torsdag 27 september 2007

Mäklare, spekulanter och en viss panik...

Nej, det blir tydligen ingen Tale Of Two Houses... Synd för det kunde blivit intressant. Kanske en annan gång...

Så där blir det alltid när jag laddar för något 'stort', det blir ingenting. Nu nöjer jag mig med att skriva hur det går med vår husförsäljning. Det räcker till kan jag säga... Det blir nog rätt långt ändå. Om jag hinner. Jag arbetar under tidspress. Jag ska åka bort över helgen tillsammans med min mamma och mina fem systrar! Först sa jag att tack, men nej tack, jag hinner inte men sen insåg jag att jag nog behöver komma ifrån.

Om jag börjar med missionären... (och då menar jag vår husspekulant och ingenting annat!!!) För att friska upp ert minne så började det hela med att han ringde till oss den artonde augusti, samma dag som jag firade min födelsedag och vår bröllopsdag med en stor fest som jag heller ingenting skrivit om, fast jag tänkte det...

De kom och tittade på huset onsdagen efter det, vad blir det, den 22 augusti. En herr och en fru missionär, två barn och en arbetskamrat till mamman, tydligen bodde hon hos dem.

Det lät som de tyckte bra om huset och vi pratade på telefon med dem ett par gånger. De ville ta med svågern och titta på huset igen, tydligen kändes det marigt att bestämma själv...

Onsdagen två veckor efter första besöket kom de så igen. Vi hade fått städa hela huset en gång till och köpa nya blommor, ny frukt och snygga till. Pust. Den här gången var de åtta stycken... Svågerns fru och mamman till fru S var också med...

Det lät bra den här gången också, svågern verkade nästan mer entusiastisk än vad herr och fru S var och de lät mycket positiva så vi trodde affären var biff...

De skulle höra av sig mycket snart sa de, men när vi var inne i början av nästa vecka tyckte vi att nu hade de fått tänka länge nog så Mikael ringde på tisdagen. Då hade tydligen fru S hamnat på sjukhus med bukspottskörtelinfektion (eller om det var inflammation, jag blandar alltid ihop de där...) och de bestämde att på fredag vill vi veta hur de ska ha det.

De ringde aldrig så Mikael ringde, det tyckte vi var snällt och tillmötesgående. I regel är det ju köparen, inte säljaren som får ta det steget.

Men han svarade inte, trots fyra telefonsamtal, det senaste vid sjutiden på kvällen, det var ingen som svarade.

Vi hade vid det laget börjat tröttna på deras velighet för länge sen så när vi var i kyrkan på söndagen träffade vi en som jobbar som mäklare, det var meningen att han skulle ha skrivit pappren, om vi sålt direkt till missionärerna. Nu sa vi till honom att han fick ta över hela affären.
Vi bestämde att han skulle komma på torsdagen, titta på huset, fotografera och skriva kontrakt.

Så jag fick städa en gång til... Emellan där hade vi målat fönstren också så det var lite att ta reda på. Pust och stön.

Vi hade begärt 900 000 av missionärerna, det tyckte mäklaren var alldeles för lågt så han tyckte vi kunde sätta 950 000 som utgångspris och säkert komma högre än så. Han blev väldigt förtjust i huset, han trodde inte det skulle vara några problem alls att sälja det.

Han fotade från alla vinklar och vrår, alla rummen utom trädgården, den väntade vi med till måndagen när det var fint väder, och vi skrev kontrakt och gick igenom allt. Han var väldigt grundlig. Tre timmar tog det allt som allt.

Vi åkte till landet och pustade ut. Fredagen var jag helt död... På eftermiddagen ringde telefonen... Guess what...

Det var missionärerna. Nu kör vi, sa han, nu har vi bestämt att vi vill köpa huset...

Gaaaahhh!!!! Jag hivade över telefonen till Mikael för detta klarade jag inte av. Det var nog tur för han blev nog lite putt. Han drog upp att hans fru varit så dålig, men tydligen inte sämre än att hon varit hemma redan fyra dagar, så varför inte ringt tidigare? Han frågade varför vi inte ringt fler gånger. Men verkligen. Är det vår uppgift?

Vi sa till honom att kontrakt är skrivet, inget kan göras, vi kan inte sälja huset själva för mäklaren har ensamrätt på försäljningen i tre månader och om vi vill inte vänta så länge, vi vill sälja nu!

På måndagen fick vi veta att han ringt till mäklaren och dragit samma visa där om sin sjuka fru och det... Men han var fortfarande intresserad. Så pass så han kunde tänka sig att betala alla eventuella utgifter som blivit med mäklararvode etc. Han ville med andra ord inte ha någon konkurrens...

Men vi vågar inte lita på honom längre så vi sa att han får tävla på lika villkor med de andra, fast han får lite extra förhandsinfo eftersom han var först. Så i slutänden blev han väl nöjd...

I onsdags kom huset ut på nätet, tyvärr försvann en del bilder på hemnet.se vilket retade mig rätt mycket, för det var några av de viktigaste bilderna...

På måndag ska vi diskutera utformning av annons till tidningarna, på tisdagen ska vi göra om några av inomhusfotografierna för mäklaren har skaffat bättre vidvinkelobjektiv. Han var inte nöjd med de andra fotona. På onsdagen kommer annonserna i tidningen och Anticimex kommer och besiktigar huset. Den åttonde är det visning och sen hoppas jag att det inte tar många dagar innan huset är sålt...

På sitt sätt är det väl tur att det har dragit ut på det för mentalt har jag nog redan flyttat...

Fast i morse när vi vaknade på landet och nordan legat på hela natten och det var sexton grader i köket och allt kändes hemskt och trångt och primitivt började jag undra vad jag ger mig in på... Jag lämnar ett stort, bekvämt, välisolerat, uppvärmt hus med kommunalt vatten och avlopp och alla bekvämligheter man kan önska. Rum som jag älskar och har bott i i tjugo år...

Fast mitt i otäcka samhället som jag hatar, oväsen, skrik, ungar, bilar, ljud hela tiden... Jag flyttar till lugn och ro, sus av träd, hönor och hästar och i slutänden ska vi nog få vårt hus där att bli så bra som vi vill ha det... Bara en sån sak som att vi kommer bli skuldfria när vi säljer... Vi köpte huset för 250 000 så värdeökningen är rätt okej...

Nu ska jag packa de sista sakerna, en av mina systrar kommer och hämtar mig om tjugo minuter... Jag har hallen full av packning, det fyller en bil ensamt, så jag hoppas de andra inte har med sig någonting...

måndag 24 september 2007

Blogg-posten, andra numret

En liten snabbtitt i Blogg-posten får det bli, medan jag laddar för den stora följetongen i flera (vet inte hur många än) delar som jag ska tvinga på er: "A Tale Of Two Houses" - dramatik, kärlek, sorg och humor i en salig röra...

Hönorna
I dag blev det fem ägg, men ett av dem hade så tunt skal, det blir så någon enstaka gång, att det gick sönder när Mikael lyfte det ur redet. Hönorna fick komma ut i trädgården när vi kom hem från kyrkan. De stod på kö vid nätdörren och skakade i gallret och sa med arga små röster: vi vill ut, vi vill ut! Sen när de fick komma ut var de genast sina goda och glada sig själv igen.

De har blivit så bortskämda så inget duger åt dem längre. Äpple äter de inte ens om jag skalar och skär i fina små bitar... Men vetet som vi köpte det tyckte de om! På fotot i förra inlägget sitter jag inte och ruvar på något som Fru Bloggare föreslog. Jag plockar vinbär och bjuder hönorna på, de tyckte det var sådär, men sniglarna var goda!

I dag lekte de datten... Jag satt och tittade på dem en lång stund och kunde inte få det till något annat. Roligt såg det ut i alla fall. Jag tror inte gräset innehåller så mycket näring längre så här fram på höstkanten, så de leker och rejsar i trädgården i stället för att äta. Jag som tidigare i min enfald trodde att hönor bara åt, sov, sket och la ägg...

Mitt på dagen brukar de ta en siesta, i somras låg de nergrävda i varsin jordhög då, ja det är faktisk sant, en sandig, jordig grop grävde de små mindre gropar i och kastade upp jord över sig och låg och vred sig som om de låg på stranden. Jag trodde de var sjuka men det är tydligen högst normalt hönsbeteende... Nu är det tydligen lite för kallt i jorden så sin siesta tar de numera uppskuttade på nedersta tvärslån i staketet, det ser så skojigt ut, jag fotade dem men fotot ligger så klart kvar i kameran än...

Odd Fellow
Ja, jag är inte medlem alltså, inte någon jag känner närmare heller när jag tänker efter. Men när vi var i Tidaholm senast åkte vi förbi deras lokal och jag funderade på det en stund i brist på bättre... Vad står det för? Vad betyder det egentligen? Rakt översatt blir det ju något i stil med 'Udda typer'. Varför vill man kalla sin orden för något sådant?

Jag är väldigt dåligt insatt i det där med sådana där ordensförbund men jag har alltid tyckt att de är lite skumma (till och med Rotary fast där har jag ju en hel del släkt och bekanta, men så länge jag inte är med är de skumma, därmed basta). I alla fall Frimurarorden är väl lite mer än lovligt underliga eller? I Jönköping har de ett rum fullt med döskallar i sina lokaler har jag hört. Och jag är nästan säker på att det är sant. Jag läste det i tidningen. Hum hum...

En arbetskamrat till mig, när jag jobbade på Falköpings tidning var med i Götiska förbundet, han var väldigt skum vill jag minnas...

Fast på Odd fellows hemsida står det att deras motto är: "Att besöka de sjuka, hjälpa de nödställda, begrava de döda och uppfostra de föräldralösa." Och det låter ju bra...

Mat och sånt...
Jag gjorde mat i dag som blev riktig god. Det hör faktiskt till vanligheterna numera att min mat blir god! Jag gjorde citronfile och potatis, morötter och sockerärtor. Det enda jag inte plockade i vårt land var filén och citronerna.

Vi satte fem potatisar i våras, lite för sent, sen har vi glömt av dem... nu tog vi upp dem, det var drygt trettio i olika storlekar från knytnäve (min) och neråt och de var jättegoda, jag minns tyvärr inte sorten.

Alla mumsade och åt och tyckte det var jättegott och när vi var klara sa Richard: Det var gott, var det lax eller kyckling...? Ridå... Vad säger det om min matlagning då? Eller om hans smaksinne?

Fast senare på kvällen blev Mikael illamående och jag har haft ont i magen flera timmar nu, det är därför jag inte kommit i säng än, sängen är liksom i andra änden av huset, fel ände om man ser till bekvämlighetsinrättningar och sånt...

Jag vet inte om jag gjorde något fel med maten... Jag marinerade köttet lite i lite olivolja och pressad och riven citron och kryddor, sen pytsade jag ner det i en stekpanna direkt och lät vätskan koka in allteftersom, jag kanske skulle slängt marinaden? Det hade säkert runnit ur en del köttsaft ur köttet, det kanske inte var nyttigt? Det är det enda jag kommer på. Om inte någon fågel bajsat fågelinfluensa på våra sockerärtor, that is...

Vädret
har varit skapligt! Hoppas det är det i morgon också...

I morgon tror jag att jag ska skriva första delen i den långa följetongen "A Tale Of Two Houses" fast det känns som ett projekt som är så stort så det inte blir något av det alls och i så fall nöjer jag mig med att skriva om mäklare och sånt och lite annat som inträffat...

lördag 22 september 2007

Här händer det grejer...

Gurr... satt och somnade på soffan när jag skulle skriva. Och jag hade tänkt skriva en innehållsrik blogg... för som rubriken säger. Här har det hänt en del...

Men jag känner mig för seg i hjärnan just nu för att skriva den där långa intressanta bloggen, så jag tror jag går och lägger mig istället.

Men bara för att inte bloggen ska bli för kort (DET vore ju för HEMSKT!) så kan jag lägga till några små intressanta saker som inte hör till de 'stora' sakerna

* i dag fick vi fyra ägg, i går fem, mina hönor fattar inte att det är vinter...
* fast i dag var det lite skönt en liten stund, lite solsken liten stund, sen kom regneländet igen...
* Mikael och jag åt lunchbuffén på thaimatstället i Tidaholm. Det var gott fast dagens fyra rätter var väl inte mina favoriter (friterad kyckling med jordnötssås, biff med bambuskott, någon slags kött med ananas kan ha varit fläskfilé och wokade grönsaker med nudlar). Fast det hindrade mig så klart inte från att äta alldeles för mycket...
* När vi ändå var i Tidaholm köpte jag en liten överraskning åt mina hönor. Vi var på Borgunda såg (varför ligger det i Tidaholm och inte i Borgunda kan jag inte låta bli att fråga mig) och där såg jag att de hade djurfoder, jag köpte helvete åt mina hönor... Det ser helt fel ut, det var inget otäckt alltså utan helt vete... 30 kg... hoppas de gillar det.
* Det låg en död hare i trädgården i dag, en liten en, halvvuxen unge kanske. Jag tror inte det är mina katter som tagit den, men jag vet att katter kan ta harar en mina katter kan ju inte ta kål på en mullvad ens, även om de kan fånga den. Det är en annan katt som springer här och lägger ner byten som presenter åt våra ibland, jag vet inte om den katten inte fattat att våra katter är kastrerade hanar som varken kan göra en kattflicka eller -pojke glada...
* Mamma kommer hem från Skottland inatt, hon har varit borta skitlänge och jag har längtat...
* Vi har börjat bygga en trappa upp till mitt kontor, en utanpåliggande som ska få en pytteliten balkong för mig att sitta och njuta på varma dagar när jag tar en paus i mitt författande, tar en kopp te och säger hej till hönorna som bor precis nedanför mig...

Slutar som jag började listan... med mina hönor... Vilken hönshjärna jag är...

onsdag 19 september 2007

Trött, irriterad och arg...

... fast utan någon egentlig anledning. Jag bara retar mig på allt och allt känns segt och tråkigt och jobbigt.

Jag försökte hänga upp en lampa som varit nere medan vi målade och jag fick inte dit den där 'koppen' som sitter längst upp och döljer elektriciteten, jag höll på att bli tokig. Jag har inget tålamod och ingen ork... Jag erkänner, jag sa många fula ord... Sen stampade jag så hårt i stolen jag stod på, inte så den gick sönder, riktigt så tungfotad är jag inte, men så att jag fick riktigt rejält ont i hela högerbenet.

Så onödigt, det benet behöver jag i morgon när jag ska städa färdigt hela huset innan tre när mäklaren kommer och ska fota för annonsen... Jag orkar inte, kommer aldrig att hinna. Jag vet att andra kan städa på några timmar men mig tar det en vecka för att få till stånd en vanlig enkel städning.

Jag orkar inte med det här mer!!! Jag vill vara pigg och orka. Orka göra saker, jobba, städa, ordna, allt som ska göras. Och samtidigt vara trevlig mot folk. Som det är nu är jag bara dum och jobbig mot alla. Till och med mina stackars bloggkompisar...

Om ni blir trötta på mig är det iaf inget mot vad jag blir...

Klockan är skitmycket, jag har märkt att den verkar gå fel i mitt space, det är aldrig det klockslag jag skrev bloggen som står, det verkar vara lite hipp som happ... Just nu är det t ex mitt i natten... Jag har massor kvar och är så trött på allt...

tisdag 18 september 2007

News! News! Read all about it!

Våra rubriker i dag... Nytt från hönsgården - Stalltips! - Meddelande från mäklaren - Bronetts visdomsord - Vädret - För övrigt...

I dag bevittnar ni en premiär! Första numret av Blogg-Posten, en blogg-dagstidning som kommer en gång i veckan, eller kanske någon gång till och med två gånger, eller så sällan som någon gång i månaden...

Nytt från hönsgården
I dag fick vi fyra ägg. Hönorna är lite sura, för de har inte fått komma ut i trädgården varken i dag eller i går. De lär få vänta till på fredag. De blir inte glada och jag förstår dem. Hönsgården är inte så rolig i jämförelse... Den är på sin höjd trettio kvadrat jämfört med trädgården som är på tretusen kvadratmeter...

Jag tror inte jag har presenterat tuppen i hönsgården än? Jag tänkte skrivit ett långt och utförligt hönsreportage en gång men det kom av sig. Här ser ni vår fina tupp Rocky i alla fall, han är en fin rastupp, rasen heter Plymouth Rock, jag tror den är amerikansk.

Han är väl inte den modigaste tupp jag har sett, hönorna är djärvare, han håller sig gärna i trädgården och springer runt och ser orolig ut och ber oss om hjälp när hönorna ger sig ut på små strövtåg, ut i skogen, in till stutarna eller in i köket...

Men han är snäll och fin, en riktig gentleman, får de något gott ser han alltid till att hönorna får före honom. Så ska en bra tupp bete sig, så han är inte inställsam eller dum på något sätt, men ibland tycker jag lite synd om honom... Han är väldigt förtjust i russin och majs.

Stalltips!
I dag red jag Lucija igen, ett tag var det bara Carro, nu är det bara Lucija. Hon är inte riktigt lika trög som Carro, men nästan... Jag blir så trött i benen av att driva på så, hela tiden. Jag ser fram emot att få rida en häst som är lite mer framåt, men min ridlärare ser väl vad jag klarar av. Vi red dressyr i dag, tränade på att göra halt på rätt ställe, inte tio meter längre bort... Både från skritt och trav, det var iofs inga problem för mig, för Lucija slutade springa så fort hon såg bommen där hon skulle stanna...

Vi red serpentiner mellan koner i skritt och i trav och övade även skänkelvikningar mellan konerna, det klarade vi rätt bra, där är det en klar fördel att inte ha en häst som är alltför framåt. Jag tänkte försökt göra skänkelvikningar i trav mellan konerna också, men det var svårt nog att få henne att trava serpentiner så jag lade ner de planerna.

Framdelsvändningarna gick också jättebra. Jag lyckades tränsa henne själv och sitta upp själv också. Bara framgångar. Hon leker nämligen giraff när jag ska tränsa henne och i dag fick hon för sig att lektionen hade börjat medan jag hängde i ena stigbygeln bara, men det gick... Men jag sitter inte direkt upp med någon elegans... Det ser mer ut som om jag klättrar i berg, det känns så också.

Två galoppsprång, mer blev det inte. Vi var trötta båda två. Jag är glad att jag kom i väg och red över huvud taget för i dag har jag varit tröttare än trött. Jag sov gott hela natten, sen sov jag gott mellan åtta och halv tio, då kom pappa och väckte mig. Sen sov jag mellan halv tre och halv fem också... Och nu känns det som om jag skulle kunna somna igen... Men nu är det lite mer dags.

Meddelande från mäklaren
Jag hittade min mobiltelefon i mitt mobila kontor (kassen) i dag och såg att jag hade ett samtal missat. Det var från mäklaren för det huset vi tittade på i söndags. Så synd då att jag missade honom... vi var ju såååå intresserade av det huset. Döm om min förvåning när jag såg att jag även fått ett sms, även det var från honom. Han meddelade att högsta budet låg 30 000 över utgångsbudet (som enligt mig var ungefär dubbelt så mycket som det huset var värt). Där ser man... Vem kan vara så dum... eller rik. Vi vet iaf två som tittade på huset som inte var ett dugg intresserade, men budgivning är tydligen igång i alla fall.

Det var ett nytt hus ute på hemnet.se i dag, det som vi var på visningen för var redan borttaget. Sen var det bara ett par radhus till salu och några hus i grannorten, där det av någon anledning är mycket svårare att sälja hus, ändå ligger den bara en mil från oss. Vi har guldläge känns det som, massor av köpare, få säljare... Det kanske var tur att vi inte fick sålt till missionärerna, vi kanske får mer än vi väntat oss i slutänden. Fast Mikael försöker alltid bromsa mig när han börjar se dollartecknen i ögonen på mig och säga att det ju inte är säkert att någon alls vill ha huset. Han är väl klok. Jag har så lätt att göra mig förväntningar och sen bli besviken.

Bronetts visdomsord
Jag var hos Bronett i dag också. Vi pratar väldigt mycket om flytten, husförsäljningen och allt som måste göras innan vintern. Det är ju mycket det som rör sig i huvudet på mig, så det blir att vi pratar om det. Vi har pratat en del om min sömn. Jag tycker det är jobbigt att sova så mycket som jag gör. Jag tänkte att det kanske är för mycket, så att jag blir trött av att sova. Det tror han inte på, han tror att det är bra att jag sover mycket. Tills sköldkörtelmedicinen är rätt inställd kommer jag vara mer trött än normalt också.

Men sen tyckte han att jag skulle försöka varva ner mer innan jag somnar. Han tror att jag inte går ner tillräckligt djupt i sömnen och det kan säkert stämma, för jag drömmer väldigt mycket och det gör man ju inte i djupsömn. Om man är trygg och avslappnad sover man bättre. Jag ska alltså försöka släppa alla tankar på allt när jag går och lägger mig. Det är svårt för mig, som har fått för mig att om inte jag håller allt i huvudet så faller allt samman...

Det ska tydligen gå, jag ska öva på det, rensa hjärnan från alla slags tankar på försäljning, flytt, städning etc och bara sova. Det är rätt svårt, för jag har alltid försökt utnyttja de där minutrarna innan jag somnar till att planera och gå igenom vad jag gjort under dagen och vad jag ska göra i morgon, lägga upp strategier och planer, skriva listor i huvudet på allt möjligt etc. Det är tydligen inte bra...

Vädret
Det är kallt ute, och kallt inne. Det var sexton grader när vi kom hem, jag sitter just nu och sköter brasorna i finrummet, där barnen sussar gott tills deras rum blir klart, när det nu blir, och i köket där jag sitter med datorn. Ute är det stjärnklart och kolsvart. Hade jag orkat skulle jag gått ut och tittat på stjärnorna. Jag tycker om att göra det. Innan vi åkte hemifrån (det gamla hemma alltså) slängde jag in en maskin tvätt, jag hoppas på fint väder i morgon så vi kan hänga upp det.

Är det fint väder på torsdag också, när mäklaren kommer blir det fotografering då, och förhoppningsvis annonsering veckan efter. Kanske är huset sålt om tre, fyra veckor? Jag hoppas det, jag börjar bli så trött på det här nu, och jag vill flytta innan det är vinter!

För övrigt...
Det var väl allt för i dag det. Innan jag skickar iväg det här till tryckpressarna ska jag bara göra lite reklam...

Jag har också fallit för den där plågan nu som heter Facebook, det blir mer och mer skojigt ju mer jag upptäcker... Det är bara det att inte tillräckligt många av mina bekanta är med där så jag får inte ihop tillräckligt med poäng för min vampyr och min zombie... Så om någon av er läsare inte är på Facebook men har funderat på att bli det. Låt mig bita er så jag får poäng... Gå gärna med i min piratarme också... Och lägg mina pussel, jag har ett med hönor på!

måndag 17 september 2007

Jag saknar ord...

Allra först tänkte jag så. Jag har inga ord för detta.

Fast sen kom jag på att jag är ju jag... Vad som än händer mig brukar jag ju aldrig sakna ord. Såvida man inte fyller igen min mun med cement och bakbinder mina fingrar kommer orden tämligen fritt, så har det alltid varit Words DO come easy... Och även om jag inte skulle kunna prata eller skriva dem kan ju ingen hindra mig från att tänka dem...

Och tänkt, det har jag gjort mycket i dag. Med tankar är det ju på det viset att där kan man tänka så många olika alternativ. Man kan backa, gå tillbaka till början och tänka nya tankar om de man tänkte först inte lät så bra. När man skriver eller säger något, måste man ju välja och helst välja rätt då så klart. Med en gång.

Vad säger man egentligen? Det är inte det att jag saknar ord tror jag, det är kanske det att det finns för många. Och jag vet inte vilka ord som är de bästa orden.

Vad pratar du om egentligen? Det är kanske i alla fall någon läsare som frågar sig det.

Eller å andra sidan kanske inte. De som brukar läsa det jag skriver vet kanske vid det här laget att jag är lite konstig. Ibland.

De som läst mina föregående blogginlägg - och kommentarerna till dem kanske förstår min förvirring. De som inte gjort det kanske ska göra det... Ni behöver inte gå så långt tillbaka heller.

---

Först blev jag nog bara förvånad. Eller rättare sagt, jag trodde nog inte mina ögon. Så oväntat. Så efterlängtat. Så... Jag bara satt och tittade. Och läste en gång till. Och en gång till.

Jag blev glad också. Inte glad så där så jag skrattar, utan mer som att det känns varmt djupt inom mig.

Min vän..., som jag tänkt på dig, tänkt på dig och saknat dig. Jag har undrat så vad du gör, hur du mår, och om du någon gång tänker på mig, om du ens minns mig...

Och så läser du min blogg varje dag! Eller ja, allt jag har skrivit. Det är ju kanske inte riktigt samma sak. Men ändå...

Plötsligt känns du närmare. Och det känns bra. Även om vi aldrig träffas igen. Ett tag trodde jag, hoppades och tänkte, att någon gång kanske vi ses igen.

Eller rättare sagt, en del av mig trodde hela tiden att vi skulle ses igen och kunna bli vänner igen. Man kan ju kalla det hoppet. En annan del av mig trodde nog snarare tvärtom. Eftersom jag aldrig hörde ett endaste ord ifrån dig kändes det som du sopats bort från världens yta.

Men det hade du inte. Du var där.

Kanske är det så, vi ses aldrig mer. Jag vet ju fortfarande inte varför. Men jag försöker förstå ändå. Eller i alla fall acceptera. Även om det inte känns lätt. Livet är ju aldrig jättelätt heller.

Stark? Är jag stark? Jag har aldrig tänkt på mig själv som stark utan snarare tvärtom, en svag och ynklig stackare, till ingen riktig nytta... Men det finns ju olika sorters styrka. Kanske.

Och motgångar stärker en ju, tänk vad jag måste blivit stark av det här. Ännu starkare...

Jag har heller aldrig sett mig som någon som har någon vidare kontakt med mina känslor eller någon förmåga att uttrycka dem. Lite mer som en man har jag känt mig väldigt tafatt och dum inför alla slags 'känslogrejer'... Men där ser man.

På samma sätt som man ser saker i backspegeln kanske. Jag har sett en hel del i backspegeln det här året som jag aldrig såg då. Sådant som gjorde mig ledsen. Och sådant som gjorde mig arg. Och det var på något sätt lättare att vara arg... Jag saknade dig inte lika mycket när jag var arg...

Men nu känner jag mig mest lite sorgsen eller något. Men inte ledsen. Jag blev ju så glad. Det finns ett ord för det på engelska det finns nog på svenska med men kommer inte på det. Bittersweet.

Min vän, jag önskar dig allt gott i livet, lycka och frid. Du vet, jag har ju sagt det innan, att det säkert inte är bra att blunda och låtsas som inget när det gör ont. Jag hoppas att du en vacker dag kan ta itu med det istället. För din egen skull.
Och på något sätt... Efter den här kommentaren känner jag att jag äntligen... Kanske. Jag tror att jag kan släppa det här nu och gå vidare, utan bitterhet i sinnet längre. Tack...

Och om du vill får du väldigt gärna, någon gång när du läser min blogg, skriva något någon mer gång. Jag uppskattar mer än jag kan säga, att du skrev. Kanske saknar jag ändå ord... Detta tog mig flera timmar att skriva...

söndag 16 september 2007

Husvisning

I dag har jag varit på den första husvisning jag någonsin varit på.

Det kan tyckas låta lite konstigt eftersom jag för tillfället äger två hus. Dels ställer sig kanske någon frågan, hur gick det till när du köpte dem då, tittade du inte på dem innan jag köpte dem och den andra frågan då... Ska ni köpa ett hus till???

Första frågan först. Vårt första hus, det 'i stan' som vi ska sälja nu, sålde den förre ägaren utan mäklare, han satte in en radannons i ortstidningen bara... Så vi kom och tittade på det själva, ägarna visade det. Ingen direkt husvisning alltså, med mäklare och massa andra spekulanter.

Det andra huset, det på landet, hade mäklare, vi ringde och förklarade att vi var intresserade av det och då tog hon med oss ut och tittade på det, så där bara. Det såg för hiskeligt ut, tänk att vi köpte det... Men vi såg väl de underliggande kvaliteterna...

Och andra frågan då, är vi så dumma så vi ska köpa på oss ett hus till? Nej, givetvis inte! Riktigt så dumma är vi inte. Även om jag haft pengar så jag kunde gödsla med dem hade jag aldrig köpt ett hus till. Och i vilket fall som helst inte det här då...

Ibland hör man om folk som har hus både i stan och på landet, i fjällen och på kusten och kanske till och med i Spanien eller på rivieran och tycker att det låter lyxigt. Jag skulle bara bli nervös och konstig av det. Vi köpte vårt hus på landet för tre år sen och tyckte det skulle bli så skönt att ha någonstans att 'fly' när vi inte orkade med 'stan'.

Hade vi kunnat ha det som ett renodlat sommarhus dit vi bara åkt lite på sommaren och någon helg då och då hade det kanske fungerat, men det blev nästan fifty fifty tiden mellan husen, allt man behöver ligger där man inte är och jag är ständigt orolig att något ska hända i huset där jag inte är och kan hindra inbrott, eldsvådor, översvämningar etc...

Och så blir jag precis fnoskig av allt åkandet med hela bilen full med saker, lite som att småflytta flera gånger i veckan. Det kanske fungerar om man är fullt frisk men för mig har det bara blivit en pina.

Så hur folk gör som har hus och lägenheter på både tre och fyra ställen det vet jag inte. Kanske har de en uppsättning av exakt allt de behöver på alla ställena och anställda som tittar till husen de inte är i, så det bara är att sätta sig i bilen/tåget/flyget och pysa iväg...

Jag är tydligen inte den typen som klarar av det där med flerbostadsgrejen. Jag insåg när jag läste ordet jag just skrev 'flerbostadsgrejen' att det är dubbelt sant. Jag orkar inte med att bo i flera hus. Jag hade heller aldrig orkat med att bo i ett hus där flera andra människor också bor, typ i en lägenhet alltså. Det hade nog fungerat ännu sämre.

Jag har märkt det nu när jag varit hemma 'i stan' och städat inför visningarna, målat fönster och sånt, att jag blir tokig på alla ljud, bilar, människor, överallt, hela tiden. Vårt hus ligger i en gammal del av samhället, barn som bor i de nybyggdare delarna passerar vårt hus på väg till och från skolorna. Inte alla barn, men väldigt många och de har en fruktansvärd ljudvolym, varför gapar och lever ungar jämt så fruktansvärt? Ju äldre ju värre. I går när vi höll på med fönstren gick det förbi ett gäng tonåringar, sexton eller så kanske, hälften brölade som ungtjurar och hälften kacklade som höns... Fast jag föredrar äkta vara!

Huset vi tittade på då, varför tittade vi på det då? Ren egoism... Vi ville jämföra med vårt, se hur mycket folk som kom (de som inte vill ha detta eller blir utan, kanske vill ha vårt?). Vi ville se hur en husvisning går till helt enkelt, för vi hade ju aldrig varit på någon innan.

Vad tyckte vi då... Tja... när jag var inne på toa uppe (det var enplanshus med källare) kom det en enorm silverfisk kravlande över golvet... Och då menar jag enorm, mörkbrun och två och en halv cm säkert, med riktigt rejäla 'spröt', de jag sett innan har på sin höjd varit en cm och lite silvriga. Och det var en silverfisk, det var fler än jag som såg den som sa det. Vi såg mindre exemplar också inne i en sån där globlampa i ett rum i källaren när vi tände lampan.

Nu ska ju enstaka silverfiskar inte vara så farligt, men när jag läste besiktningsprotokollet senare såg jag att det var en hel del anmärkningar där de 'rekommenderade att de kontaktade en fackman för vidtagande av ytterligare åtgärder eller något i den stilen.

Jag berättade för min syster A om det här senare på kvällen. Hon berättade då om när min syster M skulle köpa en present till en lärare en gång och hon på fullt allvar föreslog att de skulle skaffa honom några silverfiskar, han hade ju guldfiskar i ett akvarium redan... Fast hon trodde givetvis att silverfisk också var en akvariefisk... Hon är söt, hon gör alltid såna roliga blundrar.

Huset är rätt olikt vårt. Vårt hus är av rött tegel, detta av vit mexisten. Vårt har vanligt sluttande tak, kallas väl sadeltak eller? Svarta betongpannor. Detta hade nästan helplatt tak med papp, låter läckert när det kommer en meter blötsnö? Vårt är byggt på sextiotalet, detta på sjuttiotalet. Då hade byggfusket dragit igång, i alla fall där vi bor för samhället upplevde en riktig byggboom på sjuttiotalet, säkert hälften av villorna byggdes då och många är riktiga mögelhögar nu.

Det var väl inte så illa med detta, men det fanns risk för 'mikrobiella skador' stod det på flera ställen i besiktningsprotokollet. Alltså vad vi vanligt folk kallar mögel...

Huset var byggt på sjuttiotalet som sagt, mycket var nog kvar sen dess, köksluckorna t ex och innerdörrar och dörrlister och sånt kändes inte jättefräscha. Så den som köper det huset har en hel del och göra... och priset låg på en bit över miljonen... Det är väl i och för sig där hus i vårt samhälle av den storleken hamnar på men jag tror ändå de kan få problem med att få det sålt...

Det var väl en fem familjer där och tittade, svårt att säga, för många hade både mammor, pappor och bröder med sig, inte så ovanligt tydligen som jag tänkte när våra spekulanter drog med sig halva släkten.

De vi tjuvlyssnade på verkade inte jätteangelägna om huset... En av dem var Mikael lite bekant med, han jobbar tillsammans med hans lillebror. Är ni på jakt efter nytt hus frågade han Mikael lite förvånat när vi gick runt i trädgården. Nej, viskade Mikael lite konspiratoriskt då, vi ska sälja, vi är bara här för att kolla hur landet ligger...

Jaså lyste han upp då, vad ska ni ha för ert hus? Han lät riktigt intresserad. Synd bara att vi bestämde med mäklaren i kyrkan i dag att han får ta över nu...

lördag 15 september 2007

If yoy go away...

Jag tänkte byta musik endera dagen för nu börjar jag tröttna på den här. Den är väldigt fin annars.

Fru Bloggare frågade sig om det var någon slags filmmusik. Jag vet inte... Jag tror inte det. Det är Dusty Springfield som sjunger i alla fall, den är gammal, 1967, men det är fler än hon som sjungt den. Men mig veterligen inte i någon film. Det gjordes en musikal om Dusty Springfield och där var den med, det är väl det enda i så fall.

Jo, jag visste inte alls så mycket innan, jag läste här:

Jag hittade den som av en slump en gång för lite drygt ett år sedan. Jag var ledsen då som jag har berättat flera gånger förut. Jag hade en god vän som gjorde just det: gick sin väg, och då tyckte jag att jag kände igen mig lite i den här sången. Den är sådär härligt sorglig. Det var lite därför jag valde den som musik när jag kände mig så dönere häromdagen också.

Jag har alltid tyckt att det känns mer rätt att spela sorglig musik när jag är deppig, än glad musik, för att "muntra upp mig" för det fungerar inte, jag ser bara den glada musiken som ett hån, medan den sorgliga tröstar mig, för den som sjunger, inbillar jag mig, känner sig inte heller så glad...

Nackdelen var ju då att den triggade igång andra gamla sorger också, bland annat just den som gick sin väg utan förklaring. Kanske hade jag börjat deppa för det ändå, det blir lätt så när jag blir ledsen av någon orsak så släpper liksom grindarna och alla, eller i alla fall många, sorger som man hållt tillbaka kommer springade för att göra det nya eländet sällskap. Inte någon hit direkt...

If You Go Away

If you go away on this summer day
Then you might as well take the sun away
All the birds that flew in the summer sky
When our love was new and our hearts were high
When the day was young and the night was long
And the moon stood still for the night bird's song

If you go away, if you go away, if you go away

But if you stay, I'll make you a day
Like no day has been or will be again
We'll sail on the sun, we'll ride on the rain
We'll talk to the trees and worship the wind
Then if you go, I'll understand
Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, If you go away, If you go away

Ne me quitte pas
Il faut oublier
Tout peut s'oublier
Qui s'enfuit déjà
Oublier le temps
Des malentendus
Et le temps perdu
A savoir comment
Oublier ces heures
Qui tuaient parfois
A coups de pourquoi
Le coeur du bonheur

Ne me quitte pas, ne me quitte pas, ne me quitte pas

But if you stay, I'll make you a night
Like no night has been or will be again
I'll sail on your smile, I'll ride on your touch
I'll talk to your eyes, that I love so much
Then if you go, I'll understand
Leave me just enough love to hold in my hand

If you go away, if you go away, if you go away

If you go away, as I know you must
There'll be nothing left in this world to trust
Just an empty room, full of empty space
Like the empty look I see on your face
Oh, I'd have been the shadow of your shadow
If it might have kept me by your side

If you go away, if you go away, if you go away

Please don't go away!

Det är så mycket i den här sången som stämmer, eller rättare sagt kanske, stämde, med hur jag kände mig förra sommaren. (Bortsett från att det egentligen väl, är en kärlekssång). Men sådan har jag alltid varit, när jag varit 'snyftig' kunnat känna igen mig i sorgliga sånger... Jag är kanske rätt patetisk.

Till och med årstiden var rätt... Och det kändes som om solskenet försvann. För förra sommaren var säkert finare än den här, men för mig kändes den mycket mörkare. Och jag litar nog inte på folk i samma utsträckning längre heller.

Men någon skugga skulle jag aldrig blivit och ännu mindre någons skuggas skugga. Så långt hade jag aldrig kunnat sträcka mig. Det franska originalet, en Jacques Brel låt är det, där går han ännu längre, din hunds skugga till och med...

Däremot stämmer det där med "like the empty look I see on your face" så bra... inte för att jag såg det, för sedan i juni förra året när vi fortfarande var vänner, har vi aldrig setts, men den där likgiltigheten hördes så bra på rösten, syntes i de få ord som skrevs etc...

En vän som jag trodde var min bästa vän och som jag anförtrodde allt. Det kändes så hårt. Jag har nog kommit över det nu men kan inte låta bli att tycka att det kändes som en så onödig förlust, vi hade kunnat gett varandra så mycket mer under årens lopp, som vi sa att vi skulle, vara vänner alltid, som Micke och Molle... Fast de gick väl också skilda vägar om jag inte minns fel? Jag vet inte, jag tyckte inte om Micke och Molle ens när jag var liten.

Jag har aldrig fått veta varför. Trots att jag frågat. Det var rätt många frågor jag aldrig fick svar på, men mest irriterande är det ju att aldrig få veta vad för ont jag gjort, något måste det ju ha varit eftersom jag behandlades som jag gjorde. Och det är ju bra dumt att gå runt och vara ond utan att veta om det… det gör mig ju till en rätt opålitlig människa.

Kanske har med utbrändheten att göra, ibland vet jag ju inte riktigt vad jag gör, jag har hittat kaffebryggaren i kylskåpet, vem vet vad jag kan ta mig till, en annan gång kanske jag stoppar in mina vänner i ugnen, vem vet… Det skulle vara det att de i regel är lite mindre medgörliga en en kaffebryggare men det är väl en petitess i sammanhanget förmodar jag.

Där satt jag då och lyssnade på den här låten och var lite deppig. Då fick jag ett mail från en gammal vän, en annan vän som inte försvunnit, men som aldrig var lika close. Det var egentligen ett sådant där typ kedjemail, men texten grep tag i mig, för det var nästan som en 'hälsning'... Detta är ett utdrag ur det mailet:

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut. Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Om du läser det här, men det tror jag inte du gör... Men en gång vet jag du sa att du läste mina bloggar... Om du läser det, så vet du nu att jag fortfarande är ledsen och saknar dig... Kanske stämmer det som det står, att de var dags för oss att gå vidare åt varsitt håll, men jag kommer alltid att sakna dig och fråga mig varför...

fredag 14 september 2007

Fel färg och skönsång

Jag tänkte skrivit lite mer men är lite trött, ont i huvudet, ensam hemma igen, jag är trött på det också. Trött trött trött.

Jag som trodde att vi hade målat klart... Jag gick nu i kväll och tog bort tidningar som vi lagt ut för att skydda golven, plockade bort färgburkar, maskeringstejp och grejade. Jag tittade på hur resultatet hade blivit, speciellt i de fönster som jag inte målade...

Då märkte jag att köksfönstret och altandörren var mycket strävare i färgen än de andra. Jag trodde först att jag inbillade mig men jag tittade ett par gånger till. Jo, den var mycket mattare. Den smärtsamma sanningen... Mikael har målat med grundfärg istället för lackfärg sista gången...

Då blev jag så trött igen... Dels måste vi ju måla om det, man kan ju inte ha grundfärgen som toppfärg, det hörs ju... Den är matt, för att färgen ska ha något att fästa i, det kommer ju allt annat också att kunna göra om man inte målar över den. Speciellt i ett kök är det ju jättedumt, den kommer ju bli ofräsch med en gång.

Dels måste jag berätta det för Mikael i morgon... Och en av hans sämre sidor är hans totala oförmåga att ta kritik. För hur jag än lägger fram det så har han ju gjort fel och det går ju inte komma från, hur jag än lindar in det. Jag påpekade redan igår att det såg 'randigt' ut i färgen men då fräste han bara, men nu förstår jag varför, för den färgen är inte samma ytfinish på.

Sen skulle vi ju prata med husspekulanten i dag hade vi kommit överens om. Han ringde så klart inte så Mikael ringde upp honom. Då svarade han inte. Fyra gånger ringde vi under dagen och han svarade inte någon gång alls. Är det inte så man kan bli knäpp.

Nu ligger ju frun på sjukhus, jag vet inte varför, det kan ju vara så att de är där, men går det inet ringa och säga att tyvärr, vi vill inte ha huset, eller nej, vi kan inte ta ställning till det nu när hon är sjuk, eller något annat. Jag förstår att det måste vara en jobbig situation för dem, men jag tycker de kunde ha lite förståelse för oss också.

Nu har det gått tre och en halv vecka sen de tittade första gången. Mikael ringer en gång i morgon förmiddag och svarar han inte då så får de andra komma och titta. De får en vecka på sig, kan de inte hosta fram ett svar går vi till mäklaren med det.

Irriterande är det i alla fall. Skitjobbigt. Att sälja ett hus är något av det mest jobbiga jag varit med om. Det är en så stor affär samtidigt som det är så känslomässigt på något sätt. Separationsångest, massa annan ångest också för den delen. Tänk om vi vetat det den där dagen i mars när vi tittade på huset på landet första gången. Fast då visste vi ju inte att vi skulle flytta dit fyra eller om det är fem, år senare... Knappast...

Jag satte mig vid datorn istället för att städa. För ska jag måla i morgon är det ju ingen ide att börja plocka i ordning tänkte jag. Det blir ju två rum som jag måste släpa runt tidningar, färg, penslar och grejer i.

Jag hällde upp en guinness att trösta mig med medan jag satt och surfade runt på folks bloggar, rensade mina mail, de gick tillbaka till mars så det var verkligen dags... Nu har jag en hel hög med saker att ta itu med som 'dök upp'.

Undra förresten vad det är för straff på att inte skicka vidare såna där 'skicka den här inom 24 timmar till hundra kompisar annars kommer världen gå under och gör du det kommer du bli rik och lycklig och få många vänner' den typen av mail, jag får såna jämt men orkar aldrig med dem...

Jo, jag lyssnade på musik samtidigt som jag satt där och läste och slängde och slötittade och skrev lite om vartannat, och drack guinness. Jag har en himla massa musik på hårddisken och körde random play så det blev lite mixat...

Helt plötsligt hörde jag en underbart vacker röst som sjöng med musiken från datorn. Döm om min förvåning när jag märkte att det var jag! Jag som inte kan sjunga! Men faktum kvarstod, jag sjöng jättevackert.

Det måste ha haft med guinnessen att göra. Jag kan tänka mig att några drar på munnen och nickar och tänker att jo, det har det säkert... men frågan är om det verkligen lät så bra. Men det gjorde det och jag var alls inte full. Jag sjöng bara så bra!

Jag har fått brev från kyrkokören som försökte headhunta mig förra sommaren. De hade fått nys om vår flytt till landet (det är den kyrkan) så nu försökte de locka med mig. Jag kanske skulle gå dit, och dricka en guinness före varje övning och framträdande. Frågan är bara hur populärt det skulle bli...

onsdag 12 september 2007

Min dramatiska ådra...

Hur kommer det sig att jag är så förtjust i det här... Alltså prickarna... Jag avslutar nästan oftare en mening med tre punkter än med en... Är det för att ni ska få fylla i resten själva kanske? Eller försöker jag verka mystisk kanske?

Någon slags 'sjuka' är det i alla fall. Som på gymnasiet där en klasskamrat envisades med att stryka under saker i sina uppsatser för att... ja understryka... bara det att det blev för ofta så vitsen försvann ju lite. Som Peter och vargen... (och där kom ju punkteländena igen)

För att knyta an till överskriften då... Jag kom att tänka på en liknande blogg, den gången om min poetiska ådra. Jag har många strängar på min lyra tydligen.

Dramatiken fungerar säkert mycket bättre än poesin i alla fall. Eller kanske tvärtom, för den har ställt till rätt mycket för mig i mina dagar...

Om jag är bland folk som känner mig är det ju ingen fara. Som ni bloggare som lärt känna mig lite, ni insåg ju hela tiden t ex att jag inte tänkte dränka mig på gräsmattan t ex. Men folk som inte kände mig kanske skulle skicka hem polisen och rädda mig eller vad folk nu gör om de misstänker att andra folk försöker ta livet av sig.

Många gånger blir det dumt... Fast jag tror det har blivit bättre med åren. Jag har väl lärt mig att behärska mig. Jag tänkte ta ett par rätt otroligt dumma exempel från min ungdom, ni kan ju få kalla det skrönor, fast inte så lustiga direkt...

Jag gick i nian och pryade (praoade) hos en optiker i Jönköping. Vi träffades på lunchen ett par stycken klasskamrater som pryade i samma stad, i närheten av varandra och gick och åt tillsammans.

Vi åt dagens, för det var motsvarande den summa som skolan stod för om man sparade kvittot, jag förmodar att de inte hade uppskattat om vi tagit representationslunchen varje dag i två veckor...

I dagens ingick varje dag bröd och smör, det brukar det ju ofta göra på lunchmatställen. Numera även salladsbord ibland. En dag fanns inte frallorna och de små smörpaketen, däremot låg färdigbredda frallor med ost. Ok, tänkte jag, det kanske är för att det är soppa?

Men när jag kom till kassan fick jag betala en hutlös massa för den stackars smörgåsen för den ingick inte alls. Jag har för mig att jag satte mig med min mat och slevade i mig den, men blev argare och argare, för ingick bröd skulle bröd finnas. Och INGÅ.

Så lilla Eva (för på den tiden var jag rätt liten) tände på alla cylindrarna... gick och hakade ner den stora stora tavlan som hängde vid ingången där dagens rätt stod nedplitad med efterföljande, bröd, smör och dryck ingår etc och viftade med den i kassan och sa (med hög röst så alla kunde höra...) att här STÅR det att bröd och smör ingår, hur skulle JAG kunna veta att bara för att en löjlig ostskiva ligger på ska jag betala massa extra etc etc...

Jag minns inte hur det gick faktiskt, om de gav med sig eller inte, jag tror inte det. Jag tror jag hivade in hela tavlan i kassan och sa att då fick de väl ändra på den då! Eller plocka fram BRÖD!

Men vi åt inte på det stället mer. Jag är tveksam till om mina kompisar överhuvudtaget ville äta mer tillsammans med mig...

Den andra händelsen utspelar sig bara något eller några år senare. Den är ännu olustigare egentligen. Jag hade ett sommarjobb som egentligen är värt en hel serie bloggar i sig, det får bli en annan gång... Och jag var jättekär i en kille som också sommarjobbade där.

Året efter hoppades jag, räknade väl mer eller mindre med, att få jobba där igen, men pyttsan inte då, på omvägar fick jag veta att två andra, varav den ena jobbat där också sommren innan fått jobb, men inte jag.

Det hade mycket med den där killen att göra, jag ville ju givetvis träffa honom igen... Den tjejen som jobbat där samma sommar som jag jobbat hade jag inget emot, men den andra... det kändes ju som om hon hade fått jobbet som jag borde haft...

Där blev jag väldigt dramatisk... Men för mig själv egentligen. Jag hade en dagbok, eller vad man ska kalla den, inte någon sådan där med vadderade pärmar och fånigt lås utan en vanlig anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan och jag skrev egentligen inte hemlisar utan mer om vad som hände och vad jag tänkte på och lite sånt. Kanske ett förstadium för mitt bloggande?

Där skrev jag hur mycket jag 'hatade' tjejen som 'tagit' mitt jobb, jag önskade att hon 'vore död' så jag fick jobbet... Jag var sexton år... och jag menade ju givetvis inget med det, jag var bara så ledsen för jag fick ju inte en chans att träffa den här killen som jag var förtjust i, som i och för sig inte brydde sig ett dyft om mig... Så jag överdramatiserade givetvis... om än bara i 'bokform'...

Och så gick jag såklart och tappade bokeländet. Och så hittade någon den. En av nackdelarna med att bo på små orter etc, är att man inte kan göra sånt obemärkt, upphittaren visste mycket väl vem både jag och den andra tjejen var och dumhuvudet varnade henne för mig...

Han ringde mig sen och berättade det och tyckte väl att han gjort dagens goda gärning... Korkade gubbe, det borde han väl fattat att det inte var något allvar bakom det! Hade han aldrig varit ung själv eller?

Ja ja, jag skrev ett brev till den här tjejtrasan i alla fall och förklarade att alltihop givetvis bara var trams. Jag fick aldrig något svar så jag vet inte vad hon tyckte. Till saken hör att vi gick i samma klass (jag tror detta var mellan första och andra året på gymnasiet) och jag visste aldrig om hon hela tiden gick och a) var rädd för mig hela tiden eller b) föraktade mig eller c) hade fullt sjå med att hålla sig för skratt, troligen någon av de båda sista eller en kombination av dem.

Med åren har jag nog lärt mig att hålla tand för tunga eller vad det kallas, behärska mig och inte alltid vara så högljutt upprörd även om jag är det. Det hör väl till att göra det när man 'blir vuxen'. Men ibland dundrar jag på som ett ånglok ändå...

Och kanske ska jag vara nöjd med tingens ordning. För det är väl ändå så kanske att det är vi med dramatisk ådra och fantasi som blir författare och filmregissörer och sånt. Och då kan vi liksom bjuda på de där små förtretligheterna...

Tre punkter till då för att avsluta dagens dramatik, här kommer de ...

För att snabbt återvända till dags dato så är jag piggare, ingen feber, inget annat heller, lite ont i axlar och rygg bara, har nog spänt mig. Jag är tillbaka i huset 'i stan' och målar igen. Mikael 'tog ju över' och målade i veckan som var medan jag låg på soffan på landet och suckade. Men han blev inte helt klar. Vi räknar med att vara klara med fönstren i morgon. Men så måste ju allt städas om och så hittade Mikael en fog mellan teglet på huset som måste lagas... Vi kommer aldrig bli klara känns det som, vi hittar bara mer och mer...

I morgon ringer Mikael och frågar familjen S hur de ska ha det med huset, ska de ha det eller ska de inte ha det? Säger de nej eller har inte bestämt sig än eller ger ett skambud så har vi ett trumfkort faktiskt!!!

För igår när Mikael just hade kommit till landet vid sjutiden ringer det på hans mobil. Det var en arbetskamrat till honom. Han hade följt med sin dotter och hennes sambo och tittat på ett hus som de inte blev värst imponerade av, på vägen därifrån sa han att vi kan kolla på ett till (vårt) för det hade han hört att det var till salu.

Då var ju inte vi där tyvärr. Men de ville gärna titta på det nästa vecka, om det inte blev sålt då. De tittade på utsidan, gick runt i trädgården innan de åkte och kikade och så långt var de nöjda tydligen.

Så vi kan sätta blåslampa i rumpan på första spekulanterna nu! Och den här gången ska vi, visa av skadan ge andraspekulanterna en vecka på sig att bestämma sig så vi slipper mer velande...

Så mäklaren skjuter vi upp en vecka.

Jag sitter just och väntar på att det ska bli tröttsamt nog så jag kan somna, jag blev lämnat kvar 'i stan' nu eftersom fönstren står öppna och torkar. Jag gillar det inte. Inte så att jag känner mig mörkrädd eller rädd att folk ska kliva in genom de öppna fönstren eller något. Det känns bara så konstigt att vara ensam, inte ens en katt eller en höna...

Nu tar vi över här...

Jag kom ju aldrig så långt så jag började banka sönder några rutor. Jag var för trött. Jag var för trött för att gå ut och lägga mig på gräsmattan också. Dessutom är det ju 'i stan' där folk kan se en och undra vad man håller på med...

Så jag gick och la mig på Richards säng istället. Förr eller senare kunde ju regnet komma dit ner också. Han har sitt rum i suterrängplanet och jag har använt hans säng de här dagarna så slipper jag sova uppe i målarfärgslukten och iskylan. Fönstren här nere tyckte vi inte var så farliga så vi brydde oss inte om att göra något åt dem...

Och så stensomnade jag. Där låg jag fortfarande kvar när Mikael kom hem. Jag hade ju i och för sig inte kunnat göra någon nytta ändå i och med att det ösregnade.

Mikael och min pappa tyckte såklart att så här kan vi ju inte ha det så de kom överens om att det nog skulle gå att torka fönstren inuti med trasor och tryckluft så man kunde stänga dem så det gjorde de och sen packade Mikael in mig i bilen och körde mig till landet. Där rasade jag ihop på soffan med tre tröjor, tre filtar och två täcken och en brasa.

Och där har jag legat tills nu.

Jo, jag har varit uppe korta svängar, men så fort jag sätter mig vid datorn blir jag för trött och måste lägga mig igen. Men jag har noterat att Fru Bloggare, millroll, Smulan och Lena inte tycker att jag verkar vara riktigt så värdelös som jag tycker att jag är. Alla kan ta fel så är det ju. Och det är ju inte säkert att det är jag som har fel i det här fallet. Men jag kan ju ha det. Så ni ser, näsan är över isen nu i alla fall! Bara en liten bit men ändå...

Jag har ju matat hönor, pratat hönor, hämtat ägg, matat och pratat katter, klappat och gosat katter och inser att det är inte konstigt om man blir konstig när man är från djuren så länge, hela fyra dagar, det går ju inte.

Inte kom jag iväg till Bronett heller. Det är alltid så att de gånger jag kanske allra mest hade behövt gå dit, när jag är som mest under isen, då klarar jag inte av det. Så jag går bara dit när jag känner mig rätt så okej... Dumt egentligen. Han ringde till Mikael i dag förresten, han hade sett i sina papper att jag skulle på återträff med försäkringskassan för att prata om min arbetsträning, den som kom av sig nästan innan jag hann att börja... Så ska jag oroa mig för det...
Mikael är allt och allas sambandscentral just nu, i alla fall vad det gäller telekommunikation. Han ringde upp våra husspekulanter i går kväll. Då hade de haft ännu en vecka på sig att tänka, sammanlagt tre. Det måste väl räcka. Nej, då hade såklart frun hamnat på sjukhus, så det kunde de inte tänka på nu. Förra veckan höll de på att flytta från den ena lånade lägenheten till den andra så då kunde de inte heller tänka.

Men så praktiskt då... Jag har tappat tron på den där husaffären, det blir säkerligen ingenting med sånt veligt folk. Och de ska ha varit missionärer? Jag trodde det var handlingskraftigt folk som förutom att omvända infödingar fick slåss med tigrar, gräva brunnar, köra trasiga bilar på lervällingsvägar och ta hand om dödssjuka människor.

Jag är uppvuxen i pingstkyrkan. Det var helt okej, bara det att alla tyckte att mission var så kul. Jag tyckte det var det tjatigaste av det tjatiga. Inte ännu ett bildband om en till farbror i kakishorts med en undergiven fru i rosa sari (trots att hon är svensk) och massa glada negrer och en kyrka byggd i korrugerad plåt som var det finaste de sett och bilar nersjunkna till vindrutespolarna i röd lera och barn med magar som ballonger och flugor i ögonen som får vaccinationer och blir så glada så de blir kristna bara för det.

Jag vet att jag var hemsk. Alla andra tyckte det också. Alla små flickor i pingstkyrkan ville bli missionärer när de blev stora. Alla läste en gammal serie böcker som fanns i vår kyrkas lilla lilla uråldriga bibliotek som hette 'Djungeldoktorn', de handlade om en missionär som slogs med tigrar. Bland annat. Det var det enda jag minns i alla fall. (Googlade på dem nu, de är tydligen från sent femtiotal, tidigt sextiotal... bara en sån sak...)

De flickor som inte ville bli missionärer skulle bli sjuksköterskor, lärarinnor eller mammor. Det fanns inga andra alternativ. Pojkarna ville bli ingenjörer eller elektriker, eller bönder, vilket de blev sen, allihop. Det fick flickorna inte ens säga att de ville. Om de ville, som jag t ex. Flickorna blev lärare och sjuksköterskor (fast inte jag, jag blev journalist). En blev missionär. Hon tröttnade efter ett år och åkte hem och jobbade på en fabrik i stället. Jag sa inte 'vad var det jag sa'. Men jag kunde ha sagt det.

Men våra husspekulanter var nog inte vidare missionärer, efter trettio år i bushen fick de tydligen nog och åkte tillbaka till Sverige. Men köpa hus kan de tydligen inte göra. Vi hade två timmar på oss att bestämma oss när vi köpte det hus vi nu vill sälja. Det fixade vi. Huset på landet bestämde vi oss för på någon dag. Varför vela så? Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Veliga husköpare får inga hus. De kan dra dit pepparn växer. Tillbaka dit de kom med andra ord.

Dessutom hade den gamla skatan till kärring de hade med sig (mammans mamma) tydligen 'varit tveksam', trots att pappan och sönerna (tydligen inte mamman) ville köpa huset. Vad hade tanten med saken att göra? Hon skulle väl ändå inte bo där? Men hallå, vad är ni för dåliga pingstvänner, kunde jag ju säga till honom, det är väl aldrig någon inom den rörelsen som lyssnat på en kvinna någon annan gång. Varför nu? Och svärmor... Personligen hade jag bara blivit ännu ivrigare på att göra något tvärtemot vad min svärmor sa...

Det kanske är hon som håller i pengarna föreslog Mikael, som givetvis helt timid hade beklagat sjukhusvistelsen och sagt att det ingen brådska är. Nej, att hans egen fru håller på att gå upp i atomer det spelar kanske inte så stor roll?!! De bestämde att de skulle höra av sig på fredag. Med andra ord får vi alltså ringa på fredag. För de lär ju inte göra det. Fast jag vet redan att de säger nej. Efter tre veliga veckor säger de knappast ja, det hade de gjort med en gång i så fall.

Så fort Mikael pratat med dem ska han ringa till mäklaren. Det hade varit så skönt att slippa det. Nu blir det så i alla fall. Hoppas han kan ordna en hel jättehög med spekulanter och världens jättebudgivning så vi blir miljonärer!

Man kan väl få drömma...

Nu har jag i alla fall kommit upp ur soffan, feberfri vad det verkar. (Tills man läser vad jag skriver i alla fall). För nog hade jag feber innan, men har ingen aning om hur mycket för någon sådan där termometer har vi ingen. Vi har haft en, en gång i tiden. När barnen var små fick vi höra hur viktigt det var att ha en febertermometer hemma. Jaha sa vi och köpte väl en, men jag vet inte om vi har använt den...

Jag tycker det räcker med att se på och känna på den som har feber och konstatera att jo, det är feber, möjligen med graderingen 'inte så farligt' eller 'rätt mycket'. I det senare fallet, om det är någon av baren, kan man väl kanske börja fundera på om det kanske hade varit bra att veta hur mycket, tror att läkare vill veta det om man skulle få för sig att åka dit. Men så illa har det aldrig behövt att bli.

Richard har en kusin som är född ett halvår tidigare än honom. Hans mamma (som alltså var gift med Mikaels bror) hade en diametral inställning till febertermometrar... Hon tog vanemässigt tempen på den stackars ungen varje dag... Men så var han sjuk oftare också. Till hennes stora gädje kanske. Hon älskade att prata om sjukdomar och annat sånt väldigt ointressant, som bebisbajs, frottehanddukar, städattiraljer och kakrecept.

Hon tyckte att eftersom vi hade barn som var kusiner och dessutom så likagamla borde vi kunna bli bästa vänner, vi hade ju så mycket gemensamt. Hmm... Vi hade två nästan lika gamla barn, det var det enda jag kunde komma på... Barnen var dessutom så olika varandra två barn kunde vara. De ser inte ut som varandra, Richard var liten och mörk, hans kusin var lång, grov och ljus. De har inga gemensamma intressen whatsoever. Barnens farmor envisades i många år med att köpa exakt likadana julklappar till dem. Inget kunde varit mer fel... Oftast till Richards nackdel.

Han fick en lillasyster något år senare. Den stackars flickan envisades den tokiga mamman med att försöka dränka i rosa, volanger, spetsar, dockor och elände. Hon fick inte ta i en pojkleksak ens.

Fast det blev folk av de barnen ändå. Flickan blev en pojkflicka och jag log inombords. Mamman och pappan gick skilda vägar när barnen var rätt små. Det kan ha haft viss betydelse...

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om utan att jag hade feber... Men nu känner jag mig bättre och vad gör jag då? Jo, jag ställer mig och bakar... Det är ju bra. En liten lagom rivstart sådär när man just varit sjuk... Det låter lite som de där härdiga mammorna förr i tiden och i u-länderna som föder barn, reser sig och slaktar en ko och steker upp den eller plöjer ett par tunnland och sår och skördar samma dag...

Och som alla andra gånger tittar jag inte efter först om jag har ingredienserna. Det är ju ingen sport... Den här gången gick det precis, om jag tog lite grahamsmjöl också. Och det är ju bara nyttigt. Det blev gott också. En annan gång som jag heller inte tittade fick jag ta rågmjöl, havregryn, skorpmjöl, mannagryn och en hel del andra skumma saker... Men det blev också väldigt gott...

Det fanns inget gott att äta. Det var mycket därför. Jag hade inget ätit på ungefär två dygn och började bli lite sugen. Jag hittade en burk med stekta kantareller i kylskåpet, något som blivit över, vi hade plockat och stekt och använt hälften till smörgåsar häromdagen. Ok, tänkte jag, jag kan göra lite svampsås till lite pasta. Och gjorde så. Och åt upp det. Det smakade inte så gott. Men vadå, jag har ju varit sjuk, inget smakar så där värst då. Sen plockade jag iordning lite efter mig. Då såg jag att burken där kantarellerna legat var full med mögel...

Jag har ätit MÖGLIG MAT. Jag kommer att DÖ, jag kommer alldeles säkert att DÖ!

Nu säger då vän av ordning att för bara två dagar sedan tänkte du ju dränka dig, visserligen bara på gräsmattan men ändå. Att matförgifta sig själv är väl nästan ännu smidigare i så fall. Det är bara att tacka och ta emot?

Men det var ju då det... Och förresten så dör man säkert under fruktansvärt svåra plågor när man har ätit möglig mat. Asch då sa Mikael när jag berättade det för honom, (det säger han alltid när det inte gäller han själv) min mormor åt möglig ost, hon blev 95 år. Jo, men mögelost är ju en helt annan sak. Det äter ju du också. Men det sa jag inte sa han, jag sa att hon åt möglig ost. Sån ost som inte var meningen att den skulle vara möglig. Jo, men hon levde förr. Förr kunde de äta sånt för deras magar var vana vid sånt. De la sillar och fläsk i tunnor och hängde skinkor och bröd och lökar i taket och skar bort det möglet som syntes innan de åt av det.

Min mormor sa jag, sa Mikael, med inte så lite frost i rösten, inte min mormorsmormorsmormorsmormor. Min mormor bodde i en liten villa i grannsamhället precis intill Ica, hon levde inte på sjuttonhundratalet.

Nej, men hon åt möglig ost...

Och blev 95 år.

Fast jag blir bara 75 år, för det har jag sett i ett test på nätet. Fast då dör jag ju knappt av den mögliga maten då. Jag är ju bara halvvägs till 75 än. Men så skönt då.

Med andra ord hade det inte spelat så stor roll om jag lagt mig på gräsmattan i ösregnet heller då. Eller framför tåget. Eller i sjön. Så länge jag inte är 75 år vill säga. För det som står på Internet är väl sant?

måndag 10 september 2007

Nu orkar jag inte längre

Jag orkar inte vara duktig längre. Försöka menar jag, för jag är det ju aldrig. Jag orkar inte försöka visa upp någon fin fasad hela tiden. Det finns ju förresten ingenting att visa upp. Jag orkar inte försöka någonting längre. Jag orkar inte längre. Kämpa. Kämpa emot. Orka. Stå ut. Jag ger upp nu.

Alla vet ju ändå att jag är en jävla misslyckad sopa som ingenting duger till och som bara förstör allt jag tar i.

Ingenting blir som jag tänkt mig. Vi kommer aldrig få huset sålt. Vi kommer aldrig hinna med allt vi måste göra innan vintern. Jag kommer aldrig orka jobba med någonting över huvud taget mer i hela mitt liv. Jag ser bara mer och mer anskrämlig ut för var dag som går och kan snart inte visa mig utomhus längre.

Huset kommer inte ens att gå att sälja även om någon vill ha det, för nu har det stått med öppna, målade men ej torra fönster, för färgen torkar ju inte när det ösregnar hela tiden. Fönstren är både plaskblöta och med blöt färg, regn har regnat in i huset och förstört det. Det är iskallt överallt eftersom värmen gått rakt ut. Ingen som vill köpa ett hus med halvmålade vattenskadade fönster och dyngsura golv och innerväggar.

Jag ville bara vara duktig och måla fönstren innan vi sålde huset och lyckades förstöra det på kuppen. En miljon eller så på soptippen.

Nu ska jag ta en hammare och driva den i varenda jävla glasruta i hela huset, sen ska jag dränka mig. Jag går ut och lägger mig på gräsmattan, för det det är ju onödigt jobb att gå ända ner till sjön när man redan har vattnet uppe på land.

Jag behöver troligen inte ens gå ur huset.

Good bye...

söndag 9 september 2007

Fönstren är husets ögon...

Vårt hus (det 'i stan') har väl ögoninflammation i så fall, stackars hus...

Jag målar fönster just nu så det är ungefär det enda som snurrar i mitt stackars huvud. Vi skulle behövt målat dem för länge sen men det har inte blivit av. Det kom väl så att säga ett annat hus emellan (vars fönster blev målade...) och så har det skjutits på framtiden.

Och nu fanns ingen återvändo, tyckte jag, eftersom huset ska säljas, så ska vi måla fönstren är det nu vi ska göra det. Jag tyckte vi skulle det, för det kändes inte bra att sälja ett hus med fönster med flagnande färg...

Så då fick jag göra det också...

Jag har hållt på sedan i fredags morse (det är sen söndag kväll nu) att det var att ta mig lite vatten (eller målarfärg kanske) över huvudet, speciellt nu när jag inte mår helt bra.

Jag har skrapat bort all lös färg, det var inte så illa som jag trodde som tur var. Jag har grundmålat de ytor där färgen lossnat, jag nöjde mig med det och nu i dag har jag börjat måla med den slutliga färgen. Jag målade inuti i dag så jag kan sätta ihop fönstren igen. Det är såna där vanliga tråkfönster med två rutor, dubbla glas och kopplade fönsterbågar, man kan pilla isär dem alltså och måla mellan. Fönstren på landet är finare, de ser ut som på den översta bilden. Det är såna med lösa innanfönster, det är sååå mycket enklare att måla såna, man slipper måla i omgångar och vänta på att det ska torka som jag får göra nu...

Jag tror jag kanske har pillat isär fönsterbågarna en eller högst två gånger innan... En del är duktiga och putsar mellan när de putsar fönstren men så noga är jag inte.
Men det blir några fönster att måla i alla fall. I köket finns det ett fönster med två såna rutor, i biblioteket ett fönster, i teverummet ett, där det ena är en altandörr så där är det mer att måla och i finrummet är det hela fyra stoooora rutor, fast det är samma stil på dem.

Sedan tvärtemot alla de andra fönstren så är fönstret i Johannes rum helt annorlunda. Jag har ingen aning om varför. På husets ritningar är det ett vanligt fönster, kanske har det hänt något med det ursprungliga eller så fanns det någon annan anledning. Det är en enda stor ruta som man vippar runt konstiga gångjärn som sitter på mitten. Man kan alltså vända hela fönstret så man får insidan utåt och tvärtom, men det är inte det lättaste så det är inte många gånger jag gjort det.

Pappa kom och hjälpte mig i fredags när jag började mitt måla-fönster-projekt... Jag är rätt noggrann och petig när jag gör något. Mikael tycker det i alla fall. Men pappa är ännu 'värre'. När han kom först i fredags och vi började titta på det så sa han att det räcker väl om vi målar där färgen lossnat. Jag tänkte att hallå, är det min pappa som säger så? Men så började vi skrapa och sen ville han gå över hela fönstret med sandpapper och jämna till och spackla i små ojämnheter och börja prata om ifall det räckte med ett lager grundfärg och då kände jag bättre igen honom...

På lördagen kom dessutom två av mina småsystrar, A som är nr 4 i syskonskaran och M som är den yngsta av de två tvillingarna som är de yngsta av systrarna, nr 5B kan vi säga...

Och idag var A med mig och målade mellan fönstren. Det tar tid... Jag tänkte låta fönstren stå öppna i morgon också så de får torka ordentligt så fortsätter jag måla på tisdag, insidan och utsidan och karmen. Jag hoppas jag är klar på torsdag.

Eftersom jag måste ha fönstren öppna medan färgen torkar måste jag ju vara här och 'vakta'. De andra är på landet och jag är alldeles ensam och det känns, om inte otäckt, som mamma trodde jag tyckte, utan trist. Och ensamt. Och visst ibland känns det lite knepigt. Det är massa ljud överallt.

Jag sover i suterrängplanet där vi inte målar fönstren, de såg inte lika dåliga ut där. Där kan jag ha värmen på och slipper målarfärgslukten. Å andra sidan står det helt öppet ovanför mig. Vem som helst kan ju kliva in genom fönstren på natten...

En del motgångar blev det ju... Det åskade så det dundrade och både ösregnade och haglade medan vi grundmålade på lördagen... Rätt ner i fönstren. Fast det såg inte så illa ut som jag befarade i dag när jag kollade över det. Då är det värre med alla små skitans flygfän (inte småfåglar då utan typ flugor) som fastnar i färgen.

Vi åkte hem och åt hos mamma på lördagen, smidigt och bra, men i natt (lördag-söndag) åkte hon till Skottland så vi fick klara oss själva. Mikael kom hem en sväng från landet och grillade lax åt mig och A och hennes man R.

Och... Nej, jag kom på nu när jag satt och läste igenom det jag skrivit för att peta in lite bilder, att fy så tråkigt att höra om hur andra målar fönster. Det är ju tråkigt nog i sig utan att behöva läsa om att andra gör det... Men jag behövde väl prata av mig det.

Jag ska ta och gå igenom alla kommentarer jag fått innan jag slutar. Jag har ju fått så mycket kommentarer! Först tyckte jag det var segt och tänkte att ska ingen hälsa på mig eller? Men så ramlade de helt plötsligt in... Kul!

Vad kul Vic, att du läser mina bloggar. Mina andra läsare är ju såna med egna bloggar, där jag hälsar på och kommenterar så det är ju ett givande och ett tagande. Jag tänker aldrig/sällan på att även andra kanske läser min blogg... Du får skaffa dig en egen. Där kan du ju visa upp dina tårtor också...

Och angående våfflorna så har jag faktiskt testat med gräddfil, svart kaviar och rödlök och det är jättegott. Mycket godare än med sylt och grädde. (Pannkakor är godast med lönnsirap...) Nu hade jag varken det ena eller det andra och fick nöja mig med att strö lite socker på dem... Men de blev goda ändå. Jag brukar ta hälften mjölk, hälften kallt vatten, det ska helst vara isvatten har jag hört, i våfflorna, de blir frasiga och goda.

Vad det gäller flygplanet så måste det väl vara så att de inte får flyga så lågt. Man skulle ju ringa och klaga egentligen. Fast jag tror inte de bryr sig... Vart man nu ringer... Jag har ju inte varit hemma sen tyvärr så jag har kunnat kolla hur Saga verkar men de andra har inget sagt. Nu är de inte lika noga med hönorna som jag i och för sig...

Sen gör de tydligen lite hur de vill på landet... Mikael ringde hem i dag och sa att de jagade rådjur utanför huset hemma och en stövare sprang genom trädgården och jagade upp Ceasar i ett träd (oj vad han är lik ett rådjur...). Det var tur för hunden att han inte gav sig på hönorna, sånt händer ju har jag hört. Men det lustiga var att hönorna och stutarna i hagen intill blev jättearga på hunden och liksom försvarade Ceasar. hönorna kacklade argt och flaxade och sprang inte och gömde sig som man kunde tänka sig. Stutarna nöjde sig med att springa fram och ställa sig vid staketet och se hotfulla ut...

Annars är ju inte katterna och hönorna några vänner direkt. Men det är väl lite av 'bara jag får slå min lillebror'...

Jag berättade detta för min svärmor som kom och promenerade förbi i dag och hon (som har jägarexamen) sa att man inte får jaga rådjur med hund än. Så det är bara olagligheter hela tiden...

Jag har hört en del säga att det krånglar ibland när de ska kommentera hos mig. Jag har inte märkt något. Men det var ju likadant när jag hade spaces, jag märkte aldrig av krånglet, men andra gjorde det. Irriterande, för inte orkar jag byta en gång till... Säg till om det krånglar mycket.

Sen har jag tänkt på Perla en del, hästen vi kunde fått. Det känns så synd att vi inte kunde ta hand om henne för hon är en sån trevlig häst. Som förstahäst hade hon varit perfekt. Om det inte varit för hältan då. Svårt att veta hur man tar hand om sådant. Nu var det ju kört ändå eftersom vi inte hade stallet klart.

Sen, ursäkta mig SA, tycker jag det är så trist, att så fort man börjar prata om hästar så måste någon lustigkurre (oftast en man) roa sig med det där om att de är farliga i båda ändarna, bits och sparkas. Varför ska folk alltid dra den ramsan och börja prata om hur farliga hästar är? Vad har de för belägg för det? Ökar ett djurs potentiella farlighet med storleken? Hur ofta blir folk bitna och sparkade av hästar egentligen? Det är klart det händer, om man är slarvig eller ovarsam med dem, men inget man läser i tidningarna varje vecka direkt...

Jag skulle hellre sätta mina barn ensamma i boxen hos en häst och känna mig trygg än hos en hund. Man kan ju läsa varje vecka om hundar som biter ihjäl och skadar andra, mindre hundar, andra djur, barn och vuxna, hoppar på dem, ofta helt oprovocerat. Tydligen finns det ställen där folk inte vågar gå längre för alla lösspringande hundar som attackerar folk.

Och jag vet att det inte är hundarnas fel utan deras ägare. Men faktum kvarstår. På varje människa som råkar bli biten eller sparkad av en häst (i nittionnio fall av hundra är det den som håller på med hästen i så fall för hästar springer ju oftast inte runt lösa i tättbebyggt område och bits...) så går säkert hundra som blir biten av en hund och det kan lika ofta vara en som bara råkar vara på fel ställe...

Men hundar är ju söta och trevliga djur så dem får man inte säga att de är farliga och hemska om... Det gör jag inte heller, så där av rena farten som folk aldrig kan låta bli att kommentera hästar, annat än när jag själv råkar ut för dem. Som när svärföräldrarnas äckliga tax river sönder min fina kjol eller granngubbens jakthund skäller natten i genom så inte barnen kan sova. Men mig veterligen hade väl ingen häst bitit eller sparkat eller på annat sätt stört dig SA?

Och så var det husförsäljningen då... Vi har inget hört än. När de åkte hem på onsdagen lät de så positiva så och sa att de skulle höra av sig snabbt och att 'vi både hörs och ses' och det lät ju lovande, för om de skulle tacka nej behövde vi ju knappast ses... Men sen har vi inget hört mer...

Det är söndag kväll nu, de har haft fyra dygn på sig att tänka. Och innan dess två veckor. Hur mycket mer tid behöver de? När vi köpte huset för tjugo år sen fick vi två timmar på oss att bestämma oss...

Mikael ska ringa i morgon kväll om vi inget hört då och säga att om ni inte är intresserade måste vi ju faktiskt ha ut det på annons nu. Det bästa hade ju varit om vi kunde sålt det nu - så slipper vi mäklararvode... Men då vill det ju till att det händer något.

Det är jobbigt på alla sätt. Om de säger nej måste jag städa hela huseländet en gång till. Jag måste hänga upp alla gardiner och ställa allt tillrätta efter målandet. Om de säger ja kan vi ju istället sätta igång och plocka ut grejerna istället och flyttstäda...

Jag tror det är mycket detta och att det är så jobbigt att måla som gör att jag känner mig så konstig, nervös, ledsen, rent deppig. Jag antar att det är det i alla fall. Jag kan inte komma på vad det skulle vara annars...

Nu skrattar vi en stund...

... åt dumbommarna som inte vet hur det ska vara. Men som å andra sidan förgyller vår dag...

Tack till millroll som tipsade om sidan (http://museum.skrivihop.nu/exempel/roliga.php), jag behövde skratta lite mellan färgslattandet...

KYCKLING LEVER - "..han lever, han lever, hurra hurra"
BAD SHORTS - inte är de bra inte...
HUGG ORM - Effektivare än att slå den?
BRUNSTENS BATTERIER - något för massageapparater?
SKUM TOMTE - tar klapparna själv.
RÖK FRITT - bolma på bara!
SLÄNG GUNGAN - den är nog trasig.
SJÖ NÄRA TOMT - inte sjönära då?
KASSA SKÅP - inget att förvara något värdefullt i.
HAND TVÄTTAS - före maten.
KLIPP PYTON - har ormar hår?
NACKA NAPRAPATERNA - ta livet av dem!
LÅNG HÅRIG - men kanske snaggad?
BIND GALEN - innan han skadar någon!
SNOR KRÅKA - stjäl en fågel.
JÄST SVAMP - alkoholhaltig?
ETT STYCK MORD - vill ni beställa något mer?
SKYGG LAPP - skraj same?
HÅLL PLATSEN - så ingen annan tar den.
SJUK GYMNAST - kan behöva en sjukgymnast.
MORGON ROCKAR - kväll suger?
BARN UNDER KLÄDER - rädda dem innan de kvävs!
SUPER UNDER STÄLL - dricker alkohol medan han sladdar?
ETT TRUMPET SOLO - tutar lite motvilligt?
SNODD MAPP - Åhléns kränger hett kontorsmateriel för 19:90

"Är du djur och naturintresserad?" - är inte de flesta djur naturintresserade?
"Skivad kalv lever med kul potatis" - kan skivade kalvar och potatisar vara sambos?
"Extra knäck till jul" - lite julgodis är aldrig fel.
"Svensk general agent för Kinaföretag" - militär med rätt att döda...
"Inte rädd för att visa fram fötterna" - hoppas bara att han tvättade dem innan.

lördag 8 september 2007

Hmm... vill jag handla där...

Jag satt precis och surfade lite efter ett recept på våfflor. Jag är ensam 'hemma' i ett hus med nästan ingen mat men efter lite rivande i skåpen tror jag att jag kanske kan göra våfflor (jag har mjöl, mjölk och smör)

På en av de sidor jag hittade fram till gjordes reklam för en butik, nätbutik tror jag, jag ska inte nämna deras namn av hänsyn till dem...

De gjorde nämligen reklam för sina varor på det här sättet...

"Butiken som säljer kaffe, smaksattkaffe, te, kryddor, ljus, hud och bad produkter..."

Visst är det duktigt... De har satt ihop ord som inte ska sitta ihop och dragit isär de som ska stå ihop... Smaksattkaffe förstår jag i och för sig vad det är... Bad produkter... en blandning av engelska och svenska? Dåliga varor?

Men värst av allt är ju att de säljer hud... Jag undrar hur... som flagor eller i stycken... Kan man kanske köpa brun hud där om man är trött på sin vita? Men vem har släppt till den? Och hur?

Mjusch... Jag vet, jag är en ordpolis, man blir sån när man varit korrekturläsare och svensklärare (obs inget a mellan svensk och lärare...)

Nu ska jag göra våfflor och äta dem sen ska jag skriva en riktig blogg. Det här var ju bara en kul grej...

fredag 7 september 2007

Flyganfall!

I dag var jag med om något som jag tyckte var riktigt otäckt. Rätt maffigt också, så här i efterhand, men just då var det bara skrämmande.

Vi skulle åka till stan och handla, Mikael och jag, massa byggmaterial och sånt. Vi ska bygga en trappa upp till andra våningen i stallet, det blir en utanpåliggande trappa, och garageportar, så vi skulle ha saker till det. Och lite mat och lite sånt, penslar och färg bland annat.

I helgen ska jag nämligen vara 'hemma' och måla fönster. Det ska bli fint väder och får vi huset sålt snart måste jag ju göra det innan, för det har vi sagt att vi ska.

Vi har inte fått något besked än om de vill ha huset. Familjen S kan vi kalla dem... Men de var och tittade på det igår (onsdag), det var fru S, herr S, två söner i övre tonåren, en inneboende arbetskamrat till fru S (de här fem var med första gången också och tittade), den här gången var dessutom fru S:s syster och make och så hennes gamla mamma med... Sammanlagt åtta personer... Vi visste att svågern skulle följa med för det hade herr S sagt när han ringde. Men att de skulle vara så många...

De lät väldigt positiva i alla fall och yngste sonen sa till mig när ingen hörde det att han ville i alla fall väldigt gärna att de köpte det här huset. En rolig kuriosasak i sammanhanget är att han var på Nyhem i år och jobbade i korvkiosken tillsammans med mina barn... Han såg Johannes på ett foto och sa att han tyckte han kände igen honom...

Tillbaka till i dag... medan vi väntar på besked... Richard ska ha med en kompis till landet i helgen. Mikael ska bygga och greja. Jag ska måla som sagt. Så i dag städade jag lite på landet. Aldrig är det annat, är det inte städning på ena stället så är det på det andra...

Hönorna var ute i trädgården. Jag sprang omkring inne och fejade. Eftersom vi varit 'i stan' i början på veckan nu, städat och pyntat inför visningen så hade det inte ens blivit diskat så det var en del att göra...

Någon gång vid ettiden eller så, katterna hade just fått sin middag och var inne i köket och åt, jag hade ytterdörren vid köksingången öppen för det var fint väder och jag ville hålla koll på hönorna, så hör jag ett avlägset högt motorljud och tänker halvt om halvt omedvetet att det nog är ett flygplan. Det verkar som om flyglinjerna ligger precis över vårt hus, flygplatsen ligger knappt en mil från oss och sommartid ser man ett eller ett par små sportplan dagligen, någon motorseglare om det är fint väder och så högt högt passagerarflygplanen men de utgår från någonannanstans för det här är bara en liten flygplats.

Men så ökade motorljudet i styrka så jag tänkte att nu är det flygövning igen. Det var det häromdagen. Vi bor inte jättelångt från Såtenäs, det händer att det kommer en hög med Draken eller Viggen eller Gripen eller vad de nu heter.

Fast det var inte riktigt det ljudet ändå. Jag gick ut på trädgårdsgången i alla fall för det lät så pass högt nu, det riktigt vrålade. Då kommer ett jätteflygplan upp ur skogen (det såg ut så), det flög så lågt så jag kunde se hur det var hopsvetsat nästan, när jag tittade rakt upp fyllde det upp hela trädgården om man säger så så det kan inte varit många meter upp. Jag fick för mig att det höll på att störta eftersom det flög så lågt och blev skiträdd...
Och precis när det flugit förbi hörde jag hur det slog i flaggan, vinddraget fick hela flaggstången att svaja och de högre träden, björkarna och tallarna vispade de rejält i.
(fotot är inte härifrån utan framgooglat men det såg ut ungefär så, fast det flög lägre)

Hönorna blev ännu räddare... Saga flög rätt in i husväggen, jag hoppas hon inte skadade sig, hon satt och 'gapade' som om hon försökte skrika men inget ljud kom, flera gånger senare under dagen, två hönor flög rätt in i skogen, de flög riktigt långt, har aldrig sett dem flyga så långt. Två såg jag inte vart de tog vägen, jag fick gå runt och leta i nästan en timme innan jag samlat dem och sen satt de på förstubron resten av dagen och lät väldigt underligt, nästan som duvor, jag har bara hört dem låta så en gång innan, det var när de blev överraskade av ett störtregn och tog skydd under en buske, ett slags knorrande kuttrande, inget hönsljud direkt...

Jag berättade det för Mikael sen, han hade sett planet (om det var samma) i går på väg hem, någonstans längs vägen, och det hade flugit rätt lågt då också. Han trodde det var ett Herculesplan. Jag googlade på bilder på sådana men jag är lite tveksam, jag tyckte 'mitt' plan hade rundare, bredare vingar men det kan man ju sett fel, mörkgrått såg det ut i alla fall men det är ju alltid lite svårt att se underifrån också. Det hade fyra motorer i alla fall, så det måste väl nästan ha varit ett sådant i alla fall.

Läskigt var det men när jag väl lugnat ner hönorna, katterna hade inte ens märkt det, de var så inne i sin middag, så tyckte jag det var lite spännande också... Visst har jag sett flygplan så nära innan, vi har varit på sådana där flygdagar i Såtenäs några gånger, och på flygplatsen i Jönköping när Richard var liten och tyckte det var spännande med flygplan. Men då är man ju med på det. Det var jag inte nu kan jag säga...

Vi bor på en höjd, det är en långsträckt dal nedanför, jag vet inte om det var därför planet gick så lågt, för att de flög i dalen och så kom höjden på för snabbt, det kan ju ha varit så i alla fall. Så lågt borde ju inte finnas någon anledning att flyga annars.
Vi åkte till stan sen. Vilken gräslig dag... Bortsett från vädret som var jättefint. Vi var på bygghandlen först, där tappade jag bort köplistan där jag skrivit upp allt vi skulle köpa där - och på de andra fyra ställena vi skulle åka till... Jag fick panikångest av det, fånigt egentligen, när man tänker på det efteråt, men då kändes de som katastrof...

Sen skulle jag köpa frottehanddukar på Jysk, de skulle ha fina billiga i olika färger, det fanns inga alls kvar. Jag skulle köpt ett par sådana där tunna vantar som kallas magic gloves på Maxi, jag fryser jämt så om fingrarna när jag sitter och skriver vid datorn, jag tänkte göra ett par sådana här till... Jag har gjort dem av sådana vantar, klippt av fingrarna, langetterat och broderat.
Men det fanns bara två par barnvantar i en otäck rosa nyans...

När vi kom hem hade jag massa tvätt att ta hand om, det var ju fint väder och jag hade massor av tvätt så jag tvättade och hängde ut tre maskiner (jättesmutsiga tvättmaskiner...) som hann torka så jag har stått och vikt och strykt nu, och tittat på en Bond-film, The World Is Not Enough.

Nu ska jag sova. Hunden är tyst... Trots att jag inget skrivit på två dagar så har jag bara fått tre kommentarer, men men folk har väl liv att ta hand om och jag ska ju vara glad för de jag får...

God natt, ses i morgon, jag måste ju sova 'hemma' för fönstren måste ju stå öppna när jag målat dem... Burr...