker i sina uppsatser för att... ja understryka... bara det att det blev för ofta så vitsen försvann ju lite. Som Peter och vargen... (och där kom ju punkteländena igen)

För att knyta an till överskriften då... Jag kom att tänka på en liknande blogg, den gången om min poetiska ådra. Jag har många strängar på min lyra tydligen.

Dramatiken fungerar säkert mycket bättre än poesin i alla fall. Eller kanske tvärtom, för den har ställt till rätt mycket för mig i mina dagar...

Om jag är bland folk som känner mig är det ju ingen fara. Som ni bloggare som lärt känna mig lite, ni insåg ju hela tiden t ex att jag inte tänkte dränka mig på gräsmattan t ex. Men folk som inte kände mig kanske skulle skicka hem polisen och rädda mig eller vad folk nu gör om de misstänker att andra folk försöker ta livet av sig.

Många gånger blir det dumt... Fast jag tror det har blivit bättre med åren. Jag har väl lärt mig att behärska mig. Jag tänkte ta ett par rätt otroligt dumma exempel från min ungdom, ni kan ju få kalla det skrönor, fast inte så lustiga direkt...

Jag gick i nian och pryade (praoade) hos en optiker i Jönköping. Vi träffades på lunchen ett par stycken klasskamrater som pryade i samma stad, i närheten av varandra och gick och åt tillsammans.

Vi åt dagens, för det var motsvarande den summa som skolan stod för om man sparade kvittot, jag förmodar att de inte hade uppskattat om vi tagit representationslunchen varje dag i två veckor...

I dagens ingick varje dag bröd och smör, det brukar det ju ofta göra på lunchmatställen. Numera även salladsbord ibland. En dag fanns inte frallorna och de små smörpaketen, däremot låg färdigbredda frallor med ost. Ok, tänkte jag, det kanske är för att det är soppa?

Men när jag kom till kassan fick jag betala en hutlös massa för den stackars smörgåsen för den ingick inte alls. Jag har för mig att jag satte mig med min mat och slevade i mig den, men blev argare och argare, för ingick bröd skulle bröd finnas. Och INGÅ.

Så lilla Eva (för på den tiden var jag rätt liten) tände på alla cylindrarna... gick och hakade ner den stora stora tavlan som hängde vid ingången där dagens rätt stod nedplitad med efterföljande, bröd, smör och dryck ingår etc och viftade med den i kassan och sa (med hög röst så alla kunde höra...) att här STÅR det att bröd och smör ingår, hur skulle JAG kunna veta att bara för att en löjlig ostskiva ligger på ska jag betala massa extra etc etc...

Jag minns inte hur det gick faktiskt, om de gav med sig eller inte, jag tror inte det. Jag tror jag hivade in hela tavlan i kassan och sa att då fick de väl ändra på den då! Eller plocka fram BRÖD!

Men vi åt inte på det stället mer. Jag är tveksam till om mina kompisar överhuvudtaget ville äta mer tillsammans med mig...

Den andra händelsen utspelar sig bara något eller några år senare. Den är ännu olustigare egentligen. Jag hade ett sommarjobb som egentligen är värt en hel serie bloggar i sig, det får bli en annan gång... Och jag var jättekär i en kille som också sommarjobbade där.

Året efter hoppades jag, räknade väl mer eller mindre med, att få jobba där igen, men pyttsan inte då, på omvägar fick jag veta att två andra, varav den ena jobbat där också sommren innan fått jobb, men inte jag.

Det hade mycket med den där killen att göra, jag ville ju givetvis träffa honom igen... Den tjejen som jobbat där samma sommar som jag jobbat hade jag inget emot, men den andra... det kändes ju som om hon hade fått jobbet som jag borde haft...

Där blev jag väldigt dramatisk... Men för mig själv egentligen. Jag hade en dagbok, eller vad man ska kalla den, inte någon sådan där med vadderade pärmar och fånigt lås utan en vanlig anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan och jag skrev egentligen inte hemlisar utan mer om vad som hände och vad jag tänkte på och lite sånt. Kanske ett förstadium för mitt bloggande?

Där skrev jag hur mycket jag 'hatade' tjejen som 'tagit' mitt jobb, jag önskade att hon 'vore död' så jag fick jobbet... Jag var sexton år... och jag menade ju givetvis inget med det, jag var bara så ledsen för jag fick ju inte en chans att träffa den här killen som jag var förtjust i, som i och för sig inte brydde sig ett dyft om mig... Så jag överdramatiserade givetvis... om än bara i 'bokform'...

Och så gick jag såklart och tappade bokeländet. Och så hittade någon den. En av nackdelarna med att bo på små orter etc, är att man inte kan göra sånt obemärkt, upphittaren visste mycket väl vem både jag och den andra tjejen var och dumhuvudet varnade henne för mig...

Han ringde mig sen och berättade det och tyckte väl att han gjort dagens goda gärning... Korkade gubbe, det borde han väl fattat att det inte var något allvar bakom det! Hade han aldrig varit ung själv eller?

Ja ja, jag skrev ett brev till den här tjejtrasan i alla fall och förklarade att alltihop givetvis bara var trams. Jag fick aldrig något svar så jag vet inte vad hon tyckte. Till saken hör att vi gick i samma klass (jag tror detta var mellan första och andra året på gymnasiet) och jag visste aldrig om hon hela tiden gick och a) var rädd för mig hela tiden eller b) föraktade mig eller c) hade fullt sjå med att hålla sig för skratt, troligen någon av de båda sista eller en kombination av dem.

Med åren har jag nog lärt mig att hålla tand för tunga eller vad det kallas, behärska mig och inte alltid vara så högljutt upprörd även om jag är det. Det hör väl till att göra det när man 'blir vuxen'. Men ibland dundrar jag på som ett ånglok ändå...

Och kanske ska jag vara nöjd med tingens ordning. För det är väl ändå så kanske att det är vi med dramatisk ådra och fantasi som blir författare och filmregissörer och sånt. Och då kan vi liksom bjuda på de där små förtretligheterna...

Tre punkter till då för att avsluta dagens dramatik, här kommer de ...

För att snabbt återvända till dags dato så är jag piggare, ingen feber, inget annat heller, lite ont i axlar och rygg bara, har nog spänt mig. Jag är tillbaka i huset 'i stan' och målar igen. Mikael 'tog ju över' och målade i veckan som var medan jag låg på soffan på landet och suckade. Men han blev inte helt klar. Vi räknar med att vara klara med fönstren i morgon. Men så måste ju allt städas om och så hittade Mikael en fog mellan teglet på huset som måste lagas... Vi kommer aldrig bli klara känns det som, vi hittar bara mer och mer...

I morgon ringer Mikael och frågar familjen S hur de ska ha det med huset, ska de ha det eller ska de inte ha det? Säger de nej eller har inte bestämt sig än eller ger ett skambud så har vi ett trumfkort faktiskt!!!

För igår när Mikael just hade kommit till landet vid sjutiden ringer det på hans mobil. Det var en arbetskamrat till honom. Han hade följt med sin dotter och hennes sambo och tittat på ett hus som de inte blev värst imponerade av, på vägen därifrån sa han att vi kan kolla på ett till (vårt) för det hade han hört att det var till salu.

Då var ju inte vi där tyvärr. Men de ville gärna titta på det nästa vecka, om det inte blev sålt då. De tittade på utsidan, gick runt i trädgården innan de åkte och kikade och så långt var de nöjda tydligen.

Så vi kan sätta blåslampa i rumpan på första spekulanterna nu! Och den här gången ska vi, visa av skadan ge andraspekulanterna en vecka på sig att bestämma sig så vi slipper mer velande...

Så mäklaren skjuter vi upp en vecka.

Jag sitter just och väntar på att det ska bli tröttsamt nog så jag kan somna, jag blev lämnat kvar 'i stan' nu eftersom fönstren står öppna och torkar. Jag gillar det inte. Inte så att jag känner mig mörkrädd eller rädd att folk ska kliva in genom de öppna fönstren eller något. Det känns bara så konstigt att vara ensam, inte ens en katt eller en höna...

Nu tar vi över här...

Jag kom ju aldrig så långt så jag började banka sönder några rutor. Jag var för trött. Jag var för trött för att gå ut och lägga mig på gräsmattan också. Dessutom är det ju 'i stan' där folk kan se en och undra vad man håller på med...

Så jag gick och la mig på Richards säng istället. Förr eller senare kunde ju regnet komma dit ner också. Han har sitt rum i suterrängplanet och jag har använt hans säng de här dagarna så slipper jag sova uppe i målarfärgslukten och iskylan. Fönstren här nere tyckte vi inte var så farliga så vi brydde oss inte om att göra något åt dem...

Och så stensomnade jag. Där låg jag fortfarande kvar när Mikael kom hem. Jag hade ju i och för sig inte kunnat göra någon nytta ändå i och med att det ösregnade.

Mikael och min pappa tyckte såklart att så här kan vi ju inte ha det så de kom överens om att det nog skulle gå att torka fönstren inuti med trasor och tryckluft så man kunde stänga dem så det gjorde de och sen packade Mikael in mig i bilen och körde mig till landet. Där rasade jag ihop på soffan med tre tröjor, tre filtar och två täcken och en brasa.

Och där har jag legat tills nu.

Jo, jag har varit uppe korta svängar, men så fort jag sätter mig vid datorn blir jag för trött och måste lägga mig igen. Men jag har noterat att Fru Bloggare, millroll, Smulan och Lena inte tycker att jag verkar vara riktigt så värdelös som jag tycker att jag är. Alla kan ta fel så är det ju. Och det är ju inte säkert att det är jag som har fel i det här fallet. Men jag kan ju ha det. Så ni ser, näsan är över isen nu i alla fall! Bara en liten bit men ändå...

Jag har ju matat hönor, pratat hönor, hämtat ägg, matat och pratat katter, klappat och gosat katter och inser att det är inte konstigt om man blir konstig när man är från djuren så länge, hela fyra dagar, det går ju inte.

Inte kom jag iväg till Bronett heller. Det är alltid så att de gånger jag kanske allra mest hade behövt gå dit, när jag är som mest under isen, då klarar jag inte av det. Så jag går bara dit när jag känner mig rätt så okej... Dumt egentligen. Han ringde till Mikael i dag förresten, han hade sett i sina papper att jag skulle på återträff med försäkringskassan för att prata om min arbetsträning, den som kom av sig nästan innan jag hann att börja... Så ska jag oroa mig för det...
Mikael är allt och allas sambandscentral just nu, i alla fall vad det gäller telekommunikation. Han ringde upp våra husspekulanter i går kväll. Då hade de haft ännu en vecka på sig att tänka, sammanlagt tre. Det måste väl räcka. Nej, då hade såklart frun hamnat på sjukhus, så det kunde de inte tänka på nu. Förra veckan höll de på att flytta från den ena lånade lägenheten till den andra så då kunde de inte heller tänka.

Men så praktiskt då... Jag har tappat tron på den där husaffären, det blir säkerligen ingenting med sånt veligt folk. Och de ska ha varit missionärer? Jag trodde det var handlingskraftigt folk som förutom att omvända infödingar fick slåss med tigrar, gräva brunnar, köra trasiga bilar på lervällingsvägar och ta hand om dödssjuka människor.

Jag är uppvuxen i pingstkyrkan. Det var helt okej, bara det att alla tyckte att mission var så kul. Jag tyckte det var det tjatigaste av det tjatiga. Inte ännu ett bildband om en till farbror i kakishorts med en undergiven fru i rosa sari (trots att hon är svensk) och massa glada negrer och en kyrka byggd i korrugerad plåt som var det finaste de sett och bilar nersjunkna till vindrutespolarna i röd lera och barn med magar som ballonger och flugor i ögonen som får vaccinationer och blir så glada så de blir kristna bara för det.

Jag vet att jag var hemsk. Alla andra tyckte det också. Alla små flickor i pingstkyrkan ville bli missionärer när de blev stora. Alla läste en gammal serie böcker som fanns i vår kyrkas lilla lilla uråldriga bibliotek som hette 'Djungeldoktorn', de handlade om en missionär som slogs med tigrar. Bland annat. Det var det enda jag minns i alla fall. (Googlade på dem nu, de är tydligen från sent femtiotal, tidigt sextiotal... bara en sån sak...)

De flickor som inte ville bli missionärer skulle bli sjuksköterskor, lärarinnor eller mammor. Det fanns inga andra alternativ. Pojkarna ville bli ingenjörer eller elektriker, eller bönder, vilket de blev sen, allihop. Det fick flickorna inte ens säga att de ville. Om de ville, som jag t ex. Flickorna blev lärare och sjuksköterskor (fast inte jag, jag blev journalist). En blev missionär. Hon tröttnade efter ett år och åkte hem och jobbade på en fabrik i stället. Jag sa inte 'vad var det jag sa'. Men jag kunde ha sagt det.

Men våra husspekulanter var nog inte vidare missionärer, efter trettio år i bushen fick de tydligen nog och åkte tillbaka till Sverige. Men köpa hus kan de tydligen inte göra. Vi hade två timmar på oss att bestämma oss när vi köpte det hus vi nu vill sälja. Det fixade vi. Huset på landet bestämde vi oss för på någon dag. Varför vela så? Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Veliga husköpare får inga hus. De kan dra dit pepparn växer. Tillbaka dit de kom med andra ord.

Dessutom hade den gamla skatan till kärring de hade med sig (mammans mamma) tydligen 'varit tveksam', trots att pappan och sönerna (tydligen inte mamman) ville köpa huset. Vad hade tanten med saken att göra? Hon skulle väl ändå inte bo där? Men hallå, vad är ni för dåliga pingstvänner, kunde jag ju säga till honom, det är väl aldrig någon inom den rörelsen som lyssnat på en kvinna någon annan gång. Varför nu? Och svärmor... Personligen hade jag bara blivit ännu ivrigare på att göra något tvärtemot vad min svärmor sa...

Det kanske är hon som håller i pengarna föreslog Mikael, som givetvis helt timid hade beklagat sjukhusvistelsen och sagt att det ingen brådska är. Nej, att hans egen fru håller på att gå upp i atomer det spelar kanske inte så stor roll?!! De bestämde att de skulle höra av sig på fredag. Med andra ord får vi alltså ringa på fredag. För de lär ju inte göra det. Fast jag vet redan att de säger nej. Efter tre veliga veckor säger de knappast ja, det hade de gjort med en gång i så fall.

Så fort Mikael pratat med dem ska han ringa till mäklaren. Det hade varit så skönt att slippa det. Nu blir det så i alla fall. Hoppas han kan ordna en hel jättehög med spekulanter och världens jättebudgivning så vi blir miljonärer!

Man kan väl få drömma...

Nu har jag i alla fall kommit upp ur soffan, feberfri vad det verkar. (Tills man läser vad jag skriver i alla fall). För nog hade jag feber innan, men har ingen aning om hur mycket för någon sådan där termometer har vi ingen. Vi har haft en, en gång i tiden. När barnen var små fick vi höra hur viktigt det var att ha en febertermometer hemma. Jaha sa vi och köpte väl en, men jag vet inte om vi har använt den...

Jag tycker det räcker med att se på och känna på den som har feber och konstatera att jo, det är feber, möjligen med graderingen 'inte så farligt' eller 'rätt mycket'. I det senare fallet, om det är någon av baren, kan man väl kanske börja fundera på om det kanske hade varit bra att veta hur mycket, tror att läkare vill veta det om man skulle få för sig att åka dit. Men så illa har det aldrig behövt att bli.

Richard har en kusin som är född ett halvår tidigare än honom. Hans mamma (som alltså var gift med Mikaels bror) hade en diametral inställning till febertermometrar... Hon tog vanemässigt tempen på den stackars ungen varje dag... Men så var han sjuk oftare också. Till hennes stora gädje kanske. Hon älskade att prata om sjukdomar och annat sånt väldigt ointressant, som bebisbajs, frottehanddukar, städattiraljer och kakrecept.

Hon tyckte att eftersom vi hade barn som var kusiner och dessutom så likagamla borde vi kunna bli bästa vänner, vi hade ju så mycket gemensamt. Hmm... Vi hade två nästan lika gamla barn, det var det enda jag kunde komma på... Barnen var dessutom så olika varandra två barn kunde vara. De ser inte ut som varandra, Richard var liten och mörk, hans kusin var lång, grov och ljus. De har inga gemensamma intressen whatsoever. Barnens farmor envisades i många år med att köpa exakt likadana julklappar till dem. Inget kunde varit mer fel... Oftast till Richards nackdel.

Han fick en lillasyster något år senare. Den stackars flickan envisades den tokiga mamman med att försöka dränka i rosa, volanger, spetsar, dockor och elände. Hon fick inte ta i en pojkleksak ens.

Fast det blev folk av de barnen ändå. Flickan blev en pojkflicka och jag log inombords. Mamman och pappan gick skilda vägar när barnen var rätt små. Det kan ha haft viss betydelse...

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan att jag hade feber... Men nu känner jag mig bättre och vad gör jag då? Jo, jag ställer mig och bakar... Det är ju bra. En liten lagom rivstart sådär när man just varit sjuk... Det låter lite som de där härdiga mammorna förr i tiden och i u-länderna som föder barn, reser sig och slaktar en ko och steker upp den eller plöjer ett par tunnland och sår och skördar samma dag...

Och som alla andra gånger tittar jag inte efter först om jag har ingredienserna. Det är ju ingen sport... Den här gången gick det precis, om jag tog lite grahamsmjöl också. Och det är ju bara nyttigt. Det blev gott också. En annan gång som jag heller inte tittade fick jag ta rågmjöl, havregryn, skorpmjöl, mannagryn och en hel del andra skumma saker... Men det blev också väldigt gott...

Det fanns inget gott att äta. Det var mycket därför. Jag hade inget ätit på ungefär två dygn och började bli lite sugen. Jag hittade en burk med stekta kantareller i kylskåpet, något som blivit över, vi hade plockat och stekt och använt hälften till smörgåsar häromdagen. Ok, tänkte jag, jag kan göra lite svampsås till lite pasta. Och gjorde så. Och åt upp det. Det smakade inte så gott. Men vadå, jag har ju varit sjuk, inget smakar så där värst då. Sen plockade jag iordning lite efter mig. Då såg jag att burken där kantarellerna legat var full med mögel...

Jag har ätit MÖGLIG MAT. Jag kommer att DÖ, jag kommer alldeles säkert att DÖ!

Nu säger då vän av ordning att för bara två dagar sedan tänkte du ju dränka dig, visserligen bara på gräsmattan men ändå. Att matförgifta sig själv är väl nästan ännu smidigare i så fall. Det är bara att tacka och ta emot?

Men det var ju då det... Och förresten så dör man säkert under fruktansvärt svåra plågor när man har ätit möglig mat. Asch då sa Mikael när jag berättade det för honom, (det säger han alltid när det inte gäller han själv) min mormor åt möglig ost, hon blev 95 år. Jo, men mögelost är ju en helt annan sak. Det äter ju du också. Men det sa jag inte sa han, jag sa att hon åt möglig ost. Sån ost som inte var meningen att den skulle vara möglig. Jo, men hon levde förr. Förr kunde de äta sånt för deras magar var vana vid sånt. De la sillar och fläsk i tunnor och hängde skinkor och bröd och lökar i taket och skar bort det möglet som syntes innan de åt av det.

Min mormor sa jag, sa Mikael, med inte så lite frost i rösten, inte min mormorsmormorsmormorsmormor. Min mormor bodde i en liten villa i grannsamhället precis intill Ica, hon levde inte på sjuttonhundratalet.

Nej, men hon åt möglig ost...

Och blev 95 år.

Fast jag blir bara 75 år, för det har jag sett i ett test på nätet. Fast då dör jag ju knappt av den mögliga maten då. Jag är ju bara halvvägs till 75 än. Men så skönt då.

Med andra ord hade det inte spelat så stor roll om jag lagt mig på gräsmattan i ösregnet heller då. Eller framför tåget. Eller i sjön. Så länge jag inte är 75 år vill säga. För det som står på Internet är väl sant?

Nu orkar jag inte längre

Jag orkar inte vara duktig längre. Försöka menar jag, för jag är det ju aldrig. Jag orkar inte försöka visa upp någon fin fasad hela tiden. Det finns ju förresten ingenting att visa upp. Jag orkar inte försöka någonting längre. Jag orkar inte längre. Kämpa. Kämpa emot. Orka. Stå ut. Jag ger upp nu.

Alla vet ju ändå att jag är en jävla misslyckad sopa som ingenting duger till och som bara förstör allt jag tar i.

Ingenting blir som jag tänkt mig. Vi kommer aldrig få huset sålt. Vi kommer aldrig hinna med allt vi måste göra innan vintern. Jag kommer aldrig orka jobba med någonting över huvud taget mer i hela mitt liv. Jag ser bara mer och mer anskrämlig ut för var dag som går och kan snart inte visa mig utomhus längre.

Huset kommer inte ens att gå att sälja även om någon vill ha det, för nu har det stått med öppna, målade men ej torra fönster, för färgen torkar ju inte när det ösregnar hela tiden. Fönstren är både plaskblöta och med blöt färg, regn har regnat in i huset och förstört det. Det är iskallt överallt eftersom värmen gått rakt ut. Ingen som vill köpa ett hus med halvmålade vattenskadade fönster och dyngsura golv och innerväggar.

Jag ville bara vara duktig och måla fönstren innan vi sålde huset och lyckades förstöra det på kuppen. En miljon eller så på soptippen.

Nu ska jag ta en hammare och driva den i varenda jävla glasruta i hela huset, sen ska jag dränka mig. Jag går ut och lägger mig på gräsmattan, för det det är ju onödigt jobb att gå ända ner till sjön när man redan har vattnet uppe på land.

Jag behöver troligen inte ens gå ur huset.

Good bye...

Fönstren är husets ögon...

Vårt hus (det 'i stan') har väl ögoninflammation i så fall, stackars hus...

Jag målar fönster just nu så det är ungefär det enda som snurrar i mitt stackars huvud. Vi skulle behövt målat dem för länge sen men det har inte blivit av. Det kom väl så att säga ett annat hus emellan (vars fönster blev målade...) och så har det skjutits på framtiden.

Och nu fanns ingen återvändo, tyckte jag, eftersom huset ska säljas, så ska vi måla fönstren är det nu vi ska göra det. Jag tyckte vi skulle det, för det kändes inte bra att sälja ett hus med fönster med flagnande färg...

Så då fick jag göra det också...

Jag har hållt på sedan i fredags morse (det är sen söndag kväll nu) att det var att ta mig lite vatten (eller målarfärg kanske) över huvudet, speciellt nu när jag inte mår helt bra.

Jag har skrapat bort all lös färg, det var inte så illa som jag trodde som tur var. Jag har grundmålat de ytor där färgen lossnat, jag nöjde mig med det och nu i dag har jag börjat måla med den slutliga färgen. Jag målade inuti i dag så jag kan sätta ihop fönstren igen. Det är såna där vanliga tråkfönster med två rutor, dubbla glas och kopplade fönsterbågar, man kan pilla isär dem alltså och måla mellan. Fönstren på landet är finare, de ser ut som på den översta bilden. Det är såna med lösa innanfönster, det är sååå mycket enklare att måla såna, man slipper måla i omgångar och vänta på att det ska torka som jag får göra nu...

Jag tror jag kanske har pillat isär fönsterbågarna en eller högst två gånger innan... En del är duktiga och putsar mellan när de putsar fönstren men så noga är jag inte.

Men det blir några fönster att måla i alla fall. I köket finns det ett fönster med två såna rutor, i biblioteket ett fönster, i teverummet ett, där det ena är en altandörr så där är det mer att måla och i finrummet är det hela fyra stoooora rutor, fast det är samma stil på dem.

Sedan tvärtemot alla de andra fönstren så är fönstret i Johannes rum helt annorlunda. Jag har ingen aning om varför. På husets ritningar är det ett vanligt fönster, kanske har det hänt något med det ursprungliga eller så fanns det någon annan anledning. Det är en enda stor ruta som man vippar runt konstiga gångjärn som sitter på mitten. Man kan alltså vända hela fönstret så man får insidan utåt och tvärtom, men det är inte det lättaste så det är inte många gånger jag gjort det.

Pappa kom och hjälpte mig i fredags när jag började mitt måla-fönster-projekt... Jag är rätt noggrann och petig när jag gör något. Mikael tycker det i alla fall. Men pappa är ännu 'värre'. När han kom först i fredags och vi började titta på det så sa han att det räcker väl om vi målar där färgen lossnat. Jag tänkte att hallå, är det min pappa som säger så? Men så började vi skrapa och sen ville han gå över hela fönstret med sandpapper och jämna till och spackla i små ojämnheter och börja prata om ifall det räckte med ett lager grundfärg och då kände jag bättre igen honom...

På lördagen kom dessutom två av mina småsystrar, A som är nr 4 i syskonskaran och M som är den yngsta av de två tvillingarna som är de yngsta av systrarna, nr 5B kan vi säga...

Och idag var A med mig och målade mellan fönstren. Det tar tid... Jag tänkte låta fönstren stå öppna i morgon också så de får torka ordentligt så fortsätter jag måla på tisdag, insidan och utsidan och karmen. Jag hoppas jag är klar på torsdag.

Eftersom jag måste ha fönstren öppna medan färgen torkar måste jag ju vara här och 'vakta'. De andra är på landet och jag är alldeles ensam och det känns, om inte otäckt, som mamma trodde jag tyckte, utan trist. Och ensamt. Och visst ibland känns det lite knepigt. Det är massa ljud överallt.

Jag sover i suterrängplanet där vi inte målar fönstren, de såg inte lika dåliga ut där. Där kan jag ha värmen på och slipper målarfärgslukten. Å andra sidan står det helt öppet ovanför mig. Vem som helst kan ju kliva in genom fönstren på natten...

En del motgångar blev det ju... Det åskade så det dundrade och både ösregnade och haglade medan vi grundmålade på lördagen... Rätt ner i fönstren. Fast det såg inte så illa ut som jag befarade i dag när jag kollade över det. Då är det värre med alla små skitans flygfän (inte småfåglar då utan typ flugor) som fastnar i färgen.

Vi åkte hem och åt hos mamma på lördagen, smidigt och bra, men i natt (lördag-söndag) åkte hon till Skottland så vi fick klara oss själva. Mikael kom hem en sväng från landet och grillade lax åt mig och A och hennes man R.

Och... Nej, jag kom på nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit för att peta in lite bilder, att fy så tråkigt att höra om hur andra målar fönster. Det är ju tråkigt nog i sig utan att behöva läsa om att andra gör det... Men jag behövde väl prata av mig det.

Jag ska ta och gå igenom alla kommentarer jag fått innan jag slutar. Jag har ju fått så mycket kommentarer! Först tyckte jag det var segt och tänkte att ska ingen hälsa på mig eller? Men så ramlade de helt plötsligt in... Kul!

Vad kul Vic, att du läser mina bloggar. Mina andra läsare är ju såna med egna bloggar, där jag hälsar på och kommenterar så det är ju ett givande och ett tagande. Jag tänker aldrig/sällan på att även andra kanske läser min blogg... Du får skaffa dig en egen. Där kan du ju visa upp dina tårtor också...

Och angående våfflorna så har jag faktiskt testat med gräddfil, svart kaviar och rödlök och det är jättegott. Mycket godare än med sylt och grädde. (Pannkakor är godast med lönnsirap...) Nu hade jag varken det ena eller det andra och fick nöja mig med att strö lite socker på dem... Men de blev goda ändå. Jag brukar ta hälften mjölk, hälften kallt vatten, det ska helst vara isvatten har jag hört, i våfflorna, de blir frasiga och goda.

Vad det gäller flygplanet så måste det väl vara så att de inte får flyga så lågt. Man skulle ju ringa och klaga egentligen. Fast jag tror inte de bryr sig... Vart man nu ringer... Jag har ju inte varit hemma sen tyvärr så jag har kunnat kolla hur Saga verkar men de andra har inget sagt. Nu är de inte lika noga med hönorna som jag i och för sig...

Sen gör de tydligen lite hur de vill på landet... Mikael ringde hem i dag och sa att de jagade rådjur utanför huset hemma och en stövare sprang genom trädgården och jagade upp Ceasar i ett träd (oj vad han är lik ett rådjur...). Det var tur för hunden att han inte gav sig på hönorna, sånt händer ju har jag hört. Men det lustiga var att hönorna och stutarna i hagen intill blev jättearga på hunden och liksom försvarade Ceasar. hönorna kacklade argt och flaxade och sprang inte och gömde sig som man kunde tänka sig. Stutarna nöjde sig med att springa fram och ställa sig vid staketet och se hotfulla ut...

Annars är ju inte katterna och hönorna några vänner direkt. Men det är väl lite av 'bara jag får slå min lillebror'...

Jag berättade detta för min svärmor som kom och promenerade förbi i dag och hon (som har jägarexamen) sa att man inte får jaga rådjur med hund än. Så det är bara olagligheter hela tiden...

Jag har hört en del säga att det krånglar ibland när de ska kommentera hos mig. Jag har inte märkt något. Men det var ju likadant när jag hade spaces, jag märkte aldrig av krånglet, men andra gjorde det. Irriterande, för inte orkar jag byta en gång till... Säg till om det krånglar mycket.

Sen har jag tänkt på Perla en del, hästen vi kunde fått. Det känns så synd att vi inte kunde ta hand om henne för hon är en sån trevlig häst. Som förstahäst hade hon varit perfekt. Om det inte varit för hältan då. Svårt att veta hur man tar hand om sådant. Nu var det ju kört ändå eftersom vi inte hade stallet klart.

Sen, ursäkta mig SA, tycker jag det är så trist, att så fort man börjar prata om hästar så måste någon lustigkurre (oftast en man) roa sig med det där om att de är farliga i båda ändarna, bits och sparkas. Varför ska folk alltid dra den ramsan och börja prata om hur farliga hästar är? Vad har de för belägg för det? Ökar ett djurs potentiella farlighet med storleken? Hur ofta blir folk bitna och sparkade av hästar egentligen? Det är klart det händer, om man är slarvig eller ovarsam med dem, men inget man läser i tidningarna varje vecka direkt...

Jag skulle hellre sätta mina barn ensamma i boxen hos en häst och känna mig trygg än hos en hund. Man kan ju läsa varje vecka om hundar som biter ihjäl och skadar andra, mindre hundar, andra djur, barn och vuxna, hoppar på dem, ofta helt oprovocerat. Tydligen finns det ställen där folk inte vågar gå längre för alla lösspringande hundar som attackerar folk.

Och jag vet att det inte är hundarnas fel utan deras ägare. Men faktum kvarstår. På varje människa som råkar bli biten eller sparkad av en häst (i nittionnio fall av hundra är det den som håller på med hästen i så fall för hästar springer ju oftast inte runt lösa i tättbebyggt område och bits...) så går säkert hundra som blir biten av en hund och det kan lika ofta vara en som bara råkar vara på fel ställe...

Men hundar är ju söta och trevliga djur så dem får man inte säga att de är farliga och hemska om... Det gör jag inte heller, så där av rena farten som folk aldrig kan låta bli att kommentera hästar, annat än när jag själv råkar ut för dem. Som när svärföräldrarnas äckliga tax river sönder min fina kjol eller granngubbens jakthund skäller natten i genom så inte barnen kan sova. Men mig veterligen hade väl ingen häst bitit eller sparkat eller på annat sätt stört dig SA?

Och så var det husförsäljningen då... Vi har inget hört än. När de åkte hem på onsdagen lät de så positiva så och sa att de skulle höra av sig snabbt och att 'vi både hörs och ses' och det lät ju lovande, för om de skulle tacka nej behövde vi ju knappast ses... Men sen har vi inget hört mer...

Det är söndag kväll nu, de har haft fyra dygn på sig att tänka. Och innan dess två veckor. Hur mycket mer tid behöver de? När vi köpte huset för tjugo år sen fick vi två timmar på oss att bestämma oss...

Mikael ska ringa i morgon kväll om vi inget hört då och säga att om ni inte är intresserade måste vi ju faktiskt ha ut det på annons nu. Det bästa hade ju varit om vi kunde sålt det nu - så slipper vi mäklararvode... Men då vill det ju till att det händer något.

Det är jobbigt på alla sätt. Om de säger nej måste jag städa hela huseländet en gång till. Jag måste hänga upp alla gardiner och ställa allt tillrätta efter målandet. Om de säger ja kan vi ju istället sätta igång och plocka ut grejerna istället och flyttstäda...

Jag tror det är mycket detta och att det är så jobbigt att måla som gör att jag känner mig så konstig, nervös, ledsen, rent deppig. Jag antar att det är det i alla fall. Jag kan inte komma på vad det skulle vara annars...

Nu skrattar vi en stund...

... åt dumbommarna som inte vet hur det ska vara. Men som å andra sidan förgyller vår dag...

Tack till millroll som tipsade om sidan (http://museum.skrivihop.nu/exempel/roliga.php), jag behövde skratta lite mellan färgslattandet...

KYCKLING LEVER - "..han lever, han lever, hurra hurra"
BAD SHORTS - inte är de bra inte...
HUGG ORM - Effektivare än att slå den?
BRUNSTENS BATTERIER - något för massageapparater?
SKUM TOMTE - tar klapparna själv.
RÖK FRITT - bolma på bara!
SLÄNG GUNGAN - den är nog trasig.
SJÖ NÄRA TOMT - inte sjönära då?
KASSA SKÅP - inget att förvara något värdefullt i.
HAND TVÄTTAS - före maten.
KLIPP PYTON - har ormar hår?
NACKA NAPRAPATERNA - ta livet av dem!
LÅNG HÅRIG - men kanske snaggad?
BIND GALEN - innan han skadar någon!
SNOR KRÅKA - stjäl en fågel.
JÄST SVAMP - alkoholhaltig?
ETT STYCK MORD - vill ni beställa något mer?
SKYGG LAPP - skraj same?
HÅLL PLATSEN - så ingen annan tar den.
SJUK GYMNAST - kan behöva en sjukgymnast.
MORGON ROCKAR - kväll suger?
BARN UNDER KLÄDER - rädda dem innan de kvävs!
SUPER UNDER STÄLL - dricker alkohol medan han sladdar?
ETT TRUMPET SOLO - tutar lite motvilligt?
SNODD MAPP - Åhléns kränger hett kontorsmateriel för 19:90

"Är du djur och naturintresserad?" - är inte de flesta djur naturintresserade?
"Skivad kalv lever med kul potatis" - kan skivade kalvar och potatisar vara sambos?
"Extra knäck till jul" - lite julgodis är aldrig fel.
"Svensk general agent för Kinaföretag" - militär med rätt att döda...
"Inte rädd för att visa fram fötterna" - hoppas bara att han tvättade dem innan.

Hmm... vill jag handla där...

Jag satt precis och surfade lite efter ett recept på våfflor. Jag är ensam 'hemma' i ett hus med nästan ingen mat men efter lite rivande i skåpen tror jag att jag kanske kan göra våfflor (jag har mjöl, mjölk och smör)

På en av de sidor jag hittade fram till gjordes reklam för en butik, nätbutik tror jag, jag ska inte nämna deras namn av hänsyn till dem...

De gjorde nämligen reklam för sina varor på det här sättet...

"Butiken som säljer kaffe, smaksattkaffe, te, kryddor, ljus, hud och bad produkter..."

Visst är det duktigt... De har satt ihop ord som inte ska sitta ihop och dragit isär de som ska stå ihop... Smaksattkaffe förstår jag i och för sig vad det är... Bad produkter... en blandning av engelska och svenska? Dåliga varor?

Men värst av allt är ju att de säljer hud... Jag undrar hur... som flagor eller i stycken... Kan man kanske köpa brun hud där om man är trött på sin vita? Men vem har släppt till den? Och hur?

Mjusch... Jag vet, jag är en ordpolis, man blir sån när man varit korrekturläsare och svensklärare (obs inget a mellan svensk och lärare...)

Nu ska jag göra våfflor och äta dem sen ska jag skriva en riktig blogg. Det här var ju bara en kul grej...

Flyganfall!

I dag var jag med om något som jag tyckte var riktigt otäckt. Rätt maffigt också, så här i efterhand, men just då var det bara skrämmande.

Vi skulle åka till stan och handla, Mikael och jag, massa byggmaterial och sånt. Vi ska bygga en trappa upp till andra våningen i stallet, det blir en utanpåliggande trappa, och garageportar, så vi skulle ha saker till det. Och lite mat och lite sånt, penslar och färg bland annat.

I helgen ska jag nämligen vara 'hemma' och måla fönster. Det ska bli fint väder och får vi huset sålt snart måste jag ju göra det innan, för det har vi sagt att vi ska.

Vi har inte fått något besked än om de vill ha huset. Familjen S kan vi kalla dem... Men de var och tittade på det igår (onsdag), det var fru S, herr S, två söner i övre tonåren, en inneboende arbetskamrat till fru S (de här fem var med första gången också och tittade), den här gången var dessutom fru S:s syster och make och så hennes gamla mamma med... Sammanlagt åtta personer... Vi visste att svågern skulle följa med för det hade herr S sagt när han ringde. Men att de skulle vara så många...

De lät väldigt positiva i alla fall och yngste sonen sa till mig när ingen hörde det att han ville i alla fall väldigt gärna att de köpte det här huset. En rolig kuriosasak i sammanhanget är att han var på Nyhem i år och jobbade i korvkiosken tillsammans med mina barn... Han såg Johannes på ett foto och sa att han tyckte han kände igen honom...

Tillbaka till i dag... medan vi väntar på besked... Richard ska ha med en kompis till landet i helgen. Mikael ska bygga och greja. Jag ska måla som sagt. Så i dag städade jag lite på landet. Aldrig är det annat, är det inte städning på ena stället så är det på det andra...

Hönorna var ute i trädgården. Jag sprang omkring inne och fejade. Eftersom vi varit 'i stan' i början på veckan nu, städat och pyntat inför visningen så hade det inte ens blivit diskat så det var en del att göra...

Någon gång vid ettiden eller så, katterna hade just fått sin middag och var inne i köket och åt, jag hade ytterdörren vid köksingången öppen för det var fint väder och jag ville hålla koll på hönorna, så hör jag ett avlägset högt motorljud och tänker halvt om halvt omedvetet att det nog är ett flygplan. Det verkar som om flyglinjerna ligger precis över vårt hus, flygplatsen ligger knappt en mil från oss och sommartid ser man ett eller ett par små sportplan dagligen, någon motorseglare om det är fint väder och så högt högt passagerarflygplanen men de utgår från någonannanstans för det här är bara en liten flygplats.

Men så ökade motorljudet i styrka så jag tänkte att nu är det flygövning igen. Det var det häromdagen. Vi bor inte jättelångt från Såtenäs, det händer att det kommer en hög med Draken eller Viggen eller Gripen eller vad de nu heter.

Fast det var inte riktigt det ljudet ändå. Jag gick ut på trädgårdsgången i alla fall för det lät så pass högt nu, det riktigt vrålade. Då kommer ett jätteflygplan upp ur skogen (det såg ut så), det flög så lågt så jag kunde se hur det var hopsvetsat nästan, när jag tittade rakt upp fyllde det upp hela trädgården om man säger så så det kan inte varit många meter upp. Jag fick för mig att det höll på att störta eftersom det flög så lågt och blev skiträdd...

Och precis när det flugit förbi hörde jag hur det slog i flaggan, vinddraget fick hela flaggstången att svaja och de högre träden, björkarna och tallarna vispade de rejält i.

(fotot är inte härifrån utan framgooglat men det såg ut ungefär så, fast det flög lägre)

Hönorna blev ännu räddare... Saga flög rätt in i husväggen, jag hoppas hon inte skadade sig, hon satt och 'gapade' som om hon försökte skrika men inget ljud kom, flera gånger senare under dagen, två hönor flög rätt in i skogen, de flög riktigt långt, har aldrig sett dem flyga så långt. Två såg jag inte vart de tog vägen, jag fick gå runt och leta i nästan en timme innan jag samlat dem och sen satt de på förstubron resten av dagen och lät väldigt underligt, nästan som duvor, jag har bara hört dem låta så en gång innan, det var när de blev överraskade av ett störtregn och tog skydd under en buske, ett slags knorrande kuttrande, inget hönsljud direkt...

Jag berättade det för Mikael sen, han hade sett planet (om det var samma) i går på väg hem, någonstans längs vägen, och det hade flugit rätt lågt då också. Han trodde det var ett Herculesplan. Jag googlade på bilder på sådana men jag är lite tveksam, jag tyckte 'mitt' plan hade rundare, bredare vingar men det kan man ju sett fel, mörkgrått såg det ut i alla fall men det är ju alltid lite svårt att se underifrån också. Det hade fyra motorer i alla fall, så det måste väl nästan ha varit ett sådant i alla fall.

Läskigt var det men när jag väl lugnat ner hönorna, katterna hade inte ens märkt det, de var så inne i sin middag, så tyckte jag det var lite spännande också... Visst har jag sett flygplan så nära innan, vi har varit på sådana där flygdagar i Såtenäs några gånger, och på flygplatsen i Jönköping när Richard var liten och tyckte det var spännande med flygplan. Men då är man ju med på det. Det var jag inte nu kan jag säga...

Vi bor på en höjd, det är en långsträckt dal nedanför, jag vet inte om det var därför planet gick så lågt, för att de flög i dalen och så kom höjden på för snabbt, det kan ju ha varit så i alla fall. Så lågt borde ju inte finnas någon anledning att flyga annars.

Vi åkte till stan sen. Vilken gräslig dag... Bortsett från vädret som var jättefint. Vi var på bygghandlen först, där tappade jag bort köplistan där jag skrivit upp allt vi skulle köpa där - och på de andra fyra ställena vi skulle åka till... Jag fick panikångest av det, fånigt egentligen, när man tänker på det efteråt, men då kändes de som katastrof...

Sen skulle jag köpa frottehanddukar på Jysk, de skulle ha fina billiga i olika färger, det fanns inga alls kvar. Jag skulle köpt ett par sådana där tunna vantar som kallas magic gloves på Maxi, jag fryser jämt så om fingrarna när jag sitter och skriver vid datorn, jag tänkte göra ett par sådana här till... Jag har gjort dem av sådana vantar, klippt av fingrarna, langetterat och broderat.

Men det fanns bara två par barnvantar i en otäck rosa nyans...

När vi kom hem hade jag massa tvätt att ta hand om, det var ju fint väder och jag hade massor av tvätt så jag tvättade och hängde ut tre maskiner (jättesmutsiga tvättmaskiner...) som hann torka så jag har stått och vikt och strykt nu, och tittat på en Bond-film, The World Is Not Enough.

Nu ska jag sova. Hunden är tyst... Trots att jag inget skrivit på två dagar så har jag bara fått tre kommentarer, men men folk har väl liv att ta hand om och jag ska ju vara glad för de jag får...

God natt, ses i morgon, jag måste ju sova 'hemma' för fönstren måste ju stå öppna när jag målat dem... Burr...

Irriterad x 2 och lite nedstämd...

Jag hann röja lite till i huset i dag innan det var dags att åka till stallet. Jag ska fortsätta i morgon, dammsuga, torka golv, homestyla lite med fräsch frukt och kanske någon blombukett kanske... Man får ju inte överdriva det där, det ser så fejkat ut på något sätt, men det är ju bra om det ser snyggt ut...

Richard rider halv sju och jag halv åtta. Praktiskt att ha det samma dag och i en följd, förra terminen hade vi en grupp mellan oss. Mikael skulle följa med Johannes till hans dykning, det var start för den i kväll med grillning och bad i sjö (fast det var det ingen som ville... bada alltså)

Så Mikael släppte av mig och Richard vid stallet och vi gjorde iordning Zorania som Richard skulle ha, ett rätt stort fuxsto. (Ponnyn på bilden är Lill-Lukas, det var ett tag sen Richard växte ur honom...) Richard red, de övade hoppning, värmde upp med lite cavaletti och hoppade sen låga kryss. Zorania taktade hela tiden, småsprang när de var meningen att de skulle skritta, ökad trav hela tiden, Richard fick rida volter hela tiden för att få lugn på henne. Men så länge jag var kvar såg det bra ut. Jag gick in sen för att göra iordning Lucija. Hon nosade i taket den här gången också när jag skulle tränsa henne, men jag var envisast...

Sen kom Richards ridgrupp tillbaka till stallet, då hade han King istället för Zorania hade tydligen krånglat så pass så han fick byta. Det var första gången han red henne, den största han ridit hittills tror jag också.

Så var det dags för min grupp. Vi var bara tre, vi är fem i vanliga fall, trodde vi skulle vara sex, men hon som var ny har inte kommit mer sen. Tyvärr... De andra två, K och J, skulle ha hästar som gått i Richards grupp, Zorania och Akila. Jag tog ner Lucija till ridhuset där de andra väntade och såg till min förvåning att en tjej på en ljus skimmel tränade dressyr i ridhuset för privat tränare, K och J gick runt med sina hästar så länge och lite konfunderade väntade vi på vår ridlärare.

Jag satt upp medan vi väntade, jag är så klumpig så jag ville ha den tiden på mig... Så kom hon och tittade lika förvånad som vi på dressyrträningen. Hon gick och ringde ridhusägaren och fick veta att dressyrträningen skulle varit på utebanan.

Men det hade hon alls inte hört, den dressyrtränaren. Hon hade blivit lovad att träna sin tjej inne i ridhuset. Hade hon vetat att hon skulle vara ute hade de stannat hemma...

Snorkig och snobbig lät hon, som om hennes bortskämda tjej med sina fina nya ridkläder och med sin fina dressyrhäst med benlindor och allt var mycket mer betydelsefull än vår lilla grupp vuxennybörjare...

Men ridskolan går först, som vår ridlärare lite ampert påpekade för den snorkiga tränaren. Men de hade betalt för att träna i ridhuset, så det skulle de göra, vi fick väl vara ute...

Klockan var åtta vid det här laget, en halvtimme av vår lektion hade gått. Det började mörkna ute, utemanegen har inga strålkastare och det kan inte ha varit mer än högst tio grader varmt...

Nej, då skiter jag i det sa K argt. Hon och J hade åkt ända från ett ställe utanför Jönköping, dvs mer än tre mil för den här lektionen. Då skulle de inte behöva finna sig i att bli bortpetade av en bortskämd skitunge med snorkig tränare. Jag var ju ändå där. Men jag kände mig lika arg för det. Massor av tid hade ju gått bort för mig som jag kunde använt till annat! Vi fick helt enkelt ställa in vår lektion och åka hem. Snopet... Vi får igen den någon annan gång så klart, men ändå.

-o-

Och så var det ju det där med mitt, vårt, svåra val... Du hade rätt Fru Bloggare i att det handlade om en häst. Vi har ju planerat att köpa häst, någon gång längre fram. När stallet är färdigbyggt och Richard ridit några år till.

Så igår kväll (måndag) ringde E, hon som har ridskolan där Richard och jag rider. Vi undrade först vad hon ville, trodde att hon kanske skulle säga att ridningen var inställd eller något. Men det var en helt annan sak. Hon berättade att Perla, en av ridskolehästarna, ett jättetrevligt skimmelsto, precis på övre gränsen för att vara ponny, en av Richards favorithästar dessutom, hade fått bekräftat strålbenshälta, en åkomma som troligen inte skulle gå över.

Hon undrade om vi ville ha henne...

Vi skulle i princip få henne mot att vi tog hand om henne. Hon blir aldrig helt bra från sin strålbenshälta, men går att rida med speciella skor på framfötterna. Hon fungerar inte till tuffare ridning, som ridskolehäst, till hopp och tävling, men väl till motionsridning, hon blir en s k promenadhäst med andra ord. Väldigt synd på en sån fin häst, inte gammal heller. Det är hon på fotot ovan, tyvärr hittade jag inget med Richard, det där är en av tjejerna i hans ridgrupp.

Men kunde vi ta hand om henne? E var tvungen att ha platsen, hon har köpt massor av nya häster och det har ju gått bra under sommaren då de kunnat gå ute, nu får de inte plats i de två stall som de har.

Hon visste inte att vårt stall inte var klart. Även om vi hade haft tid, vilket vi ju inte har eftersom huset måste bli klart först, hade det tagit minst ett par månader att göra klart det. Det ska isoleras, inredas, boxar ska byggas, golvet ska fixas till, det finns inte ens någon dörr i nuläget...

Och skulle vi klara av att ta hand om en häst. En häst som dessutom inte är helt frisk... E trodde det, annars hade hon aldrig frågat oss. Hon hade frågat vår ridlärare också och hon ansåg också att Richard var så pass duktig med hästar så han kunde det. Hon visste ju dessutom hur mycket han tyckte om Perla.

Men... Vi pratade med E i dag och sa som det var. Stallet är långt ifrån klart, vi hinner inte göra något åt det innan jul, det kan stå klart som tidigast nästa sommar. Sedan tyckte vi ansvaret kändes för tungt. Skaffa häst i sig kändes så stort, och dessutom då en strålbenshalt... Hur sköter man en sådan så det inte blir värre. Betyder det massa veterinärbesök och ännu dyrare hovslagarkostnader? Inte för att jag vill vara snål, men det kostar ju pengar med hästar. Även om de är friska...

Jag ville väldigt gärna...

Men... En liten liten väldigt tyst röst sa dessutom någonstans i mitt inre, att detta orkar du aldrig. Det mesta arbetet skulle nämligen falla på mig. Richard går i sjuan, han är inte direkt den ansvarstagande typen (även om det här säkert skulle få honom att skärpa sig), han har mycket skolarbete, sin fiolspelning, massa annat. Mikael har mycket att göra ändå och hans hästintresse är rätt nykommet. Han gillar att sköta om hästarna och hjälpa till med att bära hinder och sånt, men vill absolut inte rida.

Vi skulle fått med Lill-Lukas på köpet också (se bild ovan), för Perla skulle behöva sällskap och honom har E inte heller någon nytta av. Han är en liten trevlig shettis. Men vi skulle ju å andra sidan inte heller haft någon nytta av honom.

Så vi sa att tack, men nej tack... Det kändes svårt. Vad händer med Perla nu? Richard var ledsen, han är rädd att det blir slakt. E pratade om ifall någon ville ta föl efter henne, men enligt vad jag hört är strålbenshälta ärftligt och kanske dumt att avla på henne då?

Men det kändes hedrande, att vi var så pass betrodda att hon frågade oss först, att hon litade på oss och vår förmåga och kunskaper så pass. Vi sa det och hon sa att det kan ju komma på tal någon annan gång annars. Någon annan häst. En pensionär t ex. Eller en häst som det visar sig att den inte passar in i ridskoleverksamheten för att den t ex blir för nervös av allt folk.

Det hade på sitt sätt varit rätt bra tror jag att börja med en sådan häst. En häst som vi känner, en som är van vid barn och nybörjare, en som vi kan lära oss på. Då kan man ju köpa en 'finare' häst längre fram, när vi kan mer.

Men inte den här gången. Jag tror vi fattade rätt beslut. Men det var inte lätt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg i morgon när vi ska visa huset. Det var en fågel som skrek så här utanför nyss, ett slags högljutt långdraget kvitter. Vad är det för fåglar som är vakna mitt i natten?

Och det precis när närmsta grannens hundkräk äntligen hade slutat skälla... Jag är ingen hundmänniska. Jag tycker inte direkt illa om hundar, det finns fina och trevliga hundar, tror jag i alla fall... Men jag vill inte ha någon. Jag vill inte lukta på dem, de hundar jag träffat luktar inte gott. Jag vill inte ha deras lortiga tassar och vassa klor på mina fina kläder vilket händer allt som oftast när vi (så sällan som möjligt) besöker svärföräldrarna.

Och jag vill absolut inte höra dem skälla. Okej för någon enstaka gång. En hund har ju också rätt att göra sin röst hörd ibland. Men när hundkräket (någon slags jakthund i hundgård) skällt oavbrutet i fyra timmar en av sommarens finaste kvällar... då har jag lust att gå och driva en yxa i huvudet på den. Vilket jag givetvis inte gör. Det är ju egentligen säkert synd om hunden. Det är ägaren som borde ha sig en rejäl skopa. Men där sätter Mikael stopp... Grannsämjan är tydligen viktigare än min sinnesro. Jag får inte skälla ut gubbeländet...

Men nu är klockan jättemycket. Folk sover nu. Och hundfan skäller fortfarande. Grannen bor två,trehundra meter härifrån. Jag sitter inne och hör ändå skällandet. För nu har han börjat igen. Så som jag irriterar mig på det kommer jag aldrig att kunna sova.

Grrrrrr....

Nu är jag inte alls på humör för att meta i linnet (som en präst i en bok jag läst råkade säga ist för leta i minnet) efter fler skrönor och fasäser ur mitt förflutna.

Nu ska jag gå och försöka sova... Om det går...

Feeeed meee....

Det var värst vad jag var gnällig i går kväll då...

Gnäll, gnääällll, gnööööl, Eva får inga kommentarer, gnäll och gnöl... Bara för att jag är sjukskriven och kan sitta hemma hela dagen och läsa och kommentera varenda rad i andras bloggar med en manisk noggrannhet (ibland) så får jag för mig att andra också ska göra det hos mig... Som om mina skriverier vore sååååå intressanta! Skärp dig Eva!

Som om jag vore något slags läskigt bloggmonster som levde på och växte av kommentarerna jag fick... Feeeeed meeee, feeeed meeee... Fast nu får jag väl aldrig mer några kommentarer när jag säger så...

Det är lite som när jag öppnar dörren och går ut och ställer mig på förstubron, då kommer hönorna springande i full fart med stackars tuppen som eftertrupp, han springer inte lika fort. Är det någon som har sett en höna springa någon gång, de ser så roliga ut! Har de riktigt bråttom, och det har de ju, det betyder en del i hönsvärlden att komma först... så använder de vingarna också för att det ska gå riktigt fort...

Jag brukar inbilla mig att det är för att de tycker så väldigt mycket om mig, men är jag krass så är det snarare maten jag har i händerna de tycker om... Jag kan inte låta bli att mata dem med lite russin, cornflakes och vad jag kan hitta, de blir så glada då...

I lördags bakade jag frallor, den där torra sorten som är jättegod när de är precis färska men som smakar sågspån tio timmar senare. Vi brukar äta så mycket vi orkar och kan med medan de fortfarande är varma och sen frysa in resten. Den här gången glömde jag frysa in dem så hönorna har fått kalasa på dem.

Jag brukar börja med att bryta bort små bitar och ge dem, men så är det någon uppmärksam höna som märker att biten jag har i andra handen är myyycket större och ger sig på den... sen står de och biter och sliter i den allihop och får loss varierande stora bitar och har jättekul. Nästan som om de vore rovdjur... Speciellt roligt är det när sista hönan får med sig resten och alla de andra jagar henne...

Fast vadå nästan rovdjur, de är rovdjur. Jag bevittnade med egna ögon hur Nadja fångade en groda och med ett välriktat dunkande i backen fick död på den och sen åt upp den och såg ut att tycka det var jättegott...

Tja, liknelsen var kanske dålig, för bloggkompisarna tycker jag ju faktiskt om även om de inte matar mig... Fast det är ännu roligare då, det kommer man ju inte ifrån.

Jag är väldigt fundersam i dag, tvehågsen, brydd... Vi fick ett telefonsamtal igår som innebar ett val och ett ställningstagande. Ska vi? Kan vi? Klarar vi det? Har vi tid? Har vi råd? Är det för mycket ansvar? Vi ska bestämma oss i kväll och jag vet fortfarande inte vad jag ska svara, eller rättare sagt, vad vi ska svara för det gäller hela familjen.

I morgon, onsdag, kommer våra spekulanter igen och ska titta på huset en gång till, den här gången med en svåger som smakråd, eller vad han ska med för. Hoppas de bestämmer sig nu, det lät rätt hoppfullt när vi pratade i telefon sist. Jag är rädd bara att de ska försöka få ner priset en massa. Vi kommer nog behöva våra pengar har jag en känsla av...

Vi har inte stökat till jättemycket i huset på de här veckorna, men lite har vi dragit fram och det behövs dammsugas och torkas golv. Egentligen skulle jag putsa fönster också för det hann jag aldrig till första visningen.

Det var meningen att jag skulle ha börjat med det i dag men jag har varit astrött. Det har väl med sköldkörteln att göra, jag har ätit medicin en vecka och inte märkt någon skillnad, jag har väl för bråttom antar jag. Dels tar det tid, dels är dosen säkert alldeles för låg än. Jag har i alla fall ett blodtryck och en puls som gör att jag nätt och jämt räknas bland de levandes skara som Mikael så snällt, fast bryskare, uttryckte det. Inte konstigt att jag är trött kanske.

Fast jag ska ta itu med det nu, innan det är dags att bestämma sig, och åka till stallet för veckans ridlektion. Jag satt och letade på nätet efter ridbyxor nyss, men fy så dyra de är. Fast jag är tvungen snart för jag är så trött på mina som är jätteslitna och fula. Fast jag borde väl gå ner rejält i vikt först. Det ska visst vara svårt enligt Fru Bloggare som vet. Jag har nog hört det förr, ämnesomsättningen har ju att göra med vikten... Jag får väl försöka höja den då. Om det inte vore farligt kunde man ju ta för mycket av medicinen... Får väl ut och jogga istället, eller åtminstone gå några små promender. Jag får släpa med mig barnen så någon kan ringa efter bil när jag svimmar...

-o-

Innan jag knyter på mig städförklädet (bildligt talat för jag har inget) och tar den imaginära dammvippan i min hand ska jag berätta om den stackars pojken på bussen.

Det var under min högskoletid, det vill säga max fem år sedan. Jag åkte buss in till skolan en tidig morgon. Jag var trött, jag brukade ofta utnyttja de där tidiga bussmorgnarna till att sova. Det eller plugga. Jag hade lagt upp min portfölj på sätet brevid mig för det var inte så många på bussen när jag klev på. Jag hade med andra ord säkert tänkt läsa något i alla fall. Fast sen blev jag väl för trött och stängde portföljen och sov istället. Fast jag lät portföljen ligga kvar i sätet, det var säkert vinter och skitigt på golvet.

Men någon gång under de tre mil jag hade in till Jönköping och högskolan klev det på fler resenärer och sätet brevid mig behövdes, halvsovande ställde jag ner portföljen framför mig och fortsatte sova.

Precis innan man kommer in i stan svänger bussen rätt tvärt åt höger, jag har varit med om att min portfölj legat på sätet brevid mig och glidit ner i mittgången i bussen väldigt många gånger så jag har vant mig vid att lägga handen på den just i den svängen...

Ni kanske kan gissa vad som hände? Halvsovande märkte jag att bussen började svänga och sträckte ut handen för att ta ett stadigt tag i... portföljen...

Men det var inte portföljen jag fick tag i... Ni kanske anar vad... Jag blev klarvaken med en gång och tittade in i en stackars sjuttonåring killes (eller däromkring) förskräckta och chockade ögon.

Jag vet inte om det blev bättre av att jag hasplade ur mig att jag trodde att det var min väska... Han klev av på nästa station. Jag hoppas innerligt att han skulle av där så han inte klev av så fort han kunde 'innan tanten fortsatte tafsa'...

Usch vad trist...

Vad tråkigt... jag får ju knappt några kommentarer! Och visst, jag kan skriva ändå, men jag är sån funtad att jag gillar bekräftelse...

Och just nu är jag för trött... Jag återkommer i morgon!

Demain il y a un autre jour

I morgon är en annan dag... och eftersom det är söndag, fast sent, när jag skriver det här, så är det måndagen jag menar.

Mitt nya liv skulle börjat den första september vilket var igår (lördags) men det är svårt att börja med en helg. Speciellt som jag hade godis kvar...

Jag ska inte göra så stora förändringar, bara sådant som jag måste.

Jag har t ex gått upp rätt mycket i vikt, dels pga min utslagna sköldkörtel, dels pga att jag varit så trött så jag inte orkat gå mer än max tio meter åt gången i sommar och dels för att jag vräkt i mig diverse gottigott för att trösta mig...

Så ner i vikt ska jag gå. Det är mitt främsta mål.

Jag ska sluta med godis, chips, läsk, onyttiga smörgåsar, pizza och stora portioner mat. Jag ska så gott jag orkar, börja promenera, får bli korta promenader i sällskap i början eftersom jag varit så yr, men jag siktar på att kunna 'gå hela vägen' vilket inte betyder att jag ska ut på några ekivoka äventyr utan helt enkelt promenera grusvägen som vårt hus ligger utmed (med en liten tillfartsväg visserligen) tills den tar slut, det är ca 6 km, det blir 1,2 mil fram och tillbaka. Dit och tillbaka igen, för att citera Bilbo... Fast det finns mig veterligen ingen drake att döda (och skatt att hämta) vid vägs ände, bara ett halvt om halvt fallfärdigt hus som är uthyrt till danskar, knepiga människor som gjort 'skulpturer' i trädgården av gamla skidor och sånt...

Vad har jag mer för mål då... Jag ska bli lite mer effektiv.

Jag har visserligen haft anledning att vara astrött den här sommaren, eftersom man blir väldigt trött av att ha så låga nivåer på sin sköldkörtel som jag har. Men så fort medicinen börjar verka, något som i och för sig kunde ta ett tag, och jag slipper sova bort halva dagarna (i dag sov jag till tolv...) ska jag ta tag i verkligheten igen.

Det är hög tid...

Jag har nog aldrig valt en så dålig tidpunkt att bli krasslig på som just den här.

Under loppet av några få månaders tid måste vi bygga klart vårt bygge, dvs vårt trebils(traktorers)garage med stall för två hästar, höloft, förråd och jättearbetsrum till moi (där barnen ska få sitta i ett hörn med sina datorer också...)

Vi har utsidan klar, det är golvat på övervåningen, det är allt... det ska isoleras, det ska dit innertak, väggfasta hyllor (som samtidigt är väggar), det ska målas och läggas golv, fönstren ska målas och en trasig ruta (som 'var i vägen' när vi byggde) ska bytas etc etc. Garaget ska ha dörrar, spacklas och målas, stallet ska ha dörrar, sen får det väl stå så tills det blir dags att handla häst...

Men vänta, vi är inte klara... I huset (stora huset eller vad vi ska kalla det eftersom vårt boende blir spritt på så många byggnader) är barnens rum inte klart på långa vägar. Det ska spacklas och tapetseras, målas, fixas runt fönster och dörrar, karmar eller dörrfoder och sånt eller vad det heter, det ska målas golv och kläs om möbler, fixas med kaminen och massa sånt...

Det är inte nog med det... Vi har det värsta kvar. I det hus som är hälften gäststuga, hälften snickarbod i dag ska ett enda jätterum inredas som bibliotek och teverum. Vi får blåsa ur hela innanmätet i princip, klä vägar med panel, byta hela golvet ända ner till grunden, öppna upp taket för vi vill ha öppet till nock, bygga bokhyllor, vill ha väggfasta, det ska bli mörkbrunt lackat trä, fönstren ska bytas och målas och ordnas, dörren ska bytas, det ska in en kamin med skorsten som inte finns i dag, jo den finns, den ligger utanför...

Samtidigt som vi gör allt detta ska vi sälja vårt hus 'i stan'...

Jag tänkte ett tag att jag skulle skapat en egen blogg för bara detta stora hemska faktum, att sälja det hus där man bott i tjugo år, hela mitt vuxna liv, hela mitt liv tillsammans med Mikael, so far, och flytta... Jag tror inte jag har börjat panika ens för detta...

Vi har inte hunnit få ut det på annons än, men har redan en spekulant, de fick reda på det genom en bekant som är god vän med vår egna granne (inte han med kalsongerna utan på den andra sidan), så de var och tittade på det för en och en halv vecka sen. Det var ett lite äldre par, kanske femtiofem eller sextio eller så, och så deras två ännu hemmaboende söner i övre tonåren. De verkade tycka bra om huset och vill komma och titta på det igen, på onsdag, tillsammans med en släkting. Jag vet inte varför släktingen ska med, om det är en förståsigpåare eller ett moraliskt stöd eller en rådgivare...

Förhoppningsvis får vi huset sålt för det vi begär och behöver inte ens blanda in mäklaren i mer än att skriva pappren och sånt. Men det är ju inte slut där... För då ska vi packa all vår bråte, förhoppningsvis kunna rensa ur lite som vi inte behöver och åka iväg med det till landet. Och flyttstäda... Och måla fönstren, för det sa vi att vi skulle, jag vägrar lämna ifrån mig ett hus med så skabbiga fönster som de vi har, de skulle målats för flera år sen, men sedan huset på landet dök upp har stackars huset 'i stan' fått stå tillbaka...

Allt detta ska vara klart innan jul...

Innan jag viker ihop mig i sängen för i natt ska jag berätta en skröna till. Jag tar den äldsta först, den från vårt bröllop, eller rättare sagt från planeringen av detsamma. Den är inte så rolig faktiskt, tycker inte jag, fast det är många som skrattat åt den.

Vi var i kyrkan, Mikael och jag och pratade med prästen om hur vi ville lägga upp själva ceremonin och när vi var klara med det klättrade vi upp till kantorn på orgelläktaren (han var operasångare också och sjöng väldigt tjusigt på bröllopet sen) och diskuterade val av musik. Han frågade om det var någon speciell musik vi hade tänkt oss.

Jag sa, väldigt naivt och obetänksamt, jag lovar, det var inte mycket tankeverksamhet igång där och jag hade inte jättemånga psalmer i huvudet, att jag tyckte att 'O helga natt' kunde passa bra. Både kantorn och Mikael tittade, rätt perplexa på mig och kantorn frågade med en lite röd uppsyn om jag verkligen menade att jag ville ha just 'O helga natt' (med väldig betoning på just natt). Jo, jag ville ha den. Men det är ju en.... julsång, fick kantorn fram då. Okej, den passade kanske inte så bra då.

När vi gick därifrån sa jag det till Mikael, att så roligt var det väl ändå inte att jag råkade nämna en julsång, det är ju lätt att glömma av vad som är julsånger och inte. Det var väl det där med helga natt då sa Mikael, folk kan ju undra om vi sett väldigt mycket fram emot bröllopsnatten med ett sådant val av musik...

Vilket vi väl kanske hade men det är ju en annan historia det! Som jag inte tänker berätta...

September...

Här hade det ju varit rätt häftigt om jag kunde bytt musik också... Det är på tiden, jag vet, men jag är på landet, med makens laptop, inte hemma, med min dator full med musik... Men så fort jag kommer hem byter jag musik till September! Aiaiiii, dancing in september...

Det är september alltså, ny månad, nytt liv. Hade det varit måndag också hade det varit ännu bättre...

Bara därför blev det en del snedsteg... En hel del. Såna som godis (för jag orkade inte äta upp det igår), nybakade frallor, för många (fanns inget annat bröd och jag ville göra mig till för familjen och baka(läs: muta) men det hade jag inget för), chips (de fanns och måste ätas upp innan måndag iaf) och ingen promenad (tänkte faktiskt, men det började regna och blev mörkare fortare än jag trott, och här på landet blir det mörkt när det blir mörkt, är det ingen måne så ser man inte vägen ens.

Men jag har varit lite duktig i alla fall. Jag sov bara till halv tio, jag bakade frallor som sagt, diskade och tvättade och hängde ut (att eländestvätten sen inte hann torka innan regnet kom på eftermiddagen är ju inte mitt fel, och var skulle jag göra av den om inte på alla stolar och andra lämpliga föremål i hela huset, det ser ut som om vi bor i ett flyktingläger i slummen, för upp på höskullen tre och en halv meter upp på ginglig stege, vilket maken tycker att jag ska, bär jag inte en korg med tvätt! Never!)

Jag sågade ved också, och klöv och staplade upp. Det vill säga, jag tyckte att jag var duktig. Mikael tyckte bara att jag gjorde massa jobb i onödan. Det är ingen 'riktig' ved, det är byggavfall, det ska till tippen. Tycker han. Men vadå tycker jag, det är trä, det är inte tryckimpregnerat, för det eldar vi verkligen inte med. Varför inte använda det då? Jag vet att det inte är samma bränslevärde som i ved som är huggen direkt i skogen. Men brinner gör det ju, värmer en liten stund...

Så hela tiden som vi har byggt vårt trebilars(traktorers)garage och stall med plats för två hästar och övervåning med höskulle, förråd och kontor för mig (där jag ska skriva mina bestsellers) har jag med outtröttlig envishet samlat alla små stumpar och oanvändbara brädbitar, sågat i lämpliga längder, klyvt när det behövts och fyllt hela vedskjulet (som är rätt stort). Men får man något tack... Nej, möjligen en dragning på munnen, som om jag vore en liten envis sjuåring eller något...

Jag hällde ut min kasse som är mitt mobila kontor på golvet framför brasan nu på kvällen och insåg efter en liten stund att två bokklubbar hade passerat bäst före datum... det vill säga, det var för sent att avbeställa månadens utvalda bok vilken jag inte i något av fallen ville ha... Det är alltid så. Jag har inte haft tid med den jämrans kassen på flera veckor. Då blir det så. Jag borde gå ur de där bokklubbarna, men det blir heller aldrig av.

Jag skulle beställt byxor på Ellos åt Richard också, för jag tänker verkligen inte springa runt hela Jönköping och leta byxor åt honom, för jag vet redan på förhand att vi inga kommer att hitta som inte har skrevet vid knävecken och det tycker varken jag eller han (tur för honom) är snyggt. Den katalogen hittade jag också i kassen. Plus en massa andra mer eller mindre intressanta saker. Obetalda räkningar bland annat. Kanske inte så konstigt att jag får påminnelser hela tiden...

Det här var nog inte vad jag hade tänkt skriva i dag, men jag minns inte längre vad jag hade tänkt... I morgon, eller någon annan gång, eller om ni hemskt gärna vill, kan jag ta en skröna till ur min samling. Nämligen den gången jag tafsade på en sjuttonårig kille på bussen. Till saken hör att det var rätt nyss, inte mer än fem år sen i alla fall, så jag var över trettio...

Eller den gången jag skulle välja musik till vårt bröllop och fick kantorn att rodna och tappa hakan...

Men det är som sagt en helt annan historia...

När jag ritade en snopp på whiteboarden (och andra skrönor)...

... skulle jag kunna kalla en framtida bok.

Jag ska ta mig i kragen nu. Det är den första september på lördag och vet ni, DÅ ska jag börja mitt nya liv! Bland annat ska jag äntligen komma igång och blogga varje dag. Om det så bara är två ord! Jag ska vara benhård. Jag ska göra en hel massa andra förändringar också, men det tar jag i en egen blogg. Den här får vara kort för jag ska snart göra lunch till mig och Mikael, grekisk omelette, en av hans favoriter och den gör man på tio minuter. =)

Jo, snoppen på tavlan... ni undrar, medge det!

Jag dedikerar den här bloggen till Lena (nu kommer jag inte ihåg hur man länkar till annan blogg, berätta gärna ni som vet, men det är alltså min bloggkompis Lena) som just börjat läsa kursen organisation och ledarskap och kan behöva ha det här i åminne (så hon inte gör samma fadäs...)

Jag läste alltså kursen organisation och ledarskap, fem poäng var det på den tiden, vet inte vad de kallar det nu för de har tydligen gjort om poängsystemet på högskolan! Det berättade en f d klasskamrat till mig som häromdagen gick in på skolans sida för att skriva ut något studieintyg för ett jobb hon skulle söka. Då hade hon mycket fler poäng än hon kunde minnas att hon hade läst... Trevligt i och för sig, men det visade sig att de hade ändrat. Förr fick man fyrtio poäng för ett läsår, nu är det visst sextio. Så min 120 poängs ingenjörsutbildning är en 180 poängs nu... Det låter ju bättre... och för de som inte vet att det är omgjort behöver man ju inte berätta det...

Obs detta är bara vad jag har hört henne säga, hon kan ju ha drömt det... Jag har inte kollat.

För att återgå till organisation och ledarskap och tavlor med snoppar på...

Som i de flesta kurser på handelshögskolan ingick förutom en tenta även någon slags igenomtuggning av massa kompendier, böcker och studerande av livs levande företag och sedan skulle detta redovisas med någon slags rapport och muntlig framställning.

Jag minns inte längre vad det var vi skrev om, jag minns bara att min uppgift i det hela på själva redovisningen var att förklara hur man kunde applicera Mintzbergs organisationsmodell på det företaget vi studerat. (För Lena och alla andra som inte har läst men tänker läsa Organisation och ledarskap, lägg namnet Henry Minzberg på minnet, ni kommer att behöva det där...)

Mintzbergs modell, illustrerad ovan, skiljer sig mellan olika typer av företag, beroende på var tyngdpunkten så att säga ligger. Men basmodellen ser ut så här och så är de olika delarna större eller mindre beroende på företag. En skola, bank eller tillverkande företag av olika typer ser väldigt olika ut, men de påminner om varandra för alla delar finns alltid med.

Det företaget vad det nu var (jag läste många kurser som påminde om varandra och studerade många företag, föreningar och andra organisationer så vilket det var just nu minns jag inte alls) hade en rätt obetydlig operating core, stor tonvikt på middle line och inte så mycket på vare sig technostructure eller support staff...

Jag gillar, till skillnad från de allra flesta, att hålla föredrag och tala inför massa människor, helst om jag dessutom gör det på engelska... Jag pratar fort och försöker hinna med så mycket som möjligt för jag gör ofta mer än jag behöver i såna sammanhang. Jag la inte jättemycket tid på att rita speciellt noggrannt heller...

Jag ursäktade mig med att "jag inte ritade så bra men ni förstår väl vad jag menar?" när jag hörde de spridda fnissen bakom ryggen... Då skrattade en del till och med högt...

Det var inte förrän jag gick och satte mig som jag såg att jag hade ritat en snopp på tavlan.

Jag fick höra det rätt länge sen. Till och med av studenter som inte ens var med på just den föreläsningen. De knuffade på varandra i korridoren, pekade på mig och sa att där går hon, hon som ritade en snopp på tavlan!

Det hade bara fattats att jag hade skrivit LÅT STÅ! också...

Mycket nu...

Så där, så har jag återigen inte varit här på flera dagar. Trots att jag sagt att jag ska skriva varje dag... Men mycket har hänt och händer. Och jag är som vanligt en obotlig tidsoptimist. Bara det att det fungerar sämre än det någonsin har gjort. Jag har blivit mycket tröttare, virrigare, yrare, huvudvärkigare etc, hoppas verkligen det är sköldkörteln så det kan gå över någon gång...

Jag var hos Bronett i tisdags (det är torsdag nu, men var onsdag när jag började skriva det här... planeringen fallerar hela tiden. Han hade pratat med min läkare som tyckte det var lika bra att avbryta arbetsträningen tills sköldkörtelshormonutredningen (vilket ord) är klar. Jag håller väl med i och för sig, eftersom jag inte kunnat jobba alla de dagar jag skulle gjort det för att jag varit så trött så jag svimmade så fort jag försökte kliva upp. Men jag hade ju sett fram emot att jobba i stallet, och nu när ridskoleverksamheten är igång hade det blivit mer rent hästjobb och det hade varit roligt.

Vi får väl se hur det blir sen. Jag orkade rida i tisdags i alla fall. Tack vare att det är så pass sent på kvällen, halv åtta, för då har jag i regel vaknat till och inte hunnit somna än... Jag red Lucija, den lettiska hästen den här gången. På bilden tillsammans med Richard i början av sommaren, en riktigt dammig bild...

Hon är inte jättestor, någonstans runt en och femtiofem troligen, men den högsta jag suttit på på ridskolan hittills. Hon är inte jätteframåt hon heller, men mer än Carro. Det gick hyggligt. jag började inte grina av frustration den här gången i alla fall...

Det var dessutom en ny tjej som började i tisdags, och hon var lika mycket nybörjare som jag. Så skönt! Jag fick visa henne hur hon gjorde i ordning Carro som hon hade. Kul att få vara den som kan lite mer någon gång...

Sen ska vi ha fest på lördag. Vi ska fira min fyrtioårsdag, jag har ju skjutit upp firandet länge nog nu, väntade på att jag skulle bli piggare, men jag börjar inse att ska det bli någon fest innan jag fyller femtio är det väl lika bra att ta den nu.

Vi ska fira vår tjugoåriga bröllopsdag samtidigt, det var den elfte juli. Vi blir trettio stycken med oss... och vi har bestämt oss för att vi ska pynta det nästan-färdiga garaget och äta på långbord där, vi får låna bord och stolar av hembygdsföreningen. Det får bli lite enkelt, orkar inte med något avancerat. Men jag skriver inte här vad vi ska äta, om nu någon av gästerna läser det här... Hoppas det inte blir jätteregnigt och alldeles för kallt bara. När jag tittar ut nu fylls jag inte direkt av massor av hopp...

Så jag har försökt röja här lite och ordna till det. Så gott det går, orken orkar inte med, tiden räcker inte till... Jag har inte hunnit med bloggen då. Jag började skriva på ett inlägg om mina hönor för flera dagar sedan. Men bara för att jag skrev om dem var jag ju tvungen att titta ut genom fönstret sen och se vad de höll på med istället och så blev det väl inte mer skrivet, jag gick väl ut och matade dem med russin eller något istället. De är så lätta att skämma bort...

I går gjorde jag just så, tittade ut genom fönstret för att kolla till dem och såg bara Rocky, han sprang omkring uppe vid dasset och såg riktigt orolig ut. Jag gick ut med en näve russin, han börjar alltid sina gott-gott läten då och hönorna kommer springande och tar varenda russin så han får inget alls.

Jag tänkte att han kunde ju passa på och äta några själv nu. Men inte då. Han stod med ett russin i näbben och ropade högt på hönorna. Till sist, efter en bra stund, kom en av dem nerifrån fruktträdgården. En liten stund senare kom två från rakt motsatta hållet, från garaget. Hoppas de inte varit därinne, de är väldigt nyfikna, men lämnar tyvärr sina små visitkort efter sig...

De sista, Agda och Saga, tuffingarna, hade kilat ner i stutahagen och gick där och filosoferade, jag fick locka upp dem med russinen. Steg för steg. Sen stängde vi in dem, klockan var nästan sex och det var inte riktigt så regnigt som det är nu men bra blött, de såg ut som om de hade vattenkammat sig.

I dag ska jag städa klart, dammsuga och torka golv ska jag göra i morgon tänkte jag. Jag ska måla klart postlådan också. Toadörren är äntligen färdigmålad och upphängd! Vi ska till stan och handla mat och annat som behövs.

Hönorna ska vi handla till också... Vi har en burk där vi lägger deras äggpengar, vi säljer lite ägg till våra föräldrar, Mikaels bror har köpt lite också. Det räcker till en säck hönsfoder nu. Jag berättade det för hönorna och efter en stunds betänketid bad de mig att hellre köpa russin för pengarna. Såna dumma små hönor...